FACKLIG KAMP. Den 12-14 november arrangerar filmkollektivet RåFilm Arbetar Filmfestivalen i Malmö. Ett internationellt samarbete som lyfter facklig kamp genom filmvisning, workshops och samtal. 

Arbetar Filmfestivalen (Nordic Labour Film Festival – NLFF) arrangeras årligen sedan 2017 i Malmö av filmkollektivet RåFilm och den 12-14 november är det dags igen. Under helgen visas filmer som på något sätt belyser facklig kamp eller en arbetsplatskamp. Det primära syftet är att mötas, organisera och inspireras av varandra för att tillsammans kunna skapa en bättre framtida värld.

– Vi vill skapa en plats där personer som har olika konflikter på sin arbetsplats, som är aktiva i olika fackförbund eller nyfikna på organisering kan komma samman och lära av varandra, säger Alex Veitch, del av RåFilm och en av grundarna till Arbetar Filmfestivalen.

RåFilm är ett filmkollektiv som kombinerar film med aktivism genom att jobba med filmproduktion som berör samhällsfrågor och ifrågasätter normer. Arbetar Filmfestivalen är den största i Norden i sitt slag och del av ett större nätverk av arbetarfilmfestivaler runtom i världen. Det började när Talat Bhat, del av RåFilm och medgrundare till Arbetar Filmfestivalen, träffade Anna Burton från London Labour Film Festival i England.

– Nu har vi funnits i 20 år och har en lång historia bakom oss. Det vi gör är någonting helt nytt, säger Talat Bhat.

Helgens program består av filmvisningar, samtal och workshops. Festivalen öppnar med filmen Flickorna i Dagenhem om Rita O’Grady som drog igång strejken i Fords bilfabrik 1968, som blev starten på lagen om lika lön för lika arbete. Filmen Extremvåld bryter tystnaden om polismord på svarta i Storbritannien och i dokumentären Italiens affärer skildras Italiens ekonomiska politik under den första oljekrisen 1977.

– Vi tänker att film gör det möjligt att hamna på andra platser och att ta del av andras erfarenheter på olika ställen på jorden, berättar Veitch.

Många av årets programpunkter berör organisering i olika former och ett annat fokus ligger på klimatet och fackföreningens roll i att stoppa klimatförändringarna. Det blir workshop i social permakultur och Afrikagruppernas medlemmar kommer och pratar om matsuveränitet och bygger vidare på sin fotoutställning The Future is Female Farming. Ett tredje aktuellt ämne under Arbetar Filmfestivalen är vården.

– Vi har ju sett de brister som fackföreningsrörelsen länge har vetat om men som i och med pandemin har kommit till offentlighetens kännedom, säger Veitch.

Till temat kommer människor som deltog i den trettio dagar långa sjukhusstrejken i Berlin 2020-2021. Panelsamtalet Knegarpension handlar om hur pensionssystemet drabbar de lågavlönade, kopplat till rapporten Knegarpension: fyra förslag för ett nytt pensionssystem. Det och mycket mer står på programmet inför helgen.

Arbetar Filmfestivalen vill vara en del i att överbrygga hur fackföreningsrörelsernas verksamhet ser ut i förhållande till migranters situation på arbetsmarknaden.

– Vi ser situationer som liknar feodala system där man är helt utsatt till sin arbetsgivare utifrån sin arbetsplats och sin migrationsstatus.

Förhoppningen med filmfestivalen är även att öka det fackliga engagemanget, både i de befintliga fackförbunden och på arbetsplatsen.

– Och självklart att Malmö ska vara en plats för arbetarfilm och filmskapare som jobbar med radikal film, avslutar Veitch.

The post Arbetar Filmfestivalen i Malmö lyfter facklig kamp first appeared on Opulens.

NOVELL. Yoko har en motorcykel, man kan säga att den är vad som definierar henne. Rörlig, fri och obunden. Tillsammans har de blivit ett, växt ihop till en enhet som rör sig genom land efter land.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vad Yoko var förut är inte längre relevant, det som existerar är rörelsen, förändringen som sker. Vart Yoko är på väg nu är heller inte relevant, miljön ändrar sig men det viktiga är att fortsätta framåt. Genom dalar, över kullar, förbi små gårdar som vimlar förbi längs vägen.

Yoko börjar närma sig ett nytt land, ett nytt territorium. Gränsen skymtar längre fram, den är alltid lite smärtsam att behöva passera. Det finns något uteslutande och taggigt kring gränser, rörelsen stannar upp, förändringen sätts på paus.

Att möta ett nytt land är alltid speciellt, det är som att luften ändras, miljön kan te sig samma vid en kort anblick men det sker en viss ändring. Om det bara är i betraktarens ögon spelar kanske inte så stor roll. Något ändras, förändras, och det är den känslan Yoko lever för. Vid det här laget har hon tappat räkningen över hur många länder som besökts, fragment över situationer och vissa miljöer lever kvar. Men, som sagt, det är heller inte relevant. Det är vägen framåt, nya mål, en ständig rörelse.

En stad börjar torna upp sig, Yoko märker att hon är högt upp, då och då får hon en skymt av en gigantisk dal som tycks sakna slut. Träd omger vägen hon färdas på, kollar hon framåt ser hon byggnader sträcka sig upp över topparna. Det börjar bli dags att proviantera och hitta ett ställe att spendera natten på. Det är inte så att Yoko räds naturen eller att sova ute. Givetvis ingår ett tält och allt vad som kommer med det i hennes packning. Ibland behöver man dock en säng, en dusch och den avskildhet ett rum med väggar och tak kan innebära.

— Dig har jag inte sett förut, säger mannen i receptionen. Det kommer inte så många nya ansikten hit.
— Jag är bara på genomresa, förklarar Yoko.

Och det är ju sant, hon är på genomresa, en evig genomresa.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

— Har du kommit långt ifrån, frågar mannen.
— Jag passerade nyligen gränsen, jag kommer norrifrån och skall korsa dalen.
— Några problem vid gränsen?
— Nej, inte något som jag tänkte på, det var som det alltid brukar vara.

Mannen stannar upp, man ser hur en tanke far genom hans ansikte, blicken stirrar tomt ut i luften innan fokus åter riktas mot Yoko.

— Så har det inte alltid varit, förklarar mannen, ett tag hade vi inga på genomresa. Därför är det fortfarande så ovant när ett nytt ansikte dyker upp.

Yoko undviker följdfrågan medvetet, just nu vill hon bara komma in på sitt rum, ta en dusch och börja kolla över om det är något hon saknar. Yoko skyndar att betala, mumlar ett tack och tar sig snabbt in på sitt rum.

Hon vaknar tidigt, van att göra så, alla dagar sovande under bar himmel har etsat fast en rytm. När man sover ute vaknar man med solen och somnar med mörkret. Det blir en naturlig rörelse, en rytm mer anpassad efter den naturliga inre klockan. Yoko har tänkt att dagen skall spenderas på en rundvandring, proviantering och inköp av lite kläder.

Efter en stabil frukost kollar Yoko över sin motorcykel, även om den nyss var inne på service gillar Yoko känslan av gå igenom oljor, skruvar, reglage och annan utrustning. Det är lite som att gå över sig själv, känna efter var i sin kropp det värker, var det är stelt. De är en enhet som drivs framåt, med hjälp av varandra.

När Yoko körde in i staden var det mörkt, hon valde första bästa motell och hann inte se så mycket av miljön. Det första som blir tydligt är all militärutrustning som ser föråldrad ut. Det finns monument av stridsvagnar, hon ser en raket som ser ut att sitta på en piedestal, det är som minnesmärken. En staty avbildar män med vapen som blickar mot horisonten. Det blir obscent, som att hela staden är ett stort museum.

Yoko tänker att hon behöver hitta någon som förklarar allt det här. Hon tar sig in mot centrum och ser något som liknar en turistinformation. I receptionen sitter en kvinna och verkar upptagen med en hög dokument som hon varsamt lägger åt sidan.

— Hej, säger Yoko, jag är på genomresa här och har precis tagit en tur i staden. Det var svårt att undgå alla monument, varför är det fullt med gamla vapen?
— Aha, säger kvinnan, om du aldrig varit här är det såklart en naturlig fråga. Jag antar att du tagit del av vad som stått i tidningarna om oss de senaste åren?

Yoko läser inga tidningar, har aldrig gjort och ser heller ingen anledning till att börja. Den information hon behöver har hon i böcker och det samlande hon gör när hon reser.

— Nej faktiskt inte, säger Yoko.
— Det var märkligt, uttrycker kvinnan, så du vet alltså inget om vad som skett här?

När kvinnan ser att Yoko är helt blank ställer hon sig upp och sticker in huvudet genom en dörr. Hon ber en kollega att ta över i receptionen och ber Yoko följa med ut.

— Jag heter Sumi och har bott här hela mitt liv. Jag har antagit att hela världen vet om vad som hänt här men kanske blir man så självupptagen när det är så nära.
— Det är nog inte det, säger Yoko, jag har rest hela mitt vuxna liv och läser inga tidningar. Det här är en del av världen jag inte varit på mycket länge. Jag råkar nog bara vara en av det fåtal som faktiskt inte vet något om vad som skett här.
— Märkligt, säger Sumi igen, nåväl, då kanske jag skall ta det från början.

Yoko och Sumi vandrar längs huvudgatan och vart man än vänder sig tycks det finnas monument. Det är övergivna militärbilar, det finns baracker som ser ut att förfalla.

— För tjugo år sedan, börjar Sumi, var året då kriget äntligen slutade. Ingen vet riktigt när konflikten började eller varför men så länge vi kan minnas har vi alltid krigat. Det är dalen som skiljer oss åt, du kanske såg den på din väg hit?
— Jo, min tanke var att försöka korsa den och ta mig över på andra sidan. Kan jag göra det?
— Det är klart du kan, som sagt, vi har de senaste tjugo åren levt i fred och det finns heller inget som tyder på att en ny konflikt kommer blossa upp.
— Det är också därför du ser alla monument, fortsätter Sumi, vi har förlorat generationer av män och kvinnor. Kriget har varit vår identitet, det är vad vi alltid gjort och vad som enat oss.

Yoko tar in den nya informationen, tänk att vara så omringad av krig och konflikter att det blir ens identitet. Att det är vad som förenar dig med dina grannar. Hur påverkar det egentligen ditt sinne, funderar Yoko vidare, tjugo år är ingen lång tid utan krig.
— Men nu har ni alltså haft fred, hur gick det till?
— Det slöts ett avtal, män och kvinnor på båda gränser var trötta på att se sina barn dö, på att alltid leva i ovisshet kring framtiden.
— Och det här avtalet har alltså hållits, konstaterar Yoko.
— Till punkt och pricka, vi har inte haft en incident på tjugo år vilket får anses som en väldigt stor bedrift.

Det är inte lite utan att undra kring vad ett sådant avtal kan innehålla. Yoko har svårt att föreställa sig vad det är man kommit överens om. Det låter nästan lite för bra för att vara sant, hur en uråldrig konflikt kan lösas bara genom ett avtal. Innan Yoko hinner ställa sin följdfråga kring vad det står i avtalet går sirener igång. Yoko kollar på Sumi som ler och ber henne att följa med.

— Märkligt, säger Sumi, märkligt att du kommer just idag. Utan att du vet om det kommer du idag få se vad avtalet innehåller. Det här är vad som har fått oss sluta kriga och lägga en uråldrig osämja bakom oss.

Nu ser hon hur det börjar röra på sig, män och kvinnor iklädda militäruniformer kommer körande, gående, vissa på motorcyklar. Alla verkar beväpnande, det fylls på med människor och de radar upp sig på torget mitt i staden. Hon ser hur ett par bilar ställer sig framför klungan med människor och hon förmodar att det är deras ledare. Yoko står och tar in allt, hon vill fråga Sumi vad som pågår men något hos Sumi gör klart att ställ inga frågor nu, kolla först. Torget fylls upp och på en given signal börjar man röra sig mot dalen. Sumi visar Yoko till sin bil och de följer efter. Sumi kör till en avsats där man har uppsikt över vad som försiggår i dalen.

På andra sidan dalen ser Yoko hur människor väller fram på samma sätt, som små prickar rör de sig och hon hinner tänka att en konfrontation är omöjlig att undvika.

Det är inte konfrontationen som får dalen att eka av skrik, eller i vilket fall inte konfrontationen mellan vad som verkar vara två arméer. Om man kollar noga ser man att det ligger små hus och byar djupt nere i dalen. Som ännu mindre prickar börjar de trögt röra på sig, allt går så sakta på avstånd. Yoko hör ljudet av kulor, svagt men omisskännligt. Det verkar vara kalabalik bland de byar som ligger på botten, de båda arméerna verkar gå åt olika håll. Yoko fattar till slut, de kommer inte kriga mot varandra, det är byarna de vill åt.

The post Kriget, freden och Yoko first appeared on Opulens.

OMVÄNDELSE. Varför ser så många mission som något skamligt? Även icke gudstroende borde ju vilja förkunna något. Vänsterns, feminismens och antirasismens rörelser behöver bli mer som väckelserörelser, som vill dra till sig folk, skriver Nathan Hamelberg.

När KD för några veckor sedan gjorde ett populistiskt utspel om selektiv begränsning av religiösa uttryck i det offentliga förvandlades mina sociala medier till ett torg för debatt om sekularism, religionsfrihet och likabehandling. Med en hel del kantringar.

Å ena sidan: instinktivt antirasistiskt försvar för vilket religiöst uttryck som helst som särbehandlas negativt – sannolikt det som KD ville uppnå med sitt utspel utan att först undersöka om några muslimska församlingar över huvud taget kräver att få göra böneutrop. (Det visade sig snart vara en marginell fråga, mer en konfliktyta som KD vill blåsa upp än en reell samhällsfråga).

Å andra sidan: instinktiv ateistisk entusiasm inför tanken på att begränsa religiösa uttryck i offentligheten utan tanke på om huruvida en sådan begränsning skulle vara selektiv och diskriminerande och riskera att förstärka parallellsamhällen där vissa inte anser sig behöva respektera lagen om de inte är lika inför den.

Diskussionssoppan innehöll allt men mycket beskyllningar om vilka som predikar i dagens samhälle. Närmare bestämt vilka som missionerar. ”Allra värst är alla nyateister som missionerar”, hävdade någon. På vilket ateister av såväl nyare som äldre snitt instinktivt reagerade fientligt. Själv tror jag inte att ateism är en tro i religiös mening, men därmed inte sagt att det inte finns de som med emfas argumenterar mot existensen av en gud och sällan försummar tillfället att göra det om någon förklarar sig tro på Gud eller gudar.

Nu är ju mission en helt annan sak än kyrkklockor och böneutrop, det är ju snarare förkunnelse i det lilla, dit kyrkklockor och böneutrop inte når.

Troende tog mer eller mindre skydd bakom tanken att samhället ska skydda dem mot andras försök att övertyga dem om sin tro på hur världen fungerar – det vill säga den religionsfrihet som kommit med ökande grad av sekularisering. Oavsett bristande tro visade en del ateister i diskussionen en förvånansvärd brist på insikt om vad som kan få folk att tro eller upphöra att tro. ”Nyateister som missionerar” var snarast en eufemism för ateister som snarare än att bara själva sakna gudstro såg sig nödgade att idiotförklara folk som tror på sagoväsen. Från alla håll ett sätt att tala om mission som andades förakt.

Några dagar senare gick jag förbi en församlingslokal för en frireligiös kyrka i Stockholms city. Lokalen hade glasväggar, och jag tittade på en och samma gång lite nyfiket och skamset in. Det är sällan man ser en sådan mångfald av människor i Stockholms innerstad. Jag stannade upp en stund, för en vän från Kamerun var där och kom ut för att prata med mig. Medan han stod där kom andra fram till honom och pratade. Mina fördomar sade att en del av dem inte hade de starkaste sammanhangen och nätverken i övrigt i samhället. Någon frågade om min vän hade möjlighet att ordna boende åt honom, en annan såg ut att ha varit på lyset för inte alls länge sedan.

Vilket får mig att tänka på mission. Varför ser så många mission som något skamligt? Även icke gudstroende borde ju vilja förkunna något, även om det inte nödvändigtvis behöver vara sin brist på gudstro? Motorsportens överlevnad, Gnagets överlägsenhet, Friskis och Svettis, asylrörelse eller nattvandring. Nidbilden av historisk mission är att den bara skedde med svärd, men just mission var ju det som mer än någon annan kristen förkunnelse sedan de tidiga apostlarna och martyrerna skedde genom lyssnande.

Jesuiterna, som mer än någon annan munkorden förknippas med mission, var tidigt ute med vad vi i dag kallar antropologi, att förstå andra människor för att kunna att nå dem. De tidiga kristna martyrerna i antiken brukade framhållas som exempel i den gamla arbetarrörelsen – själva religionen åsido. Det är en sak att inte tro på det som andra förkunnar, men att förkunna något kan ju inte vara dåligt i sig självt? Eller närmare bestämt: de rörelser som i dag säger ”vi är svaga, men vi är många, kom med oss, vi behöver er” – de är ju de som kan åstadkomma något när andra krafter går bet.

När vänstern, feminismen eller antirasismen beskrivs i dag är det inte sällan som elitistiska eller självupptagna rörelser, upptagna med att leta fel i språkbruk hos andra. Jag tycker att det är en nidbild, men den är inte helt osann. Sagda rörelser behöver bli mer som väckelserörelser – som vill dra folk till sig och entusiasmera andra. Ibland känns det som om folk är så individualistiska att tanken på att säga ”kom med oss” får dem att känna sig som Jehovas vittnen som knackar på hos ett nudistpar. Vad är så farligt med att säga ”kom med”? Stör man i Netflixtittandet? Men Anonyma Alkoholister, scouterna, fackklubben, studiecirkeln, basgruppen och idrottsföreningen fungerar alla så. Så länge folk inte tjatar på dem som tydligt säger att de inte är intresserade finns det inget att skämmas för. Missionera om ni tror.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Om ni har en tro så missionera för guds skull first appeared on Opulens.

RESANDE. “Väskan kan vittna om en rörelse som ytterst syftar till att förstå sig själv eller andra. Eller världen som sådan. Sant är att bilden av en väska kan ge ens tankar en riktning som blottar. Exempelvis lusten att träffa andra”, skriver Melker Garay.

Att tänka kring bilden av en väska kan vara början på en resa. Åtminstone för den som har viljan att beträda en tankens resa. För den som är nyfiken och öppen för att anamma oprövade perspektiv. Det handlar om att vara djärv. Att träda ut ur sig själv, och att träda in i rollen att man är någon annan. Att bejaka det ständiga gränsöverskridandet. Att ha en önskan om att berika sig som människa.

Väskan kan vittna om en rörelse som ytterst syftar till att förstå sig själv eller andra. Eller världen som sådan. Sant är att bilden av en väska kan ge ens tankar en riktning som blottar. Exempelvis lusten att träffa andra. Ha möten och samtal. Att få kontakt. Den kan också avslöja ens önskan om att få resa långt bort från den ensamhet man lever i. Eller tvärtom. Att få vara ensam. Och inte sällan för att finna mening i tillvaron.

Väskan på bilden kan vara packad. Innehållet kan vara vad som helst. Kläder, böcker, leksaker, mat, pengar, likdelar, vapen och mycket mer. Man upphör aldrig att häpnas över vad man kan finna i en väska. Det kan också vara så att väskan inte är packad. Och aldrig kommer att packas. Att väskan bara står där. Oanvänd. Alldeles ensam. Övergiven. Det vill säga att en tom väska kan vara minst lika intressant som en packad väska.

En väska kan därtill berätta om kroppens engagemang. Någon ska packa den. Och lyfta, bära och sedan packa upp den igen. Man tar för givet att kroppen – som handen och benen – alltid finns där någonstans. Även huvudet med dess tankar tar man för givet. Men givet är det inte för den som saknar lemmar eller för den vars minne långsamt bryts ner. Inget är givet när man har med människor att göra.

Begripligt är det att väskan leder våra tankar till någon som ska resa iväg. Kanske inom kort. Eller att denne någon redan har rest sin väg. Bort från en gång älskad. För en väska kan vittna om att en relation är slut. Att kärleken inte varade så länge. Att den ene i förhållandet inte orkade mer. Att denne blev bedragen. Eller så kan det vara att den säger mer om den som svek. Att den som bedrog inte längre stod ut med sig själv.

Väskan kan därjämte få oss att tänka på flyktingen. Den som flytt från en katastrof. Väskan och dess innehåll blir då allt som denne har kvar. Den berättar om det som kunde räddas. Och måhända om det som är oundvikligt. Det kommande utanförskapet. Vilsenheten. Väskan blir här en stum reskamrat för den som gått i exil. Den kan dock även ses som ett hopp. Att innehavaren av väskan till slut kommer att finna ett hem.

Även den hårdföre nationalisten som ropar på murar är på en resa. I bästa fall en resa från inskränkthet till öppenhet. För vem vill leva i ett land där väskan blir överflödig? Där ingen behöver väskor. Där resandet upphört. Där fysiska och mentala murar blivit så höga att man glömt bort att människan sedan urminnes tider alltid ha varit i rörelse. Väskan får oss att minnas att vi alltid haft drömmar om frihet.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post En resväska first appeared on Opulens.