PROSA. ”Med små och enkla medel byggs en värld där dessutom spänningen är på topp hela tiden. David Szalay utför genomgående sitt hantverk mästerligt,” skriver Lis Lovén som läst romanen ”Kött”.  

Kött av David Szalay
Översättning: Amanda Svensson
Albert Bonniers förlag

David Szalay, född 1974 i Kanada, är uppvuxen i London och bosatt i Wien. Det är ett faktum att David Szalay är en författare som skriver i en enkel stil och det passar bra till det han har att berätta. I hans Bookerprisbelönta roman ”Kött” behövs nämligen inga litterära utfyllnader. Sådana skulle bara ha stört historien. Nu manas läsaren själv att vara medskapare till texten. Jag förmodar att det är därför som boken blivit så väl mottagen. Till exempel tycker Zadie Smith att boken är ”enastående”.

En ung kille på 15 år råkar ut för en äldre kvinnas förförelsekonster. Eller är det egentligen fråga om förförelse – något bara händer killen i berättelsen. Det är som om han inte kan säga till sig själv att det inte är okej. Men det bara är ett exempel på hur något bara händer huvudpersonen i den här boken. Han är så att säga inte riktigt kapabel att definiera varför det hela känns så overkligt.

Ju mer deras historia utvecklas desto mer växer det fram vad han tänker sig är kärlek. Men då är kvinnan inte längre med på noterna. Och här uppstår en ödespunkt för pojken. Han hamnar på anstalt och har således halkat in på brottets bana. Och lika overkligt som det sexuella var, lika overkligt är nu det kriminella livet.

István , huvudpersonen, tar så småningom värvning och hamnar i Kuwait. Han börjar ta amfetamin och kommer hem till Ungern igen. Han får ett jobb. Därefter börjar han gå hos en psykolog. Livet liksom bara händer honom i hans alienation. Denna alienation är så mästerligt skildrad. Och mötet med psykologen är så drabbande. Istváns  trauma framstår så klart, så nära.

Han hamnar i London, är dörrvakt på en stripteaseklubb, får jobb som chaufför eller livvakt hos en rik familj. Än en gång blir han älskare åt en äldre, gift dam. Denna dam kommer att bli betydelsefull för honom. Men allt som händer i Istváns liv sker i en anda av passiv acceptans. Läsaren lämnas att själv hitta en förklaringsmodell åt István och hans liv. Därför känns hans alienation så påtaglig. Boken är en angelägen eftersom den fokuserar på en tidsanda. Man skulle kunna tolka István utifrån ett klassperspektiv, men även utifrån det faktum att han är invandrare.

Nu vill jag inte avslöja mer om händelseutvecklingen. Men som sagt, med små och enkla medel byggs en värld där dessutom spänningen är på topp hela tiden. David Szalay utför genomgående sitt hantverk mästerligt.

The post David Szalay skriver mästerligt om alienation first appeared on Opulens.

SCHWEIZ. Rikard Rehnbergh noterar ett ökat intresse för Schweiz och fokuserar i den här essän på den schweiziska ordkonsten

Schweiz i händelsernas centrum

Sverige möter Schweiz i curling, i fotboll, i handboll, i ishockey. Schweiz vinner OS-guld i störtlopp, super-G, kombination, slalom, slopestyle och i skidalpinism. Schweiz står i världshändelsernas centrum (Crans-Montana, nyårsafton), i världspolitikens (World Economic Forum, Trumptullar), i samhällsdebattens (det kantonala styret, de frekventa folkomröstningarna, den humana drogpolitiken, eutanasin). Schweiz i bild- (Böcklin, Giacometti, Klee), i ton- (Bloch, Honegger, Martin) och i ordkonsten. (Synd bara att svensken har så förtvivlat svårt, allt ovan till trots, att uttala Schweiz korrekt [ʃvɛjts eller ʃvaɪ̯ts].)

Ordkonst från Schweiz

Essän, den här, fokuserar – genom ett Bolexobjektiv, givetvis – på det sistnämnda: ordkonsten. De mest kända schweiziska författarna har ett par hundra år på nacken: allra mest kända är väl Jean-Jacques Rousseau (1712-78), vilkens filosofiska Bekännelser kommit ut i nyöversättning på Modernista, och Germaine (Madame) de Staël (1766-1817), vars tidiga exempel på ”femlit”, Corinne, nu finns i modern språkdräkt på Natur & Kultur, samt Albert Bitzius (1797-1854), i stort bortglömd i dag men stor då det begav sig, främst genom bonderomanen Der Bauernspiegel, oder die Lebensgeschichte des Jeremias Gotthelf.

(Gottfried Keller vände sig emot idén om en schweizisk litteratur, han såg sig uteslutande som tyskspråkig författare; Blaise Cendrars utvandrade till Paris, verkade där fram till sin död 1961; om än tyskarna Thomas Mann och Herman Hesse emigrerade till och bosatte sig i Schweiz på grund av nazisternas maktövertagande, räknas de inte.)

Christian Kracht

Svårt som vanskligt är att peka ut en specifik händelse som roten till detta uppvaknade intresse för landet som allt för ofta brukar sammanblandas med vårt (Schweden-Schweiz, Suède-Suisse, Svezia-Svizzera, Svezia-Svizra). Ges en gissning blir det den osannolika framgången för den kontemporäre prosaisten Christian Kracht (född 1966). Och nu står han på teaterscenen också. Eller nästan. Han bevistade i alla fall Teater Galeasen vid premiären i år för Eurotrash i Kristian Hallbergs dramatisering och Natalie Ringlers regi. Romanen/pjäsen handlar om en Christian Kracht (autofiktion – eller ej?!) som tar sin nerviga, pillertrillande, flasktullande 80-åriga Mama från hemmet i Winterthur ut på en ”roadtrip”.

Resmål och grundtanke är Afrika, för modern ”vill se zebror en sista gång”. De kommer inte längre, i en taxi, än till schweiziska alperna, där modern vill se edelweiss, minst, innan hon dör. Inte heller den sällsyntheten får de syn på. Men om resan, som det sägs, är målet så når mor och son i alla fall någon form av förlikning och intimitet – sonen måste byta stomipåse på modern med jämna mellanrum – på sluttampen. Christian får åtminstone någon sorts uppgörelse till stånd med sig själv genom de många nazisterna i släkten, däribland fadern.

Osannolik i så mån att Kracht skriver detaljrika, intrikata, ”symbolistiska” och rätt (till innehållet, inte språket) krävande romaner som utan undantag (de som finns översatta till svenska genom Anna Bengtssons kongeniala känsla för stil på Ersatz förlag) efteråt lämnar en om inte bitter så besk eftersmak i munnen, och en hel del frågetecken:

”Det var sent, han hade ont, solen hade nästan gått ner nu. En sista rand av himmel lyste orangeröd, snart skulle det bli natt. Paul i vit kåpa gick före Cohen för att visa vägen till bergen. Men vart var de på väg. Vilka var de.”

Så slutar Air (näst sista kapitlet, utan att avslöja för mycket), en av fjolårets mest uppmärksammade romaner: den hamnade högt på listorna över årets bästa och kötiderna till exemplaren på bibliotek runtom i landet är ännu månadslånga. Förklara det, den som kan? Förutom den uppenbara orsaken att hans namn och verk ofta nämns i kulturprogram och på kultursidor. Kan det, än mer, bero på det ofta krassa, korta, koncentrerade formatet Kracht jobbar i.

Friedrich Dürrenmatt

Huruvida framgången för Kracht här har bidragit till att andra förlag nyligen givit ut den i Sverige tills nyligen (annat var det på 1950-talet) tämligen okände stilisten Friedrich Dürrenmatt (1921-90) bör vara osagt.

Faktum, dock, är att Kracht och Dürrenmatt (båda Schwyzerdeutsch) uppvisar många likheter i stil (en precis, punktlig prosa), komposition (parallella berättelser som vävs ihop på slutet), språkbruk (noga, ackurata ordval) och tematik (mord, våld, mänsklig grymhet, illusionslöshet). Eller snarare: att Kracht av Dürrenmatt lärt sig det förtätade narrativet, det noggranna ordvalet, den exakta syntaxen, den absurda situationen, det oväntade slutet.

Dürrenmatts pärlor till noveller från 1952 gavs i förfjol ut i svensk nyöversättning (Tunneln och andra berättelser, övers. Jan Erik Bornlid, Ellerströms) och i fjol kom en kriminalroman (vilka Dürrenmatt kanske är allra mest känd för) ut på det avdammade förlaget Legenda: Kommissariens löfte (övers. Ingegerd Lundgren) från 1958; år 2001 en sevärd film, The Pledge, ”Löftet”, regisserad av Sean Penn och med Jack Nicholson som den garvade kommissarien.

Den där samtidigt oanade och därför smått oroande, förhärskande känslan från novellerna – absurda, skruvade, surrealistiska – återkommer (naturligen) i Dürrenmatts kriminalromaner; ingen formel-litteratur, inga direkta pusseldeckare utan oftast med en lika oväntad som okänd mördare. Kommissarie Matthäi ingår i samma enhet som Friberg, Maigret, Hjelm, Holmes, Johansson men bor snarare i Fjällbacka och Tanumshede än i Paris, London, Stockholm. Mord begås, ”gunås” (för läsaren), och härvidlag spelar en viss von Gunten (måhända en referens till Walser) en huvudroll:

– Sätt er bredvid chauffören, von Gunten! ropade Matthäi inifrån bilen, och när luffaren stigit in och satt sig i bilen och andades ut, som om han vore i säkerhet nu, sade Matthäi: – Nå, visa oss nu vad ni har hittat i skogen! [Liket efter en liten flicka.]

Luisa Famos poesi

Så långt prosan. Poesin då? Ett urval av Luisa Famos (1930-74) sparsmakade produktion – två diktsamlingar innan hon gick hädan i cancer – gavs också ut i fjol. Och Ögonblick, möten (Ellerströms 2025) är faktiskt den första svenska översättningen (Ingmar Söhrman och Jonas Ellerström) av rumantsch över huvud taget, fastän hennes dikter är skrivna på vallader, en rätoromansk dialekt som endast talas i kantonen Grischun/Graubünden i östra Schweiz (dit kommissarie Matthäi stundtals måst bege sig).

Som namnet antyder är det ett romanskt språk som inte är särskilt svårförståeligt för den som kan något eller helst några av de övriga. I Famos värld, återigen den schweiziska bergsbyn, är det gentemot naturens manifestationer (blommor, fåglar, sädesslag) och fenomen (stjärnor, planeter, konstellationer) och växlingar (årstider, nederbörd, väderslag) som det egna måendet, sinnestillståndet behandlas, förklaras och rikoschetterar:

Varje höst

föds jag

på nytt

Jag kan läsa

i mitt septemberljus

och säga farväl till min

sorg

som flyger bort

med fåglarna

som strimmar

himlens vita band

Höst, min årstid

fyll mina ögon

med ditt ljus.

Dramatikern Milo Raus

Dürrenmatt reviderade novellen ”Tunneln”, ansedd som en surrealistisk klassiker, ett par omgångar och det slutliga slutet lyder: ”Ingenting!” Och ”ingenting, ingenting, ingenting” återkommer i dramatikern och teaterchefen (IIPM) Milo Raus för Dramaten specialskrivna pjäs RAGE (med versaler, kanske en passning till Rage Against the Machine eller Dylan Thomas välkända dikt ”Do not go gentle into that good night” från 1947), som just nu spelas på nationalscenen.

Milo Rau arbetar med ett slags faktisk, politisk, social teater där verkliga händelser (folkmordet i Rwanda, krigen i Kongo, skövlingen av Amazonas, Breivik-manifestet, Pelicot-rättegången) bildar grund för texten och pjäsen (samma tradition som Dramatenchefen Mattias Andersson arbetar i) och som sedan, på scen, får en metalitterär betydelse.

Eller med Lena Anderssons ord i efterskriften till Kommissariens löfte: ”Ändå går det inte, eftersom det goda alltid för en ojämn kamp mot nihilismen.” RAGE kombinerar Antonin Artauds grymhetens teater med Michael Hanekes ibland psykotiska, schizofrena estetik och Michel Houellebecqs kyla och distans och som underrubrik till (meta-)pjäsen har en rad ur W B Yeats dikt ”The Second Coming” (1919) valts: ”Mere anarchy is loosed upon the world”.

Ett annat kvalitetsförlag satsade i början av 2000-talet på schweizisk litteratur, på en tysk-, fransk- respektive italienskspråkig författare (Francesco Chiesa ges ut i vår; fattas bara en rätoromansk författare, en Andri Peer eller en Rut Plouda-Stecher, en Flurin Spescha, en Leta Semadeni för att täcka Schweiz fyra språkområden).

Solitären Robert Walser

Poeten och prosaisten/aforistikern Robert Walser (1878-1956) var något av en litterär ensling och särling, hans liv som hämtat ur en (egen) roman: uppvuxen i Biel, på gränsen mellan det tysk- och franskspråkiga Schweiz, utbildad på betjäntskola i Berlin (se den högstämda bildningsromanen Jakob von Gunten. En dagbok, 1909) samt frivilligt internerad på hospitalet i Waldau (där han skrev sitt märkliga verk Der Räuber, ”Rövaren” – märk allitterationen Robert-Räuber – utgiven posthumt 1972; 2022 i svensk översättning av Peter Handberg på förlaget Faethon) under återstoden av sitt liv.

Och det var i Bern, på hospitalet, Walser skrev sina uppmärksammade verk med mikroskrift – ”Micrograms” kallade – i en sorts nygotisk, kursiv stil och synnerligen svårläslig piktur (små, tjocka, täta bokstäver i bläck eller blyerts, cirka 2 mm höga; omslagen till omnämnda böcker visar den hart när ogenomträngliga skriften); en skrift som de oförtröttliga Jochen Greven och Bernhard Echte/Werner Morlang en gång gav sig den på att överföra till läsbar prosa. Eloge!

Fast Walser tar sig nog som bäst ut i kortformatet där han tvingas koncentrera, komprimera skriften; i romanerna fladdrar han gärna i väg i ett vildsint associationsflöde som varken är lätt att följa eller tillför texten något ytterligare förutom som isolerade enheter, som Jurabergen. Som galghumorn i prosastycket Elfenau (1921), en av en mängd dråpliga pärlor i urvalsvolymen Att vi lever i en ond värld (2001):

Min kontorschef var nyligen kolossalt vänlig. Han sade att jag inte dög något till. Skulle jag finna mig i det?

                      ”Sådana dumheter”, svarade jag, ”jag kan nog lite av varje, begära avsked till exempel. Är det kanske det ni vill? Var vänlig och svara.”

Jacques Chessex

Frankofone Jacques Chessex (1934-2009) har mutat in ett specifikt litterärt område: Jorat/Jurtenbyarna i kantonen Vaud vid foten eller sluttningen av de majestätiska Jurabergen. Det är som om Chessex vid en tidpunkt bestämde sig för att skriva platsens historia och har i de tre till svenska översatta romanerna tagit upp en rad oroväckande – och faktiska – händelser som inte ”underträffar” David Lynchs filmer eller László Krasznahorkais romaner i absurditet, weltschmerz, ond bråd död och skeenden under ytan.

”När jag i maj 1978 bosatte mig i Ropraz var Rosa Gilliérons grav, som låg invid vägen som leder mot mitt hus, ännu orörd på kyrkogården. […] För tio år sedan byggdes kyrkogården om och Rosas grav avlägsnades.”

Kortromanerna/långnovellerna Vampyren i Ropraz (2007) och En exempeljude (2009) är närmast rapporter, eller reportage, förmedlade på en korthuggen, detaljrik och saklig nyhetsprosa. Lite som text-tv. Och inte minst ”fullängdaren” Besten (samtliga översatta av Ulla Bruncrona) som vid publiceringen 1973 mottog det prestigefulla Concourtpriset. Det är en svavelseosande historia om monstret i människan, här representerad av den skräckinjagande fadern. (Inte för intet levde och dog Jean Calvin, kalvinismens upphovsmakare, i Schweiz.) Den senare inleds ”muntert” och fortsätter härefter inte särskilt mycket muntrare:

Det var på kvällen hans lidande började.

Hos Kracht, Dürrenmatt, Walser och Chessex (inte Famos) framträder ett gemensamt drag i modern schweizisk litteratur: det samtidigt oanade (själva premissen, händelsen; mordet, straffet, offret, dådet, ödet) och oroande (under-ytan-skeenden, farorna i mörkret, rädslan för medmänniskan, galenskapen, utplåningen). Samtidigt pekar de på den, med Hannah Arendts term, banala ondskan hos dem som utövar den. Besten kan gömma sig i kollegan, grannen, vännen, äkta hälften, till och med i föräldern – eller i dig själv!

Under ytan i Schweiz

Kanske allt i det lilla alp-, arméknivs-, finans- och gökurslandet inte är någon större frid och fröjd när allt kommer omkring. Fast det gäller å andra sidan även Tanumshede och Twin Peaks, Bern och Berlin, Stockholm och Ystad. Under ytan, även i ”neutrala” nationer, lurar 1930-talets zeitgeist (diktaturerna, nationalstaten, konflikterna, kapprustningen, kulturkriget, populismen) i 2020-talets ödesmättade tappning (klimatkrisen, pandemin, artdöden, krigshotet, upprustningen, arbetslösheten, inflationen).

Modernistisk schweizisk litteratur säger mycket om den post-postmoderna människan och kan lära henne än mer om den ovissa framtiden. Servus! Salut! Saluti! Viva!

The post Essä: Ordkonst från Schweiz i fokus first appeared on Opulens.

ROMAN, ”Cărtărescu må vara Nobelpriskandidat och lovordad av många kritiker men hans prosa i Theodoros saknar faktiskt koherens.” Det skriver Lis Lovén.

Theodoros av Mircea Cărtărescu
Översättning: Inger Johansson
Albert Bonniers förlag

I Mircea Cărtărescus senaste romanbygge ”Theodoros” kliver vi från första sidan in i, hör och häpna, Bibelns sista bok. Jag talar alltså om Uppenbarelseboken. Det apokalyptiska, de sista dagarna före Jesu återkomst.

Cărtărescus prosa ter sig som ett gytter av ord som på ytan tycks sakna mening och sammanhang. Romanen bygger på något som antas vara en myt om en viss Theodoros. Den är postmodernt (ja jag använder detta epitet, även om det är omtvistat) komponerad i lager på lager.

Men vad handlar den då om? Händelserna radas upp som en kataloguppvisning och svänger än hit, än dit. Huvudpersonen, denne Theodoros tycks försvinna i myllrande skeenden. Han kunde ha blivit ett utomäktenskapligt barn men räddas från det ödet genom att hans föräldrar snabbt gifts ihop.

Föräldrarna är tjänare på ett godsliknande ställe och att deras son ska bli kejsare i ett befintligt Etiopien ter sig osannolikt.

Stommen till berättelsen uppger författaren att han hittat i en utgiven brevsamling av Ion Ghica, en rumänsk politiker och akademiledamot.

Det är som om Cărtărescu vill övertrumfa något, jag vet inte vad. Kanske överträffa denna dumma verklighet där realismen i sig inte duger längre. Kanske överträffa de stora berättelserna genom en fiktiv sfär av händelser som är bombastiska och överdådiga och likväl nedmonterade för att passa in i en gemensam nämnare.

”Theodoros” bjuder på ett överdåd och samtidigt saknas något grundläggande som tycks ha skalats bort. Som genom en storslagen paradox väller det fram berättelser, biberättelser och ännu mera berättelser.

Hur en roman som denna angår läsaren är en knepig fråga. Det framstår som att det blott är författaren som sitter inne med svaret på hur man hittar den röda tråden.

Cărtărescu må vara Nobelpriskandidat och lovordad av många kritiker men hans prosa i ”Theodoros” saknar faktiskt koherens. Den hänger inte ihop, så snöpligt är det. Det är alltså svårt att tillägna sig Cărtărescus roman. Ändå ligger det en djup frihet i detta med att slippa förstå. Just för att detta öppnar oanade rymder.

Romanen har flera kontextuella lager. Dessa lager är svårforcerade och man vill som läsare ge upp mest hela tiden. Men att ta sig igenom denna textmassa känns efteråt som en bragd. Varierande kontexter innebär att man letar efter en spricka, men den står inte att finna.

Det finns inte heller några egentliga karaktärer i boken, inga dialoger. Allt vävs samman i en långrandig textmassa som tycks övermänsklig. Ja, allt är opersonligt. Texten inbjuder till både tolkning och övertolkning. I vår samtid finns flera komplexa sammanhang som behöver tolkas. Allt tycks vara oss övermäktigt – precis som Cărtărescus litterära anspråk. Cărtărescus bok ligger rätt i tiden på det viset. Just så omöjlig är den.

The post Cărtărescus roman är lika överdådig som omöjlig first appeared on Opulens.

ROMAN. Elisabeth Brännström har läst Johanne Lykke Naderehvandis aktuella roman ”Rök och speglar” och uppskattar såväl konstruktionen som det stilistiska utförandet.

Rök och speglar av Johanne Lykke Naderehvandi
Albert Bonniers förlag

Klockan 03.37 en natt i december vaknar Bernarda Moltke för tredje gången i rad av att en benig hand drar i hennes täcke och försiktigt rör vid hennes fötter. Bernarda, som bor ensam med sin lilla dotter Paloma i en lägenhet vid Möllan i Malmö, försöker förtvivlat hitta en naturlig förklaring, men misslyckas.

Paloma sover i allsköns ro i sin säng och lägenheten är tom på folk.

När Bernarda lite senare hör körsång inifrån madrassen och en magerlagd flicka klädd i märkliga kläder uppenbarar sig hopkrupen på hennes byrå går det upp för henne att det spökar och att spöket är hennes bästa vän Asta som avled under tragiska omständigheter för tjugofem år sedan.

Det är egentligen inte första gången som Bernarda känt av Astas närvaro. Hon har dykt upp i kulisserna till och från under alla de år Bernarda sörjt och saknat henne, hennes ansikte har skymtat fram i speglar och hennes speciella doft av parfym och nässelschampo har ibland flutit förbi i luften, men det är först nu när Asta framträder i något som påminner om en tydlig fysisk form som Bernarda är på väg att helt brytas ner av den enorma smärta som hennes återkomst för med sig.

I den rika, ödesmättat laddade romanen ”Rök och speglar” berättar Johanne Lykke Naderehvandi om tonårsflickorna Asta och Bernardas intensiva vänskap som alltför tidigt bryts av döden, och om den känsliga Bernardas förlamande sorg som hindrar henne ifrån att leva ett lyckligt vardagsliv med man och dotter, hur mycket hon än försöker.

Bernarda bär också på en skamfylld hemlighet som tynger henne genom åren. Hon vet vad som hände natten då Asta dog, men hon har aldrig sagt något och det är inte förrän hon vågar föra fram sanningen i ljuset som hon kan göra sig fri från traumat i sitt förflutna.

Johanne Lykke Naderehvandi låter i ”Rök och speglar” sitt högst individuella, atmosfäriska språk spänna över hela registret och en tät stämning uppfylld av dofter, färger, smaker och ljud byggs upp runt de två femtonåriga flickorna som växer upp bakom scenerna på mer än en teater. Båda är, precis som författaren själv, döttrar till teaterarbetare anställda vid Malmö stadsteater, Föräldrarna ägnar sig också åt att resa runt i Europa, med eller utan barn, för att kunna utöva sin älskade konstform. Barnen: Bernarda och Silas och Asta och hennes lillebror Fox, kommer i andra hand och deras annorlunda, inte sällan utsatta situation, skapar starka band dem emellan. En aning för starka för Bernarda, som går sönder inuti och aldrig riktigt återhämtar sig efter att Asta oväntat försvunnit från jordelivet.

”Rök och speglar” griper tag i mig nästan omedelbart och greppet håller nästan hela vägen till sista sidan. Johanne Lykke Naderehvandis språk är så sensoriskt utvecklat att det trollbinder. Speciellt scenerna från Bernarda och Astas ungdom och interiörerna från den gamla teatern i Malmö är så ljuvligt absorberande att jag läser glupskt med alla sinnen vidöppna.

Enda problemet med romanen är att den innehåller väl många sidospår, Det är spår som visserligen för det mesta fördjupas, men som ibland bara leder till lätt förvirring. Dock är detta ett ganska litet problem om man ser till helheten i den här i det stora hela utmärkt konstruerade romanen om en vuxen kvinnas svårigheter att komma över ett barndomstrauma och lära sig att handskas med verkligheten i en grå och avförtrollad värld.

The post Johanne Lykke Naderehvandi trollbinder med ”Rök och speglar” first appeared on Opulens.

ROMAN. ”I det stora hela är ”Kallet” en mycket välskriven, absorberande roman,” skriver Elisabeth Brännström, som läst Anneli Jordahls bok där vikten av att göra motstånd är ett centralt tema.

Kallet av Anneli Jordahl
Norstedts

Efter natten till den nionde april 1940, då tyskarna invaderade Norge genom ett överraskningsanfall i Oslofjorden blev ingenting sig likt, vare sig för med-borgarna i vårt ockuperade grannland eller för de svenskar som var bosatta nära den norska gränsen. Förföljelsen nazisterna riktade mot judar och motståndsmän var hård och hänsynslös och höll i sig under de fem långa krigsår som Hitlers armé höll kvar sin kontroll över landet och många svårt utsatta norrmän räddade livhanken genom att ta sig över gränsen till Sverige, ofta med hjälp av lokal-befolkningen på den andra sidan.

En av de platser som ligger mycket nära den norska gränsen, så nära att man före kriget aldrig hade funderat på exakt var den gick, är det lilla samhället Stora Blåsjön i Jämtland. Invånarna hade under århundraden strövat fram och tillbaka mellan Norge och Sverige utan att bekymra sig om vilken sida de befann sig på, innan gränslandet helt plötsligt förvandlades till hårdfört bevakad mark, där minsta felsteg kunde kosta dem livet.

Anneli Jordahls nya roman

Det är i den här miljön, på det lilla fjällpensionatet Mittilia, som Anneli Jordahls nya roman ”Kallet” utspelar sig. På pensionatet bor två bröder ur familjen Rustad; Ludvig och Alfred med sin mamma Martina, sina fruar Karolina och Betty och många barn.

Livet på pensionatet har inte alltid varit helt lätt, speciellt inte för den starka, dugliga Karolina som även arbetar som ödemarkssamarit, en något lägre utbildad sjuksköterska. Jobbet är lågavlönat, men Karolina, som ser det som ett kall, stretar på i alla väder utan någon större hjälp av Ludvig, som spenderar större delen av sin tid med att spela gitarr.

Det tunga lasset Karolina drar blir än tyngre och hennes arbete farligare när flyktingar från Norge och andra krigsdrabbade länder börjar ta sig över gränsen och den provinsialläkare hon arbetar tillsammans med, den humant sinnade doktor Hummel, bestämmer sig för att pensionatet måste gömma flyktingar och hjälpa dem med deras många skador och livshotande åkommor.

Situationen sliter på Karolina, som utöver sitt arbete har flera barn och en dödssjuk mamma att ta hand om, samtidigt som hon försöker handskas med de, ofta obehagliga, minnena från sin egen, både fysiskt och känslomässigt slitsamma barndom som dyker upp när hon konfronteras med flyktingarnas sårbarhet.

Hummel, den drivande kraften i allt detta, lever däremot i en annan värld. Han sitter bekvämt tillbakalutad i sin läkarvilla i Gäddede, en bit därifrån och även om han påverkas av flyktingarnas plågor och av det farliga i det han, Karolina och flera andra ortsbor håller på med när de gömmer flyktingar och hjälper motståndsmän över gränsen, så njuter han ändå lite grann av den nya spänningen i tillvaron och av komforten av ett väl etablerat medelklassliv.

Hummels två största bekymmer i livet är det alltmer komplicerade förhållandet till den gamle mentorn och vännen, upptäcktsresanden Sven Hedin, som inte kan släppa taget om sin gamla fascination och beundran för Tyskland, och en uppblossande sexuell attraktion till den unge, norske flyktingen Knut som han anställt som trädgårdsmästare.

Anneli Jordahl skildrar sin familjehistoria

Den här väl berättade historien grundar sig på händelser som utspelat sig inom Anneli Jordahls egen familj och de flesta i bokens inre kärntrupp har funnits i verkligheten.

Karolina var Anneli Jordahls farmor, Signe Karolina Jordahl, som arbetade tillsammans med doktor David Hummel, forskningsresande och god vän till Sven Hedin, provinsialläkare i Gäddede och motståndsman under andra världskriget.

En tredje huvudaktör som får representera den andra sidan är den lille samvetslöse norske kappvändaren Henry Rinnan, som i Norge fortfarande är lika känd, eller snarare lika ökänd, som Vidkun Quisling.

Anneli Jordahl nyanserar romangestalterna

Anneli Jordahl understryker själv att ”Kallet”, trots den verklighetsbaserade bakgrunden, inte är en dokumentärroman. De människor hon berättar om är okända för henne, även Signe Karolina som hon aldrig träffade, och boken har därför fått ett skönlitterärt format som ger Jordahl möjlighet att komma mycket nära sina huvudpersoner; både Karolina, Hummel och Henry Rinnan utvecklas till komplexa individer och den vedervärdige Henry får även han en liten dos av mänsklighet tilldelad sig. Liksom Karolina kommer han från arbetarklassen och som kortvuxen och fattig har han mobbats som barn. När en tysk kapten nu ser honom, uppmuntrar honom och förser honom med pengar och makt faller han därför för frestelsen och leds till handlingar som bara djävulen själv och hans allierade kan försvara.

Vikten av att göra motstånd

Den här romanen handlar mycket om att våga göra motstånd och att inte låta sig bländas av pengar eller ägodelar, utan försöka göra det rätta i en ond värld, trots alla svårigheter och frestelser som dyker upp. Här finns också ett tydligt klassperspektiv, liksom i de flesta av Jordahls böcker, och markörerna som skiljer fattigt folk från medelklass är många och fint applicerade.

Första gången vi möter Hummel till exempel kan vi direkt placera honom inom hans samhällsklass genom hans klädsel och senare dyker det även upp heminredning, samtal och även förflugna, lite snobbiga tankar som placerar honom i den ”finare” klass där han vuxit upp och hör hemma.

Allt runt den hatiske, grymt revanschlystne strebern Henry andas däremot misär. Hyllorna i skafferiet står tomma, hans fru, barn och schäferhund halvsvälter ända tills han gängar sig med tyskarna och får råd med att köra runt i en vräkig bil och sprätta omkring klädd i gula läderhandskar och knähöga militärstövlar med klack.

Anneli Jordahl låter perspektivet skifta

I det stora hela är ”Kallet” en mycket välskriven, absorberande roman där perspektivet får skifta så gott som sömlöst mellan de tre huvudkaraktärerna som alla står på varsin plats i samhällsordningen men som väljer sin ståndpunkt och sitt agerande utifrån sin egen karaktärsstyrka och känsla för rätt och fel.

Anneli Jordahl understryker vikten av att göra motstånd även när det föreligger fara för eget liv och det oviktiga i en belöning i pengar och status. Verklighetens Henry Rinnan arkebuserades 1947 och hans dåliga rykte som landsförrädare lever som sagt kvar. Det gällde ju, då som nu, att våga ställa sig på mänsklighetens sida och försöka hålla sig på rätt köl genom besvärliga, våldsamma tider.

För den som intresserar sig för att läsa vidare om situationen i det fattiga Norrland under 1940-talet, om Hummel och Henry Rinnan och om den norska motståndsrörelsen har Anneli Jordahl lagt till en liten intressant litteratur-och-källförteckning, där jag kan rekommendera Jokkmokks-Jokkes självbiografi ”Tjosan! Sagan om vildmarkspojken”. En berörande historia om en uppväxt högt uppe i Norrbotten, full av nöd men med vissa glädjeämnen och ljuspunkter.           

The post Anneli Jordahl skriver starkt om mod och motstånd first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Amanda Romare behöver ta ett kliv som författare – gärna med nästa bok!” Det skriver Erik Bovin som läst den aktuella romanen ”Judas”.

Amanda Romare är omdebatterad

Judas av Amanda Romare
Natur & Kultur

Det råder inget tvivel om att Amanda Romare är i ropet. Hon dyker upp titt som tätt i tv-rutan. Hennes uppmärksammade debut ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” (2021), om singel- och dejtinglivets våndor, har översatts till flera språk och adapterats till tv-serie på Netflix.

Hennes nya roman ”Judas” hade knappt hunnit komma ut innan den orsakade livlig debatt på kultursidorna. Omdebatterad verklighetslitteratur, som det även denna gång är frågan om, brukar inte sällan bli en kommersiell succé, alldeles oavsett verkets kvalitet, det har vi sett otaliga exempel på. Behöver jag ens nämna Knausgård och Norén? Nej, jag tänkte väl det. Rent ekonomiskt kommer hon således mest troligt att kamma hem vinsten även denna gång.

Ursäkta men är inte autofiktion, i synnerhet en dagboksroman – som det i detta fall gäller – väldigt 10-tal? Samtidskonstens esoteriska strömning tillsammans med 20-talets uppsving för science fiction, dystopisk litteratur och magisk realism vittnar väl om att såväl läsare som författare tröttnat på autofiktionens uppluckrande av fiktionskontraktet. Mycket pekar på att vi återigen börjat värdesätta fantasins och den rena fiktionens möjligheter.

Om man som Romare ändå ska envisas med att skriva dagboksliknande böcker med det egna livet som material gör den persona som framställs i mitt tycke rätt i att vara komplex, gärna excentrisk. Uppståndelsen kring Romares andra roman påminner om den kritik som Lars Norén fick motta efter utgivningen av den första dagboken. Han kritiserades för att skriva alltför filterlöst samt för att vara elak och orättvis, inte minst i sin beskrivning av andra kulturpersonligheter. Romare framställs nu av vissa skribenter som en elak person, en dålig flickvän rentav, som dessutom skamlöst och ocensurerat ”hänger ut” förlagan till den pojkvän i romanen som går under det fingerade namnet ”Emil”.

Men bra författare är sällan några godhetsapostlar. Tvärtom. De är både självupptagna och hänsynslösa. Tycka vad man vill men det är en obekväm sanning att dessa karaktärsdrag gagnar deras skrivande. En författare som tänker för mycket på vad andra ska tycka och tänka får troligen aldrig ur sig något av värde. ”Vi ses i min nästa roman” som August Strindberg brukade säga.

Hur framställs romanens Amanda?

Som recensent är det i första hand författarens bok jag har i uppgift att bedöma inte hennes person eller arbetsmetod.

Viktigare är således hur romanens ”Amanda” framställs. Och visst är hon provokativ, dessutom excentrisk, bitvis jobbig och nästan alltid gränslös. Tack och lov för det! Jag inser fort att jag aldrig hade orkat mig igenom en dagboksroman med ett mindre färgstarkt berättarjag. Det är något med dagboksformatet som är tämligen hopplöst, inte minst rent dramaturgiskt. Amandas liv är så olikt mitt eget att det blir fascinerande att ta del av just därför, samtidigt som jag till fullo delar Romares humor som utgör en stor del av behållningen med boken.

Tvåsamhetens prövningar

För roligt har man som läsare; åt dråpliga situationer som återges med stor precision och formuleringar som den om att hon distraheras i sexet av att satisfyern låter som en jetmotor. Mer oroväckande än roligt är det att läsa om de uttryck Amandas kontroll- och bekräftelsebehov tar – som när hon övertalar sin pojkvän att bli av med sina trivselkilon genom att injicera Ozempic. Ett beslut som det är uppenbart att hon tar åt honom.

Denna bok om tvåsamhetens prövningar rymmer också mycket igenkänningshumor och värme. En fråga som Romare ställer i boken är den aldrig tillräckligt besvarade – vad är egentligen kärlek? Ändå är jag övertygad om att Amanda och Emil älskar varandra trots att något osunt ligger och pyr i deras relation… möjligen en känsla av klaustrofob

Läsvärd men inte mer än så

Men det är något med Romares osminkade, drastiska och självironiska stil som hotar att omvandla, och därmed också urvattna, allt som borde vara drabbande till simpel komik. I avgörande lägen skiftar dock romanen färg och tonen blir en annan, som när ett övergrepp sker i bekantskapskretsen och splittrar kompisgänget, eller när Amanda oväntat blir gravid när tajmingen är fel.

Dagboksromanen behöver knappast försvara sin plats i det individualistiska projekt som går ut på att individen ska skapa sig själv och äga sin berättelse. Men det är något med självframställningen i denna bok som får mig att undra om inte texten vet mer om Amanda än författaren själv? Och det är menat som beröm. För det sista man vill att en dagboksroman ska vara är ju medveten och tillrättalagd.

Romares bok är på det hela taget läsvärd men inte mer än så. Det bygget faller på är språket som på flera ställen haltar. Flera gånger studsar jag till i läsningen och emellanåt upplever jag det som att texten tappat sin puls.

Det finns en gräns för hur länge ett författarskap kan leva på att vara uppfriskande, chict och kaxigt allena. Amanda Romare behöver ta ett kliv som författare – gärna med nästa bok!

The post Amanda Romare behöver ta ett kliv som författare first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Cecilia Davidsson är mästerlig i att skildra en vardag som brister och faller samman,” skriver Bo Bjelvehammar som läst hennes nya roman.

Det var regnet av Cecilia Davidsson
Albert Bonniers förlag

Cecilia Davidsson är född och uppvuxen i Småland, om jag minns rätt i samma trakter som Elin Wägner. Numera bor Davidsson i Vaxholm.

Hon har gett ut romaner, novellsamlingar och barnböcker, senast novellsamlingen ”Leva lite till”, som kom 2023. Nu är hon åter aktuell med romanen ”Det var regnet”.

Sommarhettan ligger tung över förortsvillan och allt förefaller vara frid och fröjd. Familjen verkar ha allt som står att önska. Familjemedlemmarna bär vanliga svenska namn – föräldrarna heter Anders och Titti, barnen Malte och Lillan.

Det råder både händelselöshet och tristess. I familjen spelar alla sina roller och försöker i motstånd bryta enformigheten och de förväntade strukturerna. Men i vardagens dramaturgi finns något dolt, något som skaver. Det handlar både om smärta och längtan. Små mysterier.

Det är många ord om regnet, om störtregnet, som förändrar allt. Efter regnet och genomdränkta ängsmarker blir ingenting som vanligt även om det sker en återgång till den olidliga sommarhettan.

Familjen antar under berättelsens gång andra färger, varje ny berättelsescen laddas. Det som kommer allt närmare är fenomen som upplösning, dystopi och abnormitet. Det är svårt att säga vad det egentligen handlar om, men någonting går sönder i familjen, och banden sträcks till bristningsgränsen.

Cecilia Davidsson är mästerlig i att skildra en vardag som brister och faller samman, i små steg. Det radas upp svåra saker att hantera och en både dålig och kuslig stämning infinner sig.

Särskilt blir det uppenbart när en ung människa dör under märkliga omständigheter och pappa Anders befinner sig på fel plats vid fel tillfälle.

I detta småskaliga sönderfall visar sig karaktärernas sammanbrott och tillkortakommanden. Och det uttalas få sanningar och sker få uppklarningar, en oreda breder ut sig och med den kommer en oklarhet och en sårbar skörhet.

Det görs försök att trampa upp nya stigar. Kvar finns rester, skärvor, rent av spillror av ett skenbart vanligt familjeliv, som visar sig vara något annat.

Cecilia Davidsson har ett språk präglat av mättnad och koncentration. Hennes berättelse är både fängslande och vackert formulerad.

The post Cecilia Davidsson skriver mästerligt om sönderfall first appeared on Opulens.

ROMAN. Lis Lovén låter sig inte imponeras av Sinziana Ravinis roman ”Diagonalt begär” utan finner boken vara alltför ytfixerad och utstuderad.

Diagonalt begär av Sinziana Ravini
Modernista

Sinziana Ravini är synnerligen mångsidig. Ravini har en magisterexamen i konstvetenskap från Göteborgs universitet, en doktorsexamen i litteraturvetenskap från Heidelbergs universitet. Därtill är hon konstkritiker och skriver i bland annat Dagens Nyheter, Göteborgs Posten, Frog, SITE och Artforum.com. Hon undervisar även på curatorskolan ICART i Paris.

Det är som om hennes meriter påverkar och faktiskt även tynger hennes stil i den debutbok som nu utkommit i en svensk version. Hennes ”La diagonale du désir” utkom i Frankrike 2018. Den svenska titeln är ”Diagonalt begär”. Titelns diagonal kan sägas spegla en lust att kliva över från gräns till gräns och sedan hoppas att det ska uppstå ett möte i någon form av skärningspunkt.

Berättarjaget beger sig till en psykoanalytiker och berättar att hon vill att hennes romangestalt –Madame X – ska gå i analys. Hon förklarar det med att hon vill ta sin Madame till en högre instans. Sedan försöker hon leta reda på olika kvinnliga muser. Det är som om begäret ska förstås genom konsten och litteraturen.

Ett utstuderat projekt

Det ligger onekligen något akademiskt och utstuderat litterärt över hela projektet. Det är något knepigt med detta begär, som om det ligger utanför författaren själv. Ja, hon håller distansen till berättelsen och det begär som undersöks.

Jag tror att den som längtar tillbaka till tiden när postmodernism var högsta litterära mode kan engageras av texten. Själv känner jag mig närmast alienerad inför den. Författarens sökande efter litterära effekter är lite för uppenbart.

Intrigen är snårig och göms i själva sökandet efter det mest effektfulla i språkligt avseende.

Det här med att Madame X behöver nå en högre instans tror jag förklarar något grundläggande beträffande texten. Kanske är denna avsaknad av ett högre värde, just själva bokens budskap, men helt övertygad om den saken är jag inte.

Berättaren bor ihop med en trist och träig forskare, ja en parodi på en forskare, en man utan riktig substans. Begäret är konst, litteratur och effekter och det får mig att ana en spricka där en lust bortom poetiken tar form. För det här med effekter och begär fungerar liksom inte i den här kontexten. Det som borde vara rått och fult blir i stället ett slags högreståndskultur. Alla har fina jobb, är moderiktiga och kan och vet något som gör dem till synes spektakulära.

Sinziana Ravini är effektsökande

Ravini har en egensinnig stil, ja helt klart. Men det är något som framstår som besvärande ytligt i det fashionabla mötet mellan överklasskultur och erotik.

Och när berättaren söker sig till frimurarna och ägnar sig åt andlighet så känns sökandet som något påklistrat som adderas på grund av det litterära projektet. Jag kommer att tänka på Oscar Wilde och l´art pour l´art – detta att konsten i sig är sitt eget värde. Men hos Oscar Wilde finner man ”ytlighet” som är både sann och äkta. Och jo, det där erotiska sökandet i Ravinis text framstår som om det inte har någon reell förankring.

Det är som om erotiken i sig saknar kropp och kött och svidande synd. Synd i sig kan ju i sig bli oroväckande intressant i sitt gränsöverskridande. Omvälvande just på grund av det förbjudna. Men nu lever vi ju inte på 1800-talet så ”synd” i vår tid kan bli just så som Ravini beskriver den. Det blir effekter för effekternas egen skull.

Kanske är det ändå så att en konstnär eller författare behöver åtminstone ett uns av osäkerhet för att sökandet i sig ska bära frukt. Men i Ravinis roman saknas den osäkerheten helt och allt framstår som överdrivet medvetet och beräknande. Kort sagt: det konstnärliga överdådet ställer läsaren utanför texten.

The post Sinziana Ravini skriver alltför utstuderat first appeared on Opulens.

PROSA. ”Kammakargatan” är en liten pärla till bok,” skriver Erik Bovin som läst Therese Bohmans aktuella kortroman.

Kammakargatan av Therese Bohman
Norstedts

I vår jäktade och läsföraktande tid står märkligt nog tegelstenarna högt i kurs. Bokhandlarna kryllar utav dem, i hyllorna står de uppställda med uppfordrande uppsyn som om de bar på ett löfte om att rädda oss från det höga tempot och ständiga scrollandet på skärmen.

Frågan är om de verkligen väcker så mycket läslust? Litteraturkritiker och andra bokmalar har på sistone vittnat om att de dessvärre lider av en hel del transportsträckor. Inte konstigt då det krävs en insats utöver det vanliga av en författare för att få en text att behålla sitt fokus på över 600 sidor. Alla heter ju som bekant inte Tolstoj i efternamn.

Therese Bohman blickar tillbaka

I kampen om tid och läslust är den noggrant utmejslade kortromanen att föredra. Därför gläder det mig att en i vårt land så framstående och hyllad författare som Therese Bohman hittat till detta underskattade format. Julberättelsen “Kammakargatan” dök först upp digitalt på Substack. Passande nog har en reviderad version nu utkommit i bokform, lagom till jul.

Intrigen är simpel. Huvudpersonen tillika berättaren (som delar namn med författaren) ser tillbaka på sin studenttid i slutet av nittiotalet. Närmare bestämt några månader under året 1997 då hon lämnar barndomshemmet för att gå kulturvetarlinjen på Stockholms universitet. Där lär hon känna Andreas och Roman, två unga intellektuella. Bekantskapen med dem visar sig vara av avgörande art och hon blir snabbt en del av den lilla kretsen kring det litterära fanzinet ”Stereo”.

Andreas och Roman är exempel på en sorts snobbar som till varje pris vill leva utanför sin tid. Medan andra jämnåriga är flitiga nattklubbsbesökare som konsumerar Nöjesguiden, indiepop och MTV håller sig detta gäng till fina middagar med Bourgognevin, poesi och Charlie Parker i bakgrunden.

Therese Bohman fångar elitismens lockelse

Bohman är skicklig på att fånga elitismens lockelse och baksida. Berättelsen är onekligen en skildring av en ung människas längtan efter bildning och gemenskap. I sådana här sammanhang får uppfattningen om att alla som inte bor i Stockholms innerstad är lantisar stå oemotsagd. Men trots att berättelsens Therese på många vis är en ”utböling” verkar hon inte besväras alltför mycket av Andreas och Romans trångsynthet. Kanhända har man överseende med ett och annat bara hungern efter vänskap och kulturellt kapital är tillräckligt stor.

“Kammakargatan” är dock en mellanbok i Therese Bohmans författarskap. Den nyinflyttades blick på huvudstaden väcker förvisso både sympati, igenkänning och fascination men har dessvärre skildrats några gånger för mycket i svensk romankonst. Och visst är vi många som likt Therese idealiserar vårt forna studentliv, men jag vet dock inte om detta enkla faktum motiverar dig till att plöja ännu en roman på temat.

Nostalgiskt skimmer

Therese Bohman sällar sig till en skara författare som inte sällan skriver i ett nostalgiskt skimmer. Andra kvinnliga författare i denna anda som jag kommer att tänka på är Ia Genberg och Christine Falkenland. Tre vitt skilda författare som har det gemensamt att de ofta balanserar på gränsen till det sentimentala och pretentiösa men likväl lyckas förtrolla läsaren med sina magnifika skapelser till böcker utan att man riktigt förstår hur det går till.

Allt jag kan säga är att Bohman håller en mycket hög lägstanivå. Hennes prosa är kristallklar och drar paradoxalt nog lika mycket näring av sin detaljrikedom som av det som den utelämnar.

Utmärkt jullektyr

Och hur var det med julen? Kan detta lilla alster bidra till julstämningen? O ja! I denna berättelse möter läsaren vad jag vill kalla en gammaldags borgerlig jul. Ingen norénjul dock, utan mer lik den sortens jul vi möter i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” om än med ett kraftigt nedbantat persongalleri. Allt är högtidligt, överdådigt men också en aning vulgärt och ensamt. Man går till en florist på Odenplan enkom för att inhandla en tjock girlang av gran, dricker glühwein i stället för vanlig glögg och i en av Östermalmshallens diskar syns ett helt grishuvud med ett äpple i munnen.

”Kammakargatan” är en liten pärla till bok. Den kräver lagom mycket av läsaren och är med andra ord utmärkt lektyr för den som behöver en paus i julstöket.

The post En litterär pärla av Therese Bohman first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Lina Wolffs ’Liken vi begravde’ är inspirerande och stundtals kuslig läsning.” Det skriver Bo Bjelvehammar som har läst den Augustprisnominerade romanen.

Liken vi begravde av Lina Wolff
Albert Bonniers förlag

Lina Wolff debuterade 2009 med novellsamlingen ”Många människor dör som du” och hon slog igenom 2016 med romanen ”De polyglotta älskarna”. Den boken belönades för övrigt med både Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset. Även i år är hon med romanen ”Liken vi begravde” nominerad till Augustpriset.

Lina Wolff skildrar det mörka mellersta Skåne

”Liken vi begravde” är en berättelse från mellersta Skåne – tät, ryslig, rafflande och innehållsrik. Och ofta väcks frågor om denna mörka del av provinsen, med säregna människor, i samhällets utmarker. Det rör sig ofta om vinddrivna existenser och för att tala skånska, rediga ålahuen.

Det finns olika förklaringsmodeller till detta sönderfall. En är att vi här befinner oss i ett gränsland mellan slätt, skog och vatten. I slika landskap uppstår det spänningar och motsättningar. Något som leder människor till beteenden bortom vett och sans. Vilket kan resultera i våld, övergrepp och mord.

Orter får stämplar, som förstärks över tiden. Orten Hörby nämns inte, fast vi befinner oss där i huvudsak. Men det nämns platser, som Maglasäte, Fränninge och Önneköp. Inte för att dessa platser är mer utsatta och besudlade än andra som inte nämns. Nej de nämns snarast för att ringa in området och miljöerna.

Två systrar med olika ambitioner

Berättelsen handlar om två systrar, Jolly och Peggy, som växer upp som fosterbarn i Hörby i mörkaste Skåne. De har olika ambitioner. Peggy väver en gobeläng av sitt liv, hon söker sig till böckerna och till lärdomsstaden Lund. Hon lever med en litteraturforskare, utan ängslighet och begränsningar.

Jolly stannar kvar i byn, berättar vidare både sanningar och skrönor och försöker förklara och förstå det som händer. Det är inte helt enkelt att reda ut vare sig det brutala våldet, de begravda liken eller morden på de två barnen.

Men Jolly har en stark förmåga, tillsammans med sin fostermor, att se, att lyssna och att fästa blicken. De två uppvisar både hoppfullhet och mod och visar på ljuset. Jolly har inte heller något anlag för att skämmas alltför mycket. Det är annars vanligt i dessa tider.

Jolly är klok, närvarande och betraktar saker och ting på ett naket och öppet sätt.

Men det som händer gör att de sover oroligt. Dock finns det i allt en god organisation, som skapar en positiv långsamhet. Detta tack vare två flyktingar, som av en tillfällighet hamnar på gården och har stor erfarenhet av hårda tag.

Flikar av verklighet

Som läsare vet du ingenting om vad allt rör sig omkring – fakta eller fiktion, men en del markörer flaggar för flikar av verklighet. Inte minst gäller det författarinnan Victoria Benedictsson, som går igen, och är ofta närvarande i berättelsen. Det är hon ända till slutet på Hotell Leopold vid Kongens Nytorv i Köpenhamn. Och det bryska rakbladets hugg mot halsen.

Lina Wolffs språk är livfullt och friskt

Lina Wolff är inte undanglidande, när hon närmar sig det brutala våldet eller en människas kliniska ensamhet, hon blir fullt upptagen i skildrandet och gestaltningen, på ett livfullt och friskt språk.

De märks att hon fullt ut har förmågan att på ett trovärdigt vis levandegöra både miljöerna och karaktärerna.

Lina Wolffs ”Liken vi begravde” är inspirerande och stundtals kuslig läsning.

The post Lina Wolffs roman är tät, ryslig och rafflande first appeared on Opulens.

NOBELPRISTAGARE. László Krasznahorkai har tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Med anledning av detta så återpublicerar vi Gregor Flakierskis recension av Nobelpristagarens roman ”Herscht 07769”.

László Krasznahorkai är en säregen berättare

Herscht 07769 av László Krasznahorkai
Övers: Daniel Gustafsson
Norstedts

Ungraren László Krasznahorkai är en säregen författare som skriver säregna romaner. Hans senaste på svenska ”Herscht 07769” är ett originellt verk som på ett drastiskt men samtidigt humoristiskt sätt tar sig an livets stora frågor, utan att förlora förankringen i samtiden.

Också formen är speciell, romanen består av en enda lång mening över 370 sidor. Allt hänger samman och det inte nödvändigtvis alltid av godo.

Bokens titel syftar på postnumret i en fiktiv småstad i forna Östtyskland, landet som icke är och som i romanen refereras till som ”gamla tiden”. Den lilla stadens befolkning har naivt trott att återföreningen skulle medföra frihet och välstånd till alla, men det blev inte riktigt så, för att uttrycka det snällt.

Istället ledde det till företagsnedläggelser, arbetslöshet, urholkade sociala förmåner och allmän hopplöshet. Mer anslutning än återförening, men det tyska ordet ”Anschluss” har en betungande historiskt arv och är därför tabu.

Uppblossande nazism

Ett annat mindre positivt fenomen som drabbar Kana, som staden heter, är en uppblossande nazism. Desperata människor söker gärna desperata lösningar.

Och där i staden bor Florian Herscht, uppvuxen på en institution, med ett dunkelt förflutet, eller inget förflutet alls, har han blivit omhändertagen av den lokale nazisthövdingen, en tvivelaktig och ambivalent figur. Florian uppskattar sin gynnare, Bossen kallad, och är redo att försvara och ursäkta honom i alla eller åtminstone de flesta lägen, även om han blir illa behandlad av honom, vilket händer lika ofta som de goda stunderna och de hyggliga handlingarna inträffar.

En udda gestalt

De andra nazisterna håller han sig undan från, han ogillar dem lika mycket som deras åsikter, och de återgäldar hans ogillande med nedlåtande förakt.

Florian är stor och stark, snäll och hjälpsam, lite långsam och en smula udda. Han arbetar svart tillsammans med nazistledaren. För övrigt är hans försörjning, liksom för de flesta i Kana, Harz IV, antingen arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag.

I sin bildningsiver deltar han i kvällskurser i naturvetenskap, och efter att han missförstått Big bang-teorin (om det verkligen är ett missförstånd?!) tror han att jordens undergång är nära, och ser sig därför föranlåten att brevledes meddela den insikten till förbundskanslern Angela Merkel.

Som till hans förvåning och besvikelse inte besvarar breven.

Förvandlas till mördarmaskin

Det inträffar en rad märkliga händelser i trakten av den lilla staden, och det kulminerar med ett tragiskt fall som berör Florian på djupet. Än värre blir det när han får bevis vilka som är de skyldiga. Hans värld rasar samman, och från beskedlig yngling förvandlas han till en hänsynslös mördarmaskin.

Krasznahorkai berättar i en vindlande mening

Berättelsen löper vindlande i en enda mening genom hela romanen, och Krasznahorkai låter historien avvika i diverse sidospår för att sedan smidigt och sömlöst hitta tillbaka till huvudtemat. Han är en lysande berättare med en omtumlande berättarglädje.

Romanens grundton är däremot allt annan än glad, den är snarare djupt pessimistisk. Bokens motto är ”Hoppet är ett misstag”, och det är en hopplöshet som bottnar i så mycket ondska, dumhet, svek och illvilja.

Bachs musik ett motmedel

Men det kanske trots allt finns en öppning, en möjlig försoning. Och den finns i Johann Sebastian Bachs musik. Florian har lärt sig att lyssna på den, och kan till slut till och med höra den inom sig, för honom förkroppsligar den perfektion, helt i avsaknad av ondska, och ett motmedel till undergången.

Hoppet är ändå inte helt och hållet ett misstag.

The post Krasznahorkai får Nobelpriset i litteratur 2025 first appeared on Opulens.

SPORTROMAN. ”Rita Bullwinkel tappar aldrig i intensitet eller koncentration och hon är oerhört konkret och precis i uttrycket,” skriver Thomas Almqvist, som också konstaterar att ”Huvudslag” är en mycket annorlunda och inspirerad sportroman.

Huvudslag av Rita Bullwinkel
Översättning: Anna Hörnell
Rámus

Rita Bullwinkel föddes 1988 i San Francisco, där hon fortfarande bor. Hon debuterade 2018 med en novellsamling. ”Huvudslag” är hennes första roman och med den introduceras hon på svenska.

Den handlar om åtta tonårstjejer och sju boxningsmatcher, från kvartsfinaler till final i turneringen Daughters of America’s Cup. Det är en boxningsturnering på ett dammigt gym, Bob’s Boxing Palace i Reno.

Riktigt bra sportroman

”Huvudslag” är en riktigt bra sportroman men framför allt en skildring av åtta unga kvinnors mentalitet, psykologi och drivkraft. Vi får en skarpsynt bild av USA, klass, familjerelationer, uppväxt, rivalitet och begär.

Match för match, slag för slag får vi veta vad som driver tonårsboxarna, var de kommer ifrån och vilka tankar som snurrar i deras huvuden, som de desperat försöker skydda mot slag.

Romanen nominerades till Bookerpriset och till Dublin Literary Award och gick till finalen om Pulitzerpriset.

Sporten går ut på att de ska slå varandra för att vinna poäng. Tjejerna är mänskliga måltavlor. Bullwinkel växlar perspektiv mellan matcherna och vi får följa tjejernas tankar i en form av inre monologer. Det börjar med en kvartsfinalomgång och de som förlorar åker ut. Varje rond är två minuter lång och varje match åtta ronder. Poängdomaren bedömer slagen och hur och var de träffar på kroppen.

Daughters of America’s Cup är den största, viktigaste och tuffaste damturneringen för juniorer i USA. På samma gång som vi får vara med om boxningsmatcherna får vi också en inblick i de unga kvinnornas innersta tankar.

Tjejerna är brutala som boxare. De är hänsynslösa och välriktade. Bullwinkel tecknar skoningslöst insatserna, förloppet och alla offer som boxningen kräver. Här finns hela tiden en tankens klarhet, som även avspeglar sig i språket.

Bullwinkel skriver med precision

De unga boxningstjejerna sitter fast i sina egna öden, oförmögna att kunna ändra på sin situation. Här finns ett ödesmättat allvar, det känns som om ett dunkelt hot hänger över dem.  Tillsammans bildar minnesbilderna en rik väv av hågkomster från ett ibland svårtolkat förflutet. Dramatiska, känsloladdade och ibland dråpliga situationer avlöser varandra i snabb takt. Nuets ögonblick färgas av det förflutna, allt är närvarande och sker i presens. Noggrannhet och exakthet i återgivningen av detaljer är utmärkande drag för Bullwinkels sätt att skriva.

Rita Bullwinkel tappar aldrig i intensitet eller koncentration och hon är oerhört konkret och precis i uttrycket. Hon skriver tänkvärt och inspirerat och är en väldigt god stilist. Det finns också en grundton av sorg och vemod i romanen. ”Huvudslag” är en annorlunda sportroman och jag har nog aldrig tidigare läst något liknande.

The post Bullwinkels bok om boxningstjejer är briljant first appeared on Opulens.