DOKUMENTÄRFILM. ”Filmen är en lyhörd, initierad, närmast genialt berättad familjehistoria,” skriver Ingela Brovik som sett dokumentären ”Bröderna Andersson” i regi av Johanna Bernhardson.

Jag bevistade ett möte med mycket folk och en filmregissör på scenen under filmfestivalen i Berlin för några år sedan. De som lyssnade såg mycket allvarliga ut när filmregissören Roy Andersson berättade om sitt senaste filmprojekt och visade korta scener medan han pratade livfullt, men ingen i publiken reagerade.

Det var en pitch där Roy Andersson ville visa upp sitt filmprojekt för att få mer pengar för att göra filmen färdig. Stämningen var allvarlig, jag tycktes vara den enda i publiken som inte var filmproducent. Det såg inte ut att gå bra för regissören. Men när jag mötte Roy Andersson på nästa filmfestival berättade han att det var just i Berlin som dörren öppnades till att fullborda filmprojektet (trots den stränga tystnaden hos de inbjudna filmproducenterna).

Den när pitchscenen i Berlin  ‒ som visar hur sårbart det kan vara att jobba med film ‒ finns emellerid inte med i ”Bröderna Andersson”. Denna dokumentärfilm i regi av Johanna Bernhardson handlar om Roy Andersson och hans bröder. Hon är dotter till Leif Andersson, en av bröderna.

I filmen utrycker hon att hon skulle vilja att bröderna i Göteborg träffas igen. De har inte setts på tio år sedan en av de fyra bröderna, Ronny, dött av missbruk. I början av filmen säger regissören Johanna Bernhardson att ”relationen till våra syskon är livets längsta”, vilket blir ett slags utgångspunkt för filmens berättelse om de fyra bröderna, uppvuxna i Göteborgs arbetaklasskvarter.

Deras pappa med stolt arbetaridentitet jobbar som potatis- och grönsakshandlare, får alkoholproblem, lyckas komma ur denna problematik som även sönerna drabbas av, men drabbas av depression och sjukdom.

Deras mamma, den sammanhållande länken, lyckas klara sig bättre när det gäller alkoholen.

Filmen är en lyhörd, initierad, närmast genialt berättad familjehistoria med mycket bra klipp ur tidiga filmer som de unga bröderna spelar in under uppväxten. Många intervjuer i olika miljöer i och runtom barndomshemmet ger därtill stark autenticitet och närvaro i familjens historia

Pojkarnas liv utvecklas åt olika håll under uppväxten där äldste sonen Roy blir den förste i släkten att ta studenten.

Medan näst äldste sonen Ronny får allvarliga problem, studerar Roy först vid Lunds universitet (drama-teater-film), sedan filmskolan i Stockholm och blir världsberömd för sina filmer, vinner pris på filmfestivalerna i Venedig och Cannes.

Men dokumentärfilmen Bröderna Andersson fokuserar inte på Roy utan på de fyra bröderna, var för sig och tillsammans, genom sin nära, intensiva gestaltning av deras liv, från barn till unga vuxna. Filmen skildrar hur deras liv går i olika riktningar, med intensiv närhet. Utan att någonsin försöka exploatera någon av bröderna eller deras föräldrar. I stället fördjupas lyssnandet och engagemanget i vad och hur de fyra bröderna berättar om sina liv.

Frågan om alkoholproblem är närvarande, men utan att egentligen problematiseras, enbart visas, närmast diskret. Publiken får dra sina egna slutsatser, där filmen snarare diskuterar än försöker sammanfatta eller analysera det hela.

Filmregissören klipper ibland in filmscener med sina egna tre döttrar i filmen, vilket ger en annan blick på syskonskap med tre småflickor, som glatt umgås. Det är en parallell som fördjupar perspektivet i en film med många dimensioner.

Detta är en en minnesvärd dokumentärfilm som ger nya perspektiv på syskonskap och familjehistoria, insiktsfullt och lyhört. 

The post ”Bröderna Andersson” är en lysande dokumentärfilm first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. “Jag tvekar inte en sekund inför att konstatera att Mårten Blomkvists bok är ett mästerverk i paritet med filmgeniet som boken avhandlar,” skriver Cecilia Persson som läst Mårten Blomkvists aktuella bok om Roy Andersson.

Sånger från folkhemmet ‒ Om Roy Andersson
av Mårten Blomkvist
Albert Bonniers förlag

Det finns någonting ytterligt vemodigt och sorgligt med att en efter en av de karismatiska personligheterna i den svenska kulturella offentligheten, som vi kände den, försvinner. Senast var det skådespelaren Ingvar Hirdwall och i samma andetag som jag tänker på honom minns jag Lars Molins dramaserie ”Tre kärlekar”.

Måhända är det bakvänt att inleda en recension om den lika karismatiske legendaren och regissören Roy Andersson som ännu lever. Men ändå inte med tanke på hur sångerna från ett krackelerat folkhem sjungs fram i hans melankoliska filmer. Dessa filmer som är lika genomtänkt utmejslade som när folkhemmet byggdes av noggranna byråkrater.

Det ska sägas med en gång att Mårten Blomkvists aktuella bok ”Sånger från folkhemmet ‒ Om Roy Andersson” är underskön läsning med fantastiska foton. Därtill med en välskriven textmassa som gestaltar Roy Anderssons liv och värv mycket respektfullt och lyhört. Roy Andersson lever som sagt men dessvärre har hans Studio 24 gått i graven.

Det framgår hur smärtsam separationen från studion var, som ett långlivat äktenskap som slutade med ett tungt och trasigt slut.

Livsverket är i symbios med dess skapare. Två oskiljaktiga delar av ett unikt stycke reklam- och filmhistoria. I boken rullas scenerna fram som en drömsk socialrealistisk film om ett smått ofattbart begåvat och egensinnigt produktivt liv.

I och med att Studio 24 stängt verksamheten har således Roy Anderssons mytomspunna arbetsplats i flera decennier försvunnit. En plats där fantastiska filmer som ”Sånger från andra våningen”, ”Du levande” och ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” växte fram likt folkhemmets inre och yttre exteriörer.

I studion byggdes varenda scen av ett sammansvetsat arbetslag som på en byggarbetsplats. Kollektivet och individerna är två sidor av samma mynt och Roy Andersson framstår som en krävande men rättvis arbetsledare. Resultatet ska vara fulländat och vägen dit är lång och mödosam. Arbetslaget måste samarbeta och göra som chefen säger men likväl ha sina individuella kunskaper.

Fotona i boken jämte den kronologiska formen ger en heltäckande och gedigen bild av både filmmakaren och människan Roy Andersson och i centrum finns berättelsen om Anderssons mångfasetterade liv.  

Jag har just inga större invändningar gentemot Mårten Blomkvist skimrande levnadsteckning som är lika intressant och väl genomförd som Anderssons egna arbeten. Den här boken kommer att bli en välförtjänt klassiker som ingen som skriver om Roy Andersson kan undgå att referera till.

Vad som tydligt framträder är det smått ofattbara sätt på vilket hans filmer skapades. Andersson gjorde hundratals reklamfilmer och till detta ska då hans prisvinnande och hyllade filmer läggas. Hans stora publika genombrott som filmregissör kom i senare delen av livet och han blev en folkkär person. Vad som är väldigt fint är det biografiska upplägget och kapitlens titlar är som vardagspoesi i likhet med filmerna. Vardagens myller och ting har Andersson en registrerande nyfikenhet på och fångar dess komplexitet med exakthet.  

Både boken och Roy Andersson är förunderligt inspirerande och givande med och textens dialogiska stilgrepp fungerar verkligen. Intervjuerna kompletterar och kommenterar den gedigna empirin.   

Potatisförsäljarens son växte upp under enkla förhållanden i en arbetarklassfamilj och med en livfull och lekande barndom som även innehåller mörker. Barndomen är som vi vet aldrig ett paradis även om den inte är påtagligt dysfunktionell. Fotona från Anderssons privata fotoalbum visar en liten gosse med klar blick i det framväxande Folkhemmet samtidigt som han säger i boken att det han såg kanske inte togs in i dess fulla vidd, men grodde inombords som sedan slog ut i full blomstring.

Roy Andersson föddes 31 mars 1943 på Uddevalla lasarett och i en tid då socialdemokratin var en självklar del av Sveriges identitet. Andersson växte så att säga upp när landet byggdes.

Under den framgångsrika reklamperioden blev Roy Andersson starkt beroende av alkohol och hans supande eskalerade men påverkade aldrig hans arbete nämnvärt. 2021 flyttade han till Lund och det var först då som uppgörelsen med alkoholen verkligen gjordes.

Anderssons filmer har ett politiskt budskap med skildringar av människor som tampas med sin tro på sig själva och tilliten till andra.   

Folk som har sånger kan aldrig dö, sägs det och i Roy Anderssons fall är det filmer som aldrig kommer dö. Jag tvekar inte en sekund inför att konstatera att Mårten Blomkvists bok är ett mästerverk i paritet med filmgeniet som boken avhandlar. Det är bara att hoppas att den finner lika många överväldigade och lyckliga läsare som undertecknad. Så om jag ändå likt en filmkritiker ska drista mig till att ge Blomkvists bok och Roy Anderssons filmer ett betyg, blir det en klar femma. 

The post Mästerlig bok om Roy Andersson first appeared on Opulens.

FILM. Vad som till en början känns som en utdragen novellfilm utvecklar sig till en nagelbitande hybrid mellan thriller och sorgesång, skriver Karolina Bergström. 

Shop
Regi: Jesper Klevenås

Det senaste decenniet har individens utsatthet gentemot det kapitalistiska systemet skärskådats i en rad plågsamma filmskildringar. I Ken Loachs Jag, Daniel Blake förpassas en sjukskriven snickare allt längre ner på fattigdomstrappan på grund av absurdistiska reglementen, och i Sorry we missed you av samma regissör strimlas en familjs liv sönder och samman av den moderna gigekonomin. I bröderna Dardennes Två dagar, en natt tvingas dessutom en uppsagd kvinna att be och böna inför sina arbetskamrater att avstå från sin utlovade bonus för att hon ska få behålla sitt arbete.

The post Socialrealistiskt om shoppingmissbruk first appeared on Opulens.

IDEAL. Lis Lovén reflekterar över skönhetsideal och könsnormer och gör en tillbakablick på sin egen ungdomstid.

Jag minns så tydligt Roy Anderssons En kärlekshistoria. Jag var runt tretton år och jag och min kompis såg nog mera av Björn Andrésen, han som skulle komma att bli “världens vackraste pojke” efter det internationella genombrottet i Viscontis film Döden i Venedig.

The post Skönhetsdriften i Västerlandet har gått för långt first appeared on Opulens.

FILMREGISSÖR. Utställningen inspirerar som film, konst, hantverk och rent intellektuellt, skriver Maria Johansson som sett en aktuell utställning på Kulturhuset om och med filmregissören Roy Andersson.

Roy Andersson på Kulturhuset
28 maj 2021 – 9 januari 2022

Roy Anderssons första film ”En kärlekshistoria” blev en braksuccé, en generationsfilm. Han blev rikskändis och ett välbekant ansikte i TV och media. Hans andra film blev ett brakfiasko. Han funderade länge efter den första succén, det enda han visste var att han inte ville göra en likadan film igen. Han gjorde till slut något helt annat. Filmen ”Giliap”, som berättar om introverta människor som inte förmår kommunicera, ledde till att Roy Andersson slutade göra långfilmer under de följande 25 åren. När jag nu ser om den har jag svårt att förstå varför den gick så dåligt. Den var kanske före sin tid, de lågmälda replikerna och ett oglamoröst budskap synkade inte så bra med 70-talets framtidsoptimism. Att Ingmar Bergman sa till Roy Andersson att han borde sluta göra film, hjälpte inte heller. Istället ägnade han sig åt att göra reklamfilm. Och slipade på sitt filmspråk. I Kulturhusets utställning är reklamfilmerna väl dokumenterade. Och det är några av de bästa reklamfilmer jag har sett. De är nästan konst. Vid 57 års ålder gör han succé igen med långfilmen ”Sånger från andra våningen”. För övrigt säger Roy Andersson att han är besviken över att den inte ledde till en större debatt om nedmonteringen av välfärden.

Utställningen är både pedagogisk och stämningsfull, indelad i avdelningar som vardagen, livet, skuld, döden, klassamhället, rummet och kärleken. Det har alltid stormat kring Roy Andersson liksom under radarn. Att han upprört kvinnor så pass att det skrivits litteratur om det har knappast undgått någon. Men även när han gör något så torrt som informationsfilm åt Socialstyrelsen 2013 stormade det. Han anklagades för att ha gått på en desinformationskampanj från Stasi. Vilket han bestämt förnekade. Filmerna berättar om människans utsatthet, skörhet, sårbarhet. Man måste ändå försöka älska sin nästa, även om det är svårt och mycket kan komma vägen, menar Roy Andersson. Skådespelarna är ofta oskolade och replikerna verkar anpassade till de specifika rollinnehavarna. Han ger inte intryck av att vara manipulativ eller maktlysten som demonregissörer typ Ingmar Bergman eller Rainer Werner Fassbinder men däremot präglad av att vilja kontrollera sitt eget liv och arbete. Han ger också intryck av att styras av en genuin nyfikenhet på och förundran inför mänskligheten.

Filmerna produceras i huvudsak i Roy Anderssons filmstudio, Studio 24, på Sibyllegatan 24 i Stockholm. Där bygger han sina omsorgsfulla scenografier, med assistans av Björn Runge, Levan Atkin och sin högra hand filmproducenten Johan Carlsson. Säkert finns det fler runt honom som har betydelse för filmernas tillkomst, hans studio verkar vara fylld av medarbetare som ägnar sig åt att realisera, organisera och marknadsföra Anderssons filmer såväl som hantera hans temperament och på senare år tilltagande alkoholkonsumtion. Roy Andersson säger att han utan studion aldrig hade kunnat utveckla sitt filmspråk. Och Kulturhusets utställning visar hur viktig scenografin är för Roy Anderssons filmskapande. Hans filmer tycks i det närmaste vara 90 procent scenografi. Det innebär att stora delar av hans berättelse byggs in redan i skapandet av scenografin. Vad som än spelas upp där får intressanta undertoner. Han lägger bokstavligen ned oändligt med tid på att det ska bli exakt rätt. Exakt rätt rekvisita, rätt position i rummet, rätt kroppsspråk.

Utställningen visar hur viktiga helbildstagningarna, de så kallade tabloiderna, eller som Roy Andersson säger ”den komplexa bilden” är för resultatet. De påminner om målningar. Hans arbetssätt påminner om hur en målare skissar inför en målning. Helbildstagningarna ger ofta en creepy känsla. Det kan bero på att de är statiska likt övervakningsfilmer, rummet är konstant, bara personerna i rummet förflyttar sig. Det är troligt att Roy Andersson influerat även konstnärer från en yngre generation. Jag kommer osökt att tänka på Ann-Sofi Sidéns konstprojekt med övervakningsfilmer, exempelvis ”Who Told the Chambermaid” och ”Prop for Worldpicture II”. Hon har också ett starkt allvar som påminner om Roy Anderssons. Även ett perifert, stilla, dubbelbottnat måleri som Göran Rydéns och framför allt den nyligen debuterande målaren Leif Engströms, vars förortsmotiv tycks komma nästan direkt från Studio 24, dyker upp i tankarna. Det gör även Henrik Ekesiöös socialrealistiska skulpturer som sägs föreställa hans pappa, oftast i ett tillstånd av bakrus.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Utställningens titel är ”Om detta att vara människa”. Roy Andersson benämner i en intervju livet som en tragedi, inget liv slutar med en happy end menar han. Han verkar fundera mycket över det till synes meningslösa med mångas liv. De första 15 åren är avgörande för hur livet därefter blir, säger han om uppväxtens betydelse. Det är dessa år vi kommer tillbringa resten av livet med att fundera över. Roy Anderssons pappa var boxare och alkoholiserad. När Roy var 12 år slutade pappan tvärt att dricka på grund av en allvarlig depression. Och Roy Andersson berättar i en intervju om hur fascinerad han är över sin pappas helt olika sidor, å ena sidan en tuff boxare, och andra sidan känslig och sårbar. Det påminner om flera av hans filmkaraktärer.

Denna utställning, som kan vara Kulturhusets bästa eller åtminstone mest omsorgsfulla, är enligt dem själva den största och mest omfattande utställningsproduktion de gjort. Den är även den största utställningen som gjorts om Roy Andersson. Det är svårt att komma på något svenskare än Roy Andersson. Jag såg vid ett tillfälle en känd amerikansk artist intervjuas om vad hon tyckt om Sverige under ett besök på 90-talet. Sverige är jättefint svarade hon, men la till ”but Jeezez, lighten up a bit swedes, it seems like you all are considering to commit suicide, why so gloomy”? Av någon anledning tycks just det väldigt svenskt, att reflektera över det mindre glamorösa med att vara människa. Svårmodet. Men utställningen inspirerar som film, konst, hantverk och rent intellektuellt. Roy Andersson säger i en intervju att ju äldre han blir desto större blir hans insikt om hur otroligt viktig konsten är för människan och det är med den känslan jag lämnar utställningen.

The post Konsten allt mer nödvändig first appeared on Opulens.

FILMISKT. I den nya Roy Andersson-utställningen “Om detta att vara människa” får besökarna kliva in i regissörens filmiska värld. Man möter honom som ung och gammal – och får en titt bakom kulisserna.

The post Roy Anderssons filmiska värld ställs ut first appeared on Opulens.

FILMKONST. Ingela Brovik listar de sju bästa filmerna som under året visats på vita duken i Sverige.

The post Det mest sevärda på bio 2019 first appeared on Opulens.

VENEDIG. Guldlejonet gick i år till Joker i regi av Todd Philips, USA, en psykologisk thriller om en misslyckad ståuppkomiker spelad av Joaquin Phoenix som gör en stark insats i rollen. Opulens filmkritiker Ingela Brovik rapporterar från Venedig.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Roy Andersson är den enda svenska regissör som vunnit Guldlejonet i Venedig, vid världens äldsta filmfestival vars pris rankas som tredje mest prestigefyllda efter Guldpalmen i Cannes och Guldbjörnen i Berlin. Han fick priset för sin En duva satt på en gren och funderade på tillvaron var 2014,

I lördags kväll fick han Silverlejonet för bästa regi av sin film Om det oändliga, som utforskar människans existentiella utsatthet, tragikomiskt, med perfektion och poetisk kraft. En typisk Andersson-film, utan traditionell handling, som med tablåer gestaltar tystnaden, väntan, avvaktande, vart livet är på väg. Den drastiska humorn i hans tidigare filmer finns inte här, dock en mer underfundig variant som får publiken att skratta här i Venedig. Till exempel scenen då en präst tappat sin tro – otänkbart i katolska Italien – och söker hjälp av en läkare.

Roy Anderssons filmbilder är konstnärligt nyskapande i egen stil, med inspiration från amerikanske konstnären Edward Hopper med sin existentiella känsla.  Tankarna går också osökt till Rembrandts ljusdunkel, med aparta scener, en intressant konstellation. Det är så långt man kan komma från dagens trend med actionfilm, blockbusters från Hollywood eller indirekt politisk film från Kina, som kallar film för “soft power”. I denna tidsanda skapar Roy Andersson hopp om filmkonstens integritet, inför framtiden.

“Priset är unikt, rättvist och mer fantastiskt än vad många förstår. Om man som Roy Andersson vinner stora priser på världens äldsta filmfestival två gånger i följd, då tillhör man en av världens främsta regissörer”, skriver Mattias Nohrborg, inköpschef för TriArtFilm om priset.

Guldlejonet gick i år till Joker i regi av Todd Philips, USA, en psykologisk thriller om en misslyckad ståuppkomiker spelad av Joaquin Phoenix som gör en stark insats i rollen.  Roman Polanskis J’accuse om Dreyfus-affären fick juryns stora pris för sitt historiska drama, som fått höga betyg av filmkritikerna  i Venedig.

Bästa manus gick till Nr 7 Cherry Lane av Yonfan, en originell animerad film om Hongkong på 1960-talet då en ung student blir kär i en lite äldre kvinna när de möts för att tala om fransk litteratur. Det är en av de bästa, mest visuella filmerna i det officiella tävlingsprogrammet där även Steven Soderberghs The Laundromat, en ekonomisk-politisk thriller om penningtvätt och korruption som avslöjats i Panamadokumenten, deltar.

Konspiration på hög nivå och en engagerande film som både gestaltar korruption och förklarar den, då två kostymklädda sakkunniga män guidar oss i publiken om olika sätt att missbruka pengar. En Meryl Streep i högform borde ha fått priset för bästa kvinnliga skådespelare för sin starka rolltolkning om en kvinna som söker sanningen. Hur som helst en smart, underhållande film om ekonomi, som kan röra till det för Wall Street.

The Painted Bird i regi av tjeckiske Václav Marhoul, Tjeckien, drygt tre timmar lång svartvit 35 mm-film i tävlingen är en av de mest omdiskuterade filmerna här i Venedig,  hyllad för sin universella 1900-talsberättelse, men hårt kritiserad för sina brutala våldsskildringar.

Snacket gick att den kunde få Guldejonet. Stellan Skarsgård spelar tysk soldat under andra världskriget som (i smyg) vägrar lyda order om en avrättning av filmens huvudroll, en ung judisk pojke.

En viktig film utanför tävlingen men i det officiella programmet är The Collective i regi, foto, manus av Alexander Nanau i Rumänien som följer en grupp journalister som arbetar med att få fram sanningen om vad som hänt efter en stor brand i ett kollektiv där 65 människor dog. Filmen visar presskonferenser där högt uppsatta politiker med floskler undkommer allt ansvar. Men journalisterna ger inte upp – politikerna har måhända makten, men journalisterna har ordet i sin makt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Två kvinnliga regissörer med utmärkt bra filmer i tävlingen, Shannon Murphy med familjedramat Babyteeth och från Saudiarabien The perfect candidate, i regi av Haifa Al Mansour, visar att Venedig har långt kvar till målet med fler kvinnor i festivalprogrammet. Det är dock fler filmer av kvinnliga regissörer i sidosektionerna. Men ambitionen är således att gå framåt när det gäller att presentera fler kvinnliga regissörer.

The post Venedig 2019: Rik filmmångfald first appeared on Opulens.