PROSA. I den här veckans utgåva av Littestraden presenterar vi en novell av Ronny Söderlind.

Ronny Söderlind är novellist och förskollärare från Värends Nöbbele. Han har tidigare varit publicerad här i Opulens och i bland annat Provins, Ord och Bild, Horisont och Ordfront Magasin. Människors längtan och utanförskap är genomgående teman i hans skrivande. I år vann Söderlind skrivtävlingen Vingpennan med novellen ”Chiroptera”.

Nu är vi synnerligen nöjda med att få presentera ytterligare en novell av Söderlind med titeln ”Brev till återförening”.

CAROLINA THELIN

Brev till återförening

När Lars Göran Magnusson fyllde femtiofem slutade han hoppas. Utrymmet för återförening var obefintligt och de skulle glömma varandra på varsitt håll. Han såg honom en gång från ett tågfönster när han väntade på en buss och bar en brun väska av armémodell som förmodligen innehöll en matlåda. Åldern hade inte märkt honom särskilt förutom en lätt hälta när han steg på den där landsortsbussen, men kanske hade han alltid haft besvär med sin ena fot.

Bussen svalde Roland Söderberg samtidigt som Lars Görans tåg sattes i rörelse. Det var som en sista chans, tänkte han, men aldrig fanns föreställningen att han skulle avbryta resan och ge sig till känna. Han var på väg till Västkusten bara för att komma iväg. På sommaren var hans tvåa en varm fängelsecell, på vintern en kall. Rörelser lättade brösttrycket och ensamheten vek undan för en stund.

Genom åren har Lars Göran haft en viss uppsikt över Roland. När internet kom fick han hjälp av en bibliotekarie med hästsvans och knytblus. Hon visade olika sökfunktioner och skaffade honom ett epostkonto. Det första han gjorde på bibliotekets lånedator var att slå Rolands namn och fick upp adressen till en gård i norra delen av en småländsk kommun. Han verkade ha en viss verksamhet med att fotografera hästar och utöver det fann Lars Göran några skrattretande dåliga dikter på en sida där alla kunde skicka in texter.

Han frågade bibliotekarien om hon kunde ge honom privata it-lektioner och kanske dricka te med honom. Han hade ju en sådan fin balkong. Men hon slog ifrån sig med ett nervöst skratt och han sa sig vara nyfiken på sociala plattformar, men de kom aldrig så långt. Bibliotekarien, Eva-Lena som hon hette, försvann och kollegorna flackade med blicken då han frågade efter henne och något fortsatt it-stöd var inte att räkna med från bibliotekets sida.

Något år senare kom han dock in på det sociala landskap där folk helt öppet la ut sig själva, till och med berättade sina nattliga drömmar. Han fick hjälp av en tunn och tystlåten kvinna som höll sig i närheten så fort han steg in på biblioteket. Hon hade en något utstående övre tandrad och halvlångt stripigt hår och pratade genom näsan. Lars Göran lät henne hållas för hon ville lära ut saker och var på biblioteket varje dag. Hon gjorde ett konto till honom och han lyckades få en del så kallade vänner, däribland Roland Söderberg och hans fru, förvisso med ett påhittat namn utan profilbild.

Det låg nära till hands att skicka ett meddelande till Roland. Gunilla visade hur man gjorde men till slut föredrog han ändå traditionell postgång. Det kändes mer äkta, och dessutom hade de skickat långa och djupa texter till varandra och verkligen funnit en ådra som tilltalade deras intellekt. Men det var för flera år sedan. Den där vänskapen låg i byrålådor man aldrig öppnade, eller så hade Roland använt breven som tändpapper till vedpannan han orerade om på facebook. Det var som att han ville skryta om vedpannan och att den gav så god värme.

Vi var alltför lika på varsin sida av myntet. Ingen kan ta ifrån oss de roliga åren med ett ständigt pågående samtal om livet och konsten. Vi skrev båda och Lars Göran Magnusson blev publicerad i Gåspennan, vilket naturligtvis störde mig en hel del. Under flera år försökte jag komma med i den där skitviktiga novellantologin utan att lyckas. I stället blev det en handfull kulturtidskrifter som publicerade mina mödosamt hopskrivna noveller men något större steg på den litterära marknaden blev det aldrig.

Efterhand sjönk Lars Göran ner i depression och självförakt. Han lyckades inte hitta en kvinna och förblev ensam även när det gällde vänner. Det var som om han inte kunde hantera sina en och åttiofem i närheten av människor. Hans tal var långsamt och otydligt, det blev att han gömde sig och våra brev upphörde som när en bäck torkar om våren, efterhand blev också handstilen svårare att läsa.

Varje vår när det är uthärdligt lägger jag mig på rygg i den öppna björkdungen. Den är inbäddad i skog och man hör inte trafiken från stora vägen. Det är vid ett sådant tillfälle jag plockar upp ett brev ur byxfickan tillika ett förstoringsglas och finner att det består av flera krävande rader att jag ska bistå Lars Göran med några tusen eftersom han befinner sig på obestånd. Det vill säga, han ber inte direkt, utan i cirklande omskrivningar och märkliga krumbukter. Därefter några känslomässiga ingångar till våra äventyr och att vi var ju i alla fall vänner, två solitärer, alltid ensamma, aldrig ensamma. Mitt namn Roland Söderberg nämns bara på kuverterat, överlag benämns jag endast Godsägaren.

Kan Godsägaren vara så givmild, kantänka, en allmosa?

Jag är besviken när jag går tillbaka till huset. Han tror sig fortfarande ha det gamla greppet om mig, då jag inte stod upp för mig själv utan lät andra i stor utsträckning styra mitt liv. Men visst hade vi roligt många gånger, det går inte förneka, samtidigt som vi balanserade på en sorts respektlöshet inför varandra.

När jag kommer in har hustrun inte gjort någon kvällsmat utan hon står och sminkar sig på toaletten. Jag undrar om vi ska äta något med hon säger att hon ska till stan. En arbetskamrat ska hämta henne.

”Bara så där?” frågar jag.

”Det är jobbrelaterat. Sitt inte uppe och vänta.”

En bil kör upp på gårdsplanen och jag tittar inte när hon sätter sig bredvid föraren. Jag vill inte bli svartsjuk. I stället går jag till källaren och slänger Lars Görans brev i lågorna. Brev brinner så bra, mödan och tankeprocessen bakom får den att flamma upp. Det är för övrig så man ska göra med allt utnyttjande; fästingar, parasiter, de jättebebisar man burit runt på. In i pannan med det. Det blir väl så med äktenskapet också, frågan är bara när de tre orden skall uttalas.

En dag ser han bibliotekarien Eva-Lena gå in på en cafeteria. Han ställer sig snett och kikar in i skyltfönstret och ser henne beställa kaffe och några småkakor. Efter ett tag vågar han sig fram, köper en kopp och sätter sig som av en händelse vid samma bord, men några stolar bort. Han tittar inte på henne utan glor långsamt på sin kaffekopp och torkar handflatorna på låren. Han hade länge lidit av ymnig handsvettning. Bibliotekarien, som nu uppmärksammat Lars Göran, skruvar på sig och verkar inse att hon inte kan fly. I stället dyker hon ner i sin mobiltelefon. Lars Göran etablerar sig och kraxar några gånger och låter munnen sjunka till halvöppet läge för en lättare andning.

”Hänt något?” frågar han utan att se upp från kaffet. Bibliotekarien hör honom men svarar inte, börjar i stället plocka med sina saker för att lämna stället.

”Skulle behöva hjälp med att ta mig ut på ett välkänt nät,” fortsätter han. ”Det nät som alla fastnat i numera.”

”Tror inte det.”

Han känner doften av henne när hon sveper förbi. Genom fönstret ser Lars Göran hur hon lägger mobilen i väskan och drar igen blixtlåset, precis som om den ska bli liggande där. Han sitter kvar, att böka sig ut på gatan är ingen mening. Hon skulle snart försvinna som allt han åtrådde.

I stället blir det Gunilla som likt en stor katt stryker runt om honom när han tar sig till biblioteket för att få ordning på sitt tungsinne. Nu är hon lite mer pratsam och ser honom i ögonen, men Lars Göran sätter sig i läsrummet med en kulturtidskrift och försöker sjunka in i en extraordinärt svår text om artonhundratalslitteratur. Hon kommer nära honom, nästan upp i ansiktet, och frågar om han lärt sig skicka textmeddelanden med mobilen än.

”Vad då lärt mig?”

”Jag kan lära dig så vi kan messa varandra.”

”Vi går hem till dig” fortsätter hon och kramar hans svettiga hand. Lars Göran krumbuktar och krånglar men hon är envis, släpper honom inte. Gunilla är förvisso bra men ibland orkar han inte med henne, hon är som klister och märker inte hans tydliga tecken att vilja vara ifred.

Lars Göran var dominant och kinkig om han inte fick som han ville. Tillika hypokondrisk, drabbades av astmaattacker som uppenbart var av psykosomatisk natur. De utflykter vi trots allt genomförde på mina initiativ var behäftade med ogillande och därför förhållandevis misslyckade.

Jag hade en stalltröja på mig som var tvättad flera gånger sedan sista kontakten med hästar. Jag gillade tröjan, den var förstärkt och hade flera praktiska fickor. Den tvingade han mig att byta men inte ens nedpackad i ryggsäcken var han fredad och han gnällde att jag skulle slänga den.

Jag kunde inte bli fri från honom, eller snarare, vi lyckades inte få en vanlig balanserad kamratkontakt som kändes bra rakt igenom. Vi höll ihop ytterligare några år och gjorde korta besök hos varandra eller utflykter i Skåne och Danmark. Därefter mattades allt av.

Min fru kommer hem sent. Jag hör bilen på stallbacken, en stor Volvo och föraren stänger inte av motorn och det tar ett tag innan hon kliver ur. De ska väl prata lite först. Jag känner alkoholdoften när hon kryper ner tillsammans med den distans som etablerat sig det senaste året. Hon är otrogen och ser andra ängar framför sig. Allt det där hanterar jag med tillkämpad resignation.

Måndag morgon vaknar jag i gryningen och går ut. Ett lätt dis ligger över marken och vid björkridån betar några rådjur. Jag har inte sovit så mycket. Envisa tankar har snurrat som feberdrömmar, men jag är inte sjuk. Det tar inte lång stund att packa. Jag har alltid en flyktväska ståendes, det enda jag gör är att brygga kaffe och bre några smörgåsar. Hustrun sover tungt när jag skriver ett brev och lägger på köksbordet, därefter tar jag en av våra bilar och kör söderut mot marinstaden Karlskrona. Där checkar jag in på ett vandrarhem och lägger mig i en av slafarna. Rummet bebos av några tyska ungdomar, jag försöker utan större framgång föra en dialog men tyskan är för svag. Jag tar fram min lilla kikare och leker med den, det är egentligen en teaterkikare jag köpt på en loppis, men nu kan den vara bra att ha. Jag ska vila en stund och sedan vandra upp till Lars Göran för att se hur han bor.

Jag svettas när jag tar mig dit. Mina problem trycker på trots att jag anlägger en nonchalant attityd. Det blir som det blir, allt är redan kört. Det är kört med naturen också, och människan, och mitt äktenskap. Så vad spelar det för roll. Jag tar upp teaterkikaren och tittar runt, försöker se in i folks lägenheter men ser mest pelargoner.

Han tänker på Eva-Lena, bibliotekarien, att det borde vara hon som satt vid hans skrivbord och mixtrade med mobilen. Men nu är det Gunilla som med sina utstående övre tandrad vänder sig mot honom och försöker le och menar att han kunde sätta sig bredvid; hon blir nervös av att han någon bakom.

”Det är som att du andas mig i nacken” säger hon.

Han torkar båda handflatorna på byxbenet och lyfter ena handen. På så sätt kan han följa halslinjer och nyckelben, fram över bröstkorgen och upp tillbaka över halsen och struphuvudet.

”Vad gör du” säger hon som om hon har ögon bakåt.

”Rörelser i luften bara.” Han känner spänningen, en annorlunda attraktion än den gentemot Eva-Lena. Fantasierna kring bibliotekarien har smekande och tillgivenheten, att någon kunde älska honom i samstämmighet. Men nu är det något annat.

På några minuter skulle han kunna strypa henne. Tanken drar genom ryggraden och han lägger en hand på hennes axel. Detta tolkar hon som tillgivenhet och försöker möta med kinden, men hennes hår kittlar och handsvetten smetar över hennes gulaktiga hud.

”Jag skrev ett brev härom sistens” säger han. ”Till en gammal vän, jag bad om pengar. Men har inte fått svar.”

”Du är gullig.” säger hon. ”Sätt dig i soffan, jag vill vara i ditt knä när jag visar dig mobilen. Du är som en brunbjörn förstår du.”

Lars Göran plockar upp bricanyldosan och inhalerar två gånger. Han har släppt henne för nära, nu kan vad som helst hända. Människor sitter på hans bröstkorg, vill påpeka och domdera. Berätta om tillkortakommanden.

”Du svettas.” säger hon.

”Jag har en sjukdom som…” säger han och torkar händerna på tröjan.

”Det gör inget men du svettas i pannan, det rinner här.” När hon för pekfingret mot hans tinning greppar han snabbt hennes handled.

”Jag kan inte hjälpa det.” säger han och håller kvar och när hon försöker komma loss kramar han hårdare. Hon skriker och försöker rycka till sig handen i ett meningslöst motstånd. Han tar tag i den andra armen och känner sig tillfreds över kontrollen och hennes rörelser i handflatan, det är som att hålla en försvarslös mört i en fiskelina.

Hustrun och jag kastar några sms mellan oss och jag frågar om den stora Volvon varit på besök. Hon låtsas som ingenting men undrar vad jag håller på med och ber mig komma hem. Tomheten sjunker in och jag bryr mig verkligen inte om min framtid. Hustrun kommer att försvinna och jag blir sittandes kvar. Troligen blir det så, men vi får röja i allt när jag kommer tillbaka.

Jag sätter mig på en parkbänk i Lars Görans kvarter. Han har sin lägenhet i ett av de stora komplex som ligger på rad som stora klossar längs en infartsväg. Några planteringar försöker hjälplöst höja stämningen. När jag sveper med kikaren ser jag fönster som kanske tillhör honom, men jag är inte säker. Jag går runt huset som är stort, sex våningar med flera ingångar med svarta bokstäver. Han bor i uppgång B, den är låst och har en dosa för kommunikation som jag inte begriper mig på.

Jag tänker på våra resor. Hur hjälplösa vi var och hur vi kunde hamna i hopplösa situationer, men samtidigt så driftiga och påhittiga, som ett komikerpar utan styrsel. En gång hamnade vi långt utanför Paris för att Lars Göran skulle se på ”äldre byggnader” men som, visade det sig, ersatts av moderna kontorsbyggnader. Jag tror vi gick flera mil i jakt på detta meningslösa, och jag vågade inte protestera eftersom han skulle bli sur då. Vi gick vilse och kom inte hem förrän sent på natten.

Det var bara ett av äventyren från den tiden då vi båda väntade på en sorts uppmärksamhet. Vi skulle skriva och ge ut böcker och bli berömda, men hamnade i harvande med nedstämdhet i avvaktan på att något skulle hända. Jag tog mig upp och bildade familj, körde ner huvudet mellan axlarna med heltidsjobb och taxi på helgerna. Åren gick. Lars Göran skrev aldrig något efter Gåspennan, men jag hittade ny gemenskap i en poesiförening med uppläsningar och textkritik.

Det är en ingrodd lägenhet Roland Söderberg kommer till. Lars Göran Magnusson står i hallen, överraskad av det oväntade besöket. Han står lojt, som förr, men hängande underkäke och halvslutna ögon, utan att förmå sig att be gästen stiga in.

”Du kunde föranmält” säger han.

”Som audiens hos påven?”

”Du kommer olägligt.”

Lars Göran ser Roland lägga handen på toalettens dörrhandtag som om han ska öppna och kika in, men han gör inte det, och Lars Göran håller på att skrika eller i alla fall distrahera honom. Han borde ha låst.

”Det är nästan som man blir förbannad” säger Roland när han går mot köket utan att ta av sig skorna. ”Förra året var jag hos skattmasen med ett ansenligt belopp. Varför tar du inte ett jobb? Vaktmästare på ett sjukhus, som jag.”

Lars Göran skrattar till, eller om det är en hostning, han reagerar i alla fall och visar med en grimas att han är sårad. Roland hade ett brev från Ulf Lundell i minnet, ett svar på tiggarbrevet Lars Göran skickat tillika några märkliga dikter för många år sedan.

”Han gillade inte dina dikter heller. Tror du han läste Gåspennan-88?”

”Lägg av för helvete.”

”Nähe jaha och sålunda. Nu skriver du och ber om pengar.”

”Bara för att du är så jävla lyckad. Har du en slant eller har du kommit för att dra upp gamla misslyckanden.”

”Jag kan berätta om mina tillkortakommanden, det är inte det.” Roland tar upp bunten med sedlar han rullat ihop med en gummisnodd runt. Det är en del av hans kontanta lager, det man skall ha hemma nuförtiden. ”Det blir skilsmässa. Jag blir sittandes ensam precis som du.”

Han slänger sedelbunten på köksbordet. Det är nära femtonhundra kronor. ”Jag tror inte vi ska ta upp något kamratumgänge igen. Till det är allting för trångt. Jag menar, vem orkar med folk nuförtiden. Vi är trötta, ensamma, orkar bara glo på teve.”

”Tack för pengarna.”

”Försök röja upp lite. Ser för djävligt ut.

Lars Göran följer Roland med blicken. Om han öppnar toalettdörren är han redo att skrika något om att toan är avstängd. Han får inte se henne där i badkaret. Lars Göran tittar ner på sina stora svettiga händer när Roland öppnar ytterdörren och går. Två tummar mot tunn hud, strax under struphuvudet. Allting hade gått så lätt.

The post Littestraden: Novell av Ronny Söderlind                                               first appeared on Opulens.

NOVELL. I den här veckans utgåva av Littestraden presenterar vi en novell av Ronny Söderlind.

Ronny Söderlind är novellist och förskollärare från Värends Nöbbele. Han har tidigare varit publicerad i bland annat Provins, Ord och Bild och Horisont och nu senast i Faktum Novell 24. Människors längtan och utanförskap är genomgående teman i hans skrivande.

Novellen I sitt rätta element, som vi nu är glada över att få publicera, handlar om att bli avklädd i bildlig mening och fängslad i faktisk bemärkelse.

CAROLINA THELIN

I sitt rätta element

Under några korta ögonblick har jag känslan av en evig promenad. Sammanlänkad med ett mindre element tar jag mig fram ytterst långsamt. Jag bär det i famnen, det är inte särskilt tungt men kantigt och otympligt. Dock har jag begynnande skavsår och smärtor i armarna eftersom handfängslet trycker mot blodcirkulationen. Det är tidigt på morgonen och några bilar passerar utan att uppmärksamma min prekära situation.

Jag har svaga minnesbilder av upprinnelsen. De människor som utför illdådet har diffusa konturer och om jag placerar blicken mot deras ansikten försvinner de helt. Rösterna är avlägsna och vulgära. Den mest framträdande känslan är av en tygtrasa med skarp doft som läggs över ansiktet och jag tappar kontakt med min kropp.

Det faktum att jag frivilligt tar mig till platsen gör det extraordinärt pinsamt. Jag kommer med förhoppningen om att få närhet och relation med en kvinna. Samtalen med sms och chatt långt in på nätterna är så lovande. Det känns som om vi redan är tillsammans. När jag stiger in i huset har jag därför dansande förhoppningar och faktiskt en blombukett i ena handen. För att rädda kvinnan ur en akut ekonomisk knipa har jag dessutom en stor summa kontanter inrullade i en gummisnodd.

Min inre monolog får ett brådstörtat slut när ett långsamtgående fordon kör om och stannar ett tiotal meter framför mig. När jag kommer jämsides ser jag två män i fyrtioårsåldern i blå overaller som verkar vara hantverkare av något slag. Den som sitter i passagerarsätet sticker ut huvudet och nickar åt mig.

”Problem?” frågar en av dem. ”Ni kan få det här elementet,” säger jag. ”Om ni befriar mig.”

”Det var ju lockande.” Han stiger ut och synar mig. Han har olja på händerna och i ansiktet två streck, som om han kliat sig med smutsiga fingrar. ”Hoppa upp,” säger han och jag får en stor hand i baken som drar upp mig. Jag rullar runt och blir liggande på rygg. Elementet, min följeslagare, ligger bredvid.

Efter någon mil svänger vi ner till en fastighet som verkar fungera som bilverkstad med uppallade bilar och högar av reservdelar. Jag blir ledd till ett garage där männen rotar fram en vinkelslip och befriar mig på några ögonblick från mina bojor. Jag tackar och gnider handlederna.

Han som hjälpte mig upp på flaket heter Leif och är lite kortare och har två pigga ögon som spelar hela tiden. Den andre, som heter Lennart, knycker ibland med huvudet och kraxar samtidigt som om något satt fast i halsen. De är kusiner och har fasta handslag. Vi går in och de bjuder på kaffe och smörgås.

”Du får berätta vad som hänt”, säger Lennart och knycker med huvudet. “Ja, det är så här”, säger jag och börjar med när jag stiger upp ur sängen den morgonen med en pirrande förhoppning om att det jag längtat efter nu skulle hända. Jag fortsätter fram till den otäcka trasan och beskriver mina förövares utseenden utan att lyckas så bra. Leif frågar flera gånger var huset låg och hur det såg ut, men jag kan inte erinra mig annat än ett torp i skogen med skuggande granar och en brunn på gårdsplanen. ”Men det måste vara i närheten”, säger Leif och söker svar hos Lennart som knycker till, kraxar och menar att det finns flera torp däromkring. 

Sedan berättar jag om mitt sparkapital och att de även tog kontokort och mobiltelefon. När jag nämner polisen skruvar de på sig och påstår att de inte gör ett skit och berättar om tre ouppklarade stölder på gården.

”Och du vaknade upp handfängslad med ett element?” frågar Leif och lägger handen på min axel. ”Du. Ta lite mer fika.” Leif spelar med blicken mellan mig och kaffebrödet. Även Lennart lägger handen på min axel och deras empati svämmar över och gråten är nära när jag tar ett bett av brödet.

”Jag hade en sådan stark önskan”, fortsätter jag. ”Allt såg så bra ut och jag hade ingen anledning till misstro. Jag såg det framför mig. Tvåsamhet. Kärlek.”

”Var inte ledsen” upprepar de och verkar helt befriade från den ängslan som annars är vanlig då främlingar visar starka känslor.

”Allt kanske var ett misstag”, säger jag. ”Hon trodde att jag var en främling och mannen som var där var hennes bror. Det kanske går att reda ut.” Kusinerna tittar på varandra med hopplös blick, suckar och väntar en stund med att formulera sanningen. ”Nej du har blivit blåst”, säger Leif i en lite väl humoristisk ton. ”Men vem har inte gått på en mina någon gång.”

”Tankarna ligger och maler. Det är en så stor skam. När hon ville låna pengar såg jag det som naturligt. Det var inget annat än en investering. Jag ville finna ett lyckligt liv och det fanns där borta. Jag kunde se det.”

”Vi gör så här”, säger Lennart och lägger sin hand över min. ”Du är inte den förste att tro på luftslott. Sluta grubbla och släpp det här.” Det låter enkelt och naivt, men så faller vi in i småprat om allehanda ting och allt är inget annat än trivsel. Jag förstår att de båda männen har drivit skroten tillsammans några år. Leif plockar undan kopp och fat till en redan belamrad diskbänk och Lennart ställer sig redo för att fortsätta jobba.

Sedan pratar de sinsemellan om jag kan vara kvar och till slut får jag i uppdrag att diska och göra snyggt i köket. Det är ett acceptabelt förslag. Tryggheten hos de båda kusinerna får mig att slappna av och när de frågar om jag kan stanna några dagar tackar jag genast ja. ”Vi behöver hjälp”, säger Lennart. ”Även ute i verkstan.”

Innan de går frågar Lennart igen om jag minns några detaljer kring huset, om det bor kriminella i bygden vill de gärna veta det. Kanske borde de köra runt och spana. Men jag kan inte tillföra något nytt, jag minns inte ens färgen på huset och det enda som dyker upp är trycket från handfängsel och tygtrasan över ansiktet. ”Det kan vara farligt”, säger jag. ”Ja kanske bäst att du ligger lågt”, säger Lennart och ler. ”Inte dejta okända kvinnor i alla fall och inte ge dem pengar.”

De åker i väg i sitt långsamtgående fordon för att hämta skrot någonstans och jag blir ensam. Efter en stund tar jag tag i röran och börjar med disken, fortsätter med att torka alla ytor och svabbar därefter golvet några gånger. Nöjd över resultatet sätter jag mig i en sliten soffa i vardagsrummet och hittar tidskrifter och böcker som jag bläddrar i. Snart blir jag så trött att jag lägger mig under en filt och det dröjer inte länge förrän jag sover.

När jag vaknar har det börjat skymma. Det tar en stund att orientera sig och jag går upp och hittar en taklampa i köket. Först därefter kommer historien över mig igen och jag känner skavsåren från handfängslet. När jag tittar ut förstår jag vad som väckt mig; en husbil rullar långsamt över gårdsplanen och bromsljusen lyser upp innan motorn stängs av. En kvinna stiger ut och börjar gå mot huset. Jag blir villrådig men bestämmer mig för att öppna ytterdörren och möta henne. ”Jaha, vem är du då?”, frågar hon. ”Jag är bara på besök.” ”Var är kusinerna?”

Kvinnan är runt fyrtio och rör sig självsäkert in i köket. Hon har håret uppsatt med en hårklämma och några hårtestar hänger ner över kinden. Jag stirrar utan att säga något och hon stirrar tillbaka. Hon har bruna ögon, lätt smink, bleka kinder. ”Nå var har du de ohängda kusinerna? Är de på rövarstråt?” ”De skulle i väg på ett ärende.” Hon lutar sig mot diskbänken, tänder en cigarett, suckar och ser ut att ha ett problem som hon ändock verkar har kontroll över. ”De ska fixa min husbil” säger hon. ”Bromsarna, en tvåa på besiktningen.”

”Vill du ha kaffe?” Hon sätter sig vid bordet och hittar en blomkruka att fimpa i. Jag får reda på att hon är släkt med kusinerna på något vis, att hon heter Veronica och ska ge sig ut på vägarna så fort husbilen är klar. ”Jaha och hur hamnade du här?” säger hon och det ilar till när hon tittar på mig och ler. Det är sällan jag får leenden numera, annat än i affären eller av sjuksköterskan på vårdcentralen. ”Det är en lång historia.”

”Snyggt i köket för en gångs skull. Brukar vara rätt grisigt. Du vet att båda blivit av med körkorten va? Det är därför de kör en epa, skitgrisarna. Den ena på fyllan och den andra för fort.” ”De verkar skötsamma vad jag sett. Snälla.” ”Jo visst är de snälla. Inget ont i dem på det sättet.”

Veronica äter några smörgåsar och ställer undan. Säger att hon ska gå upp och lägga sig i krypinet på vinden hon brukar låna och ber mig hälsa kusinerna när de kommer. Det lovar jag, men det dröjer två timmar innan en röd triangel reflekterar på gårdsplanen. De har några saker på flaket som de plockar med innan de kommer in. Jag berättar att de fått ytterligare en gäst som nu lagt sig och så ska de laga hennes husbil. ”Vi vet”, säger Lennart. ”Veronica var anledningen till att du fick städa. Hon gnäller alltid så förbannat om hur vi har det.”

Leif försvinner direkt, förmodligen till sin sovkammare, men Lennart dröjer kvar och jag ser att han har ett färskt sår över näsryggen. ”Du, vi kom på vilket hus det var så vi svängde ner. Roligt folk det där. De visste naturligtvis inget om element eller handfängsel så vi fick pressa lite. Det blev tumult om man säger så. Han gräver i innerfickan och får upp en klämma med sedlar. ”Det är inte alla pengar men körkortet och kreditkortet ligger där.” ”Tack.” ”Tacka inte. Du vet, ingen får bete sig på det sättet så länge vi är sheriffer.” Han knackar med pekfingret i köksbordet. ”Det här är vårt område! Nu ska vi sova. Du kan väl ta soffan.”

Jag lägger mig och kan naturligtvis inte sova. Jag är överväldigad och förundras över kusinerna som verkar vara mycket speciella människor. Den händelserika dagen svävar framför mig men landar i kvinnan med husbilen och hennes leende. Jag önskar jag var hennes.

Nästa morgon får jag hjälpa kusinerna att lasta koppar från epatraktorns flak. Den ska in under ett plåttak och täckas med presenning. Veronica kommer ut på trappen med cigarett och kaffe i handen. Jag sneglar på henne när vi bär in den sista kopparen och kusinerna drar fram en stor domkraft som de bökar in under husbilen.

”Varifrån har ni fått kopparen?” frågar Veronica när hon går mot oss. ”Köpt”, muttrar Lennart och pumpar upp domkraften. ”Eller hur. Vem säljer koppar mitt i natten?” Kusinerna svarar inte utan jobbar vidare med hjulmuttrarna. ”Vill ni ha frukost? Johan vill du äta med mig?”

”Han ska hjälpa oss”, fräser Leif och det är de första ovänliga ord jag hör och jag blir osäker. Naturligtvis vill jag äta frukost med Veronica, men jag vill inte vara otacksam mot kusinerna.

”Vi kommer in sedan”, säger jag. ”Och jag vill inte äta ensam.” Hon tar mig under armen och leder mig uppför trappan samtidigt som kusinerna lossar det första hjulet.

”Det där klarar de själva”, säger hon och det ilar i magen när vi går in som ett par. Det är doften av en nattvarm kvinna som gör det, hennes leende och mjuka röst. Hon har dukat fram en rejäl frukost och två muggar. Jag harklar mig, tänker att jag måste säga något utan att det blir dumt och ställer därför några allmänna frågor om hennes planer och vart hon ska åka.

”Jag drar i väg varje år vid den här tiden. Stannar ute i ett halvår, tills det blir kallt. Träffar ganska mycket folk men allt har blivit så responslöst. Det är sällan man pratar, jag menar verkligen pratar. Jag känner igen det där. Saknaden efter meningsfulla samtal trycker ibland från insidan ut mot bröstet, en djup tystnad som skriker. Kanske ser jag sorgsen ut för hon säger att jag har två rynkor mellan ögonen. ”Jag tänker på det du sa.” ”Du förstår mig”, säger hon och lägger handen på min arm.

Jag får i uppdrag att sopa verkstaden och slänga skräp. Det tar ett tag. Kusinerna och Veronica sitter i trädgården och röker och dricker öl. De ropar åt mig att ta en paus, men jag vill göra klart. Därefter tar jag en ensam promenad längs vägen och viker av in i skogen. Tystnaden och ensamheten ger mig tillfälle att tänka över min situation. Jag räknar pengarna och konstaterar att tvåtusen är ett lågt pris för att befrias från livsfara. Bedragare utan samvete. Jag måste sätta in dem på banken, att ha något värdefullt i fickan är obekvämt, man trevar ofta med handen och rör sig försiktigt.

När jag kommer tillbaka är sällskapet något berusade och Veronica lägger handflatan bredvid sig och klappar. Det är en hammock och det knakar när jag sätter mig och sedan gungar vi tillsammans. Kusinerna diskuterar osammanhängande och rör sig överraskande kring svensk nittonhundratalshistoria. De tror att Palmemordet har en sjukt enkel lösning ungefär som sista ordet i ett korsord, det man borde löst mycket tidigare.

”Eller vad tror du?” frågar Lennart och klappar mig onödigt hårt på låret. ”Lika enkelt som genialt. När mördaren steg ut på Sveavägen kände han vapnet genom rocken. Han kände tyngden från den, men ville försäkra sig om att den fanns där. En oansenlig man sköt sedan två skott utan att bli misstänkt. Det perfekta brottet. ”Precis så”, säger Lennart. ”Du är skärpt du! Ta en öl för fan. ”Veronica smeker min kind med baksidan av handen och frågar om det stämmer att jag suttit fast i ett element. ”Du brukar fastna lite varstans eller hur?” säger hon med gullig röst. ”Det händer inte ofta”, kraxar jag fram.

”Vi fick de jävlarna”, säger Lennart som nu har ett plåster över näsryggen. ”Det är en kvinna och en äldre man,” säger Leif. ”Förmodligen drar de vidare. Gräshoppor som lämnar förödelse efter sig. De är omtalade, man varnar för dem.”

”Du ska akta dig för sådana kvinnor”, säger Veronica. Vi dricker upp och det börjar skymma. Veronica tar mig i handen och säger att vi ska sova nu. Jag följer henne upp till vindskammaren och mitt hjärta bultar. Från trädgården hörs kusinerna surra osamanhängande. Vi kryper samman under täcket som är tungt och luktar som om det legat på vinden ett tag.

Följande morgon vaknar jag tidigt. Veronica ligger inte bredvid så jag klär mig och går ner på gårdsplanen. När jag ser att husbilen är borta hugger det till och det första jag gör är att känna efter om pengarna är kvar. Sedan går jag in till Leif som snarkar med öppen mun. Jag skakar i honom och frågar var Veronica är.

”Hon har väl åkt”, säger han efter en stund. ”Åkt? Vart då?” Han gäspar högt och smackar med torr tunga. ”Hon brukar åka tidigt.” ”Får jag låna epan?” ”Du kan inte köra efter i epan fattar du väl.”

Jag äter en snabb frukost och gör ett matpaket. Innan jag är klar kommer Leif ut bara i kalsongerna och börjar prata om pengar samtidigt som han river sig i baken. ”Glömde säga att vi… ja alltså… vi tog några sedlar ur din kassa. Vi skulle sagt det, men det blev inte av. Hoppas du inte misstycker.” ”Lite ska ni ju ha för mödan. Jag får tacka för gästfriheten.” Därefter kliver jag ut på landsvägen och börjar gå utan att egentligen veta varför, men jag känner en tung besvikelse i bröstkorgen. Jag kan lika gärna återgå till ensamheten i lägenheten.

Efter någon kilometer ser jag en gestalt på den motsatta sidan av vägen. Han närmar sig tungt framåtlutad och är kopplad i ett handfängsel. Han fortsätter långsamt utan att titta upp trots att jag ropar på honom. Han försvinner i perspektivet, som vägarna jag ritade som liten där linjerna samlades i en punkt vid horisonten. Jag föreställer mig en kamera med teleobjektiv där jag vrider på skärpan men då tonar mannen bort i ett dis. Kanske mötte jag mig själv, handfängslad men utan element, bestulen på pengar och kärlek.

Jag kommer till en bensinmack där fyra vägar möts. Vid disken ser jag Veronica. Hon pratar med expediten som plockar ner bröd i en påse. Jag drar mig undan och ser husbilen en bit bort. Snabbt hoppar jag in på passagerarsidan och spänner på säkerhetsbältet. I backspegeln hänger doftgranar i olika färger, men de är torra och doftar ingenting.

Veronica visar ingen förvåning utan hoppar upp och sätter sig bakom ratten. ”Mannen med elementet”, säger hon. ”Vad gör du här?” ”Du försvann.” Hon klämmer mig över knät så det gör ont och jag känner doften av nybakat. ”Men bra att jag hittade dig, min elementära man. Vad är slumpen om inte en radda tillfälligheter. Vart ska vi åka tycker du?”

Jag pekar på den södergående vägen och håller fingret i den riktningen ända tills Veronica säger ”Ta ner fingret raring. Vi är på väg.”

The post Littestraden: Novell av Ronny Söderlind first appeared on Opulens.