FILMKRITIKEN. Filmkonsten och filmkritiken, som vi känner dem, är på väg att upphöra. Däremot bör det inte tolkas som ett permanent slut, utan snarare som början på något nytt. Det skriver Daniél Lopez Nelson.

För några år sedan hävdade filmskaparen Martin Scorsese att filmen befann sig i en övergångsfas, i minst lika betydande omfattning som under skiftet från stum- till ljudfilm. Påståendet gjort av Scorsese – filmvärldens motsvarighet till Yoda – väcker tankfullhet och erinrar om Hynek Pallas debattartikel Vi drunknar i film – då måste vi rädda filmkritiken.

Filmkritiken drabbas likaså av den förekommande förändring, då den utgör ett organ i den kropp som representerar film. Pallas har tidigare fört upp filmkritiken på rödlista och bland annat dragit nödvändiga skiljelinjer mellan filmkritik och konsumentupplysning.

Exemplet Rotten Tomatoes

Föreningen av de två olikartade verksamheterna är bland annat en produkt av det digitala landskapets uppkomst. Rotten Tomatoes är exempelvis den webbplats många unga filmtittare vänder sig till för att fastställa om en film är bra eller dålig.

Webbplatsen består av ett poängsystem baserat på en mångfald av filmrecensioner skrivna av tomatometer-berättigade kritiker: utbildade filmvetare, men även bloggare, poddare och YouTubers – en ogynnsam förening. Denna blandning av granskande röster inkluderar yttre irrelevanta faktorer i filmbedömningen, fördunklar genuin filmkritik – som i Sverige utövas av bland andra Pallas, Michael Tapper och Charlotte Wiberg – och påverkar vår bild av vad film är.

Fördunklandet av genuin filmkritik, digitala plattformars intåg och hyperkapitalism är bidragande faktorer till filmens svårtydda förändring.

Vem drabbas av förändringen?

Det går inte att förutsäga om förändringen kommer leda till ett gynnsamt eller ofördelaktigt resultat. Vem drabbas av förändringen?

I Sverige är vi i behov av enorma filmpolitiska reformer. Den helhetssyn eller ideologi som driver filmpolitiken har under en mycket lång period misslyckats med att förmå åskådare att söka sig till biografer för att se svensk film. Som filmskapare kan jag själv konstatera att den svenska filmens stagnation dels beror på filmkonsulenters benägenhet att hämma filmskapares unika röst. Resultatet är fantasilösa och svaga filmer.

Visionärer får sällan regissera

Filmer som den svenska publiken åstundar – jag identifierar mig framför allt som åskådare – är dem som är skapade genom skicklig hantverksförmåga. I Sverige råder det nämligen ingen brist på kunniga hantverkare, däremot är det ovanligt att visionärer får regissera och ena den svenska filmkompetensen.

De filmer som attraherat flest biobesökare det senaste året, Barbie och Oppenheimer, är gestaltade av visionärer, Greta Gerwig och Christopher Nolan, i samverkan med erfarna filmhantverkare. Det är naturligvist lättare sagt än gjort. De första stegen bör vara att, i stället för att slå ner eller vifta bort avvikande idéer, forma en svensk filmpolitisk anda som tillåter nya röster att sätta vågade visioner på prov.

Förändring på gott och ont

Det nya filmlandskap som kommer att ritas upp efter den förändring som vi befinner oss i, och som vi inte kan få klarhet kring innan den är fullbordad, lär leda till både gott och ont.

Omvandling och en ny begynnelse?

Quentin Tarantinos tionde och sista film The Movie Critic (2024) släpps vid en läglig tidpunkt och avslutar Tarantinos karriär, som består av en filmografi med fallenhet att smitta alla åskådare med filmpassion. The Movie Critic förefaller dessutom representera filmkonstens och filmkritikens död. Däremot tolkar jag inte död i sammanhanget som saknaden av utveckling eller tecken på liv och rörelse, utan snarare som en symbol för omvandling och en ny begynnelse.

The post Är filmkritikens död början på något nytt? first appeared on Opulens.