RÖTMÅNAD. ”Skildringar av rötmånad och hetta i litteratur och film visar hur fysiska förhållanden påverkar psyke, moral och sociala normer.” Det skriver Jesper Nordström som vantrivs i rötmånaden som nu går mot sitt slut.

Rötmånaden – den heta och kvava perioden under sensommaren – används i litteraturen och filmen som en faktor som påverkar både kropp och moral. I mildare fall som irritation, i värre fall närmast som en ursäkt för förkastligt beteende. ”Det var värmen som mördade honom, inte jag.”

I ”Gösta Berlings saga”, av Selma Lagerlöf, beskrivs hur värmen gör Värmlands sjöar stillastående och luften tung, vilket påverkar människornas beteende: de talar försiktigt, handlingar fördröjs samtidigt som normer verkar mindre bindande.

I Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” gör sensommarens hetta Stockholm kvavt och tryckande. Glas upplever svett och värme som en fysisk obehaglighet vilken påverkar hans tankar och handlingar. Det är i detta förändrade sinnestillstånd han fattar beslutet att mörda pastor Gregorius. Apropå doktor Glas var det nog så att den konservativa klädkoden också bidrog. En doktor i 1920-talets Stockholm slängde förmodligen inte av sig kavajen hur som helst.

Hettan framstår alltså som en faktor som upplöser kontroll och moral. I de äldre stadsmiljöerna tillkom förr i tiden också stanken och den mer tydliga och bokstavliga förruttnelsen, som på något vis gör den moraliska förruttnelsen mer ursäktbar. Vi säger ju ”kallt mord” men ”i stridens hetta” när det handlar om ett impulsivt dråp. Solen som mördare om man vill dra det till sin spets. Om månaden april skrev Strindberg att det var ett liv och ett kiv. Om augusti kunde vi månne dikta att det var ”ett jäsande och en stank”.

Solen som lyser och löser upp

Albert Camus drar ansvarslösheten till sin spets i romanen ”Främlingen” från 1942. Där är det solen och hettan som direkt påverkar Meursaults handling när han skjuter araben på stranden.

Den starka solen gör honom blind och irriterad, reflexen att skjuta sker i kroppens automatiska reaktion på hettan, inte på grund av hat eller något medvetet beslut. I korta meningar dras han mot mordet. ”Hoppsan nu hände det.” Upptakten till skottet är en litterär passage som i sin fatalism har få motsvarigheter i världslitteraturen.

I Harry Martinsons ”Nässlorna blomma” bidrar rötmånaden till att göra fattigdomen och den sociala utsattheten än mer påtaglig. Stanken av ruttnande potatis och den kvava luften blir konkreta hinder i barnens vardag. Det är inte lätt att koppla av i något sammanhang alls. För att inte tala om hur det i Sven Delblancs författarskap uppstår äktenskapliga konflikter om hur mycket som skall göras…”värmen den söker mig”.

Judith Herman skildrade på 1990-talet det nolläge och vilsenhet som uppstod efter murens fall i novellsamlingen ”Sommarhus, senare”.

Strukturer och orsaker suddas ut. Värmen gör att handlingar och händelser blir svåra att urskilja: saker sker utan tydlig anledning, ”inget och allt bara händer hipp som happ”. Fysiskt och psykologiskt påverkar hettan karaktärernas förmåga att agera. Ett gäng semestrar på någon tropisk ö. De äter vattenmelon, röker hasch, ligger med varandra i en enda sorgligt meningslös klistrighet. Med sina ytterst korta meningar framstår Judith Herman som ett slags ny Hemingway. Men där vår käre Ernest dolde meningen under den ordkarga ytan är det som om det betydelsebärande gått sönder i solen hos Herman.

Rötmånad och hetta på film

Samma fenomen träffar vi på även i filmens värld. En film som sticker ut i den svenska filmhistorien är förstås Jan Halldoffs ”Rötmånad” som hade premiär 1970. Det är en bisarr och nattsvart komedi, i skärgårdsmiljö, om ett urspårat familjeliv. Filmen både drev med och red på dåtidens sexvåg. Den slutar med ond bråd död och total katastrof.

Spike Lees ”Do the Right Thing” från 1989 visar först en nästan trög, händelselös hetta som gradvis övergår i utbrytande våld. Hög temperatur ökar irritation och gatuvåld – väl belagt i kriminologi – och värmen fungerar här som katalysator för aggressioner som eskalerar till konflikter och upplopp.

I filmen ”Gomorra”, från 2008, (regisserad av Matteo Garrone) gestaltas det sambandet på ett än mer brutalt sätt. Till skillnad från ”Gudfadern”, som skapade den tröttsamma klichén att alltid skildra maffian som förfinad – ”en elegant kostym, ett beställningsmord och mormors tomatsås, tack” – visar ”Gomorra” ett evigt kletigt, svettigt Neapel där slagsmål kan uppstå över småsaker.

Hetta och kvav luft förstärker det sociala sönderfallet och gör våld och kaotiskt beteende till en vardaglig realitet. Det är inte bara smutsigt, det är slitet och nedgånget och så där dammigt varmt som det nog bara kan vara i en betongförort i södra Italien. Filmen har till och med en förstärkt kornighet som för att understryka något av den grovhet som präglar allt. Två ungdomar dricker läsk och får i uppdrag att utföra ett mord. Det hela skildras som en banalitet i stil med att gå ett inköpsärende till butiken. Kanske blir våldet också ett slags thrill i en överhettad fattig värld där dagarna ter sig enahanda.

Om du själv dängt lite mer med disken och varit mer disträ än vanligt i sommarvärmen så ger alltså kulturen dig ett alibi, ett slags rätt till avvikande beteende.

Skildringar av rötmånad och hetta i litteratur och film visar hur fysiska förhållanden påverkar psyke, moral och sociala normer. Värmen skapar tröghet, upplöser kontroll, ökar irritation och kan direkt utlösa impulsivt eller våldsamt beteende – från Meursaults automatiska handling i ”Främlingen” till gatuvåldet i ”Do the Right Thing” och Camorrans brutala vardag i ”Gomorra”.

Ja, märk glidningen mellan Camorra och Gomorra! Syndens näste i Bibeln var även det en stad präglad av hetta.

Snart är rötmånaden över

Jag går i skrivande stund för att hämta ett glas vatten och påträffar en ytterligt äcklig liten vit mask i slasken. Det är som om värmen och förruttnelsen nästan har ett drag av biblisk straffdom över sig. Det skall alltså inte bara vara outhärdligt varmt, det skall tydligen vara så där krypande äckligt också så att det riktigt går in i märgen på en.

Få saker kan vara så nervpåfrestande som att försöka hålla ett kök så där härligt medelklassfräscht under heta dagar i augusti. Jag är tacksam för att vi snart går mot en tid när allt blir rent, friskt och klart igen.

The post Rötmånad – när hettan löser upp moralen first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Boken heter ju ‘Descartes dotter’ men skulle lite gärna kunna heta Descartes irrationalitet,” skriver Jesper Nordström, som läst Magnus Florins aktuella roman, med uppenbar behållning.

Descartes dotter av Magnus Florin
Albert Bonniers Förlag

När jag läst någon av Magnus Florins böcker så har alltid ett slags klåda, en irritation infunnit sig beträffande hur man skall karaktärisera den litteratur han skapar. Hur sätta en etikett? Så kom det då en bild till mig mellan Nescafé och Facebookbläddrandet i vardagens blaskighet; hans böcker är som att hitta ett museum som inte nämns i de stora reseguiderna och som ligger i gränslandet mellan konst, kuriosa och teknik.

Det är med andra ord inte Louvren i Paris, men inte heller kannibalmuseet i Önneköp. Tänk er de där samlingarna som finns med mässingsklockor, någon fjäderdriven mekanik som tyst tickar på i en slags diskret sirlighet. Här uppstår ofta det positivt konfunderade i gränszonen mellan det sakligt vetenskapliga och den världssyn som ges vid handen. Samlingen av tidmätare och navigationsinstrument runt nollmeridianen i Greenwich är ett utmärkt exempel på vad jag vill komma åt, ”här ser vi en liten brun låda med tre vred som sades kunna förklara hela solsystemet.”

Nu kulminerar Florin i detta avseende med sin nya roman, ”Descartes dotter”, där huvudfiguren är ingen mindre än René Descartes, den västerländska tänkare som alla känner igen med sitt ”cogito, ergo sum”.Man behöver inte känna till Descartes tänkande i detalj för att uppleva detta lilla knarriga kammarspel till roman, men det kan hjälpa att känna till att han själv närmast blev svaret skyldig inför frågan om var själen och kroppen möts i hans metafysik. Visst, han sa det var tallkottkörteln men det kan lika gärna varit ett snabbt framhasplat svar när han blev trängd i frågeställningen av Drottning Kristina.

Här i fiktiv variant är han på väg med skepp mot sin tjänstgöring som just ett slags hovfilosof i Stockholm och det slutna rummet som ett skepp innebär blir ju anledning till konflikt och dramatik. Men det är fråga om en lågmäld och lite krypande dramatik. I ena scenen diskuterar han Guds beskaffenhet med kaptenen. I nästa scen spelar han en runda kägla på däck och tar ett bloss på kritpipan med mannarna, som börjar bli lite irriterade på den världsfrånvända ömfotingen.

Så var det ju det där med hans koffert och det är svårt att säga något om den utan att förstöra läsningens mer oväntade överraskningsmoment. Men låt mig säga så här; kanske har Magnus Florin här velat ge ett slags gestalning åt sprickorna i Descartes tänkande och också ingjutit en mild slags galenskap som visar på mänsklighet

I alla fall jag hade länge den missuppfattningen att västerlandets stora vetenskapare på 1600-talet levde i ett slags upphöjd lyx på ett slott och bara tänkte och skrev. Sanningen är väl snarare tvärtom, de hade umbäranden livet igenom och jagades av kyrkan och av de ständiga krigen som pågick… Boken heter ju ”Descartes dotter” men skulle lite gärna kunna heta Descartes irrationalitet. Galenskap vore för mycket sagt, snarare är det fråga om Descartes mänsklighet bakom det systematiska och rationella tänkande han uppvisade.

The post Florin gestaltar sprickorna i Descartes tänkande first appeared on Opulens.

BORTGÅNG. Författaren Agneta Klingspor har avlidit efter en kort tids sjukdom, meddelar familjen för TT.

Agneta Klingspor föddes 1946 i Lysekil och växte upp i Uddevalla. Hennes debut skedde 1977 med dagboksromanen “Inte skära bara rispa” som fick en uppföljare i Nyckelroman: 1977–1992 (1994).

Även romanen “Framkallning” (1999) har självbiografisk karaktär och handlar om förhållandet till fadern.

Hennes sista bok var romanen “Går det åt helvete ska jag ändå dö” från 2016.

Böckerna utgår i princip alltid från hennes eget liv.

– Jag har en väldigt oromantisk syn på mig själv. Jag ser på mig själv kort och gott som ett material och det är det materialet jag arbetar med, sade hon i en intervju med TT om romanen “Stängt pga hälsosjäl” (2010)

Boken gestaltar en kvinnas alltmer avskalade existens efter ett sjukdomsbesked och texten kom till eftersom det som fanns i genren var så “tradigt skrivna”, menade författaren.

I sin bok gestaltar Agneta Klingspor såväl ångesten som ilskan, dödsrädslan och den där oförklarliga ömheten hon vid sällsynta tillfällen känner för cancern som slagit bo i hennes bröst.

Klingspor har publicerat såväl poesi som prosa. Hennes författarskap har en feministisk tendens, präglas av en ovanlig erotisk öppenhet och sägs ha ett särskilt öga för det tragikomiska. Hon har främst vunnit uppskattning för sina äventyrligt spontanistiska improvisationer.

Agneta Klingspor blev 76 år.

TT Nyhetsbyrån

The post Agneta Klingspor avliden first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Ett ukrainskt portalverk, essäer om havet och kärleksbrev till fiktionen – så ser boksommaren ut. Här är nyheterna att se fram emot, skrivna av bland andra Oksana Zabuzjko, Patrik Svensson och Johannes Anyuru.

“Den lodande människan” av Patrik Svensson

Debutboken “Ålevangeliet” renderade honom ett Augustpris. Nu är Patrik Svensson tillbaka vid havet, som han utforskar ur nya perspektiv: hur bidrog kaskelotvalen till exempel till upplysningen? Det handlar också om den nyfikenhet som i alla tider har fått människor att ge sig ut på öppet hav.

“De andras land” av Leïla Slimani

Slimani tilldelades Goncourtpriset för “Vaggvisa”, och kommer nu med en trilogi om Marocko efter kriget. I centrum står marockanska Amine Belhaj som strider i den franska armén och möter Mathilde från Alsace. De två återförenas i Rabat 1947 och lever ett liv fullt av umbäranden. Boken skildrar också de spänningar mellan kolonisatörer och nationalister som mynnar ut i Marockos självständighetsförklaring 1956.

“Fältstudier i ukrainskt sex” av Oksana Zabuzjko

Den har utnämnts till ett portalverk för det fria Ukraina och gavs ut i Sverige 2006. Nu kommer Zabuzjkos bok i nytryck. Romanen handlar om en kvinnlig litteraturvetare som försöker frigöra sig från en våldsam och destruktiv kärleksrelation, strax efter Sovjetunionens fall – och författaren drar en parallell mellan de ukrainska männens behandling av de ukrainska kvinnorna och Sovjets förhållande till Ukraina.

“Ixelles” av Johannes Anyuru

Anyuru är tillbaka med den första romanen sedan Augustprisbelönade “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Den handlar om Mio som dör, och Rut som ensam uppfostrar deras gemensamma son. Men en dag får hon höra om en medvetslös pojke som har en inspelning med Mios röst – trots att maken borde vara död. Den vindlande romanen beskrivs som “ett kärleksbrev” till biblioteken, fiktionen och påhittade liv.

“Löftet” av Damon Galgut

Damon Galgut har varit nominerad till Bookerpriset flera gånger men fick det till slut för romanen “Löftet”. Där återberättas en vit familjs liv i skuggan av det sönderfallande apartheidsystemet – och boken kan läsas som en allegori över den vita befolkningens skuld. Galgut skildrar Sydafrika från regimens sista dagar fram till 2018, när Jacob Zuma avgår som president och framtidshoppet har kommit på skam.

“Fine de Claire” av Daniel Gustafsson

Det handlar om en människas många lager när Daniel Gustafsson är tillbaka efter Augustprisnominerade “Odenplan”. En kvinna kör söderut genom Sverige mot ostronodlingarna på franska Atlantkusten, via själlösa hotell längs Europas motorvägar. En äventyrsberättelse från 1800-talet tränger också in i samtidsskildringen.

“Fri” av Lea Ypi

Den här memoarboken av Lea Ypi – professor i politisk teori vid London School of Economics – tilldelades det brittiska Ondaatjepriset. Det är en skildring av hennes uppväxt i Albanien under kommunismens kollaps, där isolering och övervakning präglade vardagen tills regimen föll 1990. Men även den nya friheten visar sig ha en brutal baksida.

“Fosterlandet kommer att lämna dig i sticket, min son” av Arkadij Babtjenko

Med humor, satir och ursinne skildrar ryss-ukrainske Babtjenko, som själv är krigsveteran, krigets verklighet i Ukraina. Nyskriven prosa, som enligt förlaget är både “gränslös” och “skoningslös” i sina betraktelser av tragedin som nu pågår.

“Skogslandet” av Lisa Röstlund

Det pågår en strid om Sveriges skogar – och journalisten Lisa Röstlund har trängt djupt in i den. Medan vissa larmar om att de sista skogarna försvinner menar skogsbolag att landet fortfarande är rikt på skog. Lisa Röstlund går till botten med hur det ligger till, och stöter på människor som bara vill uttala sig anonymt, grannar som har dödshotats och etablerade forskare som blir utmobbade.

“Februari 33” av Uwe Wittstock

Den här boken kan läsas som en historielektion eller en thriller. Den handlar om februari 1933, den månad då allt förändrades i Tyskland – efter att Adolf Hitler valts till rikskansler. Utifrån dagböcker och dokument skildrar Wittstock hur Weimarrepublikens litterära liv ödeläggs och tillvaron skakar för författare som Bertolt Brecht, Erich Maria Remarque, Else Lasker-Schüler och Alfred Döblin. Men vem anpassar sig och vem flyr?

“Ett land av snö och aska” av Petra Rautiainen

The Guardian valde nyligen Petra Rautiainens debutbok till en av årets bäst översatta böcker. Det är en historisk roman, om ett kapitel tystad nordisk historia. I det finska Lappland kallas en ung soldat in 1944 för att arbeta som tolk i ett nazistiskt fångläger, där “rasförrädare” och samer lever under ohyggliga förhållanden. Ett par år senare kommer en journalist till platsen, där hon får kontakt med en ung samisk flicka – och omfattningen av de tystade händelserna uppdagas.

Elin Swedenmark/TT

The post Sommarens nya heta böcker first appeared on Opulens.

ROMANSVIT. Medan den ouppklarade mordbranden på Scandinavian Star kan bli föremål för en ny utredning skriver Asta Olivia Nordenhof sju romaner utifrån katastrofen. Hennes utgångspunkt är marknadsekonomin som ligger bakom.

Vad handlade mordbranden på färjan Scandinavian Star om – egentligen? Branden 1990 på det överförsäkrade passagerarfartyget mellan Oslo och Fredrikshavn slutade i katastrof. 159 personer omkom – bland dem många barn.

Trots flera polisutredningar har man aldrig kunnat klargöra vilka som anlade de olika bränderna på färjan. En dokumentär lade 2020 fram nya uppgifter om ett möjligt försäkringsbedrägeri och just nu ser en parlamentarisk arbetsgrupp med danska politiker över om det går att öppna rättsfallet igen, berättar Asta Olivia Nordenhof.

Hon var två år när färjan brann. Många år senare läste hon en intervju med en av de överlevande och började tänka i termer av ett litterärt projekt. Den överlevande mannen hade förlorat sin familj i branden och vigt sitt liv åt kampen för att få myndigheterna att återuppta rättsprocessen.

“Levande trauma”

Asta Olivia Nordenhof visste redan då att hon inte skulle skriva någon “katastrofroman”:

– Det har bara gått 30 år, många av dem som var på skeppet och som överlevde – och miste sina familjer – är fortfarande i livet. Det här är ett levande trauma för dem, kanske ännu mer eftersom det fortfarande är ouppklarat. Om jag skrev en roman som utspelas under branden kunde det bli respektlöst och sensationslystet, förklarar hon lika milt som bestämt.

Men vad är det då hon gör? “Pengar på fickan”, den planerade romansvitens första del, handlar om Maggie och Kurt, födda på 1940-talet i samhällets absoluta underklass. Asta Olivia Nordenhofs bärande tanke kring sin septologi är att hon i varje bok ska utgå från en ekonomisk transaktion som har något med färjekatastrofen att göra. Kurt har som 55-åring fått ihop ett litet kapital som han satsar i ett rederi vars ekonomiska framtid brinner upp samtidigt med Scandinavian Star.

– Också i verkligheten fanns de här småspararna från Fyn som investerade sina pengar i rederiet och gick miste om allt. Just det är en verklig historia.

Varför då denna ekonomiska utgångspunkt för berättelserna knutna till Scandinavian Star? I nomineringen till Nordiska rådets litteraturpris tidigare i år beskrivs “Pengar på fickan” som en skildring av “den marginaliserade, senkapitalistiska människans inre och yttre liv” och av de begär som lett fram till dagens klimatkris.

– Jag har känt många människor i ekonomisk knipa. Det färgar den här romanen och säkert mina böcker framöver också. Det är så avgörande för hur vi lever.

Formade henne

Även tidigare har hon varit inne på samma tema. Asta Olivia Nordenhof fick sitt genombrott 2013 med diktsamlingen “Det enkla och det ensamma” som också den berör ett liv utan pengar. Hennes egna erfarenheter av pengabrist under en tidigare sjukdomstid har format henne som person men också påverkat hennes litterära perspektiv, berättar hon.

– Diktsamlingen handlar om att gå på socialbidrag och om det stigma som är förbundet med det och med att stå utanför arbetsmarknaden. Men den var annorlunda, i den tog jag utgångspunkt i mig själv medan det här handlar om en överordnad analys.

När hon talar om sina huvudpersoner i “Pengar på fickan” är det nästan som om de hade funnits i verkliga livet. Även om Maggie och Kurt får det materiellt bättre fortsätter den ursprungliga fattigdomen att påverka deras liv. Båda har prostituerat sig för att få ihop pengar. Den unga Maggie utsätts också flera gånger för ett sexuellt våld som sedan återkommer även i förhållandet med Kurt som trots allt älskar henne.

– Det är ju ingen naturlag, men jag tänker att de instinktivt får förtroende för varandra för att de delar erfarenheter. Men den här instinktiva förståelsen saknar ett språk. Det som verkligen karakteriserar dem är frånvaron av ett politiskt tänkande kring den egna situationen.

Rikas självförståelse

Nu då? Nästa roman är en fiktiv berättelse kring redaren och ges ut på danska i sommar. För Asta Olivia Nordenhof är den en större utmaning.

– I den första boken finns en kärlek till huvudpersonerna och en intimitet, i alla fall till Maggie. Nästa bok handlar om en person som jag rent konkret tycker att det är svårt att skriva om. Jag känner ingen som har så mycket pengar, jag vet inte hur deras tillvaro ser ut, säger hon och berättar om sina försök att få grepp om rika människors självförståelse.

– Inte för jag står fri från kapitalismen – ekonomin har satt sina spår även i mig – men jag tycker inte att det är bra. Nu måste jag sätta mig in i tankesättet hos en person som tycker att världen ser ut ungefär som den borde.

Erika Josefsson/TT

The post Färjekatastrof blir sju romaner om pengar first appeared on Opulens.

PROSA. “Det är inte alltid friktionsfritt att möta romanpersoner som von Essens, men det är ofta intressant”, skriver Anna Remmets.

Svar till D av Wera von Essen
Polaris

Wera von Essens romaner präglas alla av både tidstypiskhet och otidsenlighet. Huvudpersonerna antyds vara adliga och dessutom präglas av sina adliga bakgrunder. De är religiöst sökande men inte på ett trendigt sätt, utan läser katolska mystiker hellre än nyandligheter. De umgås med Stig Larsson, och de är i sina kärleksliv så långt ifrån distanserad ”posterotik” det går att komma. Men samtidigt har de prekära jobb och drar till Berlin över helgen. I den tredje romanen är det en olycklig kärlek som står i centrum.

The post Tidstypiskt och otidsenligt first appeared on Opulens.

MODERNISM. Berlin Alexanderplatz (1929) av Alfred Döblin, har kallats en av de viktigaste modernistiska romanerna. Det är inte svårt ens för mig att förstå varför, skriver Robert Myhreld.

Berlin Alexanderplatz av Alfred Döblin
Översättning: Torsten Nordström
Modernista

Vid påsk för några år sedan åkte jag buss ned till Berlin. Jag var där med min mor, det var rätt många år sedan nu. Hon hamnade i ett helt fantastiskt underhållande triangeldrama och jag köade till Mustafas kebab i två timmar. I efterhand förstår jag att jag bort ha köpt två när jag ändå hade köat i Berlins helveteskyla. Herre min je vad kallt det var, men lidandet var väl värt eftersom kebabrullarna var utsökta. Utsökta! Morgonen därpå gav jag mig ut på en löptur. Jag sprang vid en sidogata in i ett moln av cannabis (och upplevde det man kallar runners high) och vidare ut över ett tomt, stilla och magiskt grått Alexanderplatz. En närmast surrealistisk känsla, dystopisk åtminstone. Det finns många skäl till att springa.

Berlin Alexanderplatz (1929) av Alfred Döblin, har kallats en av de viktigaste modernistiska romanerna. Det är inte svårt ens för mig att förstå varför. Det finns en berättare som för oss genom Berlins dunklare delar vilka är fast i nödens klor. Personer blir transportmedel genom stadens förändring. Historieberättaren låter oss frekventera skumma pubar men det hindrar inte att snålvattnet gör sig påmint när korv och annat gott sköljs ned med sejdlar av prima tyskt öl. Berättaren ger ömsom uppmuntrande, ömsom förebrående ord till huvudpersonen Franz: ”Se dig för, Franz Biberkopf, vad ska det där supandet leda till? Bara ligga och skräpa i din kula, dricka och dåsa!” Han hör naturligtvis inte, det är vi som läser dem. Rättskaffens människor kontrasteras mot patrask som vet att tjäna oärliga men snabba pengar. Mycket vackert, mycket underhållande.

Mot slutet av 1920-talet släpps i Berlin Franz Biberkopf ut ur fängelset. Vi inser snabbt att det är nu det verkliga straffet tar vid för honom. Fängelsetrygghet är omöjlig att överdriva. Han tar de första stapplande stegen ut i den frihet han vant sig av med under tiden bakom lås och mur. Vad som nu väntar? Hans förfall naturligtvis, trots att föresatserna är behjärtansvärda. Han tänker att han ska vara hygglig och laglydig. Varför han har suttit inne? Tackar som frågar. Han slog ihjäl en kvinna.

Det tar inte låg tid för vår Franz, ”hakkorsdjävulen” som han senare får höra om sig själv, faller ned i en sörja av olyckor och fula affärer. Hallickverksamhet, våld, lurendrejeri. Snedtrampen är många, men vristerna är starka och han klarar sig ur de flesta kniporna utan att ådra sig några större blessyrer. Men ibland stukar han tassen ordentligt. Exempelvis halkar han efter en sådan där oturlig tillfällighet in i en farlig stöldhistoria. Det hela slutar i ett sjukhusbesök där arm och en del av skuldran amputeras. Hur det blev så här? Han slängdes ut ur flyktbilen och fick konstatera att människokroppen är mjuk och att det bakomvarande fordonet hårt. Modernista använder sig av Torsten Nordströms översättning från 1934. Språket är litet gammalmodigt och dialogerna är talat språk i textform. Det tar ett tag att bli bekväm med det och själva textens melodi. Jag som har svårt att sova efter stavningsreformerna 1906 och 1917 gläds naturligtvis. På baksidan av boken kallas han ”Franz”, men genomgående i texten benämns han som ”Frans”. Jag gillar Franz bättre.

Apropå gammalt förekommer en del kopplingar till de äldre texterna. Uppfriskande! Vi läser:

»Tager du emot bot från vem det vara månde?«

Bota mig!

»Job, tänk dig noga för, du kan inte se mig. Om du öppnar dina ögon, kanske du gripes av skräck för mig. Kanske begär jag ett högt och förskräckligt pris.«

»Det få vi se. Du talar likt en, som tar saken på allvar.«

»Men om jag är Satan eller den Onde?«

Bota mig!

»Jag är Satan.«

Bota mig!

Tyskland hade som bekant vid tidpunkten en stor dos av Satan i sig.

Man kan utan att skämmas mena att berättelsen kretsar kring staden Berlin. En inte alls enkel stad att överleva i och landets ekonomi är fortfarande i spillror efter kriget och har tummarna i vinnarnas skruvstäd. Välsituerade har det som alltid rätt flott, men de utsatta är gränsvarelser vid avgrunden som väntar på att sluka tätt inpå.

Människorna vi stöter på är inte sällan redo för käbbel. Som ni vet gör öl och prima fulsprit varje fråga värd att bryta en lans för. I bakgrunden anar vi genom de politiska spänningarna som bubblar i hela Tyskland. Rosa Luxemburg dör, kapitalet är dumnaivt och Socialdemokraterna sviker när skinnstövlarna snöras på och börjar ljuda på gatorna.

Vad jag förstått är den här Modernistautgåvan en något stympad version av Berlin Alexanderplatz, där delar valts bort. Jag kan emellertid inte svära på min grav att detta är den absoluta sanningen. Hur som helst står den här upplagan av Berlin Alexanderplatz på egna ben och lär göra så i många år till.

The post Berlin Alexanderplatz – ett modernistiskt mästerverk first appeared on Opulens.

ARBETARLITTERATUR. Joseph Ponthus skriver kärleksfullt om sin fru och sin mamma men mest skriver han om arbetet, kroppen och sina franska favoritsångare som bär honom när hans kropp bär kött.

Vid bandet av Joseph Ponthus
Översättning: Jenny Högström
Weyler förlag

Arbetarlitteraturen har blivit allt mer framträdande i den svenska utgivningen, utan att kanske alltid benämnas som just det. Felicia Stenroth, Elise Karlsson och Wanja Bendjelloul är bara ett pyttelitet aktuellt axplock av romanförfattare som på senare tid skildrat dagens arbetsliv på bemanningsföretag, call center och snabbmatsrestauranger. När det gäller översatt litteratur är rena skildringar av arbete mindre vanligt, men nu ger Weyler förlag ut den franska prosalyriska boken Vid bandet. Jenny Högström har översatt Joseph Ponthus skildring av sitt liv som bemanningsanställd på olika livsmedelsfabriker i Bretagne.

The post Konkret om livet som bemanningsanställd first appeared on Opulens.

BOKTIPS. Robert Myhreld rekommenderar en bok som han både håller mycket högt och finner hysteriskt rolig.

Jag är av sådan konstitution att jag sällan läser om böcker. Köphetsen, törsten efter nyheter, det förbjudna i aldrig blicka bakåt med risken att ångra oss. Alltid skall vi röra oss framåt och har vi den dåliga smaken att vila faller vi strax ihop i en hög. Vi avskyr att sväva. Sådant är samhället och samhället är vi.

Jag motarbetar mig själv. Jag försöker läsa om böcker. Jaroslav Hašeks Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget är en bok jag läst om flera gånger. Varför? Jo, för att den hysteriskt rolig. Den kommer aldrig av den samlade kultureliten hyllas, men vem bryr sig om dem. Det är ett tecken på sinnessvaghet att inte hylla den. De fina herrarna och damerna kan få syssla med Nobelpris och annat ointressant.

Jag håller den däremot högt, oerhört högt. Jag rekommenderar den till alla jag stöter på. Gömmer mig i buskar och viskar “Pssst, kids, you wanna hear about our savior The Good Soldier Svejk?” Ute i den så kallade verkligheten korsar då och då någon min väg som erbjuder mig en bibel eller ett valprogram med ett fult M, L, SD eller K på. Jag säger då: Jag älskar Kim Jong-un och hans politik som dödar otaliga barn. Naturligtvis rekommenderar jag istället den klassiska lilla röda och Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget. Jag antar emellertid att de är inbilska filurer som inte kommer följa mitt råd. Jag tänker att det ändå är någon sorts rättvisa.

Hur kul boken är då boken? Mycket kul:

“‘Jag behöver en kalfaktor’, sade fältprästen. ‘Sist hade jag en gammal bokhållare utan akademisk utbildning men ett första klassens kräk. Han bara gnällde och bad hela tiden att Gud skulle bevara honom, så jag skickade honom till fronten med marschbataljonen. Dom säger att det blev hackmat av hela bataljonen.'”

Eller varför inte:

”Överste Friedrich Kraus, som även bar tillnamnet von Zillergut efter en liten by i Salzburg som hans förfäder hade festat upp redan på sjuttonhundratalet, var en enastående idiot. Närhelst han berättade något sade han bara rena självklarheter och frågade alla om de förstod de mest primitiva uttryck: ‘Alltså ett fönster, mina Herrar, just det. Vet ni vad ett fönster är?’ […] Baksidan på huset kan man inte se från trottoaren, en sak som man genast kan övertyga sig om genom att gå ut i körbanan. Han var beredd att genast demonstrera detta intressanta faktum. Men lyckligtvis blev han överkörd.”

Den tappre soldaten Švejk kunde med några små knep få luspudlar att framstå som renrasiga hundar med prima adelsblod flödandes i ådrorna. Att färga dem var ett knep som höll streck ända tills det började regna. Köparen fick man väl ta kontakt med Reklamationsnämnden eller något. Men Švejk, den spjuvern, stod ingenstädes att finna.

Min enda fasta övertygelse i livet: Švejk var en listig en som drev gäck med överheten – allt för att slippa fronten. En mycket sund inställning till livet. Mina motståndare hävdar att han så att säga behövde ”…therapy, psychosomatic / that boy needs therapy, purely psychosomatic / that boy needs therapy.” Jag har aldrig varit med att någon haft så mycket fel.

Jaroslav Hašek trillade av pinn innan han hann slutföra sin bok. Men en sådan bok behöver inga konventionella slut. Inte alls. Läs!

The post Myhrelds marginalanteckningar: Jag röstar på Švejk first appeared on Opulens.

MINIESSÄ. I tre korta avdelningar gör Gunnar Lundin en djupgående jämförelse av två litterära mästare, André Gide och Marcel Proust.

1.

André Gide är jämfört med Marcel Proust mer närvarande, i livet, i nuet, som i en grekisk dikt: ”alltid öppna, alltid vakna mins själs ögon”. Det gäller livet, finna levnadssätt. Konsten står i samspel med, är sidoordnad, livet. Praktiken. Hos Proust är det livets illusioner å ena sidan, konstens sanning och skönhet å den andra. Sanning och autenticitet är möjligt endast i konsten. På den mänskliga scenen finns bara sociala spel och roller som deformerar oss.

Gide söker på ett närvarande, prövande, oavslutat sätt praktisk kunskap om vardagen, kärleken, konsten. Reflektion och praktik hör tätt samman. Om Édouard i Falskmyntarna håller ögonen öppna och hjärtat vaket så är han också (till skillnad från ungdomarna Olivier och Bernard) vän med Montaignes ”mol et doux oreiller” (mjuka och ljuva kudde). Men om drömmen enligt Freud säger mer om den drömmande än om sanningen är drömmen för Gide spår till något som kan bli sant.

2.

André Gides Falskmyntarna är ofullbordad. Prousts verk är fullbordat, enhetligt, färdigt. Det gestaltar ett nej till ett liv omöjligt att leva etiskt och autentiskt. Gide: förstå för att leva bättre. Proust: förstå för att förkasta. Gide: leva, skriva, se – fort­sätta i ett, oavslutat. Proust: leva, skriva, se – gå in i konsten.

Konstnärligt är Prousts sjubandsroman rikare orkestrerad än Gides. Gunnel Vallquists översättning är mästerlig. Den rör sig skarpt och exakt i livets våningar och är ändå mjuk och doftande som en blomma. Den är skriven på det sorts språk, ett ”gammalt” språk, där orden fortfarande motsvarar tingen och är samtidigt den modernaste svenska. Jag minns när jag trodde att jag skulle få dålig syn. Vad som då mest oroade mig: att inte kunna läsa de små bokstäverna i Bonniersutgåvan. Att Gide som lektör på Gallimard en gång refuserade romanens första delar går inte att förbise.

3.

Världen i På spaning efter den tid som flytt är färdig och avslutad. Proust liknar arkeologen som sedan många år samlat fakta och uppgifter om inka­folket och nu ordnar dem och ser mönster. Ett föremål kan ses från flera vinklar och uppta hundra tättskrivna sidor. Världen i Falskmyntar­na är oavslutad. Édouard, vars dagbok interfolierar texten, är både känslig människa och betraktande konstnär. Ibland är han ett ideal; ”en av de varelser vars sinnen, som i rutinernas slentrian förslöas, omedelbart spritter till och spänns inför det oförutsedda.” (”un de ces êtres dont les facultés, que dans le tran-tran coutumier s’engourdissent, sursautent et se bandent aussitôt devant l’imprévu.”) Och sedan: ”Varje varelse handlar enligt sin lag, och Édouards leder till att han ständigt experimenterar.”

Senare, mycket senare, skriver Gide i sin dagbok att Proust och han själv har försökt ge något mer bestående än de hastigt förbivirvlande modena i fransk kultur. De söker i det partikulära något universellt, både idéer och människans storhet och tillkortakommanden.

The post Litterära klassiker: Gide och Proust first appeared on Opulens.

TANKEVÄCKANDE. “Sidmässigt är det egentligen snudd på kortroman, men de tankar Bart Moeyaerts väcker hos läsaren är lika många som en så kallad tegelsten skulle väcka.” Erik Löfvendahl har läst Graz.

Graz av Bart Moeyaert
Översättning: Per Holmer
Rámus förlag

Den belgiske författaren Bart Moeyaert är en litterär mångsysslare med bland annat sångtexter, Tv-manus och poesi på sitt samvete, men han är mest känd för barn- och ungdomsböcker; 2019 erhöll han Almapriset. Romanen Graz är författarens första vuxenbok.

Berättelsen utspelar sig i Österrikes näst största stad med just namnet Graz. Men staden som sådan utgör bara en spelplats för den märkliga historien om apotekaren Hermann Eichler som övertagit apoteket, med det smått ironiska namnet ”Den gode herden”, efter sin far och farfar.

Romanen gör en rivstart med en vådlig incident på gatan nedanför Hermanns fönster en vinterdag. En ”flicka” har störtat med huvudet före från sin cykel, kanske skrämd av en spårvagn, och Hermann tycker att det ser ut som om ”hon” brutit nacken. Ambulansen kommer ilsnabbt till platsen, någon annan har uppenbarligen anmält händelsen, och likaledes har någon under denna korta stund lyckats placera ett fång rosor på ”flickans” kropp.

Av och till, redan under inledningen, undrar man som läsare om man befinner sig i den realistiska romanens räjonger. Men det är en jag-berättelse och apotekaren Hermanns iakttagelser och slutsatser får man förmodligen ta med en nypa salt.

Hermann bor ensam i en lägenhet strax intill sitt apotek. Föräldrarna är döda. I en lång tillbakablick befinner sig Hermann tillsammans med sin pappa för att fira dennes 60-årsdag på en restaurang. Relationen mellan far och son är mycket intressant. Sonens sökande efter sin egen identitet, och vilsenheten inför fadern och dennes dominerande attityd, gör att berättelsen förmedlar något som påminner om kvävningskänslor.

Efter en rundtur i kvarteret i romanens nutid finner Hermann något som står lutat mot husväggen intill den plats där ”flickan” föll. Det är en plånbok som innehåller diverse, såsom konsertbiljetter och foton. Hermann inser plötsligt att ”flickan” är en pojke, en mycket söt pojke som helt klart påminner om en flicka. Det finns ett foto som föreställer tre unga människor och den olycksdrabbade befinner sig mitt emellan en ung man och en ung kvinna. Hermann noterar att de tre personerna tycks stå i ett mycket varmt och glädjefullt förhållande till varandra. Så småningom ska han associera till fotot när han tänker på en lägenhet där man väntar på att den unge mannen från cykelolyckan ska komma hem och fylla tomrummet mellan de båda andra i soffan.

Tillbakablicken som handlar om fadern och sonen på restaurangen får en tydligare relief av plånbokens innehåll; köns- och identitetsförvirringen tycks karakterisera hela Hermanns tillvaro. Faderns skugga följer honom överallt och slår in över hans tankevärld. Om det inte vore för pappan, vem skulle han vara då? Lever han i själva verket faderns liv, vem är han själv, vem skulle han vara utanför arvslotten, apoteket?

Medan Hermann funderar över hur han ska lämna tillbaka plånboken till den rättmätige ägaren, ser han en dag spegelbilden av sig själv i ett vitrinskåp i apotekets beredningsrum (där apotekare framställer medikamenter). Av någon outgrundlig anledning står han där i kalsonger och reflekterar över att ingen annan människa någonsin har skärskådat denne 28-årings kropp som han själv gör. Det är en tragikomisk nyckelscen som ger läsaren en hint om berättarens sexuella oskuld och vilsenhet.

Jag tänker mig att författaren haft för avsikt att skapa ett porträtt av en människa som fram till ett visst ögonblick, en viss händelse (den i gatan nedstörtade och kanske nackbrutne), existerat i ett sorts känslomässigt ingenmansland. Denne jagberättare registerar omvärlden som ny. Det är som om den inte funnits förut.

Allting har bestått av apoteket, möten med kunder, och därutöver en väntan på förlösning ur en livslång kramp eller förstening. Författaren Bart Moeyaert lyckas väl i sina föresatser, det finns gott om ensamma, isolerade karaktärer i världslitteraturen, och Hermann Eichler är ännu en. Ibland kan de vara riktigt otäcka bakom en skenbart prydlig fasad som jagberättaren i Doktor Glas av Hjalmar Söderberg eller förvirrade som Raskolnikov i Dostojevskijs Brott och straff eller känslomässigt utvecklingshämmade som den indifferente mördaren Meursault i Camus Främlingen. De nämnda romanerna innehåller olika sorters mördare, Hermann Eichler är ingen mördare, men på något sätt har han under faderns regim mördat sig själv, händelseutvecklingen i berättelsen erbjuder återuppståndelse. Inför den dominerande fadern har Hermann utplånat sin egenart. Och fadern utövar en stark påverkan på sonen också efter sin död.

Det är romanens i grunden tragiska ämne. Men författaren är skicklig på att låta det absurda strömma in i berättelsen och det komiska. Som läsare känner man en stark oro medan jagberättaren helt lugnt, och märkbart känslolöst, redogör för olika skeenden.

Den skadade eller omkomne pojken (som först tas för en flicka) öppnar en dörr på glänt till Hermann Eichlers liv eller identitet. Genom dörren strömmar världen in och ingenting är längre som det har varit.

Det är en fin översättning eller tolkning från nederländskan Per Holmer har gjort, såvitt jag kan bedöma saken. Språket är rikt varierat, ändå stramt bitvis. Berättaren kan plötsligt, nästan oväntat avge nycklar till sin karaktär: ”Ibland fattade jag att jag inte levde mitt eget liv. Ibland tyckte jag mig leva om min pappas liv. Ibland fattade jag att jag stod stilla.”

Sidmässigt är det egentligen snudd på kortroman, men de tankar Graz väcker hos läsaren är lika många som en så kallad tegelsten skulle väcka. Hermann Eichler förblir efter läsningen en gåta, och det är väl det bästa betyg man kan ge.

The post Komisk, absurd och gåtfull prosakonst first appeared on Opulens.

ROMANKONST. Opulens har under pågående pandemi inlett en serie där våra medarbetare återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. I dag skriver Lasse Ekstrand om Lars Gustafssons romankonst. Skriv “coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta den första delen i serien.

Dessa pandemins påfrestande dagar fick jag för mig att läsa om Lars Gustafsson (1936 – 2016). Romanförfattaren, inte poeten Gustafsson.

Just nu håller jag på med Yllet (Bonniers), sjätte romanen på raken som avverkas, som jag läste när den kom ut 1973. Njöt av bilderna från 50-talets Uppsala med färgstarka profiler som filosofen Ingemar Hedenius, bosatt som jag på 70-talet var i samma stad. Med ett universitet som förvandlats från litet och exklusivt till massintagets utbildningsfabrik.

Gustafssons berättarstil är påfallande egocentrisk, ett centralt drag i denna. Det är inga traditionella borgerliga romaner med ett osynligt författarsubjekt. Han är i högsta grad närvarande. Blandar ogenerat det fiktiva med det självbiografiska så att man hamnar i tveksamhet om  hur förhålla sig till vad det är man egentligen läser. Gränsen mellan fabulering och självupplevt försvagas mycket konstfärdigt. Men ändå liksom på ett ledigt och avslappnat sätt.

Han lutar sig tillbaka, kommenterar fortlöpande sin egen text, kan undslippa sig ett ”det här återkommer jag till”. Så där som torra akademiker brukar hålla på. Och man blir smått galen av att de aldrig kommer till skott.

Eller han kan konstatera om ett uppslag att han kanske borde utveckla det mer. Men låter bli. Trots att det kunde förtjänas att göras något mer av det. Han har helt enkelt ingen lust.

Krumbukter som kunde tyckas torpedera texten. Och kanske bara gick an hos förläggarna för att det var Lars Gustafsson. Uppfattades som charmigt och förstrött.

I romanerna dyker en ”Lars Gustafsson” upp titt som tätt. Och lånar sina egenskaper från författaren. Även så i Yllet.

Huvudpersonen i romanen – utgående från att det är den Lars Herdin som den påstås handla om – muttrar om denne Gustafsson att det är en ”högfärdig djävel” och det har han alltid varit. För ovanlighetens skull, eller kanske inte, en självironisk Gustafsson?

Jag känner dem som inte orkar med att läsa den från Västerås bördige och mycket hembygdskäre Gustafsson. (Förutom dem som avskydde honom som en alltmer konservativ samhällsdebattör.) Han går dem, med sin självupptagna stil med stänk av koketteri, på nerverna som man brukade säga i Sandviken. Det är som om man hörde och stördes av hans knarriga, docerande röst.

Jag har också haft en smula svårt för honom. Men inte längre. Kanske för att jag inte är någon epiker.

Jag älskar numera självrefererandet, osäkerheten som framkallas av att man inte vet vad som är det ena eller andra, gränsöverskridandet genremässigt.

Det bästa med Gustafsson är just osäkerheten. Ingen identitet är fix och färdig. Inget jag förutbestämt. Vi kan göra något av våra liv och oss själva. Något vi inte visste att vi kunde. Plötsligt drabbar insikten oss. Det är mycket frihetsskapande.

Vi ger oss inte. Vi börjar om

Så skriver han. Den gäckande romanförfattaren med sina rollspel och fantasifulla utsvävningar.

Ja – vad får oss att tveka?

The post Coronaomläsning: Den gäckande Lars Gustafsson first appeared on Opulens.