SAMHÄLLSKRITIK. Naomi Kleins I Lågor beskriver en värld av akuta klimatförändringar och handlingsförlamade politiker – men ger också hopp om en bättre värld. Mats Kejonen har läst den.

I lågor. Ett brandtal till världen för en Green New Deal av Naomi Klein
Översättare: Fredrika Spindler
Ordfront

Om utsläpp av koldioxid för oss närmare vår gemensamma död, varför investerar då Kanada i nya oljeanläggningar? Om klimathotet är det största hotet mot mänskligheten, varför toppar det inte varje nyhetssändning och varje löpsedel fram tills hotet är avvärjt? Hur hänger rasism och miljöförstöring ihop? Och finns det något hopp? Dessa är några av de frågor som författaren och samhällsdebattören Naomi Klein försöker besvara i sin bok I Lågor som nu har kommit ut på svenska.

Journalisten och författaren Naomi Klein har lyckats hålla sig ständigt aktuell under de senaste två decennierna med böcker som No Logo (1999), Chockdoktrinen (2007) och filmen The Take (2007). För sex år sedan kom hennes Det här förändrar Allt, en djupdyking i den psykologi omgärdar klimatförändringarna och till synes likgiltiga politiker. Samt möjliga strategier för att bemöta detta. Det här förändrar Allt är en bok som format en hel generation av klimataktivister från USA och länderna i Afrika ända till Sverige. Det är ingen slump att Naomi Klein var en, av mycket få, som världens mest kända klimataktivist Greta Thunberg stämt träff med under sin vistelse i New York. Själva namnet för Kleins nya bok är hämtat från Greta Thunbergs berömda uttalande “the house is on fire”; huset står i lågor.

Det som gör Naomi Kleins författarskap unikt är att hon alltid har lyckas skriva om synbart stela ämnen på ett begripligt och djupt engagerande sätt. Det är inte vilken författare som helst som kan skriva en 900-sidors telgelsten om nyliberal ekonomi (Chockdoktrinen) på ett sätt som håller läsaren klistrad från pärm till pärm. I Lågor är inget undantag.

Klein berättar om ett tusental high school-studenter i San Fransisco som lider av astma på grund av giftiga industrier i sitt bostadsområde. Och hur dessa sedan straffas dubbelt av storutsläpparna under de klimat-förstärkta skogsbränderna i samma område. Dagens unga är den första generationen som inte längre behöver tala om klimathotet som en avlägsen dystopi – de kan bevittna den med egna ögon. Naomi Klein rapporterar från USA:s största konferens för klimatförnekare (finansierat av landets oljeindustri). Och hon berättar i förstaperson om sina intryck av samhället Plauqumines Parish i Lousiana när fartyget BP Deepwater Horizon förliste och spillde ut 168 mlijoner gallons råolja över stranden. Om yrkesfiskarna som arbetat i området i generationer men som numera måste se sig om efter ett nytt jobb. Eller flytta med hela sin familj. Men hon skriver också om hopp. Hon skriver om en gryende insikt och ett gryende hopp om förändring som tänts. Ett helt kapitel handlar om Greta Thunberg och den rörelse av unga klimatstrejkare hon givit upphov till.

Sista delen i Kleins bok handlar om ett “New Green Deal”; en parafras till Franklin D Roosevelts berömda reformpaket för att tackla den ekonomiska krisen under under tjugotalet. Idén lånar Klein från den grupp studenter som 2018 ockuperade den politikern Nancy Pelosis kontor i Washington D.C. med krav på en ny grön giv. Andra som låtit sig inspireras av de unga ockupanterna är den amerikanska kongressledamoten Alexandra Ocasio-Cortez (också en av de Greta Thunberg träffade) och den 78-åriga politikern Bernie Sanders som i skrivande stund tävlar om att bli Demokraternas presidentkandidat.

Till skillnad från Naomi Kleins tidigare tegelstenar är I Lågor på nätta 300 sidor, tryckt i ett ganska stort format. Vissa av texterna har tidigare publicerats i form av krönikor och essäer i amerikansk media. Vi har bara ett fåtal år på oss att vända utvecklingen innan det är för sent. Det märks att Naomi Klein velat ge ut denna bok snabbt. Den är till för att användas i den samtida debatten.

I Lågor är en viktig bok men också en spännande och underhållande bok som griper tag i dig från sida ett till slutet. Jag rekommenderar alla som är det minsta intresserade av klimatet och vår gemensamma framtid att läsa den. Och att använda den.

The post Naomi Klein ger hopp i en hopplös tid first appeared on Opulens.

EMPATI. När bilder av enskilda, livlösa barn nästan endast leder till tillfällig handlingsvilja, måste vi fråga oss själva hur många döda icke-vita barn som vi behöver se för att få en empatisk impuls att vilja stoppa lidandet, skriver Kevin Shakir.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

De flesta av oss minns treårige Alan Kurdi, den kurdiska pojken från Syrien, vars kropp flöt upp på en turkisk strand i september 2015. I tidningarna, på tv-nyheterna och på sociala medier trängde bilden av hans livlösa kropp igenom till miljontals medvetanden och samveten. Frankrikes dåvarande president François Hollande kallade händelsen för en “humanitär katastrof” och länder som Tyskland och Kanada öppnade upp för att ta emot fler flyktingar.

“Det hade kunnat vara jag”, berättade Vinh Chung i CNN. Han såg sig själv i Alan eftersom att han själv, med sin kinesiska familj, flydde från Vietnam till USA i slutet av sjuttiotalet. Med sina erfarenheter som flykting till att nu vara en framgångsrik läkare, symboliserade Chung i nyhetsinslaget förkroppsligandet av framgången som kan följa med att ge husrum till människor som flyr. Bilden av Alan Kurdi skapade en global debatt om kriget i Syrien och en utbredd vilja att hjälpa de miljoner av människor som flytt sina länder.

En studie belyser hur data från Google Trends visar en omedelbar eskalering av sökningar på Google för orden “Syria” och “refugees” och hur Röda Korset i Sverige upplevde en massiv ökning av donationer, efter att bilden med Alan Kurdi blev viral. Plötsligt blev det omöjligt att ignorera människorna som flydde från kriget i Syrien och som sökte skydd på andra sidan Medelhavet.

Bakom studien stod Paul Slovic från universitetet i Oregon, som fyra år innan inbördeskriget i Syrien bröt ut, skrev artikeln If I look at the mass I will never act. Titeln hade han lånat från ett citat av Moder Teresa, som fortsätter “If I look at the one, I will”. I hans artikel från 2007, undersöker psykologiprofessorn människors svårigheter med att begripa massmord genom att förhålla sig till förmedling som fokuserar på stora antal offer. Slovic kallar detta för “psychic numbing”, och beskriver hur människors medkänsla avtar, även när antal offer går från att vara ett till två. Ett växande antal offer leder alltså till sjunkande empati och vilja att handla; “Det stora antalet offer räcker inte för att väcka känslor och har därmed inte heller vad som krävs för att motivera handling. Folkmordet [i Darfur] är verkligt, men vi reagerar inte med inkännande på den verkligheten”, skriver Slovic.

Slovic diskuterar hur medierna därför borde ha ett ökat fokus på personliga historier med kraftfull symbolik, så som den tragiska nyheten om Alan Kurdi 2015. Detta, för att väcka känslor och få människor att begripa hur ödesdigert folkmord är, även om de befinner sig långt borta från händelsen, såväl geografiskt som kulturellt. Samtidigt problematiserar Slovic att man enbart fokuserar på individuella offer. Känslorna som mediekonsumenter kan uppleva genom att exponeras för individuella offerberättelser är nämligen svåra att hålla vid liv över en längre tidsperiod.

Jag delar Slovics bekymmer. Kriget i Syrien har nu påbörjat sitt nionde år. FN har bekräftat 7 000 fall av barn som antingen dödats eller fått livshotande skador och hävdar att obekräftade rapporter menar att antalet är långt över 20 000 fall. Mer än 5,6 miljoner människor har lämnat landet och miljoner har försvunnit inom landets gränser.

Medan högerextrema partier och rörelser växer i USA, Australien, Europa och här i Sverige, är det tydligt att den utbredda viljan att hjälpa människor på flykt kraftigt har avtagit. Nationsgränserna har skärpts och debatten om att vara solidarisk med flyktingar har avtagit. Att det rör sig om stora antal offer är ingenting nytt eller någonting som leder till krav på förändring. Men när bilder av enskilda, livlösa barn nästan endast leder till tillfällig handlingsvilja, måste vi fråga oss själva hur många icke-vita barn som vi behöver se för att få en empatisk impuls att vilja stoppa lidandet. Som Slovic skrev i 2007:

“Vi kan helt enkelt inte bara skylla på våra politiska ledare. Medan president Bush var relativt dämpad när det gällde morden på hundratusentals personer i Darfur, så var det Clinton som ignorerade Rwanda och Roosevelt som gjorde ganska lite för att stoppa Förintelsen. Bakom varje president som ignorerade massmord fanns miljoner av medborgare vars likgiltighet tillät dessa statsmän att komma undan med det.”

The post Hur många Alan Kurdi behöver vi se för att vakna? first appeared on Opulens.