KATASTROF. “Rollgestalterna lider konstant av bristande kommunikationsförmåga och den enda lösningen är sex och mera sex.” Hailey Ngo har sett Roger Kumbles nya film Beautiful Disaster och är inte imponerad.  

Beautiful Disaster
Betyg:

Genre: Romantik, Drama
Regissör: Roger Kumble
Medverkande: Dylan Sprouse, Virginia Gardner, Austin North m fl.

New York Times bästsäljaren Beautiful Disaster visas nu på biodukarna och med regissören Roger Kumble i spetsen för projektet medföljer stora förväntningar hos alla som gillar romance-genren. Kumble är tidigare känd för att bland annat ha regisserat Cruel Intentions och After We Collided och har ett flertal filmer och serier i romance-genren på sin meritlista.

Med så många kända föregångare är det en utmaning för Kumbles nya film att uppnå och överskrida förväntningarna hos publiken. Efter att ha sett filmen vågar jag påstå att sannolikheten att detta ska ske är liten.

Travis (Dylan Sprouse) är precis vad förstaårsstudenten Abby (Virginia Gardner) behöver och vill – undvika. Han tillbringar sina nätter med att slåss i underjordiska boxningsmatcher och sina dagar som den ultimata charmören på universitetsområdet. Men Abby vill inte ha något med Travis att göra. Fascinerad av Abbys motstånd mot hans förföriska beteende erbjuder Travis henne ett vad: om han förlorar sin nästa boxningsmatch måste han avstå från sex i en månad. Om han vinner måste Abby bo tillsammans med honom i en månad. Vad Travis inte förväntar sig är att upptäcka Abbys mörka förflutna och han kan äntligen har träffat någon som matchar honom.

På senaste tiden har det förekommit en stor mängd filmer som baserat sig på bästsäljande böcker eller internetfenomen. Förståeligt då det redan finns en etablerad följarskara och framgångsfaktorn för filmprojektet därmed blir större per automatik. Dock, har kvaliteterna hos den sortens filmer ofta varit svajig.

I och för sig är det svårt att skapa något originellt då majoriteten av romance-troperna används om och om igen, men ibland lyckas regissörerna ändå få till det och vi får filmer som To all the boys I’ve loved before och ibland misslyckas de och vi får en film som nu i detta aktuella fall, Beautiful Disaster.

Det positiva med filmen är att färgpaletten som använts för filmen reflekterar filmens lekfullhet och kaos, väldigt färgrikt med kontraster och ljus som påminner om romancefilmer från 2000-talet.

Det är tydligt att manusförfattarna försökt bädda in så många feministiska, eller ja, försök till feministiska dialoger som möjligt men ändå missat måltavlan helt och hållet.

Rollgestalterna lider konstant av bristande kommunikationsförmåga och den enda lösningen är sex och mera sex. Skådespelarna gör ett tappert försökt att rädda filmen inte ens de kan göra något för att förhindra alla pinsamma ögonblick filmen dess värre bjuder på.

Filmen får en etta i betyg av mig. Jag fick dock ett gott skratt från vissa av dialogerna. Rekommenderas bara om man söker efter ett kravlöst tidsfördriv men håll förväntningarna låga så kanske filmen framstår som bättre. 

Beautiful Disaster
Betyg:

Genre: Romantik, Drama
Regissör: Roger Kumble
Medverkande: Dylan Sprouse, Virginia Gardner, Austin North m fl.

HAILEY NGO
info@opulens.se

The post Romantisk film som lovar mer än den håller first appeared on Opulens.

FILM. ”Manuset till Empire of Light hade behövt en rejäl omarbetning. Framför allt finns två grundläggande frågeställningar att besvara: vad är Mendes budskap? Och hur vill han gå tillväga rent manusmässigt för att förmedla sitt budskap?” skriver Filip Hallbäck.

The post Oklart budskap i annars välspelat drama first appeared on Opulens.

VÄLSKRIVET.  Seriens styrka är just det oerhört välskrivna manuset som på ett balanserat sätt lyckas sammanväva olika karaktärers historier, skriver Filip Hallbäck.

Smiley (Netflix)
Betyg:

Genre: Romantisk komedi
Baserad på: Pjäs av Guillem Clua 
Regissörer: David Martín Porras och Marta Pahissa
I rollerna: Miki Esparbé, Carlos Cuevas, Pepón Nieto, Brian McGovern, Meritxell Calvo och Giannina Fruttero m.fl.

Pedro Almodóvars estetiska påverkan på Spaniens och Kataloniens filmindustri är oundkomlig och det är tack vare hans internationella genomslagskraft sedan slutet av 1980-talet som hbtq-karaktärer blivit både synliga och närvarande i stora roller i flera spanska/katalanska filmer och tv-serier. Bland de senaste produktionerna på Netflix som just påminner om Almodóvar märks komediserien Smiley, som är baserad på Guillem Cluas pjäs Smiey, una historia de amor från 2012.

Serien har åtta avsnitt i sin första säsong. Datumet var inte en slump; i Smiley får man en inblick i hur katalanska jultraditioner firas, vilket bitvis gjort att Smiley har kallats för gayvärldens svar på Love, Actually.

I centrum för denna serie finns hunken Àlex, spelad av den karismatiske Carlos Cuevas (som för övrigt medverkade i den briljanta Netflix-serien Merlí: Sapere Aude), som kan få vilken kille som helst, när han vill, men likt förbannat slutar det alltid i besvikelse. När han av misstag råkar skicka ett ilsket röstmeddelande till fel nummer, nämligen till den reserverade och fåfänge, men ändå stilige arkitekten Bruno (Miki Esparbé), blir det början på ett dejtande som blir något av en bergochdalbana på grund av deras totalt skilda klassbakgrunder som gett dem olika språk och referensramar. Bruno tillhör den snobbiga medelklassen som älskar klassisk Hollywoodfilm och anknyter flitigt till dem (till och med regissörerna), medan Àlex arbetar som bartender på gayklubben Bar Bero, gillar gå på gym och vars kulturella referenser sträcker sig till Frost och Dua Lipa. Ändå finns där en gnistrande kärlek mellan dem som inte vågar säga sitt namn: Àlex kan inte låta bli att fascineras av Brunos intellektuella sida, medan Bruno sakta men säkert inser att han innerst inne vill vara som Àlex. Båda har oerhört starka, men hårt tillbakadragna känslor inför varandra som bara ärlighet kan öppna.

Och ärlighet varar ju längst, eller hur?

Vid sidan av förvecklingarna mellan Àlex och Bruno finns bartenderkollegan Vero (Meritxell Calvo) och dennes flickvän (Giannina Fruttero), Brunos bäste kompis Albert (Eduardo Lloveras) och dennes trebarnsfamilj, Àlexs mamma Rosa (Amparo Fernández) och hennes barndomsvän Ramiro (Carles Sanjaime), Brunos hemlige beundrare Ramon (Ramon Pujol), Àlexs sexpartner Ibra (Cedrick Mughisha) och sist men inte minst dragshowartisten Javier/Keena Mandrah (Pepón Nieto), vars spektakulära monologer utgör seriens bultande hjärta. Skådespeleriet är förstklassigt rakt igenom och allt utspelar sig självfallet i Barcelona.

Själva titeln härleds till en scen, när Bruno duschar hemma hos Àlex efter deras one-night-stand och ritar en smiley i det ångade spegelglaset ovanför handfatet, något som Àlex så småningom upptäcker efteråt och inser att Bruno trots allt är intresserad av honom.

Men den egentliga geniala blinkningen är den enda klassiska Hollywoodfilm som Àlex kan komma på för att försöka att imponera på Bruno: Howard Hawks halsbrytande screwballkomedi Ingen fara på taket från 1938, med Cary Grant och Katharine Hepburn. Han minns den från barndomen, säger han, på grund av ”lejonet” (en leopard, rättar Bruno honom). För att lugna den sjöng Grant och Hepburn låten I Can’t Give You Anything But Love, men det blev felöversatt i den spanska dubbningen berättar Bruno så det blev I Can Give You Anything But Love.

Förutom att Àlex och Bruno i viss mån själva påminner om Grant/Hepburn, så fungerar kännedomen om sångtitelns olika budskap (beroende på det enskilda ordvalet) som en röd tråd i seriens underliggande tematik. I avsnitt efter avsnitt gestaltas frågan om vad som är den äkta kärleken – eller möjligen rättare sagt, hur ser kärleken egentligen ut bortom alla klichéer och ytliga bekantskaper i sängkammaren? När sex inte längre känns efterlängtat och nytt, vad finns kvar då? Förblir kärlek blott en dröm som ej går att förverkliga? Varje avsnitt avspeglar ett tematiskt konfliktförhållande mellan passionerade drömmar och den krassa verkligheten.

Seriens styrka är just det oerhört välskrivna manuset som på ett balanserat sätt lyckas sammanväva olika karaktärers historier. I berättandet ryms den omistliga kärleken till det melodramatiska, där gråtmilda scener blir något storslaget, erotiska inslag blir som en syn för gudarna och meningsskiljaktigheter öppnar intensiva ordväxlingar. Humorn bygger mycket på situationskomik där missförstånd uppstår, som karaktärerna efter bästa förmåga försöker att lösa. Likaså bygger dramatiken på plötsliga avslöjanden som får direkta följder, till exempel Veros hemliga dröm om att jobba i Ibiza, något som hon inte berättat för Patri.

Smiley är som den Hollywoodfilm (eller serie) som Hollywood själva aldrig vågat producera. Kanske är det i dagsläget bara i Spanien/Katalonien man kan producera den här sortens serier som förmår att nå en bred publik? För likt Almodóvar greppar Smiley tag i konventionella berättarformer (däribland riktigt snygga parallellklippningar och färgsprakande scenografi) och skildrar trovärdiga komplikationer i just queera relationer. Många gånger förekommer en explicit normkritisk medvetenhet hos karaktärerna i dialogerna, vilket emellertid kan upplevas lite väl forcerat åt det politiskt korrekta hållet. Samtidigt är det ju normbrytande representation många av oss länge strävat efter, men inte bara det. Inom hbtq-communityt är det framför allt ett lyckligt slut vi vill ha, vilket Smiley erbjuder.

Smiley (Netflix)
Betyg:
Genre: Romantisk komedi
Baserad på: Pjäs av Guillem Clua 
Regissörer: David Martín Porras och Marta Pahissa
I rollerna: Miki Esparbé, Carlos Cuevas, Pepón Nieto, Brian McGovern, Meritxell Calvo och Giannina Fruttero m.fl.

The post Gayvärldens svar på Love, Actually first appeared on Opulens.

ROMANTISK KOMEDI. Kan man väcka liv i den utdöende genren bred romantisk komedi? George Clooney och Julia Roberts gör i alla fall sitt allra bästa i “Ticket to paradise”. Men inte ens deras samlade charm kan rädda det här rätt tramsiga försöket i paradismiljö.

The post Gammalmodig romkom med stjärnglans first appeared on Opulens.

SOMMARLÄSNING. Romantik, trädgård, tarot och andlighet. Intresset för just dessa ämnen har skjutit i höjden hos läsintresserade svenskar.

Enligt ny försäljningsstatistik från Adlibris har kategorin romantik ökat med 22 procent i Sverige sedan förra året. Bakom försäljningsboomen ligger troligen fenomenet #booktook på Tiktok, samt det faktum att flera populära strömmade tv-serier baseras på böcker, exempelvis “Bridgerton”.

På första plats på topplistan över genrer svenskar läser mest under sommaren ligger dock fortfarande spänning och deckare, följt av romaner, feelgood, biografier och fantasy.

“Romaner är utöver deckare självklara val under sommaren och i år ser vi att romantik och feelgood går starkt. I oroliga tider kanske den fysiska boken blir ett sätt att både koppla av och koppla bort omvärlden för en stund”, säger Taru Raita, expert på skönlitteratur hos Adlibris, i ett pressmeddelande.

Företaget presenterar också en undersökning gjord av Kantar Sifo med 1 000 personer där 87 procent säger att de kommer att läsa samma antal böcker eller fler än förra sommaren.

TT Nyhetsbyrån

The post Intresset för romantik ökar hos bokläsare first appeared on Opulens.

FILMPREMIÄR. “Tisdagsklubben” är en liten film om systerskap, matkärlek och att ligga med Peter Stormare på en köksbänk. Tyvärr är den inte särskilt bra.

Karin (Marie Richardson) är i övre medelåldern och lever ett ganska inrutat liv med villa, trist man och en vuxen dotter. Men plötsligt rasar allt när maken Sten (Björn Kjellman) visar sig ha en affär. Idiotens sex appeal blir heller inte större av att han störtar från en takbjälke med ryggen före rakt på en Weber-grill och tillbringar resten av filmen i rullstol.

Björn Berglund/TT

The post Platt om mat och passion first appeared on Opulens.

,

RETROKULTUR. Torsdag & dax för ärtor & punsch. Och kanske en nationalromantisk sup? Med utgångspunkt i förra veckans friande dom där Svenska Akademien förlorade striden om äldre svenska diktverk mot Nordiska motståndsrörelsen och Nordfront, skriver Jesper Nordström om landsbygdsromantik och politik.

När Sverigedemokraterna ville associera sig med Astrid Lindgren och Bullerby-romantiken visade det på något mycket typiskt: att det småskaliga, hjärtliga och romantiskt lite sentimentala kan approprieras av såväl högern som vänstern. Både Nazityskland och Sovjetunionen hade sin beskärda del av landsbygdsromantik och frodigt bondeideal.

När det gäller denna ideologiska tvetydighet passar Gösta “Snoddas” Nordgrens “Barndomshemmet” utmärkt som exempel. Mitt i folkhemmets svala rationalisering och effektivisering kom han med visor om mors mat och rader som dessa ur låten “Skogsflanören”: “Jag vill ej bli fabrikör, fast det är nog en favör. Kan ej heller bli frisör, nej jag är en skogsflanör. “

Nå, djupare satt nu inte landsbygdsromantiken att han efter sina royalties sjöng hela vägen till banken och byggde upp en rätt imponerande samling Porsche 356 i olika årsmodeller.

Just “Barndomshemmet” har gjort en rejäl resa genom olika epoker. Med en början 1897 med “On the banks of Wabash” som blev mottagen av “folket” som både samlande kraft- och antikrigssång.

“Oh, the moonlight’s fair tonight along the Wabash
From the fields there comes the breath of new mown hay
Through the sycamore the candle lights are gleaming
On the banks of the Wabash, far away”

Men både bäst och mest historiskt intressant tycker jag den är i danske Bror Kalles Kapells variant “Skamlingsbanken” där han både ger en känga åt Tyskland efter ockupationsåren och samtidigt genom att kalla visan Skamlingsbanken ger den en nationell touch, då Skamlingbanken varit monumentet  över konflikten med Tyskland om Schleswig-Holstein.

Wikipedia förtäljer att: “Skamlingsbanken är en 113 meter hög ändmorän, söder om Koldingfjorden, 7 kilometer från Kolding, i den del av Slesvig, som vid provinsens avträdande införlivades med den danska delen av Jylland. På Skamlingsbanken hölls 1843–1847 varje år vid sommartiden och fortfarande ett par gånger senare en stor folkfest, där de danska nordslesvigarna samlades tillika med landsmän från kungariket (inalles 7–10 tusen) för att stärka sina nationella förhoppningar och sina minnen. År 1863 restes där en 15 meter hög granitpelare med namn på arton slesvigska patrioter; den sprängdes i mars 1864 av preussarna, men restes åter 1866. År 1884 restes där av danska och svenska folkhögskolemän en minnessten över N.F.S. Grundtvig, och senare har liknande minnesmärken uppförts över Laurids Skau, Theodor August Jes Regenburg och Mouritz Mørk Hansen. År 1902 uppsattes en talarstol av granit, och flera folkmöten har senare ägt rum.”

Den här höjden med sin obelisk har således blivit en samlingspunkt för politiska manifestationer av olika art, från rumsrena tal av Anders Fogh Rasmussen till oroligheter från vit makt-rörelsen. Skamlingsbanken blev en tid nynazismens svar på new age-flummarnas Stonehenge.

Vad det hela mynnar ut i tycks mig vara en insikt om att inte det mest idylliskt varma och sockersöta är det som man bör vara mest betänksam kring, även om nu Bror Kalles variant träffar rakt i hjärtat och hjärncentrat med kapacitet för att uppskatta söta rävungar och glassbägare med tomtebloss.

The post Veckans vax: Landsbygdsromantik och politik first appeared on Opulens.

PODD. Maria Maunsbach har skrivit två relationsromaner, varit programledare för radioprogrammet Ligga med P3, samt driver humorklubben “Första och sista daten”. Tillsammans tipsar vi om våra allra bästa romaner att läsa på alla hjärtans dag. Det blir relationsgrubbel, romantik och sexiga präster. Hjärtlig lyssning!

Bokad hos Cabot produceras av Ekström & Garay förlag. Om podcasten och tidigare avsnitt hittas här >>

The post Alla hjärtans dag-läsning med Maria Maunsbach first appeared on Opulens.

KONFLIKT. Det verkar som om vår civilisation ständigt kastas mellan upplysning och romantik och att det pågår en evig konflikt mellan dessa. Se bara på frågan om nationen. En rationell analys bygger självklart på medborgarskapet. Har man medborgarskap så är man medlem av nationen och har lika rättigheter och skyldigheter som övriga medborgare. Staten kan inte, enligt Regeringsformen, hindra en medborgare från att lämna landet eller från att komma tillbaks till detsamma. Det går inte heller att fråntaga någon medborgarskapet.

Nu höjs röster för att nationen egentligen tillhör någon etnisk eller religiös grupp och inte dess medborgare. I Ungern är det magyarerna som gäller och i Israel, enligt den nya nationalitetslagen, är staten primärt till för endast en religiös eller etnisk grupp. I Indien har hindunationalisterna makten vilket medför uppenbara problem för övriga minoriteter. I Sverige förklarar SD att samer och judar egentligen inte är svenskar, trots deras svenska medborgarskap. Denna form av etnisk mysticism med rötter i något så metafysiskt som folksjälen har sina rötter inom romantiken och under sent 1800-tal härjade den som värst i vårt land under beteckningen nationalromantik.

Vi som inte delar dessa konservativa eller snarast reaktionära strömningars ideal måste åter lyfta fram upplysningen och proklamera principen om alla människors lika värde och att staten tillhör dess medborgare och inte någon speciell etnisk eller religiös grupp.

Anders Kjellström

LÄS FLER NOTISER

The post Kamp för upplysningen first appeared on Opulens.

VÄLKOMPONERAT. Mary Ann Evans alias George Eliot utgav romanen Silas Marner 1861. Anna Remmets läser en bok som balanserar mellan romantisk herdedikt och realistisk skildring av det inskränkta, provinsiella samhället. 

Silas Marner av George Eliot
Översättning av Ingegerd von Tell
Modernista

George Eliot var en av de många kvinnliga författare som använde en maskulint eller neutralt klingande pseudonym för att bli tagna på större allvar. Det är för övrigt ett fenomen som inte helt försvunnit. Bakom George Eliot fanns Mary Ann Evans, född 1819 i engelska Warwickshire, död 1880. Hon höjdes till skyarna av bland andra Virginia Woolf och räknas i dag till en av den engelskspråkiga realismens mest betydande författare med verk som Bror och syster, Middlemarch och Daniel Deronda.

Att hennes verk beskrivs som realistiska innebär dock inte att de på något sätt är socialrealistiska. När det gäller Silas Marner från 1861, som nu ges ut på nytt av Modernista, slås man tvärtom av att den innehåller en hel del sentimentalitet och osannolika sammanträffanden som tycks vara en rest från tidigare romantisk litteratur.

Titelns Silas Marner växer upp i ett strängt religiöst samfund där han lär sig en hård och asketisk moral. När hans bästa vän får honom anklagad för en stöld han inte begått rasar hans värld och hans tilltro till människor och Gud samman. Fästmön bryter förlovningen och han tvingas lämna sin hemtrakt. Resten av berättelsen utspelas i den lilla lantliga trakten Raveloe, där Silas lever som vävare i ett exilliknande tillstånd, bitter och isolerad. Men så vävs (!) hans öde samman med traktens mest framstående familj på ett sätt som ska förändra bådas liv. Först när Silas blir bestulen på den hög med guldmynt som blivit hans enda kärlek i livet i brist på annan, sedan när han får denna kärlek åter i form av ett föräldralöst barn som är oäkting till den rika familjen Cass äldste son. Det är dessa förvecklingar, föräldralösa barn med hemliga och ödesmättade härkomster, som minner om romantikens tillspetsade intriger. Barnet i fråga, Eppie, har också med sin genomgoda karaktär och gyllene lockar betydande likheter med diverse romantiska hjältinnor. Med sin relativa fattigdom som inte förmår dölja hennes skönhet och sin anspråkslöshet för hon närmast tankarna till äldre herderomantik.

Eliots styrka som realistisk författare av det slag som fick modernisten Virginia Woolf att hylla henne kommer i stället fram i skildringen av det lilla inskränkta, provinsiella samhället och dess attityder. Det asketiska och strängt religiösa sammanhang Silas Marner lämnar och den lite vidskepliga och hycklande men på det hela taget godmodiga religiositet han möter i Raveloe skildras båda med träffsäker sarkasm av Eliot. Hon mejslar skickligt fram skillnaderna, men framställer inget av alternativen som absolut gott eller absolut ont.

En annan intressant aspekt är Silas Marner själv. Även om han på många sätt genomgår en ganska schematisk inre resa från ungdomlig oskuldsfullhet till desillusionerad bitterhet för att sedan frälsas av kärleken till ett oskyldigt barn, är han ändå en ganska komplex gestalt. Han framställs dessutom som androgyn, kanske till och med queer. Bland det som gör att han kan läsas på ett sådant sätt finns författarens påpekanden om vävandets närhet till traditionellt kvinnliga sysslor, vävarens känsliga händer och fingertoppar och hans i övrigt från de robusta bönderna avvikande gestalt samt det faktum att han beskrivs som både far och mor till sitt älskade adoptivbarn Eppie. Där finns givetvis också utanförskapet, den mörka hemligheten (som även om den består i misstanke om stöld behandlas på ett sätt som för tankarna till större hemligheter) och relationen med vännen som svek, vilken tycks ha varit långt mer symbiotisk än relationen med fästmön.

Och trots att romanens budskap onekligen framstår som ganska präktigt och sedelärande, känns den syn på ”oäkta” barn som uttrycks relativt modern och icke-dömande. Det strängare omdömet riktas i så fall mot de rika män som övergav fattiga kvinnor, inte ville kännas vid sina barn med dessa och bedrog sina hustrur. Här kan skönjas ett ifrågasättande av tidens (dubbel)moral som är än mer utvecklat i till exempel Bror och syster.

Och vad gäller romanens sentimentala drag är berättelsen så välkomponerad att även en modern läsare kan ha överseende med dem och även ryckas med i berättelsens patos. När Eppie stolt förklarar för sin biologiske far, som efter sexton år kommit för att ”erkänna” henne, att hon aldrig kommer ha någon annan far än Silas Marner, vävaren, bränner det till och med lite bakom ögonlocken.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Mellan romantik och realism first appeared on Opulens.

ESSÄ. Det han ägnar sig åt kan ur vanlig samhällssynpunkt ses som dåraktigt. Men de verkliga dårarna är rikedomsförbrytarna. Gunnar Lundin har läst Henry David Thoreaus nyöversatta dagboksanteckningar. 

Dagboksanteckningar av Henry David Thoreau
Översättning: Peter Handberg
Natur & Kultur 2017

Det är inte att förundra sig över att Thoreaus kritik mot en kom­mersialiserad och pladdrig urbanitet blivit vassare med åren. Han är lika litet en frälsare eller omvändelsefilosof som en gång Wittgenstein, men vi som behöver omvändas är flera.

David Henry Thoreau föddes den 12 juli 1817 i Concord, en liten stad New England. Hans far var tillverkare av blyertspennor. Morfadern ledde ett omtalat studentuppror mot de engelska kolonisatörerna. Thoreau studerade vid Harvard utan att ta någon examen och var sedan periodvis lärare, en tid i en experiment­skola som han och brodern John startade. John dog av stelkramp efter att ha skurit sig med en rakkniv. Nu möter Thoreau Emerson, förgrunds­gestalt för transcendentalismen. ”Skriver du dagbok?” frågar Emerson och initierar ett dagboksskrivande som fortgår ända till dess Thoreau dör i lungsot 1862, endast 44 år gammal.

Transcendentalisterna hade två dominerande inslag. Det ena var att skapa en genuint amerikansk litteratur och filosofi. Det andra har att göra med rörelsens namn. Transcendera betyder överskrida; naturens föremål och företeelser ägde en andlig dimension. Naturlagarna korresponderade med andliga lagar. Lagen, som Emerson talar om i vad som skulle bli urkunden Naturen (1993 i svensk tolkning av Mikael Nydahl), tilldelade varje individ ett kvantum möjligheter att förverkliga. Hos Emerson är compensation ett viktigt begrepp. Det vi misslyckas med på ett område tar vi igen på ett annat. Här gällde den klassiska devisen “känn dig själv”. Den oberoende och mot makten kritiska människan var idealet. Tysk romantik stålades och gjordes elastisk i mötet med amerikansk nybyggaranda.

1845 flyttar Thoreau till en jordlott vid sjön Walden. Där bygger han egenhändigt en stuga med en yta på fem gånger tre meter och lever vildmarksliv. ”I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life…” På stigarna och i barken på trädstam­marna finns pilspetsar från indianernas pilbågar. Vistelsen skildras i Skogsliv vid Walden, en klassiker som översatts av Frans G. Bengtsson och nu även finns i nytolkning av Peter Handberg, som också gett ut en introduktion, Jag ville leva djupare. Efter drygt två år lämnar han Walden för att bo hos Lidian Emerson medan maken är i Europa. Den senare delen av sitt liv bor han i övervåningen på föräldrarnas hus.

För Thoreau stod indianerna närmare naturen och naturen represente­rade det vilda. Emerson och han läste inte bara europeisk litteratur utan även de klassiska indiska och persiska verken. Allt detta återkommer i tolkningen av natur och människor. Men medan Emerson stod med ena foten i den klassiska europeiska traditionen, stod hans yngre vän och lärjunge med båda fötterna på amerikansk jord. Thoreau använder gärna indianska namn på sjöar och berg. Han gör en utflykt i kanot med en indian som vägvisare. Om man jämför Emersons Dagbok med Thoreaus Dagbok­san­teckningar (i utmärkt översättning av Peter Handberg) ser man att Emerson haltar.

Den livssyn som är ledande i dagboken har han sammanfattat: ”En människa tar bara emot det hon är redo att ta emot, antingen det är intellektuellt, fysiskt eller moraliskt.” Hon ”spårar sig fram genom livet … Hennes observationer formar en kedja. Det fenomen eller faktum som inte på något sätt kan förenas med resten av vad hon observerat, observerar hon inte … Så småningom kan vi vara redo att ta emot det vi inte kan ta emot nu.”

Det är människan och hennes respektfulla och lyhörda kommuni­kation med Naturens föremål som står i centrum. Linné är den store mästaren. I hans anda gör Thoreau detaljskarpa observationer med anteck­nings­bok och penna. Dagen efter skriver han rent i dagboken; han får då, som en av tjusningarna med dagboksskrivande, uppleva samma händelse två gånger, ett privilegium som både Saarikoski och Lars Norén vittnat om. Observationerna lär Thoreau balansen mellan obe­roende och gemenskap. Förhållandet till naturen bestäms av en humanitet och steget från vandringen på en mossdoftande stig till det politiska ställningstagandet är kort som en tumnagel. Då USA inleder ett kolonialt krig mot Mexiko vägrar han betala skatt och sätts i fängelse. Händelsen ledde till traktaten On Civil Disobedience. Emerson kommer på besök i fängelset, frågar ”Varför är du här?” och får svaret ”Varför är du inte här?”

Och vad betyder ”humanitet”? Det finns ett förhållande mellan poesi och vetenskap som motsvarar förhållandet mellan en målning och ett fotografi. Thoreau ser från mänsklig synpunkt (”humanitet”) en natur som vi är en distinkt del av. Om man beskriver hur man varseblir och värderar en planta har ett nytt faktum tillförts världen. Vad vet veten­skaps­mannen om naturen jämfört med en bildkonstnär eller en poet? Jämför ett fotografi av en bambuskog med en kinesisk mästares målning. Jämför ett fotografi av sparvar som lyfter från en buske med en målning. Respekten för djur och växter. Kraften som finns i sympati. På en vandring utanför Concord får han syn på en våtmark med vatten­liljor. Deras doft har ”en moralisk kvalitet”. Gör, uppmanar han sig själv, så att dina handlingar får en sådan doft. Och en annan gång, om våren, då han ser videns ludet borstiga knoppar som finns redo när snön fortfarande ligger kvar på marken: ”Måtte jag ständigt vara vid lika gott mod som viden … Videkraft! Hur snabbt den kommer över sina skador!”

Det han ägnar sig åt kan ur vanlig samhällssynpunkt ses som dåraktigt. Men de verkliga dårarna är, som Peter Handberg i efterordet citerar Ulf I. Eriksson, ”rikedomsförbrytarna”. I en marknadsmässig orgie som utgår från avancerad teknologi ruggar vi inte fjädrar som fåglarna eller ormskinn som ormarna utan kemika­lier och fabricerade ting. Våra hypermoderna lägenheter skyddar oss mot naturen och förenar oss med tv-rutan eller dataskär­men. Förut bodde människor i hyddor eller kojor eller tält sub divo, under himlen. Djur bygger sinnrika bon – bävern, svalan – och de är natur, inte fabrikat. Träd skräpar inte ner. Bladen förmultnar och blir till ny jord. De lever på fotosyntes och vad rötterna suger upp ur marken. Ett träd har inte dålig andedräkt. Ett äppelträds livsfilosofi finns uttryckt i blommen om våren lika mycket som i fallfrukten om hösten. Naturens oskuld finns lika mycket i ett lejon som i en backsvala eller en fisk.

Poesi är något centralt för Thoreau. Den finns i minnet av barnets eller den unga människans blick. Häpenhet, fantasi, kärlek, vördnad. Utvecklingen från ung till vuxen innebär ett omärkligt steg från poesi till prosa. Under en paus på en vandring sätter sig Thoreau på en sten, drömmande. ”Jag tänkte på de sommarstunder då tiden är färgad av evigheten … minnet av vår ungdom.” Jag minns en sommardag på havsstranden. Molnen på himlen, högt däruppe, blev då de tillfälligt skymde solen till personliga fiender. Barnets öga en sanning – ett ogrumlat ursprung. Goethe ansåg det fel att använda optiska instrument. Ögat är tillräckligt. Vad finns kvar av naturen i Fox News mer än namnet?

Naturen står inte i motsättning till civilisationen. Den visdomen finns i taoismen och i många äldre kulturer. Vi säger: ”Jag ska sova på saken.” I naturen, på promenad, kan vi så att säga vakna sova på saken. Återfå våra ändamål bland det som bara finns med sina blygsamma, lagbundna ändamål. Det som växer och blommar. Fågeln, stilla på en gren, burrar upp fjädrarna i kylan.
Blommornas fägring ska locka insekter och fåglar. Varför uppfattar vi den som skön? Den följer sin lag. Och vi – en fjärran släkting vars kropp också följer sin lag. I naturen trängs vi inte i systembolagskön eller i kön till biljettkassan. Tåget är försenat utan att det bekymrar oss mer än humlan vars tyngd får blomman att gunga; och när humlan försvinner reser sig blomman med bevarad värdighet.

Och Thoreau idylliserar inte. Naturen är även en kamp på liv och död. Varför vitaliseras vi mitt i en tjutande storm? För Thoreau får vi då som när fienden blåser i hornen vara med om hur våra domnade livsandar vaknar och ”jagar det triviala i vårt vackert-väderliv på flykten.” Vi fick erfara det häromåret, då stormen gick, och trädens grenar och byggarbetsplatsens verktyg kom vinande genom luften. Det påminner om den blandning av skräck och djupt lugn man kan känna under ett åskväder i augusti. Elden, vattnet, luften, jorden.
Thoreaus favoritfågel är fläckskogtrasten. ”Varje gång människan hör den är hon ung och det är vår i Naturen. Var gång hon hör den är det en ny värld och ett fritt land …” Det är ”tidiga morgontimmar och det ligger dagg på gräset och dagen är för alltid är oprövad”.

Thoreau stimulerar läsarens reflektioner. (Hans stolthet är för övrigt, som Emersons, att inte ha några dogmatiska lärjungar.) När jag ser fotografier från en vandring i de sydamerikanska bergen, med enastående utsikter, förhöjs min hemkänsla – fjällen i Paraguay och gatorna, träden, fåglarna i Solna finns på samma planet. Det förhöjer närvaron.

Träd har en tillväxt på våren och en på hösten. På samma sätt med människor. Men en del kommer inte över besvikelsen då ungdomens drömmar och förhoppningar inte infriades – andra återhämtar sig och växer lika kraftigt på hösten som på våren. I en viss ålder har vårt liv formats, ”tagit mandom”; detta är vi, det är ett faktum. Vi har relationer av tillgivenhet och lojalitet. Olikheter kan hanteras genom en uppriktig ambivalens. Vi kan förhålla oss elastiska till det som hittills blivit vårt liv.

Upprepningen, årstiderna, dygnet, rutinerna – allt sådant är sig likt. Det är bara vi själva som kan förändras – bli en annan, ändå densamma, som vi var. Behövs nya vänner? Behövs nya prylar? ”Besvära dig inte med att skaffa nytt hela tiden … Vänd på det gamla; återvänd till det. Saker och ting förändras inte; vi förändras …” Den hårde och obändige Thoreau, så framställs han av Emerson i gravtalet, är också en optimist.

The post Thoreau har landat first appeared on Opulens.

LÅNGDIKT. “Hon var ett med sin modernism långt ifrån det programmatiska och platt politiskt som var idealet i den kommunistiska regimen, och först efter Stalins död ‘återupptäcktes’ hon när den censoriska tvångströjan knöts upp något.” Jesper Nordström skriver om Marina Tsvetajevas Slutdikt. 

Slutdikt av Marina Tsvetajeva
Ellerströms (2017)

Hur man lyckas med klichéerna är ett mått på konstnärskapets kvalité och nivå. Be en oljemålare skapa en älg på ett berg i solnedgång och den enda väg som verkar möjligt att gå är den ironiska eller postmoderna. Det finns motiv och teman som borde läggas i karantän ett sekel för att sen kunna upplevas som friskt och nytt. Detta sagt inför den litterära klassiker som Marina Tsvetajevas Slutdikt utgör, nu utgiven på Ellerströms. Det är en långdikt som handlar om ett kärleksavsked i Prag, och det kunde ju ha varit ämnet för vilken ”skämskuddedagbok” för en 16-åring på estetprogrammet som helst, men som antytts ovan, det handlar om hur man hanterar motivet.

Nå, raljera lagom, det fanns allvarligare bevekelsegrunder för Tsvetajeva att befinna sig i Prag än de rent romantiska på 20-talet. Den efter första världskriget nyfödda nationen Tjeckien utgjorde en tillflyktsort för många författare och intellektuella som bildade den våg av braindrain som den sovjetiska totalitarismen skapade; hon var ett med sin modernism långt ifrån det programmatiska och platt politiskt som var idealet i den kommunistiska regimen, och först efter Stalins död ”återupptäcktes” hon när den censoriska tvångströjan knöts upp något.

Nå till boken själv då. Det handlar om en slags fördröjande långdikt som vill hålla kvar ämnet för sin låga och det hela räddas från det smetigt sentimentala genom att den är så eklektisk i formen, det är i alla fall första gången undertecknad läser en episk dikt som innehåller ren banal vardagsdialog.

Tsvetajeva vet att en bra författare använder få adjektiv och ändå lyckas måla upp exakta bilder, i detta fall tämligen stramt monokroma. Ett annat grepp att ta udden av det som hade kunnat bli plågsamt högspänt är att låta rytmen brytas, och genom partier som just i modern, krass mening tar udden av det stereotypt romantiska, såsom en ungkarl som i salongerna sprider pengar runt sig för sina… hålldamer.

Jag måste ta bladet från munnen och erkänna att episka långdikter är en litterär genre som inte får mitt hjärta att bulta eller nackhåret att resa sig; i mina ögon hamnar den ofta mellan stolarna språkligt komplext och narrativt lockande, ”att dras in i berättelsen”.

Just genom att Tsvetajeva saboterar och drar ner den här genren i smutsen är verkets styrka, den episka dikten är ju så stigmatiserad och förknippad med det heroiska, romantiska, löjeväckande, den är helt enkelt före sin tid och pekar framåt postmoderna textcollage. Samtidigt är den för att ha beskrivits som en av 1900-talets stora klassiker förvånansvärt traditionell, i långa passager rytmisk och sångbar, och det är befriande i denna era – mellankrigstiden – då så mycket skulle vara splittrat, metalitterärt och haltande orytmiskt.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Stigmatiserad och förknippad med det heroiska first appeared on Opulens.