ANTIZIGANISM. Enligt en undersökning uppger unga romer i Sverige att de inte känner sig trygga på grund av sin romerska identitet. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) anser att det behövs ett långsiktigt arbete för att stärka deras ställning i samhället.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) har lämnat in en delrapport till regeringen om insatser för att förebygga och motverka antiziganism. Romska organisationer vittnar om att barn och unga romer utsätts för diskriminering, mobbning och trakasserier vilket kan leda till dåligt självförtroende, låg studiemotivation och psykisk ohälsa.

Enligt en undersökning från Länsstyrelsen i Stockholm känner sig varannan romsk person i åldern 13 – 25 år inte trygga nog att säga att de är romer. MUCF har kommit fram till att det behövs fler insatser för att förebygga och motverka antiziganism i Sverige. Insatserna görs bäst genom lokal samverkan mellan kommuner och civilsamhällesaktörer, i samarbete med de romska föreningarna och med väl förankrade insatser hos målgruppen. Det behövs också insatser för att stärka unga romers identitet och kompetens, höja deras medvetenhet om sina rättigheter och öka kunskapen om romer hos majoritetsbefolkningen.

MUCF rekommenderar olika former av resursstöd till unga romer så att de själva kan genomföra insatser som bidrar till ökad synlighet och kunskap om unga romer och unga romers utsatthet för antiziganism.

The post MUCF föreslår insatser för att förebygga antiziganism i ny delrapport first appeared on Opulens.

MINORITETER. Sveriges Television presenterar en rad program på minoritetsspråk.

Våren inleds med en konsert idag fredag 8 april för att uppmärksamma Romska internationella dagen. Medverkar gör Lelo Nika, Tasha 17K, Salamanca Taikon Gonzalez, Ralf Novak Rosengren, Nuri Selim och Samir Mehmed.

Bland övriga program ser vi bland annat Det stora kärleksbaket, en tävling på finska/svenska där bara den ena parten i tävlingsparet kan språket receptet är skrivet på. SVT presenterar även Marika Carlsson är nyfiken döv på teckenspråk, där komikern Marika Carlsson försöker sig på teckenspråk med målet att hålla en standupföreställning.

– Vårens minoritetsutbud är fullt av spännande berättelser, människor och livsöden som ger en större bild av hela Sverige. För mig är det en viktig del av public services kärna. Programmen vi gör på minoritetsspråken har ofta ett annat kulturellt utgångsperspektiv och alltid med starka berättelser och bred underhållning i fokus, säger Ylva Jonsson Sarri, minoritetschef och ansvarig utgivare, i ett pressmeddelande.

Anna Brynhildsen

The post SVT presenterar vårens minoritetsprogram first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. “Curt Andersson har återigen, på sitt eleganta språk, skrivit en ny och mycket intressant och tankeväckande bok”, skriver Carsten Palmer Schale om nyutkomna Land du välsignade.

Land du välsignade av Curt Andersson
Ekström & Garay förlag

Curt Andersson har återigen, på sitt eleganta språk, skrivit en ny och mycket intressant och tankeväckande bok. Här tvingas vi bland annat att se oss själva i vår samtid, i den svenska 1900-talshistoriens ljus. Blandningen av högst väsentliga och allvarliga iakttagelser, å ena sidan, och burleska partier, å den andra, både fördjupar och livar upp framställningen.

Texten inleds med en betraktelse över Sverige och Finland, i ljuset av Rysslands angrepp på det senare landet i november/december 1939, och de finska barnen som hamnade i Sverige. Vid en första läsning av just detta kan man förvånas, men inte så senare. Här presenteras Sveriges dåliga krigsberedskap, vårt ambivalenta förhållande till Finland (som informellt, även på regeringsnivå, mer och mer prioriterade ”Finlands sak är vår”). Här intoneras vad jag ser som bokens huvudtema: hur gott och ont kan förekomma parallellt (i huvudsak Per Albins folkhemsbygge och de ohyggliga sakerna inom exempelvis svensk psykiatrisk vård och vår uppfattning om resande, romer, förståndshandikappade, judar, samer, etc). Kort sagt: ljussamhället vid sidan om skuggsamhället. Hur idag, blir ju huvudfrågan?

Berättarjaget skriver också: ”Frågorna om det förflutna kommer alltid att vara beroende av vår position i nuet”. Jag instämmer delvis. Hur med vårt nu och vår framtid? Hur med vår dåtid och tiden innan denna? Kanske är det detta som är det vi måste fundera över. Saker går omlott och vävs in i varandra. På detta område är Andersson suverän.

Berättarjaget är egensinnigt. Han rymmer. Han ställer sig framför en (svensk) stridsvagn. Han utmanar de sjöar och vatten som modern är så rädd för. Han flyttar ideligen, på grund av av faderns arbete, runt (Skåne, Stockholm, Dalsland). Efter detta följer bokens mest frätande avsnitt.

Klassamhället. ”Socialens” makt. ”Tattarna och zigenarna” (romer och resande kallades så på den tiden). De fruktansvärda anstaltsövergreppen – ej minst på Vipeholm utanför Lund. Berättelsen är här närmast omöjlig att ta till sig (fördömanden, medicinska experiment, eutanasi). Och samtidigt löper den goda utvecklingen av Folkhemssverige. Vad lära idag? Makarna Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan. Här ställs den positiva tanken om ”social ingenjörskonst” mot den negativa sidan: parallellsamhället och individens utradering. Tankarna här om Tönnies och Ahlberg fordrar en extra analys.

Berättarjaget betonar, i positiv mening, alltså sin egensinnighet. Att vara sig själv. Kvinnorna var som regel – efter giftermålet – hemmafruar. Modern och fadern var helt uppenbart osedvanligt politiskt engagerade. Fadern troligen även en bit upp i SAP:s hierarki. Man träffade eller kände alla – från Per Albin till Palme. Samexistensen mellan de positiva reformerna och förtrycket av de avvikande (de förståndshandikappade, romerna, resande, samerna etcetera) är den röda tråden i hela Anderssons bok. Eller åtminstone en av de röda trådarna. En del mer familjära och personliga reflektioner ingår också.

Berättarjaget Harald Algotson både lever och festar i Lund. Men tar en examen. Någon tid arbetar han som någon sorts skolfigur. Härpå följer något abrupt, kan det tyckas, solresan till Bulgarien med den nyblivne vännen Gordon. Det visar sig dock även här att den synnerligen både roliga och tragiska historien sprider sig vidare. Såväl Harald som Gordon blir förälskade i förtryckta men undersköna och begåvade romska kvinnor (servitrisen Violetta respektive receptionisten Zarina). Här presenteras också pianisten Dimitri Vali, som både är expert på och påminner om den fransk-belgiske romen och jazzgitarristen Django Reinhardt.

Hem. Gordon kommer senare med sin Zarina efter en sväng via båt till Istanbul. Berättaren får jobb som lärare för vuxna romer i Skövde (yngst i Sverige). Bra chef, trist byråkrattant. Och här råder det sena 60-talets optimism. Hela Haralds klass presenteras på ett sätt som måste få envar läsare att fundera. Framförallt över vårt historiska förtryck av romer (och vårt nuvarande av samerna, judarna etcetera). I Stockholm blir Harald vän med Katarina Taikon, som i mycket hög grad inspirerar honom. Romantiken i Rydbergs ”Singoalla” och hos Ivar Lo begrundas.

Som sociolog är jag naturligtvis särskilt intresserad av anteckningarna om forskning (inte minst den uppenbarligen idiotiske 1700-talstysken Grellman) och relationen mellan forskningen och politiken. Inte minst beträffande vår utifrån-syn på romerna. Detta berör även Viktor Rydberg och Ivar Lo-Johansson. Just i dessa frågor blir för övrigt berättarjaget Harald upplyst av Katarina Taikon; en beundransvärd och synnerligen entusiastisk kvinna, som dock lever på ett självdestruktivt sätt. I denna del av texten vävs för övrigt Haralds Bulgarien-äventyr in på ett mycket raffinerande sätt.

Parallellen mellan Folkhemssveriges framgångar och vår behandling av de ”avvikande” blir här grymt blixtbelyst. Någonstans i början av boken eller berättelsen påpekar författaren att vi måste bedöma dåtiden utifrån vår nuvarande position. Men hur då med dåtidens dåtid och vår samtids framtid? Boken är i sin helhet en av de bästa jag läst under de senaste åren. Jag vill läsa mer av Curt Andersson.

The post Berättelse om ont och gott i Folkhemssverige first appeared on Opulens.

CIVILISATIONSKRITIK. “Det låter otroligt egocentriskt med tanke på hans utsatta situation men det finns en poäng med att ha en människa mitt i samhället som inte tillhör samhället, som liksom bryter av.” Ludvig Almgren menar att tiggarna påminner oss alla om att vår tillvaro är en tillfällig, godtycklig konstruktion.

På morgonen sitter han där, på sin post, vi hälsar varje dag när jag går förbi. Vi hälsar normalt minst två gånger per dag. Ibland frågar jag honom om han vill ha något, då brukar han svara ost. Jag köper ett paket ost för 15 kronor, ibland vill han ha en baguette för 8 kronor. Detta är ingen kostnad för mig, men det är avgörande för honom, så att vi kan fortsätta hälsa varje morgon. Jag brukar erbjuda honom snus ibland, han tackar alltid nej, alltid artigt, jag fortsätter erbjuda ändå. De dagar han inte är där kommer jag på mig själv med att undra var han är: Sjuk? Bortrest? Hoppas han kommer tillbaka snart. Jag kanske är blödig, men det är fascinerande hur människor kan hjälpa varandra på oväntade sätt.

Man har sitt jobb som man sköter, sin familj, sina vänner, sin släkt. Man kanske har en hobby där man träffar människor, man kanske tränar, man kanske rentav har en religion som man praktiserar eller bara ber till Gud då och då. Relationen mellan mig och tiggaren passar emellertid inte in i någon av kategorierna ovan. Den liksom bryter alla normer. Visst jag passerar av annan anledning men jag hade lätt kunnat titta bort, ingen skulle ställa mig till svars om jag gick en annan väg, det finns faktiskt en som är snabbare.

I vissa kulturer, och i Europa för inte så länge sedan, var tiggaren helig; tiggaren kunde nämligen vara Jesus förklädd. Den kringvandrande munken var en vanlig syn, han levde på allmosor samtidigt som han predikade herrens ord. På medeltiden var de fattiga en självklar del av det europeiska samhället, nödvändig rentav. När de rika skulle visa upp sin prakt och godhet gjordes detta genom att skänka till de fattiga. En borgare i Lübeck på 1350-talet skrev i sitt testamente att 19 000 fattiga skulle utfodras med hans kvarlåtenskap.

På 1500-talet förändrades synen på fattiga, man började skriva lagar mot lösdriveri i storstäderna och en ny attityd börjar växa fram. Att Luthers arbetsmoral börjar ta form under samma tid var en omständighet. Bibelverser som: ”fåfäng gå lärer mycket ont” citerades flitigt, poängen var att människan ständigt måste arbeta för att undvika att sprida ondska. När fattighusen på 1600-talet börjar inrikta sig på spinneri eller annat arbete är föregångaren till fabriken född.

På slutet av 1700-talet börjar idén om att på allvar bekämpa fattigdomen födas och genom allmän välfärd lyfta människan till en viss lägstanivå. Vad som gör att denna idé får fäste just då är svårt att säga men jag är ganska säker på att idén om att bekämpa fattigdom på 1300-talet hade varit lika absurd som att bekämpa uppförsbackar idag, eller gravitationskraften självt. Den bara finns där för att hålla kosmos samman.

Romer har funnits i Sverige sedan 1500-talet och haft likt olika roller och anseende. Det som har varit genomgående är att de har varit resande och aldrig helt bofasta. I vissa perioder förekom de i stor utsträckning i armén.

När Rumänien gick med i EU den 1:a Januari 2007 kom en ny våg av romer som skulle komma att kallas EU-migranter. Nu fick Sverige en ny typ av invånare, vi hade pengar, de kunde tänka sig att tigga. De är vana vid att vara utanför, marginaliserade till och med bespottade ibland, det är en del av deras identitet som grupp. De tillber det svarta helgonet, sankta Sarah, hon vakar över dem, bara dem, de är unika i världen. De är nomader, bara på besök, alltid i rörelse, vad bryr de sig om myndigheternas visioner i det landet där de befinner sig för tillfället.

I stadsdelen Sorgenfri i Malmö finns en stor tomt som blev tom efter att industrier flyttade därifrån på 90-talet. Många ville bygga på marken, bostäder, skolor med mera men det fanns problem med föroreningar i marken som satte käppar i hjulen. 2014 kom en hel karavan med EU-migranter till denna tomt på knappt 10 000 kvadratmeter för att slå läger. De bodde i husvagnar, bilar eller helt enkelt i skjul gjorda av lastpallar och presenningar.

Lägret revs i november 2015 och invånarna spreds åt olika håll. Kommunen var beredd att ta ett fyrtiotal personer i ett vinterhärbärge. Ett hundratal fick bo i Romska föreningens lokaler i Malmö men året därpå fick de avhysas på grund av brandregler. Några fick bo på en sorts camping i Lund. Ett antal fick bidrag av kommunen för hemresan till Rumänien, oklart i vilken utsträckning de ser Rumänien som sitt hem.

Jag hade ju känt mig som en hjälte om jag hade fått allt detta att hända.

Inte desto mindre är de i skrivande stund ett fortsatt inslag i hela Malmö, utanför butiker och köpcentra.

Tänk om man kunde hjälpa honom, tänker jag ibland. Man borde ju göra något, samhället alltså, myndigheterna. Han kan ju inte sitta där hur länge som helst: var sover han på nätterna? Han är ju EU-medborgare så han är ju i någon mån inne i systemet. Finns det inte arbete åt honom i Sverige? Han kanske kan sortera varor på Lidl eller köra bud? Undrar vad han skulle vilja göra om han själv fick välja? Han kanske vill utbilda sig, skaffa sig ett gediget yrke och en karriär? I så fall kan han köpa en lägenhet där ha kan bo med hela sin familj. Vi kanske kan hålla kontakten, han kanske kan komma till oss på fika, med sin fru och sina barn. Vi kommer definitivt skicka julkort om vi bara får hans adress.

Jag hade ju känt mig som en hjälte om jag hade fått allt detta att hända, då hade han sluppit sitta där utanför Lidl och han hade kunnat köpa sin egen baguette, kanske något dyrare. Vi hade träffats kanske, i köttdisken, pratat lite om jobb och familj och sådant.

Men jag tror ändå att jag hade saknat honom där, på sin post, varje morgon. Där fanns en kontinuitet, något invant. Det låter otroligt egocentriskt med tanke på hans utsatta situation men det finns en poäng med att ha en människa mitt i samhället som inte tillhör samhället, som liksom bryter av. Lite som en park dit man kan gå och mata fåglarna, fast i mänsklig gestalt. Någon som inte deltar, fast inte heller på något sätt är destruktiv eller ett hot. En påminnelse om att detta inte är allt, detta samhälle är inte kosmos, det är en godtycklig, tillfällig konstruktion av en grupp människor på en begränsad plats, lite som en lek egentligen. Jag undrar om det inte är det som håller oss från vansinne.

The post Tiggaren bryter alla normer first appeared on Opulens.

BOJKOTTHOT. Komikern Jimmy Carr har mött hård kritik efter att ha skämtat om Förintelsen och romer. Nu uppmanas strömningsplattformen Netflix att ta bort delar av hans show.

Det är i sin Netflix-special “Dark Material” som komikern Jimmy Carr skämtat om Förintelsen och om romer och andra resande folkgrupper, skriver Sky News.

Flera organisationer har reagerat starkt, bland andra The Auschwitz Memorial, som skriver på Twitter att Jimmy Carr bör lära sig om ödet för alla dem som deporterades till Auschwitz.

Välgörenhetsorganisationen Traveler Movement, som bland annat stödjer romer, har också fördömt skämtet och skickat en uppmaning till Netflix att ta bort delar av materialet.

Flera brittiska politiker inom Labourpartiet har ställt sig bakom uppmaningen, bland andra parlamentsledamoten Zarah Sultana som i ett inlägg på Twitter skriver att hån av ett rasistiskt folkmord inte har någon plats varken i en komedi eller i ett anständigt samhälle.

Carr själv har ännu inte gjort något uttalande om kritiken men har tidigare sagt att hans föreställning innehåller hemskheter, och beskrivit några av skämten som “karriärdödare”.

Linnéa Wannefors/TT

The post Jimmy Carr kritiseras för Förintelseskämt first appeared on Opulens.

REPLIK. “Forskningsfusk bör kriminaliseras. Förnekelse av Förintelsen bör bemötas i sak, i såväl akademiska som offentliga sammanhang” skriver Torbjörn Tännsjö, professor i filosofi vid Stockholms universitet, i ett svar till Peter Pagins debattartikel i Opulens i onsdags.

Peter Pagin och jag är överens i långa stycken. Vi vill båda värna yttrandefrihet och akademisk frihet. Jag ska inte upprepa mina argument för den tes som jag drev i min artikel i Kvartal, som Pagin svarar på. Vi är ändå oense på en viktig punkt. Pagin anser att viss förnekelse av Förintelsen bör kunna vara straffbar. Han har inte övertygat mig på den punkten.

Ändå kan jag följa honom en liten bit på väg i hans resonemang. Han anser att om förnekelsen av Förintelsen sker i ett akademiskt sammanhang, och kan rubriceras som forskningsfusk, så bör den vara kriminaliserad. Jag råkar hålla med honom på mer generella grunder. I min tid i etikrådet vid Karolinska institutet drev vi tesen att forskningsfusk borde kriminaliseras i Sverige, på samma sätt som det kriminaliserats i Norge (jag skriver om saken i min bok Etikprofessorn). Gjorde vi så skulle också viss förnekelse av Förintelsen kriminaliseras. Men jag gissar att Pagin inte är nöjd med detta. Förnekelsen sker ju inte bara i akademiska sammanhang, utan också i det offentliga rummet. Här kan inte rimligen slarvig hantering av evidens generellt kriminaliseras. Ändå bör det ske vid förnekelse av Förintelsen, menar Pagin.

Vilket är problemet med sådan lagstiftning? Enkelt uttryckt: den skulle vara kontraproduktiv. Innan den kan komma till stånd måste också delikata problem lösas. Vad ska avses med Förintelsen? I min artikel redovisar jag två radikalt olika svar som har givits på frågan. Pagin tycks vilja eftersträva en snäv definition, som bara inkluderar massmorden på judar. Romer, ryska krigsfångar, kommunister, Jehovas vittnen, homosexuella, fackföreningsfolk med mera, lämnas utanför. En sådan avgränsning leder till frågor. Vad var så speciellt med morden på judar? Pagin hänvisar till att ”lidandet och förlusterna i Förintelsen är en väsentlig del av det judiska folkets historia och identitet, centralt i dess självmedvetande ….Förnekelsen av Förintelsen innebär följande meddelande: judarna är inte vad de utger sig för att vara och förtjänar inte den medkänsla de fått och anser sig ha rätt till”.

En sådan motivering för den snäva avgränsningen av vad som ska räknas som Förintelsen ger upphov till svåra frågor. Vilket är det judiska folket? Hur ska antisemitismen bäst förstås? Sven Lindqvist drev tesen att Förintelsen var ett industriellt inslag i västerländsk rasistisk praxis, där alla underlägsna folk kunde och ibland borde utrotas. Jag tror han hade fel. Men skulle han ha rätt blir avgränsningen till det judiska folket godtycklig. Utrotningen av romer, som av Pagin exkluderas, kan nog ses som ett speciellt exempel på vad Lindqvist hävdade generellt, men judar utrotades inte på grund av någon föreställning om rasmässig underlägsenhet. Hitler förnekar i sina bordssamtal att det finns en judisk ras. Men han godtog förstås att det fanns ett judiskt folk (det avgränsas i Nürnberglagarna, som senare övertagits av staten Israel i synen på vem som har rätt att ”återvända”) och han såg det just som en världsvid konspiration.

Och som Pagin påpekar, så ingår antisemitismen ofta i ett större konspiratoriskt tankemönster där judar (det judiska folket?) utmålas som en grupp som tillskansat sig ekonomisk, akademisk, kulturell och politisk makt (i det fördolda). Då blir det problematiskt att hänvisa till det judiska folket i motiveringen för en snäv avgränsning av vilka som dödades i Förintelsen. Det konspiratoriska tänkandet får extra näring. Det närs också av konflikten i Mellanöstern. Numera finns ett israeliskt folk. Men många israeler ses som andra klassens medborgare eftersom de inte anses tillhöra det judiska folk, vars stat Israel sägs vara. Detta ser väl en upplyst person som galenskap?

Föreställning om folk med rätt till sina egna nationalstater var levande under 1800-talet, spelade kanske en progressiv roll i vissa fall, men har sedan dess vållat stort mänskligt lidande. Vad är ett folk? Vem tillhör det judiska folket, om ett sådant existerar? Sådana resonemang ger näring åt konspiratoriskt tänkande, särskilt om de läggs till grund för inskränkningar i yttrandefriheten.

Forskningsfusk bör kriminaliseras. Förnekelse av förintelsen bör bemötas i sak, i såväl akademiska som offentliga sammanhang. Och konspirationstänkande, där ett judiskt folk tillskrivs en mäktig men fördold position, bör inte bara avfärdas som sådant, alltså som konspirativt, utan också bemötas i sak. Ett forskningsprojekt där vanliga antisemitiska föreställningars grund i verkligheten noga granskas vore av stort värde. Det kunde bli ett verktyg mot antisemitismen. Kriminalisering av förnekelse av Förintelsen skulle ha motsatt effekt.

The post Kontraproduktivt med lag som förbjuder förnekelse av Förintelsen first appeared on Opulens.

REVISIONISM. “Varför bör förnekelse av Förintelsen kunna räknas som hets mot folkgrupp? Därför att lidandet och förlusterna i Förintelsen är en väsentlig del av det judiska folkets historia och identitet, centralt i dess självmedvetande”, skriver Peter Pagin, professor i filosofi vid Stockholms universitet, apropå ett nytt lagförslag.

Ska man kunna förneka Förintelsen? Ja, säger många, bland annat min filosof-kollega Torbjörn Tännsjö. Nej, säger vissa, i alla fall i den meningen att det ska finnas vissa begränsningar av rättigheten. Enligt Tännsjö ska dessa vara väldigt snäva. Skälen är att bevara yttrandefrihet och akademisk frihet i så hög grad som möjligt. Det är i första hand relationen mellan akademisk frihet och ett önskvärt skydd mot hatpropaganda som jag vill fokusera på i denna artikel, i ljuset av frågan om Förintelseförnekelse.

Frågan har aktualiserats av att EU-kommissionen i februari i år formellt uppmanade EU-länderna Belgien, Bulgarien, Finland, Polen och Sverige att fullt ut genomföra EU:s rambeslut 2008/913/RIF (det så kallade rasismbeslutet). Detta beslut gäller krav på EU:s medlemsländer att införa eller skärpa lagstiftning mot hatpropaganda i olika former. Bland annat krävs att “Offentligt urskuldande, förnekande eller flagrant förringande av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse” ska vara straffbart.

Enligt kommissionen har länderna ifråga inte genomfört beslutet fullt ut. För Sveriges del gällde det framför allt förnekelse av Förintelsen, vilket inte är uttryckligen förbjudet i svensk lag. Som en reaktion på kommissionens anmodan aviserade justitieminister Morgan Johansson i april att regeringen ska tillsätta en utredning för att komplettera Sveriges lagstiftning mot hatbrott: det ska kunna bli möjligt att fälla en förnekare för hets mot folkgrupp, dvs enligt en redan existerande brottsrubricering. Johansson önskar tillsätta en parlamentarisk kommitté som ska se över frågan utifrån både brottet hets mot folkgrupp och utifrån aspekten om yttrandefrihet.

Det är detta som givit upphov till den nya debatten. Många ser det som angeläget att med lag skydda utsatta grupper mot nazistisk och antisemitisk propaganda, i synnerhet som spridningen av denna hatpropaganda har ökat under de senaste åren. Samtidigt menar många, till skillnad från EU-kommissionen, att den nuvarande lagstiftningen mot hets mot folkgrupp är tillräcklig. Dit hör till exempel Ola Larsmo. Enligt Larsmo är det tillämpningen av denna lag som brister. Åter andra menar att det ur synpunkt av yttrande- och åsiktsfrihet är fel att förbjuda förnekelse av Förintelsen.

Detsamma gäller perspektivet från den akademiska friheten: det måste vara tillåtet att fritt bedriva forskning om Förintelsen och fritt kommunicera resultatet av denna forskning. Torbjörn Tännsjö menar att sådan forskning skulle kunna bli brottslig om en lag mot förnekelse införs. Enligt Tännsjö ska förnekelse vara allmänt tillåtet och nästan helt utan begränsning: endast då ett förnekande tjänar som direkt uppvigling, med uppmaning till hat eller våld, bör yttrandet självt räknas som ett lagbrott.

Tvärtom bör förnekelse av Förintelsen vara straffbart i ganska stor omfattning.

Jag är ense med Tännsjö om att förnekelse av Förintelsen inte ska vara helt förbjudet. Jag är inte ense med Tännsjö att direkt uppvigling bör utgöra den enda begränsningen. Tvärtom bör förnekelse av Förintelsen vara straffbart i ganska stor omfattning. För att se hur detta går ihop behöver vi formulera frågorna mer precist.

1) Bör det vara möjligt att offentligt förneka att Förintelsen ägt rum och sedan på grund av det fällas för hets mot folkgrupp?

2) Bör det vara möjligt att offentligt förneka att Förintelsen ägt rum och sedan kunna frias från hets mot folkgrupp?

Enligt min mening är svaret på båda frågorna Ja. Avgörande för om det bör leda till fällande eller friande dom bör vara sättet på vilket det framförs, syftet, sammanhanget och evidensen på vilket påståendet baseras.

Varför bör svaret på 1) vara Ja? Lagen om hets mot folkgrupp, Brottsbalken, 16 kap, §8, lyder i första stycket

“Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.”

Förintelsen utgjorde folkmord, i FN-konventionens mening, av två folk, det judiska och det romska. Förnekelse av Förintelsen syftar nästan alltid på det förra, brottet mot det judiska folket. Varför bör förnekelse av Förintelsen kunna räknas som hets mot folkgrupp? Därför att lidandet och förlusterna i Förintelsen är en väsentlig del av det judiska folkets historia och identitet, centralt i dess självmedvetande. Förnekelse av Förintelsen innebär följande meddelande: judarna är inte vad de utger sig för att vara och förtjänar inte den medkänsla de fått och anser sig ha rätt till. Detta är helt klart i sig ett uttryck för grov missaktning. Även vissa ifrågasättanden av Förintelsens existens bör kunna räknas som hets mot folkgrupp, eftersom sådana kan räknas som en generell förnekelse av att de överlevandes vittnesmål är trovärdiga.

I de sammanhang denna missaktning uttrycks är den ofta sammankopplad med en anklagelse om en konspiration: det hävdas att talet om Förintelsen i själva verket är en stor lögn, till större delen spridd av judarna själva för egen vinning. De saknar därmed inte bara trovärdighet individuellt, utan deltar i ett kollektivt bedrägeri. Sådana påståenden tjänar till att främja hat mot judarna för deras påstådda nuvarande aktiviteter.

Varför bör svaret på 2) vara Ja? För det första har vi och ska ha åsiktsfrihet. Ingen begår ett brott bara för att ha en viss övertygelse, oavsett om det är en övertygelse om fakta eller en övertygelser om värden eller normer. För det andra har vi och ska ha akademisk frihet. Detta innebär bland annat att en forskare har rätt att fritt välja ämne för sin forskning, fritt genomföra forskningen enligt valda metoder (givet finansiering) samt fritt kommunicera resultaten.

Forskning om Förintelsen är ett betydande område inom samtida historieforskning. Helt klart omfattas den av samma principer om forskningens frihet som andra områden. Den forskare som finner belägg till exempel för att tidigare uppskattningar om antalet mördade i Auschwitz är kraftigt överdrivet ska naturligtvis ha rätt att kommunicera sina resultat och redovisa den evidens de bygger på. Dessa friheter och rättigheter skall inte inskränkas det minsta, och kommer faktiskt inte att inskränkas det minsta. Det betyder inte att resultatet, eller dess offentliggörande, skulle förbjudas. Det är en vetenskaplig fråga, inte en rättslig.

Hur går då detta ihop? Innebär inte svaret på första frågan att den forskare som skulle komma fram till resultatet om Auschwitz skulle fällas för hets mot folkgrupp? Nej. För det första är det en fråga om evidens: den som kan ge evidens för sina påståenden, som är fritt tillgänglig för andra forskare, och som i tillräcklig grad ger stöd för påståendena, ska inte fällas. Även den som misstagit sig i frågan, men som presenterar sina resultat för andra forskare i akademiska sammanhang, och som gjort evidensen fritt tillgänglig, bör frias. Det är en del av fri forskning och fritt utbyte av idéer och resultat att kunna visas ha begått misstag.

Detta innebär emellertid inte att allt som föreges vara resultatet av historisk forskning också måste frias från anklagelser. Den som systematiskt döljer, förvanskar eller fabricerar evidens, som systematiskt bryter mod god forskningssed för att stödja en viss tes bör kunna fällas för hets mot folkgrupp om tesen själv är av ett sådant slag. Ifråga om Förintelsen är det mest kända exemplet den brittiske Förintelseförnekaren David Irving, författare till en rad böcker om andra världskriget och om ledande nazister. Den amerikanska historikern Deborah Lipstadt hade i boken Denying the Holocaust, 1993, pekat ut Irving som Förintelseförnekare. Detta ledde till att Irving stämde Lipstadt för förtal i Brittisk domstol. Lipstadt var tvungen att visa att det hon sagt var sant. Efter en mycket lång rättegång, beskriven av Lipstadt i boken Denial. Holocaust History on Trial, 2016, dömdes helt otvetydigt till Lipstadts fördel.

Irving befanns ha förvanskat evidens i många fall och på många sätt. Han hade gjort uppenbara felöversättningar och felaktiga avskrifter från tyska, där till exempel singularis gjorts till pluralis. Han hade i vissa fall citerat början av en sats och sedan utelämnat fortsättningen, vilken klart undergrävde hans tes. Han framhöll vissa historiska händelser, som till exempel en mattransport, som evidens mot planer på omfattande mord på judar, grundat på ren spekulation om transportens syfte.

I andra fall, när det gällde evidens för systematiskt massmord i Auschwitz, presenterade Irving de mest långsökta alternativa förklaringar, till exempel om förekomsten av cyanid i rester av gaskamrarnas väggar. Han ansåg vittnesmål från överlevande vara högst suspekta. Han höll flygfotografier från 1944 för manipulerade och av forskningen sedan fem decennier kända dokument för förfalskade. Något systematiskt mord av judar hade inte förekommit, eftersom enligt Irving Hitler aldrig beordrat detta och evidensen för det i sin tur bestod i att inget dokument hittats där Hitler gav en sådan order skriftligt. Och så vidare. Tagna i isolering skulle en del av Irvings felaktigheter kunna vara misstag, medan andra framstår som avsiktliga förvanskningar.

En person som Irving borde kunna fällas för hets mot folkgrupp på grund av förnekelse av Förintelsen.

Men det finns starkare skäl mot att tro att Irving begick ärliga misstag. För det första pekar alla förvanskningar och ifrågasättanden i samma riktning: mot att Förintelsen aldrig ägt rum. Ärliga misstag borde rent statistiskt peka i olika riktningar. För det andra hade Irving omfattande kontakter med nynazistiska och antisemitiska organisationer och talade ofta på deras möten. Flera av hans egna yttranden var klart antisemitiska och allmänt rasistiska. Domen mot honom kopplade också samman hans antisemitism med hans historieförfalskning.

En person som Irving borde kunna fällas för hets mot folkgrupp på grund av förnekelse av Förintelsen. Den systematiska förvanskningen av evidens och de konsekvent tillämpade dubbla måttstockarna, en för bedömning av evidens för, och en annan för bedömning av evidens mot, Förintelsen, ger skäl att tro att syftet med förnekelsen är att sprida missaktning. Att kunna fälla en person som Irving skulle inte på minsta sätt utgöra en begränsning av forskningsfrihet. Varje ärlig forskare i samtida historia som skulle finna evidens för att revidera den rådande uppfattningen om Förintelsen skulle vara ljusår ifrån den systematiska förvanskning Irving ägnat sig åt.

Den som dessutom upprepar förnekelsetesen i utomvetenskapliga och rasistiska sammanhang måste anses ha en antisemitisk agenda. Tännsjö håller naturligtvis inte med, men Tännsjös uppfattning om yttrandefrihet, med omedelbar uppvigling som enda begränsning, är inte ens förenlig med lagen om hets mot folkgrupp såsom den tillämpas idag, helt oberoende av förslaget om en ny lag.

Att ett jakande svar på både fråga 1) och fråga 2) är koherent beror på vad som kan räknas som empiriskt möjligt. Att en vetenskapligt skolad forskare med ärligt uppsåt och etablerade metoder skulle komma fram till att Förintelsen överhuvud taget aldrig ägt rum är naturligtvis logiskt möjligt, men med tanke på den massiva evidens av många slag forskningen känner till, empiriskt uteslutet.

Finns det skäl för en ny lag, i enlighet med Morgan Johanssons förslag? Jag saknar juridisk expertis och kan inte svara på detta. Förintelseförnekelse som brott mot lagen om hets mot folkgrupp har inte prövats i Högsta domstolen. Om de som menar att Förintelseförnekelse redan täcks av nuvarande lag har rätt behövs inte en särskild lag om förnekelse rent juridiskt sett, men om den då inte går längre än nuvarande lagstiftning kommer den heller inte att göra någon skada. Lite redundans borde vara ett godtagbart pris för att tillfredsställa EU-kommissionen.

The post Att förneka Förintelsen bör kunna leda till fängelse first appeared on Opulens.

ROMERNAS UTSATTHET.  Journalister behöver inte bli människorättsaktivister. Men vi har en skyldighet att rapportera om iögonfallande orättvisor inom vårt lands gränser, skriver Lisa Bjurwald apropå att antiziganismen är på uppgång.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Minns ni när de europeiska förföljelserna av romer fick stora rubriker i svensk press? Det var för några år sedan, i samband med att EU år 2013 officiellt slog fast att folkgruppen är unionens mest diskriminerade minoritet och Sverige året därpå gav ut en vitbok om våra historiska brott mot folkgruppen. Men nu är det tyst, eller inte riktigt, för rapporteringen har bytts ut mot ignorerande varvat med negativt uppmärksammande på högerlutande ledarsidor.

Varför är det då så viktigt att bevaka ämnet romer och deras exkludering? Därför att ingen annan folkgrupp skulle kunna bli så illa behandlad i Sverige och samtidigt möta ett sådant massivt ointresse.

De historiska övergreppen är förfärande. Men än idag ser sig romska barn och ungdomar tvingade att dölja sin etniska identitet i skolan. Vuxna med romsk bakgrund gör detsamma på sina arbetsplatser. Svenska romer i alla åldrar utsätts för fysiskt våld, verbala attacker, utbredd diskriminering. Vissa orkar inte ta den kamp mot ett fördomsfullt samhälle de sett sina föräldrar förlora. Många har tappat allt förtroende för staten, som dagligen sviker uppgiften att skydda sina medborgare. Det finns många angelägna och berörande berättelser här; följetonger om romska barns vardag, ledartexter som utkräver ansvar, kultursidesessäer som lyfter den unika romska kulturen, nyhetsartiklar om vuxenvärldens passivitet inför de systematiska trakasserierna i skolorna — ibland till och med från fördomsfulla lärares sida.

Men de berättelserna passar inte in i dagens mediala landskap, där flest klick och delningar ges till den som “vågar” gå längst i sin anpassning till Sverigedemokraternas fördummande världsbild av Vi och Dom.

Jag var med och arrangerade samt modererade ett panelsamtal i måndags, på Romernas internationella dag (den 8 april). Bland deltagarna fanns kultur- och demokratiminister Amanda Lind, det statsråd som väckt tveklöst störst medieintresse sedan hennes tillsättning i januari. Inte en enda ledarskribent eller inflytelserik debattör kom. Inte en enda notis berörde seminariet dagarna därpå.

Låter jag frustrerad? Det stämmer. Jag är frustrerad och uppgiven. Journalister behöver inte bli människorättsaktivister. Men vi har en skyldighet att rapportera om iögonfallande orättvisor inom vårt lands gränser — särskilt när dessa drabbar barn och unga. Oavsett om det för tillfället är impopulärt bland de mest högljudda läsarna eller ej, oavsett om den politiska diskurs som drivs av Sverigedemokraterna går åt rakt motsatt håll, med fördomar och misstänkliggöranden som bränsle.

Antiziganismen är på uppgång, konstaterar EU-kommissionen nu i veckan: “Vi konfronteras med extremistisk retorik, även från politiker, och spridning av hatpropaganda och falska nyheter på nätet. Ord föder hat och hat föder våld. Romerna får inte ännu en gång bli en måltavla för trakasserier och angrepp. Vi måste lära oss av historien och vi måste undvika att blåsa liv i gammalt hat. För att klara detta måste vi hålla fast vid våra grundläggande värderingar.” Detta gäller i högsta grad även för oss journalister.

The post Ignorera inte romers utsatthet first appeared on Opulens.

KRIMINALISERING. Kevin Shakir har följt Danmarks första domstolsprövning av lagen mot ”läger ämnade att skapa otrygghet”. Torsdagen den 6 september föll domen mot en hemlös rumänsk man, som ska betala 500 kronor. Försvaret tänker överklaga domen, som innebär en kriminalisering av hemlöshet i Danmark.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det är torsdagen den 6 september och jag befinner mig i rättssal nummer 42 i Københavns Byret. Jag ska rapportera om domen som just fallit. Klockan är lite efter ett på eftermiddagen och snett framför mig sitter en man som ser chockerad och panikslagen ut. Mannen heter Viorel-Cristel Stanica. Han är 36 år gammal och har lämnat sin 15-åriga dotter i Rumänien för att försöka få ett jobb i Danmark. Viorel reser sig upp i rättssalen och stoppar båda händer i sina fickor och ser ut som att han rotar efter någonting han inte hittar, medan han skakar på huvudet. ”Hur?” frågar han.

Han har precis blivit dömd att betala 500 kronor för att han i vintras, morgonen den 24 januari, blev väckt av polisen i centrala Köpenhamn. Han låg i en sovsäck, på hopslagen kartong, täcken, lakan och en kudde. Vid honom fanns en liten vagn med få ägodelar, en liten yoghurtförpackning och en macka, som han tänkte äta efter att han vaknat, eftersom han inte mått så bra dagen innan.

Viorel rotar i fickorna medan han skakar på huvudet för att domaren i rättssalen kommit fram till samma beslut som poliserna gjorde den 24 januari. Han har tydligen helt ensam etablerat och uppehållit sig i ett ”läger ämnat att skapa otrygghet”, något som sedan 2017 är kriminellt i Danmark. Viorel brister ut i gråt.

Olovliggörandet av ”tiggeri och lägeretablering ämnat att skapa otrygghet” i Danmark genomfördes förra året. Det började med att politiker från höger till vänster tog upp frågan i medierna, de ville kriminalisera ”läger” för hemlösa. Dansk Folkeparti riktade snabbt debatten mot att sätta hårt mot romerna, som de ser som ett samhällsproblem. Det regeringsledande partiet Venstres integrationspolitiska talesperson Marcus Knuth var en av många politiker som köpte problemformuleringen. Han skrev i Berlingske att ”den romska ockupationen ska stoppas” och beskrev romer som en plåga för det danska samhället. Socialdemokraternes Trine Bramsen, som sitter i justitieutskottet, skrev att lagstiftningar på området inte skulle drabba danska hemlösa, men däremot romer.

Trots att det hos regeringen, stödpartiet Dansk Folkeparti och det största oppositionspartiet Socialdemokraterne rådde konsensus om att man önskade drabba en specifik folkgrupp, får en lagstiftning i sin definition inte vara diskriminerande. Då strider den mot Europakonventionen. Dock konstaterar den konservativa justitieministern Søren Pape Poulsen, i ett svar på en förfrågan i justitieutskottet den 15 augusti i år, att det finns en överrepresentation av människor från Rumänien bland dem som anklagas för att uppehålla sig i ”läger ämnade att skapa otrygghet”. Sedan lagstiftningens införande våren 2017 har 389 personer blivit anklagade för lagöverträdelsen och de flesta har fått böter meddetsamma. Utav 389 anklagade är sex av de personerna danska. 303 av dem kommer från Rumänien. I Köpenhamn, där flest personer anklagats för lagöverträdelsen, är omkring hälften av dem hemlösa danskar och den andra hälften människor från andra länder. Trots att lagen i sin definition inte är diskriminerande verkar polisen  följa den politiska intentionen och retoriken i sitt utövande.

I rättssalen tröstar försvarsadvokaten Asser Gregersen sin klient. ”Du behöver inte betala nu”, säger han, ”vi överklagar beslutet”. Asser Gregersen vill pröva domen i Landsretten. Finner även denna instans Viorel skyldig till lagöverträdelse så vill han gå vidare till Högsta Domstolen. Viorel är den första som får sitt fall prövat inför en domare, efter rådgivning av Maja Hansen från Gadejuristen, en grupp jurister som hjälper utsatta och hemlösa människor. En vecka innan domen föll berättade hon för mig att om domen faller så är det från rättssystemets sida en indikation på att man kriminaliserar hemlöshet i Danmark:

”Det här är en man som ligger ensam i ett avgränsat område på en gata med de saker som krävdes för att överleva kylan den dagen. Om det är kriminellt så kan man inte vara på gatan utan att överträda lagen, om man inte vill sätta livet på spel.”

Jag frågade Viorel om jag kunde få skriva ut hans namn i mitt rapporterande. Det tyckte han var okej och sa att jag också fick lov att ta en bild av honom. Han visade mig sitt ben som var skadat. Han hade blivit skjuten i benet med en pistol tidigare i år av en som tyckte att han skulle sova någon annanstans. ”Så är det när man är hemlös”, sade han.

Han berättade för mig att han fortfarande inte har någonstans att sova. En tredjedel av de hemlösa får inte plats på härbärgen, så han sover för det mesta utomhus men gömmer sig oftare än han gjorde förr. Överklagandet mot beslutet lär ta flera månader, kanske ett halvår, och han räknar inte med att hitta en plats att sova på. Men mest av allt vill han ha ett jobb.

Viorel och jag gick ner på gatan och jag fick, som sagt, ta en bild på honom. Han bär en mörkblå keps med texten ”The Kingdom of Denmark. Efteråt tog vi farväl och han försvann tillbaka till sitt gömställe.

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post När hemlöshet blir lagbrott first appeared on Opulens.

SKULDAVSKRIVNING. Fem romska minnesmärken har nyligen invigts på Österlen. Ida Thunström uppskattar initiativet, men saknar kreativitet och originalitet i utförandet.

Det är ingen nyhet att romernas historia är full av fördomar, diskriminering, förföljelse och mord. I vad som ter sig som ännu ett försök från officiellt svenskt håll att ge gruppen upprättelse för vad vi som nation gjort mot dem har man invigt fem romska minnesmärken, eller minnesskyltar som de även kallas. Monumenten är utplacerade på olika historiskt relevanta platser på Österlen, från Sankt Olof till Bromölla. Ett sjätte kommer också snart att stå i Malmö. Minnesskyltarna , stora tjocka pelare, är täckta av skildringar av olika aspekter av romernas liv och lokalbefolkningens berättelser om nomadfolkets närvaro.

Men behöver vi verkligen fler historier, redogörelser och minnesmärken? Borde vi inte snarare försöka nå verklig insikt om andra gruppers inflytande över vår kultur? Det är inte fakta om de resande och deras plats i vår svenska kulturhistoria som saknas.

”Jag är stolt över att få vara här och genom det här minnesmärket få dela era minnen”, sade landshövding Anneli Hulthén under invigningen. En viktig mening, eftersom den sträcker sig ett steg längre. Kanske är den bästa ursäkten att uppmärksamma vad de som vi begått en orätt mot faktiskt har gjort rätt i stället för att i efterhand fokusera på det som vi själva gjort fel – att se och erkänna att deras inflytande på vår kultur fortfarande är stort och levande, så att vi kan synliggöra hur mycket det faktiskt har berikat oss, att visa respekt genom att fokusera på dem i stället för på oss själva, att säga ”tack” i stället för ”förlåt”. Lite märkligt egentligen att det brukar vara tvärtom: ursäkten är för deras skull, tacket för vår egen. Kanske är tacksamhet ett underskattat sätt att be om ursäkt?

Det som skiljer det här projektet från andra utställningar på samma tema är det inte alls oviktiga faktum att informationen nu är ordentligt materialiserad, ett stabilt symboliskt bevis på att gruppens kulturella avtryck är permanenta. Som en grottmålning eller en hällristning, något som inte bara är en flyktig berättelse. Bristen på kreativitet i utförandet ger mig dock en känsla av att det i första hand rör sig om ett politiskt ställningstagande, och det stör mig lite. Romerna är värda betydligt mer än så. Borde det inte vara något personligare än ett rent dokumentärt minnesmärke? Utöver en uppriktig ursäkt förtjänar denna minoritetsgrupp ett mer uttrycksfullt och känslomässigt insiktsfullt uppmärksammande av vad de bidragit med genom tiderna, något som visar att vi insett att de är en del av oss. Om vi nu verkligen har insett det.

Efter skådespelerskan Margaretha Krooks död uppfördes en staty till hennes ära. Utanför Dramaten i Stockholm står en klockrent porträttlik bronsskulptur i naturlig storlek. Värmeslingor är dessutom installerade i bronsskulpturen, som håller en konstant temperatur på 37 grader. Helt briljant gjort av Marie-Louise Ekman, konstnären bakom verket. Man kunde inte tänka sig ett värdigare uppmärksammande av Krooks betydelse för svensk teaterhistoria. Hennes värme har inte lämnat oss, utan är levandegjord och förevigad. Bokstavligen.

Krooks bronsskulptur handlar inte bara om skådespelerskans prestationer, utan är också en hyllning till svensk teaterhistoria och vår gemensamma kultur. Något liknande lyckas inte riktigt de kalla minnesskyltarna på Österlen åstadkomma. De ser mer ut som informationspelare på ett bibliotek, och det känns som om projektet till viss del missat poängen. När ska romerna, liksom Margareta Krook, få ett varmt och originellt minnesmärke som erkänner deras kulturella inflytande genom något mer än bara ord och bilder? Jag uppskattar att projektet genomförts, minnesskyltarna är utan tvekan ett steg i rätt riktning. De är ett symboliskt bevis på en respekt för romernas genuina identitet, något som de i allra högsta grad förtjänar. Men berättelser ur historien, är det verkligen ett tillräckligt innerligt bevis på uppskattning?

Jag kommer inte undan känslan att vår egen resa, den som kan leda till insikt om oss själva, faktiskt bara har börjat.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Romsk historia på Österlen first appeared on Opulens.

EU-MIGRANTER. Polisen har spräckt ett nätverk som tvingat människor att tigga i Sverige. Från den tiggarfientliga högern har det i veckan varit många skadeglada tillrop om hur naiva vi är, vi som inte vill förbjuda fattigdom. Det må vara hänt men hur trovärdiga är de själva i sin påstådda omsorg om de som tigger?

I tisdags meddelade polisen att de gjort flera tillslag runt om i Kronobergs och Kalmar län, samt i Bulgarien, och gripit personer misstänkta för människohandel. Det handlar om ett nätverk som tvingat, ibland med våld, människor att tigga i Sverige. Ett 20-tal brottsoffer från Bulgarien har omhändertagits och befinner sig just nu på skyddade boenden.

Johan Hakelius, chefredaktören för magasinet Fokus, är förstås en av dom som nu gärna gör sig lustig på bekostnad av oss ”naiva” som de menar till varje pris vill värna om tiggeriet. På sin blogg röt han åt oss i onsdags: ”Skärp er, för fan!” Därefter följde ett raljerande resonemang om att vi för tio-femton år sedan såg tiggare på gatorna som definitionen på ett cyniskt och kallt samhälle men att det nu blivit tvärtom. ”Ett samhälle utan tiggare på gatorna har blivit definitionen på ett hänsynslöst samhälle.”

Dylik argumentation är förstås dockor av halm och inget annat. De som engagerat sig för fattigas rätt att vädja om hjälp har hela tiden varit mycket tydliga – Att behöva tigga är ovärdigt men för att komma till rätta med problemet hjälper det inte att straffa offren.

Att ett 20-tal nu räddats från vad som verkar vara rent slaveri är givetvis bra men de utgör bara en bråkdel av de som tigger i vårt land. Och vet ni vad? Trots att de är fattiga och inte talar vårt språk har de även själva åsikter i frågan. Ungefär lika många, 17 stycken, skrev exempelvis i söndags en debattartikel i Expressen mot ett tiggeriförbud och mot mytbilden av att ”någon slags maffia styr alla oss som tigger”.

Tusentals svenska medborgare har engagerat sig för EU-migranterna och har också bildat sig en uppfattning om enskilda öden genom en gammal beprövad kommunikationsmodell, dvs samtal ansikte mot ansikte. Visst kan vi varit naiva emellanåt men bespara oss den tiggarfientliga högerns självgoda okunnighet och falska omsorg. Förbud är ingen lösning för dom utan för er. Ni gillar helt enkelt inte att behöva konfronteras med klassamhällets råa baksida på gatorna ni anser vara era.

Till skillnad från andra skrockande gelikar verkar dock Hakelius någonstans förstå hur tomt det är i de skramlande tunnorna. Att vi hamnat i en vettlös privatisering av ett problem som borde ligga på samhällets bord. ”Ska Sverige ta hand om Rumäniens och Bulgariens fattiga borde vi åtminstone göra det på ett anständigt sätt. Då borde vi finna något sätt att inlemma dem i våra skyddsnät”, skriver han.

Lägg till att vi lyfter detta på också på EU-nivå, Sverige är trots allt ett litet land, så hamnar han nog inte särskilt långt från oss ”naiva”. Eller som tiggarna själva uttrycker det i den där debattartikeln: ”Vi ber Sveriges politiker att fortsätta vara föredömen”.

Tiggeriet måste stoppas men inte genom förbud.

Alla artiklar av Stefan Bergmark

The post Stoppa tiggeriet! first appeared on Opulens.

ANTIZIGANISM. Igår beslutade EU-parlamentet igår med stor majoritet att bekämpa diskrimineringen av romer. Men ett tiggeriförbud, vilket diskuterats i Sverige senaste tiden, leder enligt europeiska erfarenheter bara till en ökad stigmatisering av romer, menar flera representanter för föreningar som hjälper människor som tigger.

Moderaterna har nyligen beslutat sig för att verka för ett nationellt förbud mot tiggeri. Som representanter för föreningar som hjälper tiggande EU-medborgare är vi djupt kritiska till förslaget.

Fattigdom och behovet av att tigga för sin överlevnad försvinner inte med ett tiggeriförbud. Tiggeriet är förvisso ingen långsiktig lösning på fattigdomen och de sociala problem som finns, men att förbjuda tiggeriet är att försämra dessa människors vardagssituation avsevärt och omänskligt.

En stor norsk studie från 2015, When poverty meets affluence. Migrants from Romania on the streets of the Scandinavian capitals, har åskådliggjort att ett förbud skulle få katastrofala konsekvenser. I studien intervjuas 1 200 tiggare i Stockholm, Oslo och Köpenhamn. En majoritet av dessa personer uppgav att deras inkomst från tiggeriet var skillnaden mellan mat och inte mat, skola för barnen i Rumänien eller inte och vård för de sjuka eller inte.

Fattigdom bekämpas inte med förbud utan med konstruktiva politiska åtgärder. Ett tiggeriförbud skapar endast ett än mer polariserat samhälle. Det långsiktiga arbetet för att förbättra situationen i Rumänien stärks inte av att man rycker undan fötterna för de utsatta EU-medborgarna och tar ifrån dem den enda inkomsten de har nu.

Enligt forskarna i tidigare nämnda studie kommer inte migrationen att hejdas genom ett förbud mot tiggeri. I studien dras istället slutsatsen att förbudet endast påverkar vilken typ av migranter som kommer hit, inte hur många. Tuffa åtgärder innebär att det bara är de tuffaste migranterna som vågar sig på resan och enligt forskarna så är det en rimlig hypotes att ett tiggeriförbud kan leda till en ökning av brott i denna grupp.

Mycket tyder således på att Moderaternas förslag om ett tiggeriförbud är starkt kontraproduktiv i förhållande till partiets profilerade ambition att minska kriminaliteten.

Liksom professorerna Per Eriksson och Hans Swärd befarar vi att ett tiggeriförbud leder till en ökad stigmatisering av romer. Romerna i Sverige har förföljts och diskriminerats genom århundraden. Det är inte svårt att se parallellen mellan denna historiska skam och hur de rumänska romerna behandlas i dag.

Erfarenheter från Danmark och England visar dessutom att ett tiggeriförbud är ett både ineffektivt och dyrt sätt att hantera de utsatta EU-medborgarnas situation. Ett tiggeriförbud vore att kriminalisera fattigdom och att sopa problemet under mattan.

Tiggeri har funnits så länge det funnits fattigdom och aldrig har man kommit åt fattigdomen genom att förbjuda tiggeriet. För att komma åt tiggeriet måste man arbeta på två fronter: genom att hjälpa i det egna landet på lång sikt, men också här och nu.

Britt-Inger Hedström Lundqvist, etnolog och ledamot Rung

Micael Grenholm, ordförande för Stefanushjälpen

Mikael Good, aktivist, Huskvarna

Thord Kristiansson, SME

Marie Volkevics, En bättre chans

Joakim Månsson Bengtsson, Hjälp tiggare i Lund

Tore Andersson Hjulman, Tillsammansskapet

Sabina Vall, Hjälp Västerbottens tiggare

Maria Risberg, aktivist Skåne

The post Diskrimineringen bekämpas inte med tiggeriförbud first appeared on Opulens.