FAVORITER. Ingela Brovik tipsar om några personliga favoritfilmer som just nu visas på bio och som du verkligen inte bör missa.

”Världens lyckligaste man” har regisserats av Teona Strugar Mitevska och har haft svensk biopremiär på Folkets Bio nu i april.

Den inledande scenen i filmen visar ett hus, mitt i staden, vars fasad har många kulhål. Så ser många väggar hon passerar ut när hon vandrar genom sin stad med sikte på att vara med på en dejtingträff för folk i olika åldrar.

Staden är Sarajevo vars hus fortfarande bär spår efter kriget på 1990-talet och hon som i nutid skall på dejting är en ensamstående kvinna i 40-årsåldern, Asja spelad av Jelena Kordic Kuret.

Asja går in på ett hotell där detta dejtingexperiment skall äga rum och får en plats mittemot den jämnårige man som valts ut. Han har ett ansiktsuttryck som en uppnosig pojke och tycks vara osäker inför mötet med henne.

Snart får Asja veta att situationen är komplicerad. Hon som alltid bott i Sarajevo möter en man som varit en av dem som attackerat staden under belägringen.

Det är en mycket stark film om krigets fasor, offer och förövare, ansvar och möjlighet till försoning, burlesk humor och hysterisk dans, i slutet, dessutom discodans, i en film vars titel ”Världens lyckligaste man” väcker frågor.

Det är en av vårsäsongens bästa filmer i sin gestaltning av historia, nära i tiden, utan bitterhet men med ett kraftfullt förhållningssätt i förmågan att ta sig igenom svåra frågor.

Filmen får mig att tänka på SAGA Group of Sarajevo, filmgruppen som jag mötte i Cannes 1993 då filmarna hade tagit sig ut ur den belägrade staden med sina helt nya dokumentärfilmer om att leva i en stad under belägring.

De riskerade sina liv för att i en tunnel under staden komma till en av världens största filmfestivaler för visa sina dokumentärer, filmer jag aldrig glömmer. Dessa filmskapare hade utvecklat en egen ” super-realism” i Sarajevo. En estetik någonstans mellan Beckett och Brecht med filmbilder av lekande barn och militärer som blir till abstrakta emblem.

SAGA:s filmstil är expressionistisk, samtidigt stiliserad, dokumentär och mer än så.

Filmscener där Susan Sontag med skådespelare från Sarajevo repeterar Becketts ”I väntan på Godot” och det absurdistiska dramat förvandlas till ren realism i denna dokumentärfilm, med titeln ”MGM-Sarajevo”. En mycket konstnärlig och samtidigt brännhet film om ett helvete på jorden.

Det var en av många dokumentärfilmer som gjordes av gruppen under Balkankriget och som jag fick se då, på filmfestivaler i möte med filmgruppen, och som det hade varit intressant att se igen. Inte minst med tanke på visningen av den nu aktuella ”Världens lyckligaste man”.  

”EO” i regi av Jerzy Skolimowski, är en polsk-italiensk samproduktion, med manus av regissörens fru Ewa Piakowska. Filmen tilldelades jurypriset i Cannes och det rör sig om en oväntad roadmovie om en åsna med namnet EO, som måste lämna sin cirkus av juridiska skäl.

Djurrättsaktivister för bort EO som förflyttas till en bondgård. Men åsnan rymmer därifrån för att upptäcka världen med sin nyfikna, lätt sorgsna blick.

EO är en åsnornas egen filmhjälte, en rebell, som verkligen inte vill förvandlas till salami, och undersöker läget i dagens Polen.

Filmen bjuder på utsökt foto, långa tagningar och experiment med färg gör. Det gör denna mycket egensinniga roadmovie till en existentiell film med filosofisk undertext där EO:s blick på tillvaron ger ett nytt perspektiv på livet. EO är kort sagt en film som du bara måste se!

En annan film om hemortsrätt och identitet är den iranske regissören Jafar Panahis ”No Bears”, en iransk-turkisk samproduktion, som vunnit pris på filmfestivalen i Venedig.

I filmen spelar regissören sig själv på besök i en liten by på landsbygden i Iran, inte långt från gränsen till Turkiet. Hans plan är att försöka regissera en film på distans, via mobiltelefon, men det är dålig täckning. En film-i-filmen som speglar konflikter som finns i byn och som berör den flera gånger fängslade regissören, som mellan lek och allvar gestaltar konflikten mellan makthavarna och filmskaparna i ett auktoritärt samhälle. En film som alltså skapats av en regissör som egentligen inte får göra film.

Filmen är tung av djupt allvarlig politisk undertext, som dock lättas upp av den humor som alltid finns i Jafar Panahis filmer. Särskilt i de starka filmer som han har gjort efter att ha förbjudits att göra film.

The post Tips om film på bio i april first appeared on Opulens.

FILM. Idag inleds Venedigs internationella filmfestival. Ingela Brovik skriver om ett evenemang kringskuret av coronarestriktioner och om några av höjdpunkterna under de trettio år hon besökt festivalen.

Berlin hann med sin 70:e filmfestival i februari, Cannes ställde in filmfestivalen som är på plats nummer ett av A-filmfestivaler i världen på grund av den pågående pandemin, men Venedig, världens äldsta filmfestival, känd för sin konstnärlighet (plats nummer tre efter Berlin) har beslutat att festivalen skall äga rum, trots allt.

Snart börjar Venedigs 77:e internationella filmfestival och pågår 2-12 september med alla program som vanligt, om än med vissa restriktioner på grund av den pågående pandemin. I det internationella tävlingsprogrammet visas bland annat en dokumentär om Greta Thunberg, dock utanför själva tävlingen.

Ett seminarium kommer att äga rum i Venedig om finansiering av film med kända personer i filmvärlden, ett av många intressanta program i Venedig, som tog avgörande steg framåt i sin status 2018. Det var nämligen då som ett antal filmer vilka skulle ha visats i Cannes i stället kom till Venedig, efter konflikter med Netflix och franska filmindustrin. Således kunde en av Frankrikes främsta filmkritiker erkänna för mig att Venedig 2018 var bättre än (det för franska filmkritiker heliga) Cannes. Bland annat fick vi se den legendariske Orson Welles sista film.

Om jag gör en tillbakablick på mina mer än 30 år i Venedig, så finns det vissa minnen som träder fram med särskild styrka. Till exempel när italiensk-amerikanske Martin Scorseses The last Temptation of Christ visades och väckte starka reaktioner. De katolska hemmafruarnas förbund demonstrerade med stora stekpannor av järn, som de bankade i. Det hördes över hela stan. En demonstration som visade filmens makt i Venedig och i världen.

På 1990-talet under belägringen av Sarajevo fattade Venedigfestivalen beslutet att bli systerstad, i solidaritet med den belägrade staden, där det skapades mycket dokumentärfilm av bland annat SAGA Group of Sarajevo. Film från hela krigets Balkan kom till just Venedig där de visades inför en mycket engagerad publik. Jag minns dokumentärfilmen om en ung kille i Sarajevo vars jobb var att samla in ben och bränna dem, en absurd vardagsbild vars like man aldrig sett på bio. Senare kom det dokumentärer från Belgrad under bombregnet 1999, av regissörer som var motståndare till Milosevic och kriget. Filmer som tog bort stigmatiseringen av det serbiska, som Goran Paskaljevics Serbia year Zero om Belgrad under bomberna och Jasmina Tesanovics Diary of a political Idiot om vardagslivets kaos. Det är filmer jag aldrig kan glömma.

Meningen med livet diskuterades också på sofistikerat vis på festivalen där brittiske Peter Greenaways Prospero´s Books visades 1992 och väckte het debatt. Greenaway sa till mig att hans filmer handlar om 1990-talet som historiens tredje “manieristiska” period då vår egen tid bara kan förstås genom ironi. Varför? För att nu är alla 1900-talets stora mästare borta, Picasso, Stravinskij, Le Courbusier (med flera) som lämnat tomrum efter sig!

Det höll inte franske regissören Claude Chabrol med om, hans Ceremonin visades 1995 i Venedig där hembiträden gör våldsam revolt mot den rika familj de jobbar för. Chabrol, en av de främsta franska nya-vågen-regissörerna, sa till mig att Ceremonin är han sista “marxistiska” film, att det visst finns mänskliga värden att kämpa för.

År 2009 står många filmer tvärsemot varandra på festivalen, som får hård kritik från högsta politiska makthavare i Rom.

Ett par höjdpunkter: Svensk-italienske Erik Gandinis kritiska dokumentär Videocracy om hur statschefen Berlusconi byggt upp sin makt via TV, amerikanske Michael Moores Capitalism – a Love Story som orsakade stort bråk på en presskonferens, av sällan skådat slag.

Dessutom italienska Il grande sogno (Den stora drömmen) i regi av Michele Placido som sarkastiskt gör upp med 1968-rörelsen, en spelfilm som den italienske kulturministern sa till oss journalister på presskonferensen att skriva positivt om. När vi protesterade blev det ett himla liv – att en politiker skulle kräva att hans åsikt skulle finnas i alla medier – just i Venedig, en plats för yttrandefrihet, under Berlusconi.

Efter terrorattentatet 11 september 2001 startade Venedigfestivalen ett filmprojekt, en kollektivfilm, 11-01-09 där elva filmregissörer från elva olika länder fick göra elva olika gestaltningar av terrorattacken. De bästa filmerna var de som på ett komplext sätt försöker vända på perspektiven, som Ken Loachs film om ett annat 11 september 1973 då Chiles demokratiskt valde president Allende störtades i en militärkupp. Ett annat 11 september gestaltas i Danis Tanovics film, om massakern i Sebrenica, Bosnien 1995, bortglömt. Samira Makhbalbafs film utspelas i en fattig mörk skola i Iran där lärare och elever skall berätta vad som skett i New York, fast de inte förstår hur World Trade Center ser ut. Kollektivfilmen blir angelägen att diskutera för alla på festivalen för att filmen synliggör tidsandan, dialektiskt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

När den arabiska våren drog igång med drömmar om frihet och rättvisa blev en oväntad effekt att många kvinnliga filmregissörer plötsligt satte igång att göra film även om det var förbjudet för dem i deras hemland. Så gott som alla de kvinnliga regissörerna kom till Venedig med sina filmer, som Den gröna cykeln, som även fick svensk biografdistribution (Folkets Bio). Iranska filmare som Jafar Panahi (numera förbjuden att filma) kom till Venedig med filmer där kvinnliga rättigheter fick ta plats på den vita duken (vilket retade de politiska makthavarna). Amerikanska regissörer som Spike Lee visade sin dokumentär om stormen Katrina vars skador främst drabbade afrikanamerikaner, vilket hans film dokumenterar med emfas.

Eftersom kvinnliga filmare har svårt att få plats på filmfestivaler har Venedig instiftat ett speciellt program för dem, för att skapa mer rättvisa, vilket har lett till en närmast unikt intressant mångfald på festivalen.

The post Venedigs filmfestival drar igång, trots corona first appeared on Opulens.