ROMAN. Elisabeth Brännström har läst Johanne Lykke Naderehvandis aktuella roman ”Rök och speglar” och uppskattar såväl konstruktionen som det stilistiska utförandet.

Rök och speglar av Johanne Lykke Naderehvandi
Albert Bonniers förlag

Klockan 03.37 en natt i december vaknar Bernarda Moltke för tredje gången i rad av att en benig hand drar i hennes täcke och försiktigt rör vid hennes fötter. Bernarda, som bor ensam med sin lilla dotter Paloma i en lägenhet vid Möllan i Malmö, försöker förtvivlat hitta en naturlig förklaring, men misslyckas.

Paloma sover i allsköns ro i sin säng och lägenheten är tom på folk.

När Bernarda lite senare hör körsång inifrån madrassen och en magerlagd flicka klädd i märkliga kläder uppenbarar sig hopkrupen på hennes byrå går det upp för henne att det spökar och att spöket är hennes bästa vän Asta som avled under tragiska omständigheter för tjugofem år sedan.

Det är egentligen inte första gången som Bernarda känt av Astas närvaro. Hon har dykt upp i kulisserna till och från under alla de år Bernarda sörjt och saknat henne, hennes ansikte har skymtat fram i speglar och hennes speciella doft av parfym och nässelschampo har ibland flutit förbi i luften, men det är först nu när Asta framträder i något som påminner om en tydlig fysisk form som Bernarda är på väg att helt brytas ner av den enorma smärta som hennes återkomst för med sig.

I den rika, ödesmättat laddade romanen ”Rök och speglar” berättar Johanne Lykke Naderehvandi om tonårsflickorna Asta och Bernardas intensiva vänskap som alltför tidigt bryts av döden, och om den känsliga Bernardas förlamande sorg som hindrar henne ifrån att leva ett lyckligt vardagsliv med man och dotter, hur mycket hon än försöker.

Bernarda bär också på en skamfylld hemlighet som tynger henne genom åren. Hon vet vad som hände natten då Asta dog, men hon har aldrig sagt något och det är inte förrän hon vågar föra fram sanningen i ljuset som hon kan göra sig fri från traumat i sitt förflutna.

Johanne Lykke Naderehvandi låter i ”Rök och speglar” sitt högst individuella, atmosfäriska språk spänna över hela registret och en tät stämning uppfylld av dofter, färger, smaker och ljud byggs upp runt de två femtonåriga flickorna som växer upp bakom scenerna på mer än en teater. Båda är, precis som författaren själv, döttrar till teaterarbetare anställda vid Malmö stadsteater, Föräldrarna ägnar sig också åt att resa runt i Europa, med eller utan barn, för att kunna utöva sin älskade konstform. Barnen: Bernarda och Silas och Asta och hennes lillebror Fox, kommer i andra hand och deras annorlunda, inte sällan utsatta situation, skapar starka band dem emellan. En aning för starka för Bernarda, som går sönder inuti och aldrig riktigt återhämtar sig efter att Asta oväntat försvunnit från jordelivet.

”Rök och speglar” griper tag i mig nästan omedelbart och greppet håller nästan hela vägen till sista sidan. Johanne Lykke Naderehvandis språk är så sensoriskt utvecklat att det trollbinder. Speciellt scenerna från Bernarda och Astas ungdom och interiörerna från den gamla teatern i Malmö är så ljuvligt absorberande att jag läser glupskt med alla sinnen vidöppna.

Enda problemet med romanen är att den innehåller väl många sidospår, Det är spår som visserligen för det mesta fördjupas, men som ibland bara leder till lätt förvirring. Dock är detta ett ganska litet problem om man ser till helheten i den här i det stora hela utmärkt konstruerade romanen om en vuxen kvinnas svårigheter att komma över ett barndomstrauma och lära sig att handskas med verkligheten i en grå och avförtrollad värld.

The post Johanne Lykke Naderehvandi trollbinder med ”Rök och speglar” first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Paul Austers senare år förmörkades av den lungcancer som nu medfört hans död, 77 år gammal. Hans liv förmörkades också av tragedin med den nerknarkade sonen från det första äktenskapet. Austers son vållade sin späda dotters död och sedan sin egen (detaljerna kan läsas på nätet).

Av hans roman ”The Music of Chance” (”Slumpens musik”) minns jag mest den märkliga vadslagningen: den som förlorar tvingas bygga en oändlig stenmur, ett slit utan slut. Förlagsreklamen påstår att han var inspirerad av Franz Kafka, Samuel Beckett och bröderna Grimm – jag kom mer att tänka på Robert Frosts dikt ”Mending Wall” och Anders Österlings kallmur i dikten om den lantliga kyrkogården.

Auster höll sig gärna till New York i sina romaner. Han bodde kvar i Brooklyn också i sitt andra äktenskap med Siri Hustvedt vars böcker är lika läsvärda som hans. När jag recenserade Austers ”Resor i Skriptoriet” (”Travels In The Scriptorium”) påstod jag att den var som en elegant florettfäktning. En god vän till mig som just läst hans New York-trilogi är mera kallsinnig:  ”Jag har alltid upplevt något syntetiskt hos Auster. Allt som sker förefaller äga rum inom ett intellekt. Inga fåglar sjunger, inga blommor doftar.”

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Paul Auster har avlidit first appeared on Opulens.

ROMAN. Gregor Flakierski har läst en berättelse som löper vindlande i en enda mening. Det rör sig om romanen ”Herscht 07769” av den säregne ungraren László Krasznahorkai.

Herscht 07769 av László Krasznahorkai
Övers: Daniel Gustafsson
Norstedts

Ungraren László Krasznahorkai är en säregen författare som skriver säregna romaner. Hans senaste på svenska ”Herscht 07769” är ett originellt verk som på ett drastiskt men samtidigt humoristiskt sätt tar sig an livets stora frågor, utan att förlora förankringen i samtiden.

Också formen är speciell, romanen består av en enda lång mening över 370 sidor. Allt hänger samman och det inte nödvändigtvis alltid av godo.

Fiktiv småstad i DDR

Bokens titel syftar på postnumret i en fiktiv småstad i forna Östtyskland, landet som icke är och som i romanen refereras till som ”gamla tiden”. Den lilla stadens befolkning har naivt trott att återföreningen skulle medföra frihet och välstånd till alla, men det blev inte riktigt så, för att uttrycka det snällt.

Istället ledde det till företagsnedläggelser, arbetslöshet, urholkade sociala förmåner och allmän hopplöshet. Mer anslutning än återförening, men det tyska ordet ”Anschluss” har en betungande historiskt arv och är därför tabu.

Uppblossande nazism

Ett annat mindre positivt fenomen som drabbar Kana, som staden heter, är en uppblossande nazism. Desperata människor söker gärna desperata lösningar.

Och där i staden bor Florian Herscht, uppvuxen på en institution, med ett dunkelt förflutet, eller inget förflutet alls, har han blivit omhändertagen av den lokale nazisthövdingen, en tvivelaktig och ambivalent figur. Florian uppskattar sin gynnare, Bossen kallad, och är redo att försvara och ursäkta honom i alla eller åtminstone de flesta lägen, även om han blir illa behandlad av honom, vilket händer lika ofta som de goda stunderna och de hyggliga handlingarna inträffar.

En udda gestalt

De andra nazisterna håller han sig undan från, han ogillar dem lika mycket som deras åsikter, och de återgäldar hans ogillande med nedlåtande förakt.

Florian är stor och stark, snäll och hjälpsam, lite långsam och en smula udda. Han arbetar svart tillsammans med nazistledaren. För övrigt är hans försörjning, liksom för de flesta i Kana, Harz IV, antingen arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag.

I sin bildningsiver deltar han i kvällskurser i naturvetenskap, och efter att han missförstått Big bang-teorin (om det verkligen är ett missförstånd?!) tror han att jordens undergång är nära, och ser sig därför föranlåten att brevledes meddela den insikten till förbundskanslern Angela Merkel.

Som till hans förvåning och besvikelse inte besvarar breven.

Förvandlas till mördarmaskin

Det inträffar en rad märkliga händelser i trakten av den lilla staden, och det kulminerar med ett tragiskt fall som berör Florian på djupet. Än värre blir det när han får bevis vilka som är de skyldiga. Hans värld rasar samman, och från beskedlig yngling förvandlas han till en hänsynslös mördarmaskin.

Krasznahorkai berättar i enda vindlande mening

Berättelsen löper vindlande i en enda mening genom hela romanen, och Krasznahorkai låter historien avvika i diverse sidospår för att sedan smidigt och sömlöst hitta tillbaka till huvudtemat. Han är en lysande berättare med en omtumlande berättarglädje.

Romanens grundton är däremot allt annan än glad, den är snarare djupt pessimistisk. Bokens motto är ”Hoppet är ett misstag”, och det är en hopplöshet som bottnar i så mycket ondska, dumhet, svek och illvilja.

Bachs musik ett motmedel

Men det kanske trots allt finns en öppning, en möjlig försoning. Och den finns i Johann Sebastian Bachs musik. Florian har lärt sig att lyssna på den, och kan till slut till och med höra den inom sig, för honom förkroppsligar den perfektion, helt i avsaknad av ondska, och ett motmedel till undergången.

Hoppet är ändå inte helt och hållet ett misstag.

The post László Krasznahorkai är en säregen berättare first appeared on Opulens.

PROSA. ”Jag kan inte komma ifrån känslan av att detta är litteratur som verkligen föddes med socialdemokratin och det svenska folkhemmet. Några verkliga bekymmer finns inte, här finns ingen hunger eller penganöd,” skriver Jesper Nordström om Uno Engs författarskap.

Vad hade hänt om Albert Camus varit en typisk ”Östermalmsherre” med fluga, paletå och hatt och tagit en spänstig promenad ut på Djurgården där han mött, samtalat med och inspirerats av Tage Danielsson? Kanske hade det litterära resultatet blivit något i stil med Uno Eng (1909-1972) detta unikum i svenskt litterärt liv. Uno var advokat till yrket och det är värt att stanna ett tag vid fenomenet skrivande jurister. I vår samtid har vi Leif Silbersky vars kriminalromaner närmast är en säkerhetsventil för det juridiska. Här kan det mänskliga stora dramat och psykologin bakom brottet gestaltas bortom den torra paragrafen.

Men juridiken ligger också nära litteraturen i en mer dunkel mening; själva fallet uppstår i språket. Knappt något yrke ligger så nära det språkliga då på gott och ont ett fall vinns eller förloras på grund av det språkliga, ja retoriska rent utav.

Om Silbersky skriver sina romaner som en slags kvalificerad hobby, bisyssla – i brist på bättre och mer respektfull formulering – så är det som om Uno Eng låter kanslisvenskan och det torrt sakliga ur lagens värld leta sig vidare in i hans litteratur.

Som om kravet på den sakligt sammanbitne tjänstemannen gestaltas med en märklig lakonisk melankoli. Livet är som det är, varken mer eller mindre, med en stor portion defaitism.

Eng var en högprofilerad jurist som gärna tog på sig svåra fall och skapade prejudikat och jag tar det närmast för axiomatiskt att den svala kylan och korrektheten ibland brast och öppnade upp för något mer passionerat. I hans litterära värld resulterar det dock inte i våld och galenskap; en vanligt förekommande scen med variationer är var man skulle kunna kalla den besatta överdrivna godheten.

En tiggare knackar på dörren och väntar sig väl mest några slantar till pilsner och blir i stället med milt våld inföst i lägenheten, bjuden på stek och snapsar, hans paltor slits av honom och kastas ner på gatan, sedan ett bad och han får välja en ny kostym. Det är psykologin hos ensamma som när de väl träffar någon rusar åstad för mycket. Det är män som tänker och röker för mycket och någonstans mellan punschglasen och cigarillen bara kan mumla för sig själv ”jag undrar vad som väntar på månen. Troligen pommes frites och…”

Jämförelsen med Camus var nog överdriven, men i det språkligt korta närmast staccatoartade kommer samma osammanhållna värld fram. Men det är snarare en slags absurdism med doft av Monty Python som i sin tur verkar haft en fot i Cambridge eller Oxfords mest världsfrånvända hörn.

Jag kan inte komma ifrån känslan av att detta är litteratur som verkligen föddes med socialdemokratin och det svenska folkhemmet. Några verkliga bekymmer finns inte, här finns ingen hunger eller penganöd utan det är den svenska bokliga medelklassens små kulturella neuroser som skildras, och där saknar han ju knappast arvtagare.

Oftast handlar det om en slags valhänt, tafatt snällhet. Det är kort sagt inga soppkök eller stora tragiska scener, snarare är det fastighetsägaren som inte tar någon kreditupplysning utan bedömer sökande efter vilken bokhylla och bildning de för med sig in i huset.

Han var alltid en särling i det svenska litterära livet, men att hans sista roman ”Abisag” kom 1971 är närmast bra tajming. Ett nytt politiskt ensidigt litterärt klimat hade fötts efter 1968 där det verkligen gällde att ta ställning och hade nog haft svårt att hysa en författare där den distanserade grubblande melankolin och defaitismen var röda tråden. ”Abisag” har ett lite mer högspänt, psalmiskt tonfall och utgör en avrundning på ett högst besynnerligt författarskap som både roar i sin typiska stofilhumor men också framstår som milt skrämmande i sin distanserade handlingslösa kyla.

The post På spaning efter den folkhemstid som flytt: Uno Engs författarskap first appeared on Opulens.

NOBELPRISET. Frågan om vad författare får och inte får skriva ställs i fallet Handke på sin spets. Vilken roll ska personliga och omdiskuterade politiska ställningstaganden få spela? skriver Kurt Bäckström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När Peter Handke blev uppringd av Svenska akademiens Anders Olsson och meddelades att han fått 2019 års Nobelpris i litteratur var han ute i svampskogen. Den österrikiske författaren förklarade att han var mycket överraskad. Det var han inte ensam om. Han har tidigare varit aktuell för priset, åtskilliga menar att hans storhetstid inträffade på 1980-talet.

The post Fallet Handke väcker frågor first appeared on Opulens.

FRANSK LITTERATUR. Med utgångspunkt i Michel Houellebecqs aktuella roman Sérotonine gör Claes-Magnus Hugoh en analys av författarskapet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När Michel Houellebecq väljer att kalla sin nya roman Sérotonine är det en signal, att temat för denna roman kommer att vara depressionen som tillstånd. För vad är egentligen serotonin? Jo, det är en av de viktigaste signalsubstanserna i hjärnan, tillsammans med noradrenalin och dopamin fungerar serotoninet som transmittor i hjärnans synapser. Serotoninet är därmed avgörande för det psykiska välbefinnandet.

The post Helgessän: Att leva i en deprimerad tid first appeared on Opulens.