PERSONA NON GRATA. “Lars Vilks kvalifikationer som både konstnär och teoretiker kunde ingen ifrågasätta, samtidigt gjorde Rondellhundsprojektet honom utfryst.” Det skriver Lars Anders Johansson med anledning av att det nu gått ett år sedan Vilks omkom.

The post Konstens yttersta gräns first appeared on Opulens.

VÄDERKVARNSFAJTER. Debatten om Rasmus Paludan påminner om den mångåriga kring Lars Vilks menar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark. I den förra talas det om blasfemilagar trots att ingen förespråkar det, liksom ingen heller hävdat att Lars Vilks rondellhund borde vara förbjuden konst.

Yttrandefrihet är fundamentalt för en demokrati. I vårt land är yttrandefriheten i alla fall som princip inte akut hotad då den stöds av en mycket stor del av befolkningen. Ändå har det i flera år hävdats i olika debatter att yttrandefriheten undergrävs av än den ena och än den andra. Det är mycket tröttsamt.

När högerextremister eller en koranbrännande tossig dansk härjar ställs dock ofta frågan om yttrandefrihetens gränser, mer specifikt om när uttryckta åsikter ska bedömas som hets mot folkgrupp. Rasmus Paludan har inte varit otydlig om sitt ärende och det handlar knappast om att han vill smäda religionen. Inför den första koranbränningen i höstas sa han exempelvis till tidningen Nyheter Idag att människor från Mellanöstern ”aldrig kommer att fungera med den svenska kulturen.” Det är människor med ett särskilt ursprung och trosuppfattning, inte en bok, som är hans måltavla och rimligen borde detta kunna prövas i en domstol.

Debatten om Paludan påminner om den mångåriga kring den i höstas tragiskt förolyckade konstnären Lars Vilks (som för övrigt gjorde ett utmärkt jobb som Opulens utsände på förra Venedigbiennalen) och hans rondellhund. Få konstnärer i Sverige har nog på samma tydliga sätt delat landets opinionsbildare i två läger. Det ena, företrädesvis vänsterlutad, menade att Lars Vilks hade rätt att kränka vem han vill men att hans uppsåt var tvivelaktiga, ja rentutav främlingsfientliga. Det andra, med liberaler i spetsen, menade att intentionerna är ovidkommande och att yttrandefriheten måste försvaras ovillkorligen.

Många hårda ord har fällts under åren även om dessa två lag alltså är överens i den grundläggande frågan. För ingen, eller ytterst få i alla fall, har ju hävdat att Vilks får skylla sig själv och att skattemedel inte borde slösas på att värna hans liv. Ingen, eller ytterst få i alla fall, har heller hävdat att Lars Vilks rondellhund borde vara förbjuden konst.

Ändå menar det ena lägret, det högerlutade även om det nog finns såväl blåa som röda i bägge lagen, att ifrågasättandet av just Lars Vilks konst är ett svek. Det är ett märkligt resonemang. Minns ni när Skånepartiets ordförande Carl P Herslow för några år sedan bidrog med en egen Muhammedteckning och för det åtalades för hets mot folkgrupp? I samband med åtalet kallade liberalen Björn Lagerbäck Skånepartiet för ”en liten isolerad sekt”. Varför gällde inte den villkorslösa kampen för yttrandefrihet Herslow?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Konstnärer har ingen politisk immunitet och måste givetvis kunna kritiseras på samma sätt som alla andra medborgare. Min poäng här är att förr eller senare kommer den mest principfasta yttrandefrihetskämpen att tvingas infoga ett aber, ett men, i sitt försvar.

De flesta som hördes i debatten kring Vilks var tillskyndare av så väl det sekulära som det mångkulturella samhället. Borde inte debattens fokus oftare ligga där istället för i onödiga väderkvarnsfajter? Med ett sekulärt synsätt är det visserligen i sin ordning att håna religiösa föreställningar men om man vill främja mångkulturell samlevnad så kan det finnas också politiska tolkningar av exempelvis Vilks som är nog så viktiga i debatten.

I den tröttsamma debatten kring Paludan är fokuset ofta lika skevt och det hojtas från höger och vänster om ”att vi inte ska ha blasfemilagar”. Något ingen enda etablerad opinionsbildare, i alla fall inte vad jag sett, förespråkat.

The post Den tröttsamma yttrandefrihetsdebatten first appeared on Opulens.

PROTESTAKTION. Igår verkställde den danska konstnären Uwe Max Jensen en naken aktion på Moderna Museet i Stockholm som en protest mot museichefens beslut att inte ta in Lars Vilks rondellhundsteckning.

Under söndagen intog den danska performancekonstnären Uwe Max Jensen Moderna Museet på alla fyra, iklädd endast strumpor, ett koppel runt halsen och Lars Vilks omtalade rondellhundsteckning över ansiktet som en mask. Aktionen var ett sätt att få in Vilks teckning på museet, vilket museichefen Gitte Ørskou tidigare har nekat på grund av dess “hatiska och kränkande” motiv.

– Jag accepterar inte argumentet att teckningen är hatisk och kränkande, den ser snarare löjlig ut, säger Uwe Max Jensen.

Sedan konstnären Lars Vilks omkom till följ av en bilolycka i höstas har det diskuterats huruvida hans omtalade karikatyrteckning ska bli en del av Moderna Museets samling. Max Jensen, som uppger att han känt Vilks sedan 14 år tillbaka, har följt debatten och tycker att Moderna Museet gjort fel i att inte ta in karikatyren.

– Jag tycker att folk ska se teckningen. Det är viktigt att den finns i ett fysiskt rum och inte bara på internet, där de stora företagen har makten och vi inte vet hur länge vi kommer kunna se den, säger han.

Moderna Museet har inte tackat nej till hela Lars Vilks konstnärskap bara för att de anser att den specifika teckningen inte lämpar sig i samlingen. Max Jensen anser dock att ett museum som presenterar verk av en konstnär inte bara ska köpa in ett utan flera av dess alster.

– När Moderna Museet redan tycker att Lars Vilks är en viktig konstnär så är det naturligt att också ha med det här verket, som var en stor del av hans arbete och liv i 14 år.

Medan det enligt Ørskou är tydligt att teckningens syfte är att provocera i tider av xenofobi och islamofobi, håller inte Max Jensen med.

Vad tänker du om att teckningen kan upplevas som kränkande för andra människor?

– Om du tycker att någonting är kränkande så är det inte din rätt att bestämma att det inte ska existera. När Claude Monet gjorde sina första målningar var många väldigt aggressiva mot honom, till exempel, men det är inte folket som ska bestämma vad som ska finnas på ett museum, avslutar han.

Flera besökare larmade polisen som kom fram till Moderna Museet när aktionen redan var avslutad. Polisen anser inte att något brott har begåtts.

The post Protestaktion på Moderna Museet för Lars Vilks first appeared on Opulens.

PROVOCERANDE KONST. Lars Vilks utmanade några av samtidskonstens verkliga tabun, och även om han betalade ett högt pris ser han ut att ha gått segrande ur striden. När de institutioner som monopoliserat rätten att bedöma vad som är konst eller inte missbrukar denna roll undergrävs hela den samtida konstvärldens grundvalar.

När Moderna museet tackar nej till att ta emot Lars Vilks rondellhundsteckning är det på sätt och vis en cirkel som sluts. Teckningen från 2007 blev startskottet för det “processkonstverk” som Vilks kallat den händelsekedja som utspelat sig i dess efterföljd. Moderna Museet är kanske den främsta exponenten i Sverige för den institutionella konstteorin, som Vilks själv både förfäktade och utmanade. Att museichefen Gitte Ørskou i en intervju rentut slagit fast att Vilks teckning inte ens är att räkna som konst innebär på sitt sätt att museichefen sågar av den gren både hon och museet sitter på.

Själv har jag aldrig varit någon större entusiast inför den institutionella konstteorin, även om jag erkänner att den har en poäng. Det är idag konstvärldens institutioner och aktörer som avgör vad som räknas som Konst, med stort K, sedan vi gjort oss av med alla andra måttstockar och bedömningsgrunder. Konstinstitutionernas makt vilar på ett cirkelresonemang: endast de har rätt att definiera vad som är konst och endast det de anser vara konst är det.

Det var just på grund av meningsskiljaktigheter i dessa frågor som jag först kom i kontakt med Lars Vilks. Det var åren efter Rondellhundsteckningen, men denna hade inte ännu antagit de enorma proportioner och fått de ödesdigra konsekvenser som den senare skulle få. Vilks var fortfarande främst känd för andra saker, som mannen som skapade Nimis och kanske allra mest som en kunnig och konsekvent konstteoretiker och debattör.

Med sin stora kunskap, konsekventa hållning och underfundiga humor var han mycket svår att debattera mot. Han var en motståndare som ingav respekt även på andra vis. Jag kan inte erinra mig att han någonsin hemföll till härskartekniker eller medvetna missförstånd som så många andra gör i dessa frågor. Det spelade inte heller någon roll om man var en känd och uppburen person på den svenska parnassen eller som i mitt fall en ung och tämligen okänd kulturskribent, han bemötte ens argument med samma allvar.

Det drag av cynism som vilar över dagens konstvärld var ingenting som han blundade för.

För mig som har en syn på konst som ligger närmare romantikens än dagens konstteoretikers var det svårt att möta en företrädare för den institutionella konstteorin som argumenterade så nyktert och klarsynt för sin sak. Det drag av cynism som vilar över dagens konstvärld var ingenting som han blundade för, tvärtom. Sannolikt var det också det han ville utmana med sitt rondellhundsprojekt, där konstvärldens egna slagord om att “konst måste få provocera” vändes mot dess egna tabun och normsystem.

Efter Vilks tragiska bortgång har det skrivits spaltmeter om yttrandefriheten och dess gränser, om hur Vilks och hans verk använts som slagträ av politiska krafter och om hur det omgivande samhället, och kanske då särskilt konstvärlden, svek honom under den tid då han levde under ständigt dödshot. Vilks har tillskrivits ståndpunkter och uppfattningar som han mig veterligt aldrig givit uttryck för. Flera konstkritiker har också ryckt ut och kritiserat Moderna museets beslut att inte ta in teckningen. Bland annat Sveriges Radios Mårten Arndtzén frågar hur Gitte Ørskou kan vara så säker på att framtiden inte kommer att vilja att Vilks Rondellhund bevaras.

Utifrån den konstsyn som Moderna museet vilar på borde rimligtvis Vilks processkonstverk, där den ursprungliga teckningen är den centrala artefakten, vara av helt central betydelse i den samtida konsthistorien, och därmed värd att bevara åt eftervärlden. Tidigare hade en konstnärs storhet bedömts utifrån hans (det var oftast en han) hantverksskicklighet: hur väl han lyckades fånga ljuset, hur skickligt han kunde återge naturen eller gestalta det mänskliga livets villkor. Romantikerna menade att sann konst behövde rymma en dimension utöver hantverksskickligheten och modernisterna formaliserade denna abstrakta nivå i form av en omfattande teoribildning.

Enligt den institutionella konstteorin, utvecklad av Arthur Danto och George Dickie under 1960- och 70-talen, behövs uttolkare för att dechiffrera denna teoretiska överbyggnad och dessa uttolkare utgörs av konstvärldens aktörer och institutioner. Dessa har monopoliserat rätten att avgöra vad som är konst och inte. Tidigare kunde vem som helst genom att bedöma en tavla eller en skulptur utifrån hur väl den var utförd fälla ett omdöme om dess konstnärliga värde. I den institutionella konstteorins tidevarv saknar sådana lekmannaomdömen värde, eftersom det är de konstnärliga institutionerna och inte verkens egenskaper, som definierar vad som är konst och inte.

Ända sedan Marcel Duchamp ställde ut sin sina readymades på 1910-talet har konstvärlden varit upptagen med att stirra in i sin egen navel, retoriskt frågande sig själv ”vad är konst egentligen?”. Det är absolut en intressant fråga, som förtjänar att ställas då och då och Duchamps grepp att ställa ut vardagliga föremål som konstverk var innovativt och nydanande för hundra år sedan. Men knappast idag.

Vilks var en konstnär som utmanade den samtida konstvärldens tabun liksom Duchamp gjorde för ett sekel sedan. Gitte Ørskou och hennes meningsfränder bör noga besinna konsekvenserna av att använda den bedömningsmakt som utgår från konstvärldens institutioner för att stämpla Vilks verk som ickekonst. Risken finns att att det undergräver det teoretiska ramverk denna makt vilar på. Det vore inte nödvändigtvis av ondo. Det skulle nämligen innebära att vi skulle bli tvungna att återuppfinna andra bedömningskriterier för vad som är konst och inte, vilket kanske vore på tiden. Oavsett utfallet gissar jag att Vilks ler åt spektaklet från sin himmel.

The post Vilks och den institutionella konstteorins död first appeared on Opulens.

RONDELLHUND. Rondellhunden är inte Lars Vilks mest intressanta konstverk. Att den är en magnet för hat och hot gör den inte automatiskt till bra konst, framhåller Moderna Museets chef som avfärdar förslaget att ge teckningen en plats på museet.

Efter konstnären Lars Vilks bortgång har både Dennis Dahlqvist, konstkritiker på SVT, och Thomas Millroth, kritiker på Sydsvenskan, argumenterat för att Moderna Museet bör ta hand om Lars Vilks teckning av profeten Muhammed som rondellhund. Moderna Museets chef Gitte Ørskou ser dock ingen framtid för verket på museet. I en debattartikel i Sydsvenskan förvånas hon över att “tongivande konstkritiker så tvärsäkert tycker att det är så självklart att inkludera verk som grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi i Moderna Museets samling” skriver hon.

Gitte Ørskou fördömer de religiösa extremister som hotade och förföljde Lars Vilks men ser ingen anledning till att Museet borde köpa hans teckning.

“Det är bortom allt tvivel att teckningarna görs som en medveten provokation med avsikt att skapa spektakel i en tid som var och är starkt präglad av xenofobi och islamofobi. Att de mycket riktigt blivit som en magnet för hat och hot, diskussion och debatt gör dem absolut till ett intressant fenomen av sin tid – men det gör dem inte automatiskt till intressant konst.”

Gitte Ørskou beskriver Lars Vilks som en betydande konstnär men tycker inte att just Muhammedteckningarna är hans stoltaste ögonblick.

“I själva verket är jag bekymrad över att diskussionen om detta verk riskerar att helt överskugga resten av konstnärskapet”, skriver hon.

TT NYHETSBYRÅN

The post Moderna Museets chef avfärdar rondellhund first appeared on Opulens.

REAKTIONER. Förfärande och chockerande. Reaktionerna efter konstnären Lars Vilks död präglas av att han levt under dödshot – men många påminner också om hans betydelse för svenskt konstliv.

“2000-talets mest betydelsebärande svenska konstnär”, skriver DN:s kulturchef Björn Wiman.

När konstkritikern Dan Jönsson tänker på Lars Vilks är det framför allt dennes konsekvens som framstår som hans särmärke.

– Han levde och andades konst och var en levande installation. Han följde med verken vilka vägar de än tog, det var också därför projekten fick sådana följder för hans person, säger Dan Jönsson.

Martin Yngve/TT
Elin Swedenmark/TT

The post Löfven om Vilks: Tvingats leva i ofrihet first appeared on Opulens.

BORTGÅNG. Konstnären Lars Vilks är död. Vilks, känd för att ha avbildat profeten Muhammed som rondellhund men också för sin träskulptur “Nimis”, levde under polisskydd och omkom tillsammans med två poliser i en trafikolycka. Vilks var också konstkritiker och var Opulens utsände till den senaste Venedigbiennalen.

Lars Vilks var en konstnär som ville provocera och som också gjorde det.

Sommaren 2007 lät han Tällebergs hembygdsgård i Värmland ställa ut sin bild av profeten Mohammed som rondellhund. Temat för utställningen var “Hunden i konsten”, en uppföljning av en tidigare sommarutställning om katter. När en svensk tidning någon månad senare publicerade Vilks bild väckte det omfattande internationella protester och Vilks blev ett hatobjekt för militanta islamister.

Vilks hade sedan 2010 livvaktsskydd. Då åtalades amerikanskan Colleen LaRose, känd som Jihad Jane, för att ha försökt rekrytera personer att mörda Vilks. Den 11 december samma år inträffade terrordådet i Stockholm där Taimour Abdulwahab sprängde sig själv till döds, efter att ha skickat mejl till TT och Säpo och angett Vilks Muhammedteckningar som ett av motiven till dådet.

Uppförde “Nimis”

Lars Vilks föddes 1946 i Helsingborg av estniska föräldrar. Han utbildade sig i konsthistoria vid Lunds universitet och doktorerade 1987.

Sedan 1970-talet arbetade han även med skulpturer, efter att först ha försökt sig på måleri men enligt egen utsago inte ha haft tillräcklig talang. 1980 började han uppföra drivvedskonstverket “Nimis” på stranden i det skånska naturreservatet Kullaberg. Då verket hade uppförts utan tillstånd återkom ständigt juridiska processer mellan Vilks och de berörda myndigheterna – men verket står till stor del kvar. Sommaren 2020 öppnade både Vilks och Länsstyrelsen i Skåne för att förhandla om tillstånd, Vilks med föresatsen att göra även förhandlingarna till del av konstverket.

2016 eldhärjades en dryg fjärdedel av Nimis. När Vilks inledde arbetet med att återuppbygga det dömdes han för förseelse mot områdesskydd.

– Mitt verk är fortfarande kontroversiellt och det håller sig vid liv. Efter 37 år är det fortfarande hett, sade han till TT 2018.

Stort allkonstverk

Vilks konstnärskap omgavs mer eller mindre av kontroverser från start. Som en del av den postmoderna konströrelsen såg han sina konceptuella skapelser som en del av ett enda stort allkonstverk. Reaktionerna var en del av verket, ansåg han.

Sina politiska åsikter ville han inte dryfta mer än nödvändigt, trots att han ofta omhuldades av rasistiska organisationer och av Sverigedemokraterna. I en intervju med Aftonbladet 2012 uppgav han att han inte utnyttjade sin rösträtt.

– Man får vara glad för det stöd man får. Men Sverigedemokraterna är en omöjlig politisk hållning för mig. De är ett populistiskt parti, sade han och fortsatte:

– Många tror att jag hatar muslimer och invandrare, men jag har inget problem med människor från andra länder. Jag är själv estländare, sade han.

Terrorattack i Köpenhamn

I samband med ett framträdande på kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn 2015 besköts lokalen, en man dödades och flera personer skadades. Vilks klarade sig oskadd men förmodades vara måltavla för terrorattacken.

Lars Vilks resonerade i intervjuer kring att hans ofta provocerande konst inverkat på privatlivet.

– Det ligger självklart i konstens natur att utmana auktoriteter. I mitt fall har en lång rad osannolika omständigheter skapat ett långvarigt och besvärligt läge. Att konstnärer ska utmana är mer en regel än något som jag ska rekommendera, sade han i en intervju med Marianne Lindberg de Geer för Expressen.

Moderna Museet visade 2004 en utställning om Lars Vilks skulptur “Omfalos” i Kullaberg men när Vilks senare ville skänka museet en av sina Mohammed-teckningar tackade den dåvarande museichefen Daniel Birnbaum nej. Själva teckningen var inte konstverket utan snarare processen omkring – protesterna, medieuppmärksamheten och kontroverserna – att ta emot gåvan vore att göra museet till en del av att ännu oavslutat verk, resonerade Birnbaum.

– Vilks fick snarare politisk betydelse än konstnärlig, säger journalisten och författaren Niklas Orrenius som skrev boken “Skotten i Köpenhamn” och följde Lars Vilks nära under ett års tid.

– Många i Sverige var fega när det gällde Lars Vilks. Man tystnade fast han egentligen var i en fruktansvärd situation och hotades av rörelser som egentligen hotar oss alla, och som allra mest kanske är ett hot mot minoriteter som judar och shiamuslimer. Många störde sig så mycket på honom – vilket gick att förstå, han var en provokatör – men man kunde inte se bortom sin egen irritation, säger Orrenius.

Flyttade sig

När han träffade Lars Vilks på offentliga platser lade han märke till hur folk flyttade sig när de upptäckte konstnären.

– Han visade vad man inte kunde säga och göra utan att tvingas leva som en fånge i sitt eget land resten av sitt liv. Det finns ingen proportionalitet mellan att rita en hädisk teckning och vilja mörda någon, det var ju folk som försökte mörda honom hela tiden.

Lars Vilks och hans livskamrat träffades 1989. När de ville flytta ihop sommaren 2020 sade polisen nej, eftersom polisskyddet dygnet runt inte kunde omfatta ännu en person. Bland annat Publicistklubben gick då ut med ett upprop för att stötta Vilks och sambon och konstnären anmälde saken till Justitieombudsmannen, men ärendet lades ned.

Lars Vilks blev 75 år.

Ann Edliden/TT
Erika Josefsson/TT

The post Lars Vilks – en kontroversiell konstnär är död first appeared on Opulens.