UTSTÄLLNING. Bo Bjelvehammar skriver om hur Mr Walker kommit till Eslöv. Närmare bestämt ställs Jan Håfströms grafik ut på Galleri M.

Jan Håfström
Mästargrafik i världsklass från Ateljé Larsen
Galleri M, Norregatan 10 i Eslöv
T o m 31 maj 2026

Jan Håfström är en av våra stora bildkonstnärer – målare, tecknare och skulptör. Han har även arbetat med kortfilm och skrivit konstkritik. Han har varit verksam i mer än sextio år.

Jan Håfström ses som en av de stora romantikerna i svensk samtidskonst – även i mer än mogen ålder arbetar han med nya formspråk och färger, som får nytt liv och ny energi i nytt ljus. Det finns inga stränga gränser eller förutbestämda rösade leder i hans skapande.

Nyfikenhet driver in honom i nya öppna gläntor, skapar nya synlinjer och landskap. Det finns hela tiden i bilderna riktningsförändringar, och rörelser, som tvingar dig att se på verken på skilda sätt. Det leder till ett synliggörande av nya platser och nya personer, gestalter.

Nu har den vandrande vålnaden hittat till Galleri M i Eslöv och det är lokalt en stor konstnärlig händelse.

Företeelsen jag främst talar om är Mr Walker, Fantomens alter ego, möjligen Jan Håfströms alter ego. En ständigt närvarande fadersfigur eller skapande människa. En vanlig man eller en stilig karl i fladdrande överrock, alltid på väg, ofta ensam, men någon gång tillsammans med en annan människa eller ett djur.

Barndomshjälten Mr Walker

Mr Walker är en av barndomens stora hjältar, som aldrig försvinner. På allvar dök figuren upp i Jan Håfströms konst i början av 2000–talet.

Mr Walker kan visa sig i de mest skilda sammanhang som i Järnvägsparken i Stockholm, ett stenkast från Stockholms Centralstation. Det verket, ”Vem är Mr Walker?”, har en tydlig funktion i det offentliga rummet – att leda oss till och synliggöra en plats, att uppmärksamma något åsidosatt.

Jan Håfström bygger en egen, personlig värld, ett inbjudande landskap, som både berör och utmanar.

Han är både lekfull, finurlig och ständigt nyfiken på att ge sina verk en ny infallsvinkel. Han håller sig till reflektioner och kommentarer kring de stora frågorna som rör livet och döden.

Om du vill veta mer om Jan Håfström har jag två tips. Just nu finns på SVT Play en dokumentär ”Jan Håfström – den långa resan hem”. Det är en dokumentär från 2025 av Staffan Julén.

Därtill finns en avhandling från 2005 av Martin Sundberg ”Tillvaratagna effekter”, en djupstudie av Jan Håfströms konstnärskap och konstnärsroll.

Men har du möjlighet att möta Mr Walker i Eslöv så passa på! Han stannar bara till och med den 31 maj.

The post Mr Walker och Jan Håfström på besök i Eslöv first appeared on Opulens.

LYRIK. Michael Economou har skrivit en dikt om en vandring i de öländska spåren av pojken Erik Johan Stagnelius. Diktens titel är hämtad från Stagneliusdikten ”Barndomsminne”.

Så här säger Michael Economou själv om intentionen med dikten:

”Jag har försökt skriva så romantiskt som möjligt i avsikt att fånga stämningar i och innebörder av skaldens egen diktning. För svårt? Kanske. Retro? Definitivt. Gammaldags? Möjligen. En dröm? Absolut. Romantiskt? Förhoppningsvis. 1800-tal? Nja.

I vilket fall har jag gjort så gott jag kunnat. Och jag hämtar stöd också hos förebilden och läromästaren Harry Martinson som skaldar så här i sin dikt ’Att verkligen våga leva’: ’Dröm gärna och helst vad tiden inte vill. Var otidsenlig framåt och bakåt.’ (ur Vagnen, 1960).”

O denna ljuva tid, av brist och besvär ej dunklad ännu!

                                                                                                      1/5-18/5 2025

(I)

Otidsenligt är det kanske; att vandra, tro

man kan hinna fatt sig själv i flydda dagar.

Men även det otidsenliga bär en mening.

Varför hör vi annars diktens tidlösa ton?

Och Stagnelius, i din barndomsblick vill

jag märka att du vågade möta andra tider,

ett utomvärldsligt balansstycke, så naivt

att ingen ska kunna se hur högt du nådde.

I Gärdslösa är du pojken med Guds lyra,

slagrutan som kan avlyssna själens jord.

Lever sådan kunskap kvar bara i spåren

av dig, vem kan längre se hav och moln

bli som ett träd, väckt i morgonens ljus,

oberörd av Kaos obarmhärtiga födelse?

Att tider flytt innebär inte att tider ändras

bortom ett möjligt saktmod: jag försöker

bortse från min tid, som vore den möjlig

att undfly om man går så sakta, så stilla

att man lyckas förstå vad fjärilar vill oss,

vad tysta träd säger oss med sin tystnad.

(II)

Dikten som faller på plats byggs cykliskt.

I återkomsten, bortom regn och fuktiga

kvällars slum växer slagkraftigt spår av

liv på drömmens brant, cykler av tankar

om poesin som ständigt förväxlar natt

med dag när ljuset i dikternas skuggor

faller på Gärdslösa, Skogsby, Löttorp:

by går till by när jorden smugglar skog,

äng, åker, sten likt kosmiskt stöldgods

över ön som tämjs av sitt revs andning

i havets stora lunga. Men ambitionerna

om att vara otidsenlig får tåla en törn:

kängorna skaver så illa att stämningar

blir sår, inte upplevelser: svårt att få liv

i stillheten inom sig, svårast att märka

hur världsträdet Stagnelius klättrar i

växer så oföränderligt att hans dikter

förråder honom som i lönndomens

änglastrofer av fattigmansguld, värt

sin vikt när löv blir ord, träd blir dikt.

(III)

Inte onda, goda andar värnar än idag

allt oförstörbart i den lekande pojken,

bejakad av blombinas tysta ljuseufori,

besjälad av vindens blomstriga törnen.

Och inte ens när himlarna virvlar i kaos

gör leken sig omöjlig: om krafterna står

sig slätt inför själ och växt tjuter stormar

lyckligt, som vore vind och hav ett ljus!

För den som vittnar inför Guds keruber

i dikt om smärtans ton som sträcker sig

bortom världen, i strof om fåglars flock

som i himlen tecknar tröstens signum,

är våren paradisisk på ön: O denna ljuva

tid, av brist och besvär ej dunklad ännu!

Jag vill ju i stroferna höra barnets glädje,

hur orden lugnar vuxensjälen i sitt kaos.

Tro på fadern ovan molnen, löd devisen.

Så glimtar dikterna till i grönskans oro:

i blommans sken väcks estetiken, väcks

den natur som rätar ut livet inom pojken.

(IV)

Jag vandrar flera veckor, otidsenlig ja, till

trösten som långsamheten ger – men vad

gör det om jag aldrig når fram om ändå

inget annat än det tidsenliga väntar mig?

Så i natten lotsar martallarna mig att hårt

törsta efter ljus ur det djupare livselixiret:

havets långväga brus våg på våg på våg

i all längtan efter närhet till fjärran strand

öppnar mig för vad som väntade pojken.

I stjärnor ovan hav; ja – i cymbalklangen

av allt interplanetärt idétrots, så bländat

av sitt evigt esoteriska kretslopp, ankrar

pojken sitt livssken när Karlavagnen flyr

Öland; och jag har svårt att förstå; nej –

jag kan inte reda ut tankevärldens ljus

i solarnas glans, i skönhetens hisnande

skuggfärd som pågår under vandringen,

överstigande mitt förstånd när dikterna

ändå gör mig häpen över att jag älskar

dem utan att pojken ännu fattar något.

(V)

Vid stenkorset på Gärdslösas kyrkogård

väntar han, bibliskt ren i sitt hjärtas ljus;

barnet som här söker med fingret efter

de dödas vakna tystnad på gravstenar.

Fåglar sjunger i kör, apostlarna lyssnar:

tonerna är överjordiska, så långsamma

att allt som levs i stillhet och saktmod

gör mig varse skönheten som ska väcka

dikterna, urminnes bejakande cyklisk ton.

Jag är framme: vandringen har lyckats

stilla mig bortom vandringens smärta.

Jag ser vad jag sökt, jag är mer himmel

än jord, hemligheter flyger inte längre

från mig: Öland bejakar sitt världsträd,

pojken klättrar mot sitt vuxna jags dikt.

Inte renad i själen, men i trötthet stärkt

av tron på det ljust sagda som det ljust

levande, tar jag till sist farväl av pojken.

Ingen vet, viskar han, vem man blir en dag.

Blott ett evigt är säkert: barnet man var.

Not: Läsare av Stagnelius dikter ska i strof tre märka att jag kommunicerar mer direkt med skalden genom att låna och omarbeta några rader ur hans dikt Barndomsminne (från omkring 1818). I denna strof finns för övrigt fler anspelningar på andra Stagnelius-rader.

The post Dikt om Stagnelius av Michael Economou first appeared on Opulens.

ROMAN. Elisabeth Brännström konstaterar att ”Storkens och dromedarens sång” av Anjet Daanje är en givande, men också krävande, mastodontroman.

Storkens och dromedarens sång av Anjet Daanje.
Översättare: Joakim Sundström.
Albert Bonniers förlag

Högt uppe på Yorkshires hedar ligger den lilla fiktiva byn Bridge Fowling, centralpunkten i den nederländska författaren Anjet Daanjes i hemlandet hyllade mastodontroman ”Storkens och dromedarens sång”.

Byn plågas av återkommande farsoter och bokens huvudperson, författaren Eliza Drayden som under det tidiga 1800-talet växer upp i byns prästgård, lämnas så gott som ensam i världen tillsammans med sin några år äldre syster Millicent efter att deras far och lillasyster Helen avlidit av tuberkulos.

Prästdöttrarna kommer att bli kända författare, men skälen till kändisskapen kommer att se annorlunda ut. Millicent blir en berömd författare, uppskattad och älskad över hela England för sina verk, medan Eliza, som bara hinner skriva en roman innan även hon dör ung i tuberkulos, anses vara en osedlig och ytlig skandalförfattare.

Den här balansen kommer dock att förskjutas med tiden. Systrarnas status förändras efter Elizas död, då hennes roman Haeger Mass börjar dra till sig alltmer uppmärksamhet medan Millicents verk, som saknar systerns dynamik, sakta faller i glömska.

När det dessutom, långt efter Elizas begravning upptäcks att hennes kropp inte befinner sig i kistan, drar en ryktsspridning i gång. Många tror att Eliza inte dog i sin hemby, utan försvann ut ur landet för att leva ett helt nytt liv; andra påstår sig däremot veta att hon visserligen dog i Bridge Fowling, men ligger begravd på en annan plats än i den instängda krypta som reserverats för familjen Drayden. 

Eliza blir så småningom en av västvärldens största kultförfattare och hennes liv, död och enda publicerade verk kommer att analyseras i all oändlighet. Allt som tillhört henne blir också värdefullt och speciellt eftertraktad blir en efterlämnad, sliten anteckningsbok fylld av svårtydda formler och ritningar som dyker upp då och då och lite här och var under de sekler som romanen omfattar.

Boken är på grund av Elizas kultstatus givetvis värd en hel del pengar, men för samlare och andra fanatiska beundrare av Eliza och hennes verk är det som finns inuti boken också av stort intresse och man frågar sig vad som ligger bakom det sällsamma innehållet. När förklaringen kommer mot slutet av romanen faller allt till sist på plats och bokens titel får också sin förklaring.

Historien om systrarna Brontë som grund

De läsare som omedelbart har nosat upp ett spår som leder till författarsystrarna och prästdöttrarna Brontë från Haworth har naturligtvis helt rätt. Anjet Daanje har lagt den verkliga historien om Charlotte och Emily Brontë som grund för sin skildring av systrarna Draydens liv, död och litterära karriärer. Likheterna är påfallande, men skildringen skiljer sig också från verkligheten på flera viktiga punkter. Det är främst dessa olikheter, speciellt den fiktiva ryktesspridning som cirkulerar runt Elizas döda kropp samt det som står i anteckningsboken som får styra den här berättelsen om döden och tron på, eller misstron mot, ett liv efter detta.

Inflätade i handlingen finns även dikter av Emily Brontë. Ett tips för vidare läsning för den intresserar sig för systrarna Brontë är för övrigt ”Min själ är inte vek”, ett urval av Emily Brontës dikter i nyöversättning av Isabella Nilsson och med förord av Josefin de Gregorio.

Som en ytterligare blinkning åt systrarna Brontë har Anjet Daanje valt att konstruera ett narrativ som påminner om det som Emily Brontë använder sig av i ”Svindlande höjder” där en utomstående, Mr Lockwood, och husjungfrun Nellie fungerar som återberättare av historien om Heathcliffe och Catherine. I ”Storkens och dromedarens sång” har tekniken utvecklats, eller kanske snarare breddats på gott och ont.

Daanje ställer krav på läsaren

Den 798 sidor långa romanen innehåller flera längre, välskrivna berättelser, utdrag ur fiktiva bokrecensioner, brev, anteckningar etcetera som alla relaterar till Eliza Draydens liv, död och eftermäle. Otroligt många personer får komma till tals och eftersom berättartekniken är ickelinjär är det lätt hänt att läsaren tidvis känner sig lite omilt kastad fram och tillbaka inom en tvåhundra år lång tidsrymd.

”Storkens och dromedarens sång” är en roman som kräver en mycket uthållig och dedikerad läsare, som helst för fullt utbyte bör ha en viss kännedom om 1800-talets historia, och gärna känna till så mycket som möjligt om systrarna Brontë och platsen de kom ifrån. Även om Elizas och Millicents liv skiljer sig en del från Emily och Charlottes ger jämförelsen mellan syskonparen en extra dimension åt den här skildringen och hjälper läsaren att följa de många röda trådar som finns inbakade i alla korta och långa berättelser som omringar historien om Elizas liv, död och storslagna eftermäle.

Döden ett centralt motiv

Om man ska definiera huvudmotivet i den här oerhört innehållsrika boken kan man säga att den, trots att den innehåller öppningar som leder vidare till bland annat syskonkärlek, 1800-talshistoria och besatthet inom den litterära världen, huvudsakligen handlar om döden, och att den väcker frågor om möjligheten till ett evigt liv.

Anjet Daanje, som inte ger intryck av att stödja tanken på ett liv efter jordelivet, backar inte för att beskriva den ofta groteska förruttnelse som drabbar döda kroppar. I vissa avsnitt låter hon likmaskar och insekter tugga i sig såväl lik som kadaver, men i andra mindre makabra passager berör hon betydligt mer finkänsligt vår tidlösa längtan efter att förstå döden och vår förtvivlade önskan att vilja tro på ett liv efter detta.

Daanjes invävda berättelser 

Det bästa med den här romanen är de berättelser som vävts in i narrativet och som för det mesta har substans nog för att fungera bra som kortnoveller. De många utdragen fyller naturligtvis också i stort sett sin funktion när det gäller att bidra med skiftande perspektiv på systrarnas litterära framgångar genom åren, men jag hade personligen uppskattat ett något mer linjärt händelseförlopp.  

”Storkens och dromedarens sång” är, som sagt, en krävande men givande roman och den är därtill mycket fint översatt till svenska av Joakim Sundström.

The post Anjet Daanjes romanbygge ‒ givande men krävande first appeared on Opulens.

 LYRIK. ”Emily Brontës dikter i Isabella Nilssons tolkningar är verkligen läsvärda. Detta är poesi som är guld värd!” Det skriver Lis Lovén som med stor behållning läst översättningsurvalet ”Min själ är inte vek”.

Min själ är inte vek. Dikter i urval. av Emily Brontë
Översättning: Isabella Nilsson.
Förord: Josefin de Gregorio
Ellerströms

Den brittiska författaren Emily Brontë (1818–1848) är sannolikt mest känd för sin roman ”Svindlande höjder” (Wuthering Heights) men var också en framstående poet, vilket kanske är mindre känt bland svenska läsare. Nu föreligger emellertid ett urval av hennes dikter i svensk översättning av Isabella Nilsson och med förord av Josefin de Gregorio.

Vårt utbildningssystem lär oss inte att utveckla vår kreativitet men att arbeta sig genom en riktigt bra dikt ger ofta utmärkta ingångar till det undermedvetnas kreativa domäner. Och Emily Brontë är just en sådan poet. Hon äger djup, är tankeväckande och mångsidigt begåvad. Emily Brontës dikter i urvalet ”Min själ är inte vek” inspirerar kort sagt till kreativ introspektion.

Emily Brontës dikter är dessutom ett tidlöst bevis på att ett ensligt liv på en dyster hed kan väcka något och förmå en individ att vända sig inåt för att sedan skapa mästerverk. Och det slår det mig att många potentiellt kreativa unga människor i dagens samhälle kanske blir överstimulerade av medievärlden och därför sällan hittar till det inre meditativa lugn som är grunden för ett konstnärskap med djupdimensioner.    

Översättaren Isabella Nilsson kan sitt hantverk, det märks. Det är fråga om det slags översättning där det brittisk-engelska skapar ett förbund med en svensk diktart. Det är så här dikttolkningar ska kännas och se ut! Nilssons översättargärning gör Emily Brontës rim rättvisa och det hela fungerar verkligen fint i svensk språkdräkt.

Jag ska citera en dikt som lånat sina ord till boktiteln:

Min själ är inte vek!

Ingen vacklare i timlighetens sfär

Himlen helgar lejonhjärtats lek

och tron tar vid när benen inte bär

Herre, du som verkar i mitt bröst –

Allsmakt, som betvingar rädslans nej –

Livets ande talar med din röst,

själv en gud, gudomliggjord av dig

Fåfänga är massans nya bud,

ett opium för flyktighetens folk

Motto utan måtta, bara ljud,

som vågors skum, som visset gräs, som smolk

Sånt ruckar inte ståndaktigas tro,

förankrad i din klippas fasta grund

Din odödliga frid ger själen ro,

ett stadigt grepp i stormens bittra stund

Din ande blåser liv i evig tid

med omslutande kärlek utan slut

Den genomsyrar allt, oändligt vid –

den skapar, löser upp och löser ut

Om jord och sol och måne inte var,

om världens varje hjärta slutat slå

och endast du, vår Skapare, fanns kvar –

Så vore allting till i dig ändå

Dödens tomma ökenlika sus

kan inte grodda minsta lilla frö

Ty du är livet själv och livets ljus

och vad du är kan aldrig nånsin dö

Det är min övertygelse att all god verskonst skapar associationer, mellan högt och lågt, just för att stor poesi värd namnet äger dessa enorma dimensioner. Emily Brontës dikter i Isabella Nilssons tolkningar är verkligen läsvärda. Detta är poesi som är guld värd!

The post Emily Brontë – poesi som är guld värd first appeared on Opulens.

STAGNELIUS. Författaren Michael Economou presenterar i dag, den 1 april, ett osannolikt brev med Erik Johan Stagnelius som avsändare. Brevet, vars äkthet inte är bekräftad, offentliggörs nu för första gången i Opulens.

Författaren Michael Economou presenterar för Opulens läsare ett smått osannolikt brev, vars avsändare är Erik Johan Stagnelius, vårt lands mest omtalade romantiker. Fyndet gjordes för många år sedan uppe på en vind i Kalmar, och det är först i dag – den 1 april 2025 – som brevfyndet görs offentligt. Äktheten är dock inte fastställd, men som framgår nedan har Economou inte haft anledning att betvivla denna. Kanske står litterära värden över frågor om eventuell äkthet, framför allt när så många människor i dag upplever världen som osann och vilsen.

I Stagnelius spår

Under många år har jag försökt närma mig Stagnelius med sådan tillbörlig respekt som ordskatten väcker i lyrikälskarens själ. När jag trott att jag förstått enstaka versrader, ibland hela dikter, passager i dramer och tankefragment, är det alltid något väsentligt som undgått mig. Kanske beror detta på att avståndet i tid varit för stort, min dyrkan för högtravande och min poetiska inlevelseförmåga alltför bristfällig.

Ämnet är förvisso svårt och krävande.

Jag har ändå ärligt och förutsättningslöst försökt närma mig skaldens tankevärldar, och ibland också tillbett Stagnelius som en litterär gud. Det jag kan förstå tröstar och stärker. Det jag inte lyckats få grepp om har jag ändå uppskattat. Man kan ju tycka om fågelsången utan att förstå vad och varför fågeln sjunger uppe i trädet. Picassos ord hjälper mig att beskriva innebörden av min totala hängivenhet.

Eller, om man så vill, min smått överväldigande dyrkan.

Mitt intresse har varit berikande och bland annat resulterat i två romaner, “Erik Johans minnen” (2013) och “Lorenzos gärning” (2014). Fakta och fiktion spelar i dessa volymer tärning om sanningen; somt har hos Stagneliusälskaren väckt anstöt, annat har föranlett ord om min kärlek och respekt för skalden. Kritiken har likaledes varit splittrad. En kritiker, Merete Mazarella (SDS), intog en obehaglig von oben-ställning och fann inget som helst av värde i romanerna. Att merparten av utrymmet i recensionerna upptogs av ett torrt redovisande av kritikerns egna kunskaper om Stagnelius var uppenbarligen legitimt. Andra kritiker var mer professionella och inkännande, ibland rentav smått hyllande. Men så där blandat blir det allt som oftast när man ställer ut sin beundran på en marknad.

Under arbetet med romanerna reste jag fler gånger i Stagnelius spår; främst i Kalmartrakten men också i och runt Gärdslösa på Öland. Här kunde jag insupa ett slags bejakande atmosfär. Här kunde jag ana konturerna av en levande Erik Johan Stagnelius, trots att hans stund på jorden – skaldens levnadsår skrivs som bekant 1793-1823 – är tämligen avlägsen.

Sensationellt fynd

Det var under detta arbete med resor och skrivande som jag fick vetskap om vad måste betecknas som ett sensationellt fynd – ett brev med Stagnelius som avsändare. Jag har grunnat och inte varit säker på om brevet ska göras offentligt, men efter att många gånger ha diskuterat med brevets ägare publiceras det här nedan för Magasin Opulens läsare. Av hänsyn till damen som gjorde fyndet uppe på sin vind i Kalmar måste jag vara diskret och kan därför inte offentliggöra annat än brevet i fråga.

Jag har rådfrågat språkvetare vid Lunds universitet och fått hjälp med att modernisera Stagnelius språkbruk. Avsikten har varit att inget ska försvåra läsningen. Enstaka meningsbyggnader, stavning och ett fåtal ord har därför förenklats och/eller förändrats. En hel textpassage tvingades jag dess värre utelämna. Om brevet är äkta eller falskt förblir oväsentligt när litterära värden står på spel. Stagnelius är så betydelsefull för vår litteratur och vårt språk att tvivel inte ska behöva formuleras.

Önskar någon läsare studera brevet med den ytterst vackra handstilen finns kopior. Det är i brevets ursprungliga form som äktheten kan avnjutas. Magasin Opulens kulturredaktör Clemens Altgård har min adress, och jag kan åtaga mig att sända kopior utan annan kostnad är portots.

Stagnelius brev

Bäste vän och bror, kusin och vitamin Wellin!!! Not 1.

Det är mer brännvin än vin nu. Mitt hjärta uppför sig som en rastlös resenär i mig. Jag är bliven rädd för att vara still och lugn. Min vänskap dock fortsatt omutlig, stark, fast och innerlig. Därför många av mina uppriktiga hälsningar till alla i vänkretsen.

Men att åter vara nyfiken och fråga om Amanda? Jag förtvivlas och upprörs.

Vad Ni vill tänka i Kalmar ska icke vidröra mig. Men era tankar gör det likväl, så som en vind i gränden rör vid en. Jag måste vara tydlig. Tror Ni ännu att Amanda är en kvinna Ni känner? Jag fnyser. Jag säger inget om vad för slags förakt som vaknar. Om kvinnan finns och är mig kär är min förborgade hemlighet. Lär er vad Beatrice betyder för Dante och vad Laura innebär för Petrarca. Att Bellman diktar om en bestämd och köttslig Ulla Winblad betyder inte att Amanda skulle klarat att bredbent i paulun tränga sig emellan två fyllbultar.

Ägna dyrbar tid åt dyrbara frågor!

Kärleken vill oss annat än kroppslig förening mellan man och kvinna. Amanda är min, ingen annans! Amanda finns i mina dikter för att filosofin behöver en väglederska. En kvinna med såväl Jordisk som Himmelsk tillhörighet. Amanda existerar inte för att jag behöver en musa. Tillåt mig återigen att fnysa! Dumheter är dumheter varifrån de än kommer. Också i Kalmar susar dumheter värre än vinden i gränderna.

Schlegels Berlinföreläsningar röjer bättre väg än Bror kan ana. Tysken säger att avpoetiserings tid är förbi – nu är det äntligen tid att Luft, Eld, Vatten och Jord åter poetiseras. Diktningen kan vakna och därför bistå diktaren att uppfatta naturen som symbol för sådan andliga sanning som vi måste vara kloka nog att öppna oss för. Jag ämnar ta fatt i ämnet med en stor lärodikt på hexameter. Om det anses förlegat är vår tid fattig och inte rik. Verkligt fattig! Lucretius och Homeros må ha sällskap framöver också. Men bifall och hurrarop? Kotteriers applåder och erkännanden? Icke, icke jag.

Jag tänker mig en antikimitation – ett hexametersepos i Vergilius färdled. Iliaden kan vara ett mönster – folkens stora strider, kungars och furstars döttrar, blodbad och plundringar. Rent homeriskt således, men kristet även om stoffet är ryskt. Nestorskrönikan! Tänk på allt stort i Nestorskrönikan. Not 2.

/Här följer en i det närmaste oläslig passage, bestående av tjugoåtta eller möjligen tjugonio ord, kanske trettio; det exakta antalet beror på hur man läser. Det går dock att urskilja ord som bör vara Ecklesiastik Expedition (Stagnelius arbetsplats i Stockholm) samt Änkefru Almgren (skalden hyrde rum hos en änkefru Almgren på dåvarande adressen Stora Fiskargränd 8 i Stockholm; änkefruns dotter Fredrique är för övrigt inte oväsentlig i Stagnelius biografi.) Jag måste dock dessvärre utelämna hela passagen, eftersom helheten är obegriplig./

Jag ämnar söka ledighet från augusti i år och framöver låta mig upptas av detta ryska som kan peka ut en ljusare väg åt Europa. Vet bror att Schlegel fick ta emot Vladimirorden ur Tsarens hand? Rysshatarna i poesin måste motarbetas mer än någonsin förut! Karl Johans allians med Alexander ska behöva inte bara mitt stöd utan hela Rikets stöd. Ryska folket har ett urgammalt förbund med Svenska folket. Napoleons militärdespotism ska krossas om vi bygger en teokratiskt styrd stat på kärlekens och kristenhetens fasta mark. Kyrka och stat hör samman. Vi människor är bara en återspegling av Gud Fader och därför måste Hans Högvördighets allomfattande makt och härlighet vara världens ständigt levande eld.

Inte ett ord om Din hälsa kan jag hitta i ditt brev. Det oroar och förbryllar mig. Jag vet alltför väl att mer än en ond demon kan ställa till svårigheter i bröstet. Nu vet Du bror vad jag således önskar och ska få höra mer om i nästa brev.

För alltid i broderlig vördnad framlever

En redlig vän sina dagar i Kungliga Huvudstaden

Erik Joh. Stagnelius

Not 1:

Det kan inte råda någon tvekan om att adressaten är den i Fredrik Bööks “Erik Johan Stagnelius” (1919) omnämnde Johan Magnus Wellin. Jag citerar ett för sammanhanget relevant avsnitt ur denna bok: “Född 1783, son till en öländsk kyrkoherde; hade han icke varit samtida med Stagnelius i Uppsala; han blef magister 1806 och redan 1810 tjänstgjorde han som gymnasieadjunkt i Kalmar, där han blef Lector 1819. Han var bröstsjuk och dog den 6 augusti 1821. Hur och när hans vänskap med Stagnelius grundlagts är icke bekant; men när Hammarskiöld tillfrågade biskopen, hvem som kunde ge upplysningar om sonen, fick han till svar: ´Efter lector Wellins död, en man, som förtidigt ryckdes ifrån oss och med saknad beklagas, vet jag ingen, med hvilken Tit. skulle kunna correspondera om den aflidnes lynne och Character, som, stundom sombert, stundom glättigt, utom nuvarande Lectorn N. Wimmerstedt, som egde den aflidnes förtroende.´(Bref af den 27 mars 1824.) “

Att Stagnelius kallar Wellin ”kusin och vitamin” skulle kunna vara en blinkning åt Lennart Hellsing, men det faller förstås på sin egen orimlighet.

Not 2:

Det bör vara ställt utom allt rimligt tvivel att Stagnelius syftar på sitt epos “Wladimir den store”, i sig en rojalistisk hyllning av Rysslands tsar Alexander. Eposet trycktes under sensommaren eller hösten 1817, då skalden återvänt till Stockholm efter att ha vistats en tid i Kalmar. Den nyfikne kan läsa om detta (och mycket annat) i Göran Häggs “I världsfurstens harem: – Erik Johan Stagnelius och hans tid” (2007).

The post Sensationellt fynd – Stagnelius okända brev first appeared on Opulens.

ROMANTIKEN. Maria Johansson har besökt Nationalmuseums utställning ”Romantiken – ett sätt att se” och finner den sevärd. Men undrar samtidigt över hur viktigt det egentligen är att ta in samtidskonst i en historisk utställning som denna.

Romantiken – ett sätt att se
Nationalmuseum, Stockholm.
Visas till och med den 5 januari 2025

Utställningen ”Romantiken – ett sätt att se” vill ta ett brett grepp om den period i konsten under 1800-talet som kallas för romantiken.

I utställningen visas flera nyförvärv, nyckelverk ur samlingen och flera, för romantiken viktiga, inlånade verk. Man visar även rikligt med samtida konst, i vilken man menar att spår av romantiken lever kvar i dag.

Den historiska delen av utställningen uppvisar med verk ur samlingen och högkvalitativa inlånade verk en unik bredd beträffande tidsperioden. Detta gör i sig utställningen sevärd. Vid den här typen av utställningar blir man påmind om hur högkvalitativ museets egen samling är.

Romantikens bildvärld

Romantikens bildvärld talade till fantasin men var inte bara rosaskimrande. Den gestaltade också människans mörker och grubblerier. Gränserna mellan fantasi och verklighet upplöstes i högre grad än tidigare. Förnuftet räckte inte till för att beskriva verkligheten. Romantiken satte känslorna i rullning.

Storslagna verk av giganter som Caspar David Friedrich, Johan Christian Dahl och Marcus Larson visas sida vid sida med mer blygsamma exempel som den tyske konstnären Victor Emil Janssen. Konsthistoriker menar att Janssen förstörde den största delen av sin produktion eftersom han inte tyckte att verken var tillräckligt bra. Hans känsliga självporträtt från 1828 uttrycker en mer sordinerad romantisk idé.

Mängd kopplingar mellan romantiken och samtiden

En fråga som oavbrutet poppar upp i bakhuvudet när jag vandrar genom utställningen är denna: hur viktigt är det att ta in samtidskonst i Nationalmuseums historiska utställningar? Måste man alltid skapa en tydlig väg in i framtiden? Kan det inte finnas en kvalitet i att bara förhålla sig till en epok?

Utställningen gör så många kopplingar till samtiden att man till slut förlorar kontakten med det typiskt romantiska och finner sig fullt sysselsatt av att hantera mängden av infallsvinklar och fakta. Därigenom uppstår en kontrast till idén om romantiken.

Mariele Neudecker är den samtida konstnär man enklast kopplar samman med romantiken, framför allt den romantiska idén om naturen. Lars Nilssons målningar, som betraktade var för sig tenderar att framstå som tråkiga, förmedlar här, tack vare en subtil fingertoppskänsla i hängningen, en överraskande romantisk upplevelse.

Även Karin Mamma Anderssons målning ”Svanesång” tar med sin klassiska romantiska pose en självklar plats eftersom den så direkt knyter an till det romantiska grubbleriet.

Andra samtida inslag gör en mer fundersam. Jag undrar också varför museet inte tagit med någon målning av en konstnär som exempelvis Christina Ekstrand som faktiskt förhåller sig till romantiken i en samtida kontext? Varför väljer man att centralt i en av de stora salarna placera en enorm samtida havsmålning, av en för mig okänd konstnär. Ett verk som mest tycks vilja diskutera makt? Hade inte ett måleri som Ekstrands gjort det enklare att röra sig mellan samtiden och romantiken?

Och varför inte göra kopplingarna till dataspel och it-teknik i form av en egen separat utställning? Personligen hade jag gärna sett den delen på en helt annan plats i museet.

Ansvarstyngd uppgift

Jag tvivlar inte på att de som skapat utställningen besitter kunskap. Den samlade kunskapen på Nationalmuseum är både djup och omfattande. Antagligen störst i Sverige. Och det nya museet är slående vackert in i minsta detalj. Det är ett statligt museum och självklart vill de som ansvarar för verksamheten visa att museet gör skäl för sitt namn. Man kan förstå att uppgiften är ansvarstyngd, speciellt nu när alla statliga budgetar stramas åt. Kanske vill man för säkerhets skull hellre göra för mycket än för lite?

Men ibland längtar jag tillbaka till Nationalmuseums gamla salar och tiden före nyöppningen 2018. Jag drömmer om att få gå genom en 1800-talssal där konsten placerats enligt Richard Berghs gamla idéer om hur konst bör hängas på museer. Och låta konsten skölja över mig utan några andra anspråk än att få uppleva en svunnen tidsepok. Det kanske gör mig till en obotlig romantiker?

The post Komplex utställning om romantiken first appeared on Opulens.

KULTURHISTORIA. Elisabeth Brännström har läst Andrea Wulfs bok ”Fantastiska rebeller” med stor behållning. Hon framhåller att det är ”en utmärkt bok för den som vill fördjupa sig i det tyska 1700-talet”.

The post Fantastiskt om 1700-talsrebeller av Andrea Wulf first appeared on Opulens.

ORIGINALITET. ”Inget är nytt under solen, bara variationerna och varianterna av det som någon redan tidigare har kommit på, möjligen omedveten om sin stora originalitet,” skriver Eric Axner-Norrman. 

Det finns mycket som vi kan beskylla tidigare historiska epoker för. Inte minst både de kloka och mindre kloka saker som vi ännu idag tycker, tänker och gör, beroende på vad för slags skuld vi vill att historien ska bära åt oss. Det kan vara en betryggande tanke att ha i bakhuvudet, den att vad du än tänker eller gör så går det alltid att med lite fria associeringar koppla ihop det med en föregångares tankar eller handlingar. Du känner att du står på någorlunda stadig mark.

Napoleon bar på de långa marscherna genom det tidigmoderna Europa med sig vetskapen om Julius Caesars erövringar, just som Caesar tänkte på Alexander den stores erövringar när han själv la under sig landmassor och folkslag för Roms räkning. Alexanders lärare Aristoteles kom ihåg vad hans lärare Platon hade kommit fram till, liksom Platon lagt på minnet det som hans lärare Sokrates hade sagt.

Originaliteten och romantiken

Originalitet är ett halt begrepp, vars yttrande ofta leder till att uttalaren själv halkar över sitt omdöme. Vad kan med säkerhet sägas vara verkligt originellt? Origin på engelska, från lainets origo, betyder som bekant ursprung. Vilken av henne uppkommen företeelse kan numera, så här trehundratusen år eller så efter den moderna människans uppkomst, med sanningen någorlunda i behåll anses vara så ursprungligt och okontaminerat av tidigare mänsklig aktivitet att det någorlunda allmänt kan anses vara ett original?

Sådana frågor tog upp stor hjärnkraft hos många under en inte allt för avlägsen epok: romantiken under 1800-talet. Med det växande intresset för ursprung i bred bemärkelse började också sidointressen växa fram; bland annat intresset för folkkultur, som ansågs stå närmare naturen än den förkonstlade och sönderkultiverade finkulturen. Till detta hör även intresset för människans tidigaste historia, som under 1800-talets fortskridande sköts längre och längre bakåt i tiden.

Ett annat var såklart intresset för den skapande människan, alltså inte enbart intresset för det hon skapat. Konstnärer som tonsättaren Franz Liszt och målaren Gustave Courbet geniförklarade sig själva och upphöjdes till nära nog gudomligheter av entusiastiska beundrare och lärljungar (Richard Wagner behövde självklart ingen annan som bevisade för honom hans egen gudomlighet).

Barockens syn på originalitet 

Under en annan historisk epok, som stod på ungefär samma tidsmässiga avstånd från romantiken som denna gör för oss nu, sågs konceptet originalitet på från en ganska annorlunda utgångspunkt. Den långa och grandiosa barocken värdesatte rörelse och dramatik, känsla och lidelse. Om sedan ett konstnärligt verk, såsom en kristallvas eller en katedral, uppvisade spår av vad som kunde anses nyskapande, något utanför tidsålderns stilideal, så må det så vara. Om detta uppfattades positivt eller negativt berodde självfallet både på utförare och betraktare, på geografisk plats och andra omständigheter. Men det som med tiden kom att växa till ett behov – för att inte säga ett tvång – för skapare att i sitt skapande vara djupt personliga och alltså därigenom kunna uppfattas som originella, det var ingen vanligt förekommande uppfattning bland de som vandrade på denna del av jordklotet i kråskravatt och allongeperuk för sisådär fyra sekler sedan.

Georg Friedrich Händel, den tyske tonkonstnären som under något annorlunda stavning och uttal kom att bli Englands främste musikalstrare, är ett typexempel på denna (icke-)föreställning om originalitet. Hans även för sin samtid djärva “lån” av andra kompositörer ledde till en viss ryktbarhet i negativ bemärkelse. Dock var det vad som gjordes med det inlånade materialet som spelade den huvudsakliga rollen. Användes det på ett tillfredställande sätt så kunde nästan en hur grov stöld som helst av andras – eller lån från eget tidigare – arbete förlåtas.

Alla barockens kompositörer lånade och stal nämligen. Det var tidens praxis och allmänt accepterade tillvägagångssätt. Skulle man som de lutherska kyrkomusikerna i den tyska kultursfären klämma ur sig en ny sakral kantat i veckan så var det ju inte fel att kunna tillgå lite färdigskrivna noter av en italiensk kollega, som dessutom sannolikt ingen i det lilla furstendömet förutom kyrkomusikern själv kände till (för denna illustrerande passage har Johann Sebastian Bach och Antonio Vivaldi funnits för författarens inre, men dessa utgör endast ett mycket berömt av många historiska exempel).

Förändrat synsätt över tid

Detta synsätt var ingalunda ett unikum för barocken. William Shakespeare under den elisabetanska renässansen i England exempelvis, som baserade alla sina pjäser på tidigare nedskrivna berättelser av något slag. Då Wolfgang Amadeus Mozart hade skrivit någon passage som för Wienklassicismens konventionella regler kunde anses vara originell, så gick dennes vän Joseph Haydn in och försvarade sin yngre kollega från de som undrade vad detta regelbrott var för något. Trots allt hade ju Haydn under sin mångåriga isolation från omvärlden som anställd hos de ungerska prinsarna Esterházy själv skapat många av reglerna.

Som med det mesta så ändrades detta synsätt över tid och originalitet kom att värdesättas mer än nästan någonting annat. Pur experimentlusta och den fria individualitetens egendomligheter har varit det som fört mycket av den kulturella utvecklingen framåt. Tänk John Cage eller Jackson Pollock. Allting behöver inte vara satt i en större omgivande kontext – ett kulturellt ramverk som allting behöver pressas in i.

Trots det så kan som sagt allting, med lite fantasi och övertygelse, ses som en del av en kontinuitet som sträcker sig ända tillbaka till ursprunget; benpipor med borrade hål i och uppspända djurskinn som spelades medan väggmålningar i rödockra och snidade träfiguriner kom till inne i de första husen, med en in-och utgång och tak och väggar av solitt berg.

Inget är nytt under solen, bara variationerna och varianterna av det som någon redan tidigare har kommit på, möjligen omedveten om sin stora originalitet. Typiskt kan det då tyckas vara att vår så sentida kultur lägger så tung vikt vid att göra saker som ingen någonsin har gjort innan. Kanske är det den försvinnande lilla chansen som gör att hoppet lever och frodas så väl, detta hopp som är det sista att lämna människan. Inte ens på den punkten kan någon av oss sägas vara särskilt originella.

The post Essä: Händels stölder och originalitetens uppkomst first appeared on Opulens.

LITTERÄRA KLASSIKER. Håkan Sandell argumenterar för att esoterikern Aleister Crowleys storhet som poet har förbisetts. Främst på grund av att han vägrade att knyta an till modernismen.

Under fyra vintermånader låg min mor sakta döende. Jag bodde på olika små lopphotell, och pendlade om förmiddagarna över till det sjukhus eller hospice där hon befann sig. Stockholm låg runt mig som en kulturell saltöken vid en civilisations slut, eller så såg jag det med mörka ögon, där jag snubblade ”hem” över T-banestationernas uteliggare och trängde mig förbi trygghetsvärdarna. Men jag hade upptäckt att 1800-talspoesin gav mig en liten smula mer tröst, och även mer intellektuell stimulans, än den 1900-talets modernism som fanns tillgänglig i antikvariaten.

En modernism vilken nu tycktes mig mindre emotionell, ytligare, och trots sina anspråk på att ge ett autentiskt och direkt uttryck åt själen i skrift, likafullt något som ofta kan genomskådas, när man väl har knäckt koden, till att gälla variationer på en uppsättning fasta formler. Detta var sedan länge en av retrogardismens hållpunkter, som en konträr hållning, men denna gång kände jag det mer in på skinnet. Den vanliga åsikten i kulturlivet av idag är annars att 1800-talets ”rimmerier” är ytligare, och att den egna formen av modernitet står för djupsinnet.

Den brittiska viktorianska poesin

När min mamma dåsat bort i sjukhussängen eller när jag själv inte kunde sova om nätterna, gav jag mig allt djupare in i den brittiska viktorianska poesin. Först läste jag allt av Shelley. Sexhundrafemtio tättryckta sidor är ingenting när man har hela nätter på sig. Shelley som är evigt ung, lyrisk som ingen annan, suverän och lättflytande.

Därefter allt av Wordsworth, som jag alltid varit skeptisk till. Dock fann jag snart att hans sena produktion är mycket bättre än sitt rykte, där han går från romantik till klassicism men också till formellt mästerskap. Efter detta läste jag Tennysons samlade poesi, som genom sin musikalitet och ständiga latenta depression gick mig rätt till hjärtat.

Swinburne hade jag redan läst det mesta av, en inspirerad och skönt monoton poet. (Som den walesiska poeten Gwyneth Lewis en gång sade till mig; ”I do feel that he could go on without me”.) Jag lyckades även få med mig pärlorna av Dante Gabriel Rossetti, som huvudsakligen finns bland sonetterna, och hittade också de få genistrecken hos George Meredith, och till sist, den visionära, Elizabeth Barrett Browning, innan jag akut började få slut på läsning. Först då kom jag att tänka på Aleister Crowley.

Crowleys ”complete poetry”

Varför så denna långa inledning till en essä om Crowley? För att få förklarat, också stämningsmässigt, hur jag kom fram till hans poesi. Således inte som något appendix till hans gedigna rykte som ockultist eller som spännande satanist. Inte utifrån hans allmänt skandalösa rykte som opålitlig narkoman och ”the world’s wickedest man” (en gammal löpsedelsrubrik från brittisk eftermiddagspress), nej, utan som en poet i successionen av stor brittisk romantisk, viktoriansk och sen-viktoriansk poesi, en minor classic ibland de många ”mayor poets”.

Det hade inte tagit mig mer än fem dagar att få Crowleys ”complete poetry” postad från England. Det tog däremot ett gott stycke längre tid att få läst den ibland snåriga samlingen och att skapa mig en helhetsbedömning av hans lyrik. En lyrik som liksom det brittiska 1800-talet i övrigt bär på inslag av läsdramer och långa diktcykler. Men jag läste alltså Crowley, så långt detta är möjligt, som en vilken poet som helst, och hans poesi för dess egen skull. Och snart förundrades jag, varför hade ingen ens antytt hur pass hög kvaliteten ofta är i dessa dikter?

Crowleys eftermäle

Crowleys eftermäle som poet har blivit lidande av inte bara föraktet för hans ”satanism”, alltså hur man då bland annat vänder sig till naturandar och elementarkrafter, eller av vår offentlighets kategoriska nedlåtenhet mot allt vad man i höghastigheten hinner stämpla som ”New Age”. Utan lika mycket, tror jag, att Crowleys poesi har förbisetts av det faktum att han inte attraherades av modernismen när den kom på modet, utan höll fast vid en äldre kompositionsstil.

Pound och Eliot

Man ser skillnaden mellan det gamla och det nya – och ser också vilken annan slags poet Crowley hade kunnat bli – om man jämför T S Eliots debutmaterial i ”The Waste Land” mellan hur det såg ut före och efter Ezra Pounds omfattande nerstrykningar. Det var Pound som förändrade den post-symbolistiske Eliot, starkt beroende av Coleridges balladformer, till en komprimerad och hårtslående modernist. Jag har numera lämnat polemiken bakom mig, och båda stilarna har sina fördelar. Eliot som modernist lämnar plats åt läsaren att fylla i med sina känslor, där man relativt ordknappt serveras de nödvändiga stämningarna. Men hans gamla stil har också sina fördelar, då den är mer långsamverkande och magiskt mässande, mer invaggande till övertygelse.

1800-talets stora stil

Vid denna 1800-talets stora stil höll Crowley fast, en stil som verkligen inte handlar bara om ”rim”, och vilken bidragit till att göra honom bortglömd som poet. Medan litteraturhistorien skrivs med sin gamla övertro på kronologisk utveckling, ja, med en inbyggd kulturhistorisk utvecklingstro som inte ens den brett akademiskt uppbackade postmodernismen klarade av att skaka oss loss från.

Det finns för jämförelsens skull även några svenska motsvarigheter till saken, där till exempel Bertel Gripenberg hade stått betydligt mer etablerad idag om han följt de finlandssvenska kollegorna Edith Södergran och Diktonius in i den tidiga modernismen. Men nu är det som det är, man får ta hela påsen, Crowley med sina stora tillgångar, och med sina konservativa brister. Vad gäller åtskilliga av Crowleys dikter så måste man som läsare kunna acceptera några avsnitt med plattityder för att nå fram till de lyriska höjdpunkterna. Att ge sig tid att bedöma en dikt till dess helhet, för att se dess värde, ibland ansenliga värde.

”Venus”

En sådan dikt – och jag kunde ha börjat utifrån många andra ställen – är Crowleys dikt ”Venus”, en Venus-hymn som först stod på tryck i diktsamlingen ”Oracles” (1905), vi är alltså då strängt taget egentligen framme i den edwardianska eran, men också redan framme vid de sista årens produktion innan Crowley lägger poesin på hyllan (utöver de dikter han fortsätter skriva för rent ritualbruk i magiska ceremonier).

I diktsamlingen är många av dikterna daterade från världens alla hörn, efter att Crowley, under dessa år slösande spenderat en god del av ett arv på en omfattande jorden-runt-resa. Venus-hymnen bär undertiteln “Written in the temple L. I. L., No. 9, Central America”, och ger en liten antydning om att den västerländska venuskulten i dikten kommer att blandas med Maya- och Aztek-indianernas, vilken omfattade en kärleks- och krigsgudinna, personifierad av planeten Venus (en kombination man likafullt känner igen från Ishtar- och särskilt Astarte-gudinnorna, hos vår egen civilisations delvisa uppkomst i Mellanöstern).

“Venus” inleds påfallande svagt, om än möjligen kultiskt; “Mistress and maiden and mother”, för att så övergå i det snarast pinsamma; ”But thou art in the above, and thy kiss is not for me”. Hjälp! Här hade en Ezra Pounds vassa penna snabbt kunnat stryka fram en betydligt starkare dikt. Samtidigt är dikten lika snar till att etablera även acceptabla passager, som visar på tidssammanhanget med de främsta senviktorianska poeterna och inte minst på Crowleys beroende av Swinburnes poesi; ”Surely my songs are gone down as leaves in the dark that are blown;/ Surely the laurel and crown have faded and left me alone”. Men det är först när man ser på dikten som helhet och dess idéinnehåll som man inser att Crowley inte alls är så dum som han kan verka i sina klenaste rader, utan tvärtom är en driven metafysiker som vet vart han vill med sin dikt, fastän några strofer kan vara transportsträckor.

Ett ljus i mörkret

Crowley besjunger Venus som ett ljus i mörkret, men klagar parallellt i sin dikt över att ha följt passionernas väg och därigenom ha lämnats tom och besviken. Han anser sig likafullt ha härdats; ”Passion and pleasure and pain have stung me, and lost their stings”, trots den efterlämnade känslan av vilsenhet och död, av den urholkade jordiska tillvarons upplevda tomrum.

Det är just i det slagets skildringar som poeten kan låta ganska konventionell (alltså 18oo-talskonventionell – vår egen tid har andra poetiska konventioner, de flesta fattar inte detta ännu) och som kan kräva läsarens påfrestade tålamod (vad skall vi jämföra med hemmavid, den samtide Oscar Levertin?). Det sitter i dikten till och med en väntande gam på en gren, nåväl, vi är i Centralamerika. Men dikten blir alltså depressiv: ”Thy love-song unheard or unspoken, and I cannot see thy star”. Den nya kärleksreligionen (så som Crowley själv såg sin ”satanism”) stod ännu inte möjlig att förverkliga.

”En kärlek som gör sig till spegel”

Men Crowley är ändå Crowley, och så vänder dikten, dess tonfall blir till hymn eller en hädisk bön till Venus om styrka, en styrka likt tigerns och panterns (här tar den västerländska diktens metaforförråd överhand gentemot centralamerikas omgivande fauna), han ber om minotaurens krafter till sig själv och sin dikt, och förebådande de italienska futuristerna (modernismen har nog ändå sina rötter i sekelskifts-dekadensen) så ber denna hymniska dikt rentav om ”en kärlek som gör sig till spegel” för ”krigets fasa och själ”. Vad som följer därefter i dikten är kanske inte som tankeinnehåll så djupsinnigt ändå, en dos feminism, en dos sado-masochism (enligt Freud är också sadisten egentligen masochist) och rent gammaldags pornografisk stil (”my form is vaster grown”), men gestaltningen i stroferna kommer likväl inte långt efter de största viktorianska poeterna. Diktens sista fjärdedel, där poetens hjärta blir till ”the centre of light”, gör diktens helhet övertygande som hymn till Venus/Astarte:

For love has an equal soul, and shares an equal breath.
I am nought – and thou the whole? It were not love but Death.
Give me thy life and strength, let us struggle for mastery,
As the long shore´s rugged length that battles with the sea.

I am thine, I am thine indeed! My form is vaster grown,
And our limbs and lips shall bleed on the starry solar throne.

—

My nails are in thy flesh; my sweat is on thy brow;
We are one, we are made afresh, we are Love and Nature now.

Crowleys speciella temperament

Vid Stillhavskusten är även en av hans tämligen få kortfattade dikter daterad, ”March in the Tropics”, och visar hur Crowley även någorlunda behärskar den poetiska ekonomin också i koncentrerad form. Här står knappt ett ord för mycket, innanför ett förvisso ganska konventionellt motiv, motivet av – innanför ett eurocentriskt perspektiv – de tropiska ländernas avsaknad av årstider; ”What ails thee, earth? Is not the breath of Spring/ Exultant on thy breast? What aileth thee,/ O many-mooded melancholy sea?/ Hear the swift rush of that triumphant wing”.

Blandningen av uppgivenhet respektive vitalism och livsdyrkan, känner vi igen från den nyss genomgångna dikten. En kontrast till mer tempererade länder ges; ”Listen! the whole worlds heart is listening!/ In England now the leaf leaps…”

Dikten är fint genomförd, som om hos någon av hans samtida mer eller mindre namnkunniga poeter. Särarten återfinns snarare i Crowleys speciella temperament, utöver i hans mer generella litterära tillhörighet till den (franskpåverkade – en fransk sjukdom kallade Tennyson den) brittiska sekelskiftesdekadensen. Men så här magnifikt avrundas diktens andra och sista strof, där han beskriver det sydliga Mexiko, med slående bilder:

Earth bears her fruit, but unrefreshed of death.
In winter is no sorrow, in the dry
Harsh spring no joy, while pestilence and pains
Hovers like wolves behind the summer’s breath.

Abstrakta begrepp visualiseras

Detta slags hymniskt anlagda poesi blir annars ofta mångstrofig men en annan kort dikt är ”Chant to be sung unto Our Lady Isis” (1901); ”Roll, through the caverns of matter…/ Gleam in the world of the dark…/ For the light of the dawn is in me…”. Detta utgör kultbetonade befrielselängtande hyllningar innanför gnostisk eller förkristen mytologi. Som när poetens kringflackande liv, i resedikter fört honom vidare till Indien och till bearbetningar av hinduiska och buddistiska motiv, och han även där möts av en ”mörk” gudinna, nämligen Kali (ur den efterföljande diktsamlingen “Gargoyles” (1907); ”Round about her neck is set/ The holy rosary, skull by skull”.

På nytt besvärjs destruktiva men potentiellt förnyande naturkrafter: ”Birth, I accept the furious course…/ Therefore, O holy mother, gnash/ Thy teeth upon my willing flesh”. Och nog är det i det följande snarast romantiken och Coleridge som ligger bakom när så här pass abstrakta begrepp görs visuella innanför ett rentav planetärt och kosmiskt perspektiv, där Kalis armar inte mer är att betrakta som av mänsklig natur men begrepp:

The mazes of her many arms
Delude the eye; they seem to shift
As if they spelled mysterious charms
Whereby some tall grep ship should drift
Out to a windless, tideless sea
Motionless from eternity.

Vitalistiskt självförverkligande

Återgången till naturreligion hade utropats redan i samlingen ”The Temple of the Holy Ghost” (1901). Gammaltestamentliga motiv, från Crowleys barndom och stränga uppväxt (mamman tillhörde en kristen sekt), gör sig även påminda, som i en sonett om profeten Jesaja; ”My eyes are lightning, and my tongue a sword”. Men målet är ett, transcendentalt, till synes icke-kristet, och vitalistiskt självförverkligande, att bli ”Myself the sun-bright sword”. Men poeten är ännu splittrad till sin ambition och sina ideal, mellan rosenkreuzarens ”sad-slow life” av disciplinerad meditation och sin svårbehärskade dyrkan av sataniska kvinnor, mest i hans fantasi, där ”Fire and black stars are melted in thine hair/ That curls to Hell…”

Ständiga erotiseringar

Dikternas ständiga erotiseringar kan en masse sedda an bli aningen tröttande. Liksom hos Swinburne är Sapfo först och främst lesbisk, ett motiv för sexuella angelägenheter. ”Ode to Sappho” (1905); ”While my fingers enring/ The white limbs of thy sleep/ And my lips suck the lips/ Of the house of my dream”. Det gäller ju då inte de övre läpparna, och man kan också bli något matt av de återkommande två varianterna av antingen sadistisk eller masochistisk synvinkel. Men det är personliga särdrag hos Crowleys sinnlighet som det kan vara bäst att tidvis bortse från för att se dikternas mer allvarliga avsikter.

Poetens intresse för sexualmagi

Det omtalat ”sataniska” hos Crowley, hans poesi inkluderad, kan anses ligga i hur det sker en identifiering av den högre personlighetspotentialen hellre med styrka än med medkänsla, eller – som i ett beryktat exempel, den samtida Rasputins Khlyst-sekt – att vältra sig i det lägre för att frigöras i det högre, i tankesammanhanget att befrielsen/förverkligandet sker via (den judisk-kabbalistiska) Sefirots lägre ”Malkuth”-sfär.

Det innebär att när Crowley inte oväntat diktar ett ode till Synden (”Sin: an ode”, 1901), om än innanför en huvudsakligen negativ beskrivning; ”the mistress of the barren sea” och med sitt ”wide black breast”, så uppfattas hon inte desto mindre som en ny dags budbärare, en ”Spirit of the dawn, begotten of the night”. På motsvarande sätt som Kali som gudomlighet, i föregående exempel, trots sin ”hideous mouth” som i dikten dricker ”this hearts blood”, likafullt anses efterlämna något ”deathless and divine”.

Det är en diktning som delvis är att se som illustrationer till poetens intresse för sexualmagi. Något som för övrigt även den ett par steg försiktigare, och Nobelprismottagande, poeten William Butler Yeats, med samma rötter som Crowley i sekelskiftets esoteriska strömning, kom att utöva i sitt äktenskap (med Golden Dawn-prästinnan George Hyde-Lees) och, vagare antytt, inkorporera i dikter.

Dekadensens estetik

De renodlat dekadenta motiven, dekadens för dekadensens egen skull, är annars många hos Crowley under dessa år kring sekelskiftet 1900. Litteraturhistoriskt brukade det hävdas att den franska symbolismen/dekadensen knappast passerade kanalen, i varje fall inte innanför poesin, men saken har omprövats av litteraturvetarna de senaste decennierna.

Crowley är inte fullt så extrem satt i ett tidssammanhang med brittiska poeter som Oscar Wilde och den likaså ”queere” diktaren John Addington Symonds, eller som sagt Swinburne, och inte minst när läst samman med de mer jämnåriga poeterna Arthur Symons och Ernest Dowson.

Dekadensens estetik skiljer sig drastiskt från den modernistiska – en modernism vilken formar smaken helt fram till vår egen tid – genom att hylla det morbida och det erotiskt aparta.

Idag när subkulturella element är på väg att bli mainstream (vackra unga män och kvinnor som dricker blod från varandras halsådror på Netflix) kan kanske denna sida av Aleister Crowleys poesi uppskattas mindre fördomsfullt än tidigare. Han diktar nämligen gärna om skräckmotiv, häxor, odödlighet, supergudar, dödsriken, astrologi, bisexualitet etcetera. Aleister Crowley närmar sig i hög hastighet alltså vår egen tids populärkulturella intressen.

Barockartat bildspråk

Annat blir avlägset sekelskifte och fjärran dagar, i en dikt till och om ”White Poppy” (Vit vallmo) dyker det upp menader ur tidens kitschiga salongsmåleri, de bär färgerna av blekgrönt och rosor, och diktens insmygande “leopardmönstrade tass” känner man igen från Rose+Croix-konstnärer och symbolistsalongerna.

I dikten “Melusine” (1903) beskrivs sagogestalten spännande som att hon bär stålögon och ismun. Crowleys bildspråk kan i sådana stunder bli närmast barockartat komplicerat; ”This love – a red hypnotic jewel/ Worn in the forehead of a fate”.

I denna sin otrygga värld av ”pale ghosts of blood”, där jaget i dikten beskriver sig som viktlöst; ”See! I am floating far/ Beyond space and sun and star”, så har vi kommit till ett svävande habitat där poeten tycks överbrygga sekelskiftsdekadensens estetik med det tidiga 1800-talets romantik. Ibland tycks han vara helt tillbaka hos Shelley och Coleridge, som i The eyes of Pharaoh (1907); ”But in the hell-glow of those eyes/ The ashen skull of Pharaoh shone/ While as the moonrays that surprise/ The invoking Druse of Lebanon”. Det blir trots allt för poetiskt reaktionärt.

En lätt hånfull humor

Crowley verkar själv ovetande om sin stils brister, när den håller sig svävande eller när den fort riskerar att bli dammig. Förklaringen kan ligga i en personlighetsgrundande brist på självironisk distans, jag menar då inte att en poet skall vara humoristisk men att självironi ger en självdistans som skapar kritiska perspektiv också på den egna texten.

En form av avstickande och lätt hånfull humor kan man likafullt absolut lägga märke till, som i den fiktiva ramen vid Crowleys anonyma utgivning av diktsamlingen ”White Stains” (1898) där det i ett förord hävdas att det rör sig om ett dokument över sexuella perversioner utgivet av endast medicinskt intresse. Eller i den varningstext, ett slags ”parental advice”, som inleder läsdramat ”Orpheus – A Lyrical Legend” (1905); ”May I who know so bitterly the tedium of this truly dreadful poem be permitted to warn all but the strongest and most desperate natures from the the task of reading… One should/…/collect the criticisms of an enlightened press, and inscribe them on the [poets] tomb”.

Crowleys ”Orpheus”

Dikten sammanfaller tidsmässigt med Crowleys andra och sista stora satsning som poet. Längre fram övergår hans poesi som sagt till att huvudsakligen förse honom och hans omgivning med texter för ceremoniellt och rituellt bruk. Hans ”Orpheus” utgör ett initiationsinriktat kultiskt verk, men är samtidigt ett delvis ganska lekfullt läsdrama med flera poetiska höjdpunkter. Detta inleds med en dialog mellan Orfeus och den ringledande musan Kalliope och följs av en lång rad individuella gestaltningar av naturfenomen och tider på dygnet och året, ibland med samma funktion som kören i det antika grekiska dramat. Formen tillåter även insprängda fristående dikter och fungerar eklektiskt. Inte olikt till exempel vad William Morris som poet hade använt som kompositionsmetod i sin egen helhetsvision ”The Earthly Paradise” (1870).

I diktcykelns första ”bok”, utav fyra, berättas hur Orfeus är son till Kalliope. Han har återvänt till jorden, han har legat ”half dead, half slumbering,/ Curtained in Eurydice’s hair,/ Clothed in serpents kisses…/Caring only if my lover stays”. Han bönfaller Kalliope om att som vapen skänka honom diktens gåva; ”That musical lyre of thine!/ Passion and music and peace,/ Teach me the tune of the vine!”.

Kalliope ges å sin sida i dikten ett slags hela jordens röst, samlande naturelementen och stjärnvärlden, men hon omfattar också det eviga, inte olikt den nordiska völvan.

Orfeus blir först skrämd av gåvorna, rädd för lyra och eld och det ofattliga. Efterhand lär han känna dem alla, vinden, molnen, dimman, regnet och snön, floderna, bergen. ”The Children of Earth” bjuder på ett första inkilat lyriskt körverk; ”Our hair deep ladden with the scent of earth…/All these as lives of autumn and of spring…/ Deep music darker than tempestuous airs”. Efter att ha färdats genom även årstider och århundraden börjar världsalltet på allvar att uppsöka hans lyra. Men skall det vara honom möjligt att bryta även dödens makt, går även tröskeln till dödens mysterium att överträda?

O thou who are seated,
Invisible king,
The never-defeated,
The shadowy thing.

Det låter som något H P Lovecraft hade kunnat dikta, men detta är dödsguden, Kronos, och vi är framme vid de djupgående metafysiska intressen (”the dusty corridors of Time”) som alltid kännetecknat och kom att forma Crowleys liv. Men Crowley handhar också ett svar. När blomningen återkommer på akacia-buskarna i skuggan av dödsträden cypress och idegran (här får man hänga med i den symbolistiska teckentolkningen) blir det synligt för poeten att döden inte finns, den är en mask buren över tingen. Detta utgör dock ett provisoriskt svar, och i den tredje delen av diktverket skildras Orfeus/Crowleys resor i dödsriket, men detta skall jag inte gå in på här.

Den natur diktjaget tills vidare möter visar sig till sin negativa sida kylig och hjärtlös, för att bli levande törstar den efter mänskligt blod. Naturen är allslukande (som kvinnan, skulle psykoanalytikern konstatera), den bär jorden på sitt knä, och urgrundens kaos vid sin panna. Visionen är kosmisk: ”Mother of Erebus and Night, that ploughs/ With starry-sandalled feet the fields of fire”.

Naturen talar

Lyra och harpospelare blir ett; ”I am the lyre and thou mine harper”, säger naturen till diktaren. Om sig själv säger naturen, för att ge ett exempel på en komplett strof och som ligger på nivå med den klassiska persiska poesin – ”Naturen”, som gudinna, talar:

I am: the least, the greatest: the frail life
Of some small coral-insect still may tremble
With love for me, and call me queen and wife;
The shy plant of the water may dissemble
Its love beneath the fronds; reply to strife
With strife, and all its tiny being crumble
Under my rough and warrior husband-kiss,
Whose pain shall burn, and alter, and be bliss.

The whole flower-life of earth and sky and sea
From me was born, and shall return to me!

Stora ambitioner

Detta är ambitioner som i den stora poesin, Dante, Milton, Blake. Om ambitionerna inte hela vägen räcker till för Crowleys omfattande Orpheus-verk, så vill jag mena att Crowleys kompletta poesi likväl inte utgör ett dåligt bud på en världsåskådning.

Det vore välkommet om någon skulle vilja sammanföra hans poesi med en helhetlig förståelse av den esoteriska och magicermoniella verksamhet som skapat hans namnkunnighet. Jag har för min del denna gång önskat hålla de två världarna isär, esoterikerns och poetens. Det är förmodligen absurt, men ges stöd av hur Crowley själv, åldrande på 1940-talet, i tillbakablickande samtal tillsammans med kollegan Charles Richard Cammell, fortfarande först och främst ansåg sig för poet. Helt har han däri knappast misstagit sig.

The post Aleister Crowley som poet ‒ ”Pale ghosts of blood” first appeared on Opulens.

POESI. Erik Bovin konstaterar att Peter Lindforss dikter, som nu utkommit postumt,  är “sångbara, inte sällan kärnfulla, nakna, fyllda av existentiell vånda men också värme och livsvisdom.”

De långa resorna är över av Peter Lindforss
Efterlämnade dikter 1988-2015
Redaktörer: Andreas Björsten och Jonas Ellerström
Fri Press

Böcker som ges ut postumt är alltid knepiga att recensera. Böckernas litterära kvalitet hör sällan till det primära. Beslutet att publicera dem är ofta något av en kärlekshandling från förlagens sida, eller en del av sorgearbetet kring en nära kollega och kär författare som gått bort. Så var fallet med Kristina Lugns postuma samling Inte alls dåligt som utkom på Bonniers ifjol.

Kristina Lugn presenterades nästan alltid först och främst som poet trots att hon skrev betydligt fler pjäser än diktsamlingar. Därför var det något av en litterär händelse att det till slut publicerades nya dikter av denne poetiska särling som sedan början av 00-talet inte publicerat någon diktbok. Men den lästes, och kommer troligtvis i fortsättningen läsas, av en trogen läsekrets, av samma skäl som förlaget valde att publicera dem; av kärlek och sorg. För när ett verkligt unikum som Lugn går bort sörjer man, annars är man ingen riktig litteraturälskare.

Samlingen spretade dock i kvalitet och en del dikter var i så ofärdigt skick att man gott hade kunnat bespara läsarna dem.

Det kan fastslås med en gång: denna volym med Peter Lindforss efterlämnade dikter håller sällsamt hög kvalitet och kan dessutom fungera som en utmärkt ingång till ett undanskymt författarskap. Något som inte kan sägas om de flesta postuma böcker. Eloge till poeterna, vännerna och förläggarna Andreas Björsten och Jonas Ellerström som sammanställt volymen samt bidrar med för- och efterord. Här återfinns dikter ursprungligen publicerade 1988 i tidskriften Den Blinde Argus men även ett fullkomligt briljant men tidigare outgivet diktmanus, från 2000, samt ett gäng dikter tillkomna under fattiga, minst sagt prekära förhållanden. Lindforss tillbringade nämligen sista perioden av sitt liv som hemlös.

För den breda allmänheten är Lindforss nog ett okänt namn. Trots att han förutom att skriva poesi även var en flitigt anlitad översättare, skrev låttexten till Mikael Rickfors hitlåt ”Vingar”, var vän med musikgiganter som Leonard Cohen och skrev manus till tv-serier som Varuhuset (1987-1988).

Som poet debuterade han 1976 och kan räknas till den skara poeter verksamma under 70- och 80-talet som avvek från den uttalat politiska linjen som präglade dåtidens samtidslitteratur. Denna skara med Bruno K Öijer i spetsen skrev dikter rotade i romantiken och modernismen men uppvisade även tydliga influenser från popmusik.

Och visst, vid läsningen av denna volym förstärks förvisso bilden av Lindforss som en vild romantiker, ett dekadent-pessimistiskt drag går dock också att skönja.

Jag har svårt att helt omfamna den pessimism vissa av dikterna uttrycker. Mellan sidorna framkallas i övrigt bilden av Lindforss som en poet och sanningssägare man gärna lyssnar på. En provokatör förvisso som in i det sista höll liv i sin rebelliska ådra.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det finns onekligen ”livslögner att dö för”, för att citera Joakim Berg (Kent). Samtidigt ter sig världen mer förljugen nu än någonsin förr. Det är inte längre den som vet mest eller är skickligast inom sitt område som når framgångar utan, tvärtom, påfallande ofta den som är skickligast på att låtsas (och att dölja sin okunskap). Därför är det befriande att ta del av Lindforss poesi som så sällan skorrar falskt.

I det existentiella landskap Lindforss poesi tecknar är uppriktigheten den enda framkomliga vägen. Fula, obehagliga sanningar om livet blottas utan att läsaren tyngs ned. En känsla av nåd infinner sig rentav – varför? Den som uttalat orden: ”Jag är alkoholist” på ett AA-möte vet vad jag menar; minns första gången… hur tyngden lyftes från axlarna. Lögnen fjättrar och sanningen förlöser, i många fall även den obehagliga sanningen, således.

Lindforss var och förblev en outsider, såväl i livet som i litteraturen. Men inte på det schablonmässiga viset som skalden som betraktar samhället lite från sidan, men allra helst blickar upp mot himlen. Nej, Lindforss poesi är rotad i vardagen bland vanliga människor. Så här lyder en av hans sista dikter:

Jag älskar den vanliga människan
hon som tar det naturligt
som vet att livet är obegripligt
men ändå gör vad hon ska
som ser en annan människa
och känner igen sig själv

Lindforss skrev även på engelska. Han skickade gärna dessa dikter till ingen mindre än Leonard Cohen. En uppenbar förebild men också personlig vän sedan deras vägar korsades på den grekiska ön Hydra i början av 80-talet. I Ellerströms efterord får vi veta att en utgåva med dessa dikter är på gång. En bok som skulle sticka ut i bokfloden då Lindforss sista engelska dikter har, som Ellerström formulerar det ”den märkliga tillkomstsituationen att vara skrivna av en svensk uteliggare i kontinuerlig dialog med en av världens största musikartister”.

Lindforss hade förtjänat ett värdigare öde än att sluta som hemlös. Sommaren 2015 hittades han död på en gata i Birkastan i Stockholm.

Som poet var han underskattad. Hans dikter är sångbara, inte sällan kärnfulla, nakna, fyllda av existentiell vånda men också värme och livsvisdom. Endast den som verkligen har levt kan skriva så.

The post En underskattad outsiderpoet, väl värd att upptäcka first appeared on Opulens.

ROMAN. Efter ett längre uppehåll är Robert Myhreld tillbaka med en ny marginalanteckning. Han har läst Matilda av Mary Shelley och reflekterar över den tragedi som romanen skildrar.

Under en period arbetade jag som kriminalvårdare på en anstalt för sexualförbrytare. Enformigt blev det och jag slutade. Nå. En del av det som stod i akterna var fruktansvärt att ta del av. Att personen jag precis läst om i en akt senare kom och pratade med mig på rasten gav dagen ett stråk av surrealism. Det är svårt att beskriva slitningarna i kroppen sådana här situationer skapa: ”professionalism” återfinns på ena änden medan ”mindre professionalism” på den andra. Det finns ord som fortfarande inte upplösts eller försvunnit ur mitt huvud.

Den här upplevelsen formade mina förväntningar på Matilda av Mary Shelley. Boken anlände till handeln för drygt fyra år sedan. Den gavs ut på Sjösala förlag som utförde en god gärning eftersom den tidigare aldrig hade översatts till svenska.

Anna Remmets skrev bra i Opulens om romanen  redan när det begav sig.  

Bland annat så står det på förlagets hemsida om boken: ”Matilda, Mary Shelleys andra roman efter Frankenstein, är den mörka berättelsen om en fars förbjudna känslor för sin dotter. Det är den skakande historien om en ung kvinnas alltmer desperata sökande efter mening, kärlek och försoning.”

Ramberättelsen: Matildas mor dör i anknytning till förlossningen varpå fadern genomför en ”klassiker”: lämnar barn, vänner och sin ställning i samhället och beger sig ut i världen på obestämd tid. Den obestämda tiden visade sig vara 16 år. När han kommer tillbaka har Matilda vuxit upp utan sin far och i sin fantasi har hon målat upp hurdan han är, hur fint deras återseende kommer bli och att de därefter kommer leva lyckliga ihop resterande delen av deras dagar. Kavaljer finns, vilket, visar det sig, är objekt för svartsjuka hos fadern.

Språket är närmast svulstigt, karaktärernas känslor är stormar och hade jag hade räknat antalet ’ack!’ och ’åh!’ skulle det ha blivit ett inte alls ringa antal. Det är som ni anar inte språket som vinner mig, även om jag finner det charmigt. Nej, det som håller fast mig är det som utspelar sig inne i Matilda och det som sker mellan henne och fadern. Mycket av relationen återges för läsaren genom henne i form att tolkningar, gissningar och förhoppningar.

Om man vill kan man säga att deras återförening samtidigt är en utdragen brytning. Tänk er en fortfarande färsk och spänstig björkkvist vars ändar ni för mot varandra. Kvisten är flexibel men till sist nås punkten där grenen knäcks. Finns det tillräckligt med livskraft kvar i grenen går den inte i två bitar. De hänger i stället fast vid varandra med fibrer och ren vilja eller hur det nu går till. Ungefär så ser det ut när Matilda och hennes fars relation går från att vara innerlig till en omöjlighet.

Fadern saknar Matildas avlidna mor Diana och ut i ljuset kommer så småningom det förödande faktum att han börjat känna en oerhörd attraktion gentemot Matilda. Han dör emellertid i en flykt mot något, antagligen sig själv och sina känslor. Fysiskt skiljs de åt, men bandet mellan dem går inte av utan lever vidare inom Matilda och det är striderna hon kämpar mot sig själv som väver in händelseförloppen.

”Min far var nyss uppvaknad från en lång, fantasifylld sömn. Han kände sig lite som en av de sju sovarna, eller som Nourjahad, i en vacker imitation av en österländsk saga. Diana var borta. Hans vänner var förändrade eller döda. Och nu, när han till sist vaknat upp ur sin långa sömn, var jag det enda han hade kvar på jorden att älska.”

Matilda har ett rikt inre, är sensibel och saknar inte män som söker hennes gunst. Mot detta är hon ståndaktig, förmögen till att fatta livsomvälvande beslut och hålla fast vid dessa. Matilda vill undkomma och -slippa allt vad tröst och kondoleanser heter från de som finns runt henne. Allt ekar ihåligt, vad gör alla ord för henne? Inget och om så – inget positivt. De driver henne bort in i en önskan att bli anonym, dras mot heden, avskildheten. Hon fejkar sin död. Det är spexigt minst sagt.

”Mitt liv stod i denna stund på sin absoluta höjdpunkt. Jag började lära mig att hoppas och vad för med sig en bittrare förtvivlan än ett förstört hopp?”

Lidandet är det centrala, men ännu mer än så är att den inte känner gränser eller anledningar. Jag tänker inte skriva mer om det. Att hon förbannar sig själv, att hon ser sig själv som orsaken till det som skett, gnager. Fadern måste ha lidit, vilket såklart är troligt. Helvetets alla kval. Dante nämns. Dubbel sorg är delad skadeglädje eller hur det nu var.

Jag finner att kärnan i berättelsen är att Matilda inför sig själv försöker att rättfärdiga fadern, eller åtminstone vill förstå honom för att på sikt återuppbygga det de hade innan allt förändrades. Finge han bara vara vid liv igen… Hon hamnar i en sorts dvala där hon inväntar döden; det finns inget mer i världen för henne än ensamhet och fullständig resignation. Tills en dag en herr Woodville dyker upp och har ett tålamod som vilken Aljosja Karamazov som helst. Han närmar sig henne liksom hon kommer honom nära. Jag antar att hon till följd av detta dör på ett mindre sorgligt vis. Dör gör hon likväl. Renad av och inför sig själv? Kanske.

Ack! Denna tragedi. Åh! Här passar Runebergs ord från Fänrik Ståls sägner:

”Mer än leva, fann jag, var att älska,
Mer än älska är att dö som denne.”

The post Myhrelds marginalanteckningar: En tragisk historia first appeared on Opulens.

IDÉKONFLIKT. Upplysningen tog aldrig slut och inte heller romantikens försök att bemyndiga känslan. Läser man Strindberg och Thorild i vårt tjugoförsta århundrade inser man snart att epokernas konflikt fortfarande rasar, skriver Christoffer Andersson.

Thomas Thorild påminner oss om att det aldrig fanns något realistisk giltighet i devisen att följa ögonblick av passioner och infall, och inte bara i det att han glömdes bort. Strindberg dök upp ett drygt sekel senare som en ilsken terrier som Bo Cavefors förmodligen hade kastat sitt ärvda guld över. Det bolmar och fräser om Thorilds skrifter på ett befriande barnsligt sätt, men det var aldrig känslor som gav mat på bordet. Det är vi skamset, nästan smärtsamt medvetna om idag.

Thomas Thorild glömdes bort så när som på några få undantag. August Strindberg försöker vi glömma med alla medel. Utan att lyckas. Men det låter sig inte göras lätt: Strindberg är vitterhetens påflugna försäljare, en kompulsiv ordslunga, en agitator och uppviglare med en vardagsretorik som vida överträffar Thorilds virriga patos.

Ändå var August Strindberg av samma slag som Thomas Thorild. Fast framgångsrik. Det var han som kom at färga vår tid, kultur och vetenskap. Även om vi aldrig tänker erkänna det. Thorild däremot var och förblir inte mer än en suddig bild av spådomar intrasslade i en febrig emfas. Hans Passioner och idéer kring Inbillningens nöjen, den trevande polemiken mot Kellgren och Utile Dulci och horeriet för lite anspråk verkar förhastade och ogenomtänkta. Ändå är det något i hans affektanfall som fängslar.

Under den prunkande språkdräkten finns en örnblick som sträcker sig ändå in i vår tid, förbi Strindbergs rasande polemik, mot allt som kan stärka hans författaridentitet, och rakt in i den undertryckta känslans universum. Det finns en integritet i texterna och i det konfliktsökande som karaktäriserar dem som Strindberg saknar – där vår vittre August sätter måttet på hur långt det är möjligt för en idémakare att bli sina idéer, omvälvas av dem och förkroppsliga dem, där drar Thorild en gräns när han vägrar ta emot Utile Dulcis tröstpris för sina svärmande Passioner.

I förordet till Svenska Akademiens samlingsutgåva Att följa ögonblicken hävdar Horace Engdahl att Thorild torde ha ångrat sig efteråt för att ha försatt sin chans att göra entré i litteraturens finrum. Jag tror inte på det. Drömmen om livet som författare var alltigenom levande, förvisso, men inte till vilket pris som helst. Thorild utmanade kungamakten och gjorde kungen perplex; han saknade förvisso Strindbergs retoriska virtuositet (i skrift ska tilläggas: han ska ha försvarat sin doktorsavhandling mot inte mindre än fjorton opponenter!), men kom i alla fall att bli en pionjär för den svenska romantiken och en förebild för litterära ensamvargar, kanske främst tack vare sina rousseauiska markörer runt sanning, natur, känsla, visdom, integritet och äkthet.

Strindberg? Ja, han kommer som sagt att färga framtiden med sitt arv. Men. Han var, är och förblir förslavad under framgångstanken, en polemiker för polemikens skull, en ilsken cyniker och, förvisso, ett geni av oöverträffat mått. Men hans kraft ligger i det han bråkar om. Bakom falkblicken hägrar en rastlös och otämjbar kamphund. Han har integritet men bara i den mån det leder honom framåt och uppåt på framgångsskalan; Albert Bonnier måste trots allt tjata hem Strindberg för att stå till svars i giftasåtalet – Thorild drogs till sina konflikter som en uppdriven geting

Samhället är resultatet av varje människas naturliga botten: själen, viljan, snillet.

Thomas Thorild kan sin Rousseau. Han spelar inte det retoriska spelet (det verkar åtminstone vara hans avsikt) i sina texter. Under den svärmande ytan, av många kallad svårgenomtränglig, döljer sig den rousseauiska civilisationskritiken; han tror på människan, den kännande, försökande, dödliga lilla människan. Samhället är resultatet av varje människas naturliga botten: själen, viljan, snillet.

Människan är inte sina idéer. Strindberg kan attackera en idé med perspektiv tillräckligt livskraftiga för att evolvera till ideologier, men ursprunget, fallenheten för idéernas uppkomst och framkomst, kommer han inte åt. Under hans pennas hammarslag reduceras människan till en idémakare, en frusen beståndsdel i det stora maskineriet. Den kraft vari idéerna föds, lever och dör, är för honom oåtkomlig. Han betvingar den nervslitna författarens febriga dagdrömmar med minutiös, för att inte säga tvångsmässig kontroll över text. Men det verkar aldrig falla honom in att rannsaka sin konstnärliga drivved.

Kampen måste fortsätta. Om den upphör slutar vi att vara människor.

Thomas Thorild söker någonting universellt bakom idémakeriet. Med hjärtans rasande lust jagar han efter det som är orörligt mellan liv och idé: när blev människan sina idéer? När slutade hennes idéer att tjäna henne? När blev hon slav under dem? Med sin lidelsefullhet påminner han oss om att romantiken aldrig blev något annat än ett ideal, ett barns virriga önskedröm, men att det inte är anledning nog att ge upp.

Upplysningen tog aldrig slut och inte heller romantikens försök att bemyndiga känslan. Läser man Strindberg och Thorild i vårt tjugoförsta århundrade inser man snart att epokernas konflikt fortfarande rasar med samma kraft som på 1800-talet i parisrevolutionens eko. Kanske än mer intensivt idag med vårt trevande efter helhet och välmående. Det var kanske aldrig känslor som gav mat på bordet, men det betyder ingenting. Kampen måste fortsätta. Om den upphör slutar vi att vara människor.

The post Kampen mellan upplysning och romantik tog aldrig slut first appeared on Opulens.