BARNBOK. Filosofen Antonio Gramsci skrev också texter för barn. Bo Bjelvehammar har läst sagan ”Musen och berget” och finner att den är både optimistisk och fulländad.

Musen och berget av Antonio Gramsci
Illustrationer av Marco Lorenzetti
Översättning: Margareta Zetterström
Karneval Förlag

Antonio Gramsci (1891-1937) var en italiensk ledande vänsterpolitiker och marxistisk filosof.

Han var 1921 med om att bilda det italienska kommunistpartiet, PCI. Den fascistiska Mussolinidiktaturen gav honom 1926 ett minst sagt kännbart fängelsestraff. Under fängelsetiden blev han alltmer märkt av sjukdom. Där satt han och skrev bland annat sedelärande berättelser som ”Musen och berget”, som han sände till sin hustru Giulia, för att hon skulle läsa den för deras två pojkar, Delio och Giuliano.

”Musen och berget” finns nu i svensk översättning av Margareta Zetterström. Detta är en saga från Antonio Gramscis födelsebygd och börjar med en pojkes olycka, under sömnen dricker en mus upp all hans mjölk. Pojken blir förtvivlad och söker stöd och hjälp. Först hos geten, som inte har någon mjölk. Den envisa torkan ger inget gräs och då blir det ingen mjölk.

Då går pojken till brunnen, som förstörts under kriget – vattnet bara rinner ut och försvinner.

Muraren kan inte hjälpa pojken och på kalhygget finns bara sten, inga livgivande jordlager.

Musen berättar hela historien för berget. Då kommer vändningen – brunnen lagas, fältet blir grönt och geten får sitt gräs.

Pojken badar i mjölk.

Det är en fulländad saga, för första gången på svenska och väl lämpad för barn i förskoleåldern.

Trots allt – hunger och svält, torka och skogsskövling, så kommer en ny ordning – alltid en ny ordning, en början till något nytt, något annat.

Antonio Gramsci visar på en optimism och hoppfullhet, möjligen är allt svept i drömmar.

Mörka skuggor ställer sig i vägen men, bortom dessa finns skärvor av ljus och glädje.

Illustrationerna är magnifika och översättningen följsamt vacker och skarp.

The post En fulländad saga av Antonio Gramsci first appeared on Opulens.

SKOGEN. ”Min slutsats blir att läsningen av Tora Walls bok kan ge en stunds njutbar läsupplevelse. Men för mig blir samtidigt vår tids djupa avsaknad av magi i tillvaron plågsamt påtaglig,” skriver Lis Lovén som läst ”Skogen: i folktro, sägner och sagor”.

Skogen: i folktro, sägner och sagor av Tora Wall
Bokförlaget Stolpe

Tora Wall har namn om sig att vara en av Sveriges ledande experter på folktro och traditioner och är anställd vid Nordiska museet där hon ansvarar för immateriellt kulturarv i form av tro, traditioner och berättande. Hon är nu aktuell med boken ”Skogen: i folktro, sägner och sagor”. Den har för övrigt har blivit nominerad till Augustpriset i kategorin ”Årets svenska fackbok”.

Först av allt ska sägas att det är något avmystifierande med Tora Walls bok, och det är ju synd. I boken ”Skogen – I folktro, sägner och sagor” berättar hon rakt och sakligt om ett kulturarv.

Tidigare i historien var skogen en gränszon, en osäker plats fylld med oberäkneliga djur och underliga väsen. Att benämna det farliga kunde vändas till ett hot. Och i folktron fanns en egen kraft, tänker jag mig. En egen kraft som i dag har vänts in mot det egna psyket och orsakar problem. Vi talar ju idag om avförtrollningen som ett faktum.

Jag hade hoppats på att Tora Wall hade kunnat belysa folktron på ett annat sätt. Nu blir dessa skogsrån, troll och älvor katalogiserade i en materialistisk kontext och reducerade till gamla fantasifoster. I vår vetenskapliga tid har vi exakta beteckningar för allt och de forna yttre hoten har omvandlats till ren psykologi. Det är inte längre skogen eller trollen som skrämmer oss. Det är i stället något inom oss som vi inte längre kan greppa.

Om någon i det moderna samhället blir psykiskt sjuk så ges det genast en vetenskaplig förklaring. Det är bara hjärnan som ”spökar” – och det finns något begränsande med sådana vetenskapliga modeller. I tidigare epoker blev människan infångad av ett mytiskt väsen och det oförklarliga var just så oförklarligt som psyket egentligen alltid är.

Jag tror det är detta oförklarliga som Tora Wall försöker ringa in – men vips så försvinner förtrollningen. För där står vi så i avförtrollningens värld.  

Wall berättar likaså om växter och vilda djur. Hur bondebefolkningen tog tillvara på allt från naturen. Men många av djuren i skog och mark var förstås farliga. Det var som om skogen tillhörde djävulens sfär och man var tvingad att rabbla magiska ramsor som skydd.

Växterna däremot innehöll för den tidens människor även helande krafter. Ja, allt i naturen hade sin plats.

Tora Wall vill även berätta om skogen som något hoppingivande för oss nutidsmänniskor. Hon menar att det för vår tids moderna människor finns ett lugn och en ro att finna i skogens sköte. Vi har ju därtill folklivsforskare som kan berätta om spännande platser i vår närhet. Vi kan ta en promenad hem genom grönområden. Det finns ännu något kvar att uppleva i skogen och naturen.

Nåväl. Min slutsats blir att läsningen av Tora Walls bok kan ge en stunds njutbar läsupplevelse. Men för mig blir samtidigt vår tids djupa avsaknad av magi i tillvaron plågsamt påtaglig.  

The post Avförtrollningen blir påtaglig i Tora Walls bok om skogen first appeared on Opulens.

SAGOFORMAT. I “Tinis konst-iga sagor” förvandlas Marcel Duchamps porslinsurinal och Piero Manzonis konserverade bajs till sagor för barn.

– I kulturens värld finns inga rätt eller fel, säger författaren Martina Domonkos till TT.

I sin bok har galleristen och författaren Martina Domonkos tagit avstamp i 20 konstverk av den typ som varken kan ramas in för att hängas på en vägg eller placeras på ett bord för att beundras, för att i sagans form i stället servera dem för de yngre läsarna.

Här möter vi bland andra den brittiske 1960-talskonstnären John Latham, som tillsammans med sina studenter på konstskolan Saint Martins i London i protest tuggade i sig – och spottade ut – en hel bok av kritikern Clement Greenberg – och den italienske 1930-talskonstnären Piero Manzoni, som samlade sitt bajs i konservburkar för att spara till eftervärlden.

Med andra ord är det inga traditionellt barnvänliga konstnärer som har inspirerat till sagorna i “Tinis konst-iga sagor”. Idén till boken föddes också under ett besök på en utställning på Moderna Museet av performancekonstnären Marina Abramovic, då dottern Tini fick en “aha-upplevelse”, enligt Martina Domonkos.

– I ett ögonblick såg jag hur hon förstod vad konceptuell konst faktiskt handlar om. När jag sedan pratade med henne försökte jag förklara att konst inte nödvändigtvis handlar om att man måste vara duktig på att rita, snarare om att man har en idé. Och att det bara är fantasin som sätter stopp för var det hela sedan slutar, säger hon.

“Konst är som ett språk”

När Martina Domonkos så konkret upptäckte att dottern inte bara accepterade, utan också gillade en konstform som av många kan uppfattas som svårförståelig och komplicerad, föddes idén till en bok.

– Jag funderade på hur jag skulle kunna förklara den här typen av konst, och då dök sagoformatet, som ju är en ganska lättillgänglig form, upp. Folk vet vad som händer när man säger “Det var en gång…” Då vet man vilken resa man är på väg mot, säger hon och fortsätter:

– Framför allt ville jag att man skulle förstå att konst inte handlar om att man måste öppna en bok för att lära sig saker. Snarare ska det vara som att lära sig ett språk – som att lära sig “konstigska”. Det handlar om ett sätt se på världen.
Sagorna, med titlar som “Sagan om solrosfröna”, som tar avstamp i Ai Weiweis installation “Sunflower seeds” och “Sagan om Elsa och toaletten”, som handlar om “Fountain”, Marcel Duchamps – eller baronessan Elsa von Freytag-Loringhovens – berömda porslinsurinal – är illustrerade av Thyra Weiss.

– Hon är min hjälte. Thyra tolkade sagorna, och hennes illustrationer tillför något extra till det jag hade drömt om. Det blev så fantastiskt, säger Martina Domonkos entusiastiskt.

“Kan bara ge våra barn idéer

Förordet till “Tinis konst-iga sagor” är skrivet av dramatikern och regissören Suzanne Osten, som under sin karriär har gjort sig känd för att alltid ha barnets perspektiv som ledstjärna – och som heller aldrig väjt för det mörka och svåra i tillvaron.

Och kanske kan sagorna i boken, som släpps i en på många sätt exceptionellt mörk tid, på något sätt vara en hjälp att, om inte förklara, så kanske ändå acceptera tillvarons oberäknelighet, enligt Martina Domonkos.

– Livet är ju väldigt kaotiskt, inte minst för barn. Det är känslor, förhållanden och kompisar i klassen. Det är lärare, pandemi, krig och rädslor – och det finns en massa saker som mamma och pappa varken kan förklara eller fixa, säger hon och fortsätter:

–Det enda vi kan ge våra barn är idéer, där de kan hänga upp dessa rädslor eller funderingar. Idéer är musik, konst och litteratur, det är platser dit man kan fly och där man kan pausa eller pussla ihop sina känslor. Och i kulturens värld finns inga rätt eller fel.

Anna Grönberg/TT

The post “Svår” konst blir till sagor i ny barnbok first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. På Linn Fernströms enorma dukar samsas realism med surrealism – och skönhet med skräck. På Liljevalchs i Stockholm visas ett av den svenska konstscenens mest framgångsrika konstnärskap – där trollsländor, självporträtt och avhuggna huvuden är självklara ingredienser.

– Det makabra måste finnas där – annars känns det fattigt, säger Linn Fernström till TT.

Den 29 oktober slås portarna på Liljevalchs+ upp för Linn Fernström – som allt sedan debuten i början av 2000-talet har varit en av de mest uppmärksammade samtida konstnärerna på den svenska konstscenen.

På utställningen i konsthallens nya tillbyggnad samsas här de stora dukar som har blivit ett av konstnärens signum med ett antal mindre målningar – och för första gången under karriären – en samling lerfigurer.

Trots att leran utgör ett nytt uttryckssätt för den svenska konstnären bär figurerna som står utspridda på ett bord i en av salarna, tydliga spår av hennes klassiska motivvärld i form av djur, stympade människogestalter – och några avhuggna huvuden. Att arbeta med lera har också gett mersmak, berättar Linn Fernström.

– Det hela började med att en kompis frågade om jag var intresserad av rakubränning – jag hade inte hållit på med lera på det här sättet tidigare. Men jag kommer antagligen att fortsätta att arbeta med leran – det är ett väldigt taktilt material, säger hon.

Ger “fysisk upplevelse”

Linn Fernström fick sitt stora genombrott 2001 på Lars Bohman Gallery och har därefter etablerat sig som en av de stora svenska samtidskonstnärerna.

Djur, avbilder av konstnären själv, myllrande natur och avhuggna kroppsdelar är återkommande motiv på de stora dukar som följt henne under konstnärskapet – och just storleken på målningarna är tänkt att ge betraktaren en fysisk upplevelse, enligt Linn Fernström.

– Målningarna förhåller sig mer till kroppen än till huvudet, och det skapar en väldigt fysisk upplevelse, vilket jag gillar. På något sätt gör storleken att man får en känsla av att man själv kan gå in i världen på duken. Att man kan kliva in i den och vara där, säger hon.

Naturen viktig

Precis som i tidigare verk avlöser trollsländor, apor och fåglar varandra i målningarna på Liljevalchs – och naturen har också alltid haft en stor betydelse för Linn Fernström, som tillbringade mycket av barndomen utomhus.

– Min pappa är biolog och jag har starka minnen av att vi var inne i grottor, att vi såg sländor födas – och av att vi gick i skogen när det hade regnat och ljuset flödade genom grenarna. Att vi var så mycket utomhus tror jag har påverkat mig väldigt mycket, berättar hon.

Trots de många dekorativa och färgstarka blommorna är naturen i Linn Fernströms bildvärld på intet sätt en trygg plats – och djuren är långt ifrån ofarliga och gulliga. Snarare innehåller hennes målningar en känsla av fara och av det makabra – vilket också är en självklar del av livet, enligt konstnären själv.

– Det makabra finns i litteraturen, i sagorna, i mytologin och i filmens värld, och vill man berätta om livet, så måste det elementet också ingå. Det makabra måste finnas där – annars känns det fattigt, säger hon.

“Lever ut genom konsten”

Sitt bildspråk och sin motivvärld till trots – som barn lockades Linn Fernström aldrig av några farliga lekar när hon lekte tillsammans med sina yngre syskon. Men behovet av spänning och kanske till och med av fara har istället fått sitt utlopp genom konsten, berättar hon.

– Eftersom jag var äldst var jag motorn i lekarna när vi var små, men jag var aldrig fascinerad av spänning. Den lever jag kanske snarare ut genom konsten. Och i måleriet får man ju göra det – där är det ingen som skadas. Då kan man till och med stoppa gräs i näsan på någon och tända på utan att det händer något.

Anna Grönberg/TT

The post Linn Fernström : “Det makabra är nödvändigt” first appeared on Opulens.

MUSEUM. Nu tas ett omtag i HC Andersens födelsestad Odense. Hans liv och verk ska skildras på ett helt nytt sätt i påkostade HC Andersens hus som öppnar den 30 juni. Här är ambitionen inte att berätta om den store sagoförfattaren — utan att i stället berätta som han gjorde.

The post Nya HC Andersens hus sätter igång fantasin first appeared on Opulens.

PROSA Per Klingberg doktorerar i litteraturvetenskap vid Örebro universitet och skriver kulturjournalistik och essäistik. Texterna vi publicerar idag är ett utdrag ur ett större projekt där Klingberg i korta prosastycken utforskar och omtolkar sagor och myter, inspirerad av författare som Angela Carter, Lord Dunsany och Willy Kyrklund.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Flodgud

Knack knack och det är en flodgud som söker härbärge för kvällen. Knack knack, men knappt hörbart, som vore gästen rädd för att dörren ska göra honom illa. Kanske blir det så när man har varit på väg länge. Och nu har jag alltså en flodgud på min tröskel, med ringar under ögonen och ökensand i hår. Han stammar fram något på ett språk som aldrig fixerats ens i kilskrift, vädjar med gester till en himmel som har tömts på allt utom kondensstrimmor. Kanske är det så flyktens språk alltid har låtit. Tomt och obegripligt. Kanske har steget över tröskeln — vattensjuka gympadojor mot välkomstmatta — alltid varit så tvekande, blicken alltid haft lika svårt att hitta ett föremål att förankra sig i. Han sa aldrig vilket panteon han hade tillhört och jag tror någon hade gjort honom illa. För var skulle han annars ha fått sina märken ifrån. Hade det funnits ett fall från maktens höjder? Världen är allt som är fallet och nu tillhör du världen, lilla flodgud; du visste det förstås inte innan, men världen det är allt det som vill dig illa. Kanske hade han varit en krävande gud, svartsjuk och snar till vrede. Sådant är svårt att uttyda när någon hukar över mikrovågstinad lasagne. Förmodligen borde den stått inne längre. Men han sa inget och jag ville inte ta ifrån honom hans tallrik. Vi sa inte mycket till varandra alls faktiskt och vad fanns det egentligen att säga. Djup höll käften mot djup och slafsade svultet i sig lasagne. Han tog tacksamt emot kaffe på maten, förstod varför jag flyttade in värdesakerna till mig innan jag släckte. Någon gång på morgonen, vid femsnåret, var han åter på väg, vart han nu var på väg, bara en ryggtavla som långsamt försvann in i morgondimma ovanligt tjock som i en rökmaskin. Det var väl egentligen läge för att vara sentimental, men är inte sentimentalitet som vått ylle ändå, äckligt och inte till nytta för någon. Han bar en sjavig luvtröja som jag hade envisats med att ge honom, med ringar under ögonen och rörande i mitt pulverkaffe hade jag insisterat. Se det som en votivgåva hade jag sagt, men ärligt talat, vad kunde väl han hjälpa mig med? Det är sagt att visheten bara är det som får dina sår att sjunga.

Och jag hoppas du blir vis. För du har många sår du lilla gud.

Vägvisare

Trollkarlen doftade av tobak och fuktig vadmal. Av trygghet. Och någonstans under allt detta, den fräna doften av äventyr. Det var så självklart att det var han som en dag skulle vidga din värld. Det var som han sa, så som han viskade i sprakande skymning. Att det fanns mer. Att du var mer än bara smaken av rova och enahanda sysslor, gödselstacken bakom svinstian där nässlorna blommade. Och varför skulle han inte föra bort dig som en tjuv om natten, förekomma de förföljare han varnat dig för. Du hade ju en roll att spela, profetior att uppfylla. Du visste inte mycket om världen men en dag skulle den kröna dig. Det var så. Det var så det var sagt.

Det nervösa livet på vägarna, frusna nätter under en darrande asp, månen som växer och månen som avtar. Smaken av rova i gryningen. Också detta hade kunna blivit enahanda, men så fanns ju trollkarlen vid din sida. Han pekade ut världen med ett finger som aldrig darrade, lade landskapen tillrätta. Världen sveptes in i torftig trygghet och ändå fanns ju äventyret alltid där. Så som källådern måste rinna under öknens dyner. Av förföljarna såg du själv aldrig ett spår men han kunde läsa tecknen för eran räkning. En bruten pinne vid lägerelden, lodjurets tassavtryck i snön: det var sådant som betydde att det åter var tid att färdas på småvägarna. Aldrig hann dom ikapp, men ni fick inte ta några risker. Du hade varit en av de sista och du skulle bli till den främsta. Du var kallad till storhet och mörker.

I gryningen väcker han dig omilt och det är bråttom. Ni samlar ved i famnen, han vallar dig framför sig som boskap. Gläntan är öppen och ljus och han har efter bästa förmåga rest ett offeraltare under natten. Det ser sorgligt och provisoriskt ut, hans kniv har blivit trubbig. Till att börja med spjärnar du emot men kanske är det bara ytterligare ett inslag i ceremonin. Du är kallad till storhet och mörker.

Jättehjärta

Jag har ett hjärta, men jag har gömt det, likt jättarna i alldeles för många sagor har jag burit det ut ur min bröstkorg på det att ingen må göra mig illa, gömt det undan på en plats jag själv inte kan minnas och precis som för jättarna i alldeles för många sagor så kommer de finna det och göra mig gruvligt illa. Inte för att jag är ett hot inte för att jag är ond utan för att sagorna kräver det kommer dom driva nålar i mitt hjärta trycka det så hårt mellan sina händer att det brister och rinner som svart sörja mellan de unga kungabarnens fingrar, därför att sagorna kräver det och de är värda att göra någon illa, vem som helst, eftersom de är unga och vackra och jag inte längre är det. Jag kommer ha åldrats ovärdigt och oroligt, blivit grövre, som sagornas jättar när de blir gamla och vissa söndagsmorgnar när jag ställer ut grillen, röjer undan och gästerna ännu inte är i sikte så ska jag unna mig att tro att jag kommit undan, att det gått så lång tid att ingen längre kommer hitta mitt hjärta, det dammiga skabbiga jättehjärtat, inmurat bakom mexitegel i någon trött villaförort eller begravt där ett barns döda kanin egentligen skulle legat, vilande under ett valhänt hemmasnickrat kors och ett felstavat namn. Men sagornas unga vackra dom slutar aldrig leta, för dom är världen bara en plats fylld av varelser dom är värda att göra illa och så som i sagan om ynglingen som spelade kort med talande katter, spände fast dom i ett skruvstäd och flådde dom så ska de göra mig illa. Jag hade ett hjärta och jag gömde det, jag vet inte varför jag tog på mig jättens öde, och jag borde inte tänka på det jag lagt undan för jag vill inte veta var det finns och när gästerna kommer ska jag försöka acceptera domen så vuxet och värdigt det nu går, en fruktansvärd smärta längre bort än jag kunde ana kommer bosätta sig i min bröstkorg och jag tänker bestämma att det angår någon annan, le med ett leende som inte övertygar någon tänker jag se er i ögonen, försäkra er att allt står rätt till, det är ingenting, ingenting alls, jag ska bara ta en liten promenad.

Sirensång

Sireners sång fanns men du tänkte inte låta dig luras. Det fanns en kväljande längtan, söt som fermenterad frukt. Till dimma, till irrvägar, till stunder sköra som tomtebloss i höstmörker. Och du gjorde dig obeveklig, hård. Du ville vara pilen som knappt avlossats förrän den träffat mitt i prick, kulturhjälten som plötsligt stod där i farstun och som med en bekymrad rynka i pannan noterade all skit dom ställt med i din frånvaro innan du kavlade upp ärmarna och satte igång. Räfst och rättarting, ordning och reda på torpet.

Du kavlade upp ärmarna och du kavlade aldrig ner. Sirenerna sjöng men du skulle hem. Dagarna blev till kvartalsrapporter och blodet har sedan länge torkat under dina spruckna naglar. Sorgen rinner inte rik ur någon afton och först nu förstår du. Det var horisonten som var ditt hemland men de frestade och du lät dig frestas. Nu är du Kung Ingen och din krona är av törnen.

Hemland 

Hades, det är inte de andra, det är då ett som är säkert. Man nedstiger, beredd på att häpna över att döden redan slagit ned så många. Men här är ju ingen. Svart sol, porlande bäck. Blek sand som kanske en gång ägde färg. Och här är jag.

Och här händer inte mycket. Man odlar en orosrynka i mörkret, så nära ett kainsmärke man kommer. Man sluter sina ögon, lyssnar på bäcken som porlar, och när man öppnar dom igen har evigheten gått och mänskligheten är ett minne blott. Eller så är dom kvar, jag vet inte. Jag är här och här händer inte mycket.

Det vore frestande att se det här som ett straff, eller åtminstone en konsekvens, av att jag gjorde det jag gjorde. Att jag avslutade. Men sanningen är ju att jag var här redan långt innan jag kom hit. Någon hörde sig för om matlådan du hukade över, något med broccoli och havregrädde svarade du, men det är ju damm som är din näring, lera är din mat. Det är den instagram-vänligaste av dagar, någon öppnar en folköl och en corgy slickar din hand. Men en svart sol lyser över det hela och någonstans porlar en bäck. Vi har slagit ut vår picknickfilt över Hades och de ser det inte. Jag steg ned och fann mig själv, redan hukande vid stranden.

Och här händer alltså inte mycket, inte ens en färjkarl än en gång. Men ibland är det som att något djupnar i mörkret, eller så blir jag bara uttråkad och låtsas, i alla fall kryper jag ihop under min mantel och borrar kinden min mot sand. I underjorden intar jag fosterställning. Som om här fanns någon att söka skydd från. Som om här fanns någon att söka skydd hos. Men här är ju bara Hades, här är ju bara jag. Och bäcken porlar vidare, svart sol lyser över blek sand som kanske en gång ägde färg. Hukande vid stranden inväntar jag min egen ankomst.

The post Helgläsning: Sagor och myter i omtolkning first appeared on Opulens.

ÄVENTYR. “Om man som jag gillar fantasy och vikingar, om man längtar efter en äventyrsserie som lånar från historien och utvecklar den till komplexa personporträtt (utan att för den delen mista sin känsla av matiné), så ska man ge sig på Vikings“, tipsar Anna-Karin Linder.

De som känner mig vet att jag är en sucker för våldsamma serier som utspelar sig i historisk miljö. Spartacus och Outlander är två av mina favvoserier. För att inte tala om mästerverket Black Sails. Det är mustigt och blodigt och våldsamt och alldeles underbart. Och alla som känner mig vet att jag skiter fullständigt i den lilla detaljen som heter historisk korrekthet, den där som andra verkar tycka är så viktig, att den och den dräktdetaljen ser ut som den gjorde 1867 och att det historiska skeendet som ledde till att Maria Stuart miste huvudet ska vara korrekt återgivet. En bra historia trumfar helt enkelt att det är återgett på rätt sätt för mig.

Vilket leder mig till det som gör mig exalterad just nu. För i början av december hade säsong fem av Vikings premiär. Och Vikings är HBO:s bästa serie just nu. Historisk korrekthet är inte en av Vikings starka kort. Om man vill se en serie med vikingar som känns realistisk, så ska man se världens tråkigaste film “Valhalla rising” istället. Snark. Men om man som jag gillar fantasy och vikingar, om man längtar efter en äventyrsserie som lånar från historien och utvecklar den till komplexa personporträtt (utan att för den delen mista sin känsla av matiné), så ska man ge sig på Vikings.

Men jag vet. Många är de snobbar som älskar att hata på Vikings. “Överspelat”, “fula dräkter”, “inte historiskt riktigt”. De personerna är idioter. Jag lovar. För det som serieskaparna gjort som är så smart är att de har inspirerats av de mytiska personerna från Eddorna och de isländska sagorna, från myterna, och sen byggt något helt eget av det. Att Ragnar Lodbrok råkar vara huvudperson i första delen av serien, gör att en hel del av sägnerna om honom (minus den om att han dräpte en drake, det hände tydligen innan säsong ett börjar) finns med, men de vävs in i berättelsen, som känns ny.

Vill du läsa på kan du få historiska spoilers. Ja, Gånge-Rolf (i serien Rollo) intog verkligen Paris, och Ragnar Lodbrok blev avrättad i England, men det är mindre viktigt. Det som de i mitt tycke lyckas så bra med är att fånga humorn hos asamyterna, de stoiska vikingar som i de isländska sagorna, eller varför inte gamla filmklassikern Korpen flyger. Ni vet, vikingar som dör med yxor i huvudet och ett sarkastiskt skämt på läpparna. Det, och vikingarnas religion och annorlunda moralkod, har serien fångat på pricken.

Varje säsong är tio avsnitt, och berättelsen spänner över flera säsonger. Det är spännande, krigiskt och magiskt. Och allt som är viktigt när det gäller vikingar finns med. Jag anbefaller Vikings som jullovs-tv, du hinner se allt som sänts fram till trettondagen utan att titta ihjäl dig. Men bara om du står ut med kreativ “nordisk” “historia” och mycket, mycket blod. God jul.

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

The post Våldsamma serier i historisk skrud first appeared on Opulens.