SMITTSÄKERT. Det blev ingen stor spridning av coronaviruset på Eurovision song contest, trots en publik på nästan 30 000 personer, skriver Aftonbladet. Sammanlagt hölls nio shower i Rotterdam i Nederländerna. Men bara 48 personer, eller 0,16 procent, smittades av de 29 875 som var på plats, visar tester nu.

Det innebär en lägre smittspridning i Ahoy arena än i övriga Nederländerna under samma period, enligt forskningsprojektet Fieldlab Evenementen, som genomförde testerna.

Samtliga i publiken var tvungna att uppvisa ett negativt antigentest som var högst 24 timmar gammalt för att släppas in i arenan, och besökarna ombads dessutom att testa sig igen efter fem dagar.

Att statistiken har dröjt till en månad efter sändningarna beror på att lokala smittskyddsmyndigheter skulle ges möjlighet att genomföra smittspårning.

TT Nyhetsbyrån

The post Bara 0,16 procent smittades på Eurovision first appeared on Opulens.

EUROVISION. Begränsad rörelsefrihet, färre festligheter och betydligt dyrare – årets Eurovision Song Contest är inte sig likt, i skuggan av pandemin.

Två delegationer sitter redan i karantän – samtidigt som en publik på 3 500 personer tillåts i arenan.

The post Eurovision i pandemins skugga first appeared on Opulens.

Hej! Efter ett tv-program, ett sånt där typiskt debattprogram, tänkte jag på att många säger att debatten blivit mer hätsk numera men är det inte typisk lättköpt nostalgi om att “det var bättre förr” ? / Claes-Henrik 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej Claes-Henrik!

Med tanke på de senaste dagarnas storm kring Opulens skulle man kunna tro det men det enkla svaret är att nej, det var inte bättre förr. Om man med det menar att det skulle varit mer ödmjukt, resonerande och sakligt. Snarare tvärtom. Dessutom är det inget nytt att debattörer ibland verkar tänka mer på att bygga sitt så kallade varumärke än att föra nyanserade komplexa resonmeng. Oscar Wilde, denna mästare i giftigheter, började skriva för franska tidningar för att de till skillnad från de engelska hade signerade kulturartiklar.

Däremot vill jag hävda att det dåliga var bättre förr, det var helt enkelt stilistiskt mer njutbart att läsa dåtidens giftigheter. Min absoluta favorit är första meningen i Martin Luthers brev till Erasmus Av Rotterdam : ”Ni uttjänta vinsäck och lus i en skökas sköte!”

Om jag tillåts hoppa lite mellan exemplen så har kulturjournalistiken blivit bättre på ett annat sätt också – genom att man respekterar de döda. Det skrivs nämligen inte längre negativa dödsrunor. Ett skräckexempel på detta var när BLM, Bonniers litterära magasin, 1964 skrev en nersablande artikel om Sigge Starks författarskap bara några månader efter att hon avlidit. Numera visar man mycket mer respekt för de anhöriga. Till exempel tonade man ner de lite grabbflasiga sidorna hos Janne ”Loffe” Karlsson när han dog och istället lyfte man upp hans förtjänster som musiker och konstnär.

The post Språklådan: Var debatten mindre hätsk förr? first appeared on Opulens.

BRÖSTTONER. ”I Kunsthalle for Music rör man sig med hårdvaluta inom det kulturella kapitalet. De stycken man valt är mest gamla klassiker som går hem i alla konstläger.” Andreas Engström om en “utställning” som inte hade gått hem om det inte rört sig om samtidskonst.

”Musik är inte nödvändigtvis det du tror. Kan vi föreställa oss ett rum för musik som existerar utanför alla medier och bortom scenen? En plats för icke-inspelningsbar musik, musik med odefinierad varaktighet, som existerar också när vi själva inte är närvarande?”

Citatet är hämtat från programförklaringen till Kunsthalle for Music, en ”utställning” som nyligen ”visades” på den erkända konsthallen Witte de With i Rotterdam. Frågan framstår absolut som intressant. Det är varken jag eller curatorerna i Rotterdam, den amerikanske tonsättaren och konstnären Ari Benjamin Meyers och tidigare konsthallschefen Defne Ayas, ensamma om att tycka. Detta är något som stött och blötts och konkret utforskats inom samtidsmusiken i mer än ett halvt århundrade.

Därmed inte sagt att det skulle vara ett uttömt ämne. Tvärtom. Det fantastiska med konst är ju att varje fråga har ett obegränsat antal svar, en gräns kan alltid skjutas framåt, en rörelse kan alltid ta nya riktningar och så vidare.

För det handlar om hur och i vilket sammanhang något görs. Det är det som är så spännande men också det problematiska. Och har man en liten djävul sittande på ena skuldran kan man ge sig sjutton på att den retsamt viskar: ”Musik i konstkontexten, alltså. Hur hade det här uppfattats om det gjorts inom ramen för samtidsmusiken?”

På Witte de With befann sig under fem timmar ett par dagar i veckan ett tiotal musiker. Bland rekvisita i form av instrument och föremål rörde de sig mellan rummen och framförde i valfri ordning partitur som vart och ett inbjöd till olika former av interaktivitet och medskapande. Besökaren i sin tur kunde söka upp utrymmen där musiker spelade tillsammans eller lyssna till hur två musiker kommunicerade mellan olika rum.

Här tänker jag kanske inte så mycket på den något begränsade musikaliska kompetensen hos vissa av musikerna, som kändes allt annat än hemma i nyare musik och dess bredd vad gäller uttrycksmöjligheter. Inte heller den relativa endimensionaliteten om man jämför med konceptuellt mer genomarbetade verk, till exempel av Solistenensemble Kaleidoskop vars föreställningar oavsett slutresultat bygger på kompetens inom såväl scenkonst som samtida musik och bildkonst. Det jag framför allt tänker på är hur pretentionerna och brösttonerna står i omvänd proportion till kvaliteten och originaliteten i det som vi faktiskt upplever.

Men vad gör det, för i Kunsthalle for Music rör man sig med hårdvaluta inom det kulturella kapitalet. De stycken man valt är mest gamla klassiker som går hem i alla konstläger, som Yoko Ono och Pauline Oliveros, eller nya konceptuella verk av några av de hetaste inom den samtida biennalkonsten, som Anri Sala och Dominique Gonzalez-Foerster. Och naturligtvis: Julius Eastman som snart tre decennier efter sin död gör ett segertåg genom musikvärlden och lustigt nog också konstvärlden.

Hippt och trendigt. Men framför allt: det sorteras under samtidskonst. Hade motsvarande gjorts av andra kuratorer med verk av tonsättare och inom en musikinstitution så hade projektet inte genererat mer än en och annan axelryckning. Nu däremot kan man läsa konstkritikers hyllningar, till exempel på framsidan av New York Times, om nyskapande konst som ger nya perspektiv på musiken.

Det inledande citatet avslutas med en ytterligare fråga: ”Hur kan vi föreställa oss den samtida musiken … som dagens konst?” Vi säger att svaret är lika duchampskt som bourdieuskt.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Kidnappad musik first appeared on Opulens.