ROM. Den 10 juni går en rad konstverk under klubban hos den köpenhamnska auktionsfirman Bruun Rasmussen, numera utflyttad från centrum till Lyngby. Det är bland annat porträtt i blyerts och bläck som Skandinaviska föreningen i Rom nu tvingas göra sig av med. Den har hamnat i en akut penningbrist sedan bland andra Nordiska Ministerrådet bestämt att i stället lägga pengar på ”grön omställning” även om andra legat, bland annat från Augustinusfonden, fortfarande finns kvar. Förståeligt nog beklagar förre danske utbildningsministern Bertel Haarder det hela i starka ordalag när han är tillfrågad av Weekendavisen.

Bäst och intressantast i samlingen är nog Albert Küchlers själfulla bild på en ungdomlig H C Andersen som lätt gudsnådeligt blickar upp mot himlen. Den kan man ropa in för ett par hundra tusen danska kronor, eller kanske lite mer. Och en hel del av Lorentz Frölich finns med – samman med Wilhelm Pedersen var han suverän på att illustrera H C Andersens Eventyr. Den skandinaviska föreningen i Rom har existerat i hundrasjuttiofem år, men nu tycks det inte gå längre även om svenskan Marie Kraft som administrerar verksamheten avstått från sin lön i ett halvår. Det rör sig inte om några överväldigande summor, en kvarts miljon årligen från varje nordisk land skulle räcka för fortsatt drift.

Från i höst betalar Ministerrådet inte heller några vistelsestipendier för lovande konstnärer och andra som vill låta sig inspireras i södern. Så är det slut på det, och en stolt månghundraårig tradition från Thorvaldsen och konstnärsgruppen Nasarenerna är kanske till ända, beroende på hur mycket  porträttsamlingen som inte borde skingras kommer att inbringa. Men Antico Caffè Greco finns förstås kvar att häcka på.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Porträttsamling i Rom skingras first appeared on Opulens.

HISTORIA. ”Som i all bra historieskrivning balanserar Mary Beard det allmänmänskliga som vi kan relatera till med det genuint främmande att uppröras av,” skriver Jesper Nordström som läst det digra verket ”Roms kejsare” av Mary Beard.

Roms kejsare av Mary Beard
Översättare: Thomas Engström
Norstedts

Ett stående skämt i meme-sfären och sociala medier är hur ofta män egentligen tänker på romarriket? Bortom det banala i detta finns kanske ändå en typisk samhällstendens som ligger i fas med bittra akterseglade män som röstar på Trump. När man är maktlös ligger det nära till hands att drömma om den absoluta makten.

Tänk att som Caligula eller Nero bara knäppa med fingrarna så avrättas ens fiender eller till och med de som bara betett sig tölpigt på middagsbjudningen. Den romerska kejsaren är och förblir sinnebilden av den absoluta makten och i omsmidd populärkulturell form återkommer han ju som Darth Vader, alla tolvåringars idol. Tänk när mamma tjatar om läggdags och tandborstning att bara avvärja det med ”the force”.

Jag vågar lova att fascinationen för romarriket inte bara bygger på denna kult av starka män utan dess stora komplexitet av å ena sidan makaber blodtörst och dekadens och å andra sidan så enormt moderna företeelser och teknik.

Professor Mary Beard tar fasta på denna dubbelhet och i en enormt faktaspäckad bok med titeln ”Roms kejsare” diskuterar och problematiserar hon den bild vi lekmän har av de romerska kejsarna.

Nero har väl alltid setts som urtypen för den galna, impulsiva psykopatiska kejsaren, men mellan raderna verkar det som om hon menar att han sedd i sitt sammanhang inte var mycket värre än genomsnittkejsaren. Neros regeringsperiod var extra turbulent och krävde hårda tag.

För låt oss vara allvarliga, det fanns inga goda kejsare, inga av den tidens motsvarighet till velourpappor nådde så här långt. Ur vår tillbakablickande synvinkel var de alla maktgalna och machiavelliska härskare.

Boken är en faktaspäckad tegelsten så det är bara till att lyfta upp några passager som jag personligen finner mest intressanta, det finns ingen tes eller tråd i boken att förhålla sig till.

Med samtiden som lins fastnar jag för hur kejsarporträtten påminner om hur politiker i nutiden vill framställa sig och positionera sig emot varandra. Republikens era innan Caesar och Augustus gjorde imperiet till envåldsvälde framhävde det sammanbitna och rynkiga, den hårt arbetande kraftkarlen så att säga.

Under kejsartiden blev porträtten mer sensuellt marmorsvala och idealiserade. Som om man först skildrade en regent som var tvungen att vara framåtlutad och hårt arbetande men senare mer gudomligt trygg och bekväm, med resultatet av en mer upphöjd distans.

Sen kommer Vespasianus och låter sig igen porträtteras som en sliten gubbe, ja närmast som en lantbrukare med väderbiten hy, typiskt nog efter Nero.

En djärv modern parallell kommer för mig; det är som när Lyndon B Johnson framhävde och nästan red på sin bakgrund som hästuppfödare i Texas som motsats till John F Kennedys status som ”cocktailpresident”.

Nå, moderna paralleller i all ära, men vad är det då som är så frapperande annorlunda? Det slår mig att det inte handlade om en liten kader världsfrånvända goddagspiltar som ärvde sin makt. Snarare var de romerska kejsarna del i en stenhård intrigant meritokrati som innebar ett evigt nätverkande och knytande av kontakter. Det rörde sig definitivt inte om kungliga släkter som satt i samma palats århundrade efter århundrade och det avspeglar sig i arkitekturen. Du kan helt enkelt inte som turist i Rom fråga ”Var ligger slottet”?

Det var snarare stora labyrintiska villakomplex och det ständiga springandet mellan rum samt resor till provinser och sommarpalats hit och dit speglar det som Mary Beard kallar för det reaktiva i stället för aktiva ledarskapet; Kejsaren hade helt enkelt mycket träigt förvaltande arbete att utföra; en roande scen hon nämner är när det uppstår irritation på Colosseum när Julius Caesar inte kan lägga ifrån sig sin lilla bärbara lertavla med siffror.

Det påminner närmast om mellanchefen som inte kan lägga ifrån sig mobilen. Kejsararketypen blir snarare en skicklig förhandlare, administratör och diplomat, det senare i ett imperium så stort och oöverskådligt att provinser riskerar vända sig emot Rom.

Palatskuppen med dolkstöten eller giftmordet verkar snarast varit mer regel än undantag. Inga krångliga successionsordningar där inte.

Det finns hur mycket som helst att belysa och expansivt diskutera i denna faktaspäckade tegelsten och för att använda en klyscha värdig en stadsfestival finns här ”någonting för alla.”

Den torrt teknikhistoriskt intresserade kan fascineras av Caligulas segelskepp som redan då hade varmvatten, gym och bastu. Den med smak för politik och samtidsparalleller kan fundera på det som Mary Beard kallar ”Gyllene bur” och fråga sig om Putin känner sig nöjd och njuter av livet med sin förföljelsemani i sitt labyrintiska Kreml?

Som i all bra historieskrivning balanserar Mary Beard det allmänmänskliga som vi kan relatera till med det genuint främmande att uppröras av.

The post Utmärkt verk av Mary Beard om romarriket first appeared on Opulens.

TRUE CRIME. Elisabeth Brännström har läst ”De levandes stad” av Nicola Lagioia. I boken söks svar beträffande ett bestialiskt mordfall som skakade Italien. Hon konstaterar att det är en läsvärd bok för alla som gillar true crime.  

The post Läsvärd bok av Nicola Lagioia om du gillar true crime first appeared on Opulens.

SKANDINAVIEN. “Skandinaviska föreningen i Rom är en symbol för nordiskt samarbete och samexistens,” skriver Frederick Whitling. Men nu är dess existens hotad.

Kanske är 163 år  inte en så lång tidsperiod att komma dragande med i en stad som Rom. Men allt är relativt, även i den så kallade eviga staden. Just 163 år är den aktningsvärda ålder som Skandinaviska föreningen i Rom kan stoltsera med i sommar. Som jämförande exempel är det svenska institutet i samma stad – det första nordiska institutet i sitt slag – snart 100 år gammalt.

Den skandinaviska föreningen i den italienska huvudstaden grundades 1860 och är den äldsta och enda verksamma skandinavisk-nordiska föreningen någonstans. Sedan 1975 har verksamheten stöd av Nordiska ministerrådet och heter Skandinaviska föreningens konstnärshus i Rom (Circolo scandinavo). Efter snart femtio år drar nu Nordiska ministerrådet in den årliga finansieringen av föreningen från och med nästa år. Bidraget därifrån är avgörande för föreningens existens, men kan ses som växelpengar från både nationella och nordiska perspektiv. Om inte beslutet återtas eller någon annan lösning kan hittas upphör alltså den enda skandinaviska föreningen i sitt slag att finnas.

Den begränsade summa som behövs för att driva den skandinaviska föreningen vidare ska i stället omfördelas till ministerrådets främjande av miljö och klimat. Klimathotet är högst akut och alla insatser på det området är verkligen nog så viktiga, däremot är detmissriktat och olyckligt att ställa detta mot kultur och utbildning. Budgetposterna bör vara separata. Det rimmar dessutom illa med visionen om att göra Norden till den mest integrerade och hållbara regionen i världen år 2030. Kultur och forskning kan kanske snarare ses som en del av ett större miljötänkande. Den skandinaviska föreningen är dessutom unik i sitt slag som just en plats för bärkraftig nordisk integrering och samarbete.

Även om ålder kanske inte är allt, är den skandinaviska föreningen unik även i det avseendet. Den är äldre än Rom som Italiens huvudstad; till och med äldre än själva Italien (nationsbildningen skedde 1861). Skandinaviska föreningen bildades i vad som då fortfarande var den gamla påvestaten. Den är ett arv från det driv till skandinaviskt och nordiskt samarbete som kom till uttryck i skandinavismen, en stark rörelse under större delen av 1800-talet.

Idéer om en politisk skandinavisk union var ett tankegods med rötter i Kalmarunionen. Skandinavismen tog fart på 1830- och 1840-talen i Danmark, kopplad till konflikten om hertigdömena Slesvig och Holstein, som Danmark förlorade 1864, och i Sverige-Norge. De skandinaviska politiska unionsidéerna avtog efter det fransk-preussiska kriget 1871, men skandinavismen levde kvar som kulturell företeelse och som en transnationell gemenskapsidé. Den fick ny fart genom den så kallade nyskandinavismen runt förra sekelskiftet och aktualiserades i samband med upplösningen av den svensk-norska unionen (1905).

Föreningen i Rom hade god kontakt med andra liknande skandinaviska föreningar utomlands – dess medlemmar, som kallades ”landsmän”, blev ofta korresponderande medlemmar även i andra liknande föreningar som sedan änge har upphört – till exempel i Hamburg, Leipzig och Paris. Stommen är dess bibliotek och boksamlingar; föreningen bildades när dessa slogs samman. Den danska boksamlingen i Rom var först på plan (1833) och de svenska och norska kom till på 1850-talet.

Föreningens existens har sällan varit självklar, och hot om nedläggning genom bristande finansiering har följt den genom dess historia.

Boksamlingarna började bildas några år efter tillkomsten av en internationell sammanslutning för arkeologiska rön i påvestaden, ”det arkeologiska korrespondensinstitutet” (1829) som med tiden nationaliserades och blev dagens tyska institut. Skandinaviska föreningens bibliotek utökas inte längre aktivt men är i sig ett fullständigt unikt nordiskt monument. Genom åren har många författare lämnat något verk i föreningens hägn, gärna med en liten dedikation. Föreningens arkiv är också en rik källa för framtida forskning.

Föreningen överlevde stormarna efter unionsupplösningen och första världskriget, i en tid av tilltagande nationella organisationer (till exempel Svenska institutet i Rom, grundat 1925). Den var ett undantag och ett levande minne av 1800-talets skandinavism. Den skandinaviska föreningen skildrades 1930 som ”[den absolut enda] sammanslutningen av nordiska män och kvinnor” någonstans i världen. Den firade sitt 100-årsjubileum 1960 i närvaro av bland annat kung Gustaf VI Adolf.

Institutioner och sammanslutningar består av individuella beståndsdelar, här de gäster och de eldsjälar som har drivit dem genom åren. En viktig sådan person var Johan Bravo, dansk och sedermera svensk-norsk konsul i Rom, som inhyste den danska och norska boksamlingen i sitt hem under ganska lång tid innan skandinaviska föreningen kom till 1860. Bravo var med i dess första styrelse tillsammans med två skulptörer och en arkitekt. Då som nu skedde samarbetet i föreningen inte bara över de nordiska nationsgränserna men även mellan olika konstnärliga och litterära fält.

Föreningen är fortfarande avsedd för konstnärliga utövare och forskare. Sedan 1960-talet har dess inriktning primärt varit ett konstnärsresidens. Som nämnt omvandlades tidigare statligt stöd till finansiering från Nordiska ministerrådet 1975. Diskussioner om att stödet skulle upphöra verkar förvisso ha förts tidigare, och höga hyreskostnader har varit en återkommande ekonomisk utmaning. Det finns visserligen ingen god tidpunkt att lägga ner en unik och för många kulturutövare viktig verksamhet, men tillfället just nu är sällsynt uselt, i tidevarv av bland annat ansträngda nordiska relationer och militär upprustning.

Föreningens existens har sällan varit självklar, och hot om nedläggning genom bristande finansiering har följt den genom dess historia. Enligt stadgarna ska de nationella boksamlingarna – sedan mer än 150 år fysiskt sammanflätade i föreningens bokhyllor – återbördas till respektive land om föreningen någon gång skulle upplösas. Få saker skulle vara symboliskt sorgligare för samarbete i Norden.

Det ligger nära till hands att associera till satsningar för att upprätthålla kulturlivet i trängda tider och till andemeningen i ett ickecitat som (felaktigt) tillskrivs Winston Churchill som svar på tal om att dra ner på konst- och kulturlivet för att i stället satsa på upprustning: ”Vad strider vi då för?” Varför måste en unik plats för nordiskt samarbete stryka på foten med en marginellt utökad miljö och klimatbudget som ursäkt?

Skandinaviska föreningen i Rom är en symbol för nordiskt samarbete och samexistens. Efter andra världskriget menade arkeologen och antikvetaren Axel Boëthius att den skandinaviska föreningen representerar ”något av verkligt dyrbar tradition”, var i staden den än installerar sig. Om den – som nyligen – flyttar till nya lokaler så flyttas samtidigt föremål från skulptören Thorvaldsens tid tillsammans med biblioteket, arkivet och konstföremål som har prytt dess lokaler i generationer, till exempel bokskåp med porträtt av nordiska författare på dörrarna utförda den danske målaren Carl Bloch.

Historien till trots är skandinaviska föreningen långt ifrån någon dammig minnesplats eller konstnärernas kyrkogård. Den för dialogen vidare med staden Rom och konst- och kulturlandet Italien, och är en unik mötes- och arbetsplats för konstnärliga utövare, författare och forskare över de nordiska nationsgränserna. Ja, må den leva!

The post Internationellt kultursamarbete hotas av nedläggning first appeared on Opulens.

VÄGVAL. Denna vecka för hundra år sedan gick “Marschen mot Rom” som skulle föra Mussolini och den italienska fascismen till makten.  “Kommer författarna, som Hemingway,  att sätta sig till motvärn, eller kommer de likt Pound att bli medlöpare?” Det frågar sig Torsten Rönnerstrand när Italien nu fått den första fascistiska regeringschefen sedan andra världskriget.

En alldeles särskild dag är namnet på en av de mest kända filmer som gjorts i Italien. Den handlar om den dag – den 3 maj 1938 – då den italienske diktatorn Benito Mussolini fick besök i Rom av sin tyske kollega Adolf Hitler. Denna dag blev början till det nära samarbete mellan de italienska fascisterna och de tyska nazisterna som två år senare skapade förutsättningar för andra världskriget.

Men en alldeles särskild dag var också lördagen den 22 oktober 2022. Då fick Italien sin första fascistiska regeringschef på 80 år. Hon heter Giorgia Meloni och är partiledare för fascistpartiet Fratelli d’Italia.

Tidpunkten för makttillträdet var ur Melonis synpunkt ytterst vältajmad. Under hennes första vecka som regeringschef firar de italienska fascisterna ett viktigt jubileum. Hundra år tidigare, den 27 till 29 oktober 1922, gick ”La marcia su Roma”, det vill säga den marsch mot Rom som skulle föra Mussolini och den italienska fascismen till makten.

Med denna marsch mot Rom startade en kedjereaktion som via Mussolinis maktövertagande och andra världskrigets katastrofer sträcker sig in i vår egen tid. En föraning om detta var det försök till statskupp som en av Mussolinis varmaste beundrare, Adolf Hitler, initierade i München den 8-9 november 1923. Kuppen misslyckades visserligen, men ett årtionde senare kunde nazisterna överta makten i Tyskland.

Dessa dramatiska händelser kunde naturligtvis inte undgå att väcka uppmärksamhet bland tidens författare. En av dem var en ung journalist, den blivande nobelpristagaren Ernest Hemingway (1899-1961). Som reporter för tidningen Toronto Star hade han tidigt mött Mussolini, och han var en av de första som varnade för det hot mot mänskligheten som det fascistiska maktövertagandet utgjorde. Men det fanns också författare som uppfattade fascismen som löftesrik. Dit hörde bland annat Ezra Pound, Curzio Malaperte, Wyndham Lewis, Louis-Ferdinand Céline och Gottfried Benn.

Ernest Hemingways första möte med Mussolini inträffade våren 1922, dvs något halvår före den march mot Rom som skulle föra fascisterna till makten. Den tjugotreårige journalisten var då på smekmånad i Milano med sin hustru Hadley Richardson. När han fick veta att Mussolini också var i staden, passade han på att intervjua honom. Resultatet blev reportaget “Fascisti Party Half-Million”, tryckt i Toronto Star Weekly 24 juni 1922.

I reportaget hävdar Mussolini att hans fascistparti har en halv miljon medlemmar och att det är organiserat som en armé. Därmed antyder den blivande diktatorn att partiet har tillräcklig kraft för att störta regeringen, om den skulle sätta sig till motvärn.

I reportagets slut ställer Hemingway en retorisk fråga till sig själv och till tidningens kanadensiska läsekrets. Hur skulle läsarna – frågar han sig – reagera om Kanadas liberala regering hotades av en väpnad armé bestående av 250 000 extremt konservativa högeraktivister. Frågan förblir hängande i luften, men Hemingways egen inställning står ändå klar: han ser Mussolini som en stor fara.

I reportaget från Lausanne ser vi något som skulle bli typiskt för Hemingways rapportering om den italienska fascismen.

Ännu klarare blir Hemingways inställning efter den marsch mot Rom som gjorde Mussolini till diktator. Särskilt tydligt är detta i hans rapportering från den konferens i Lausanne 1922-1923, där Europas regeringschefer diskuterade det nya Turkiets ställning i världssamfundet. I ett nytt reportage i Toronto star (17/1 1923) deklarerar Hemingway att den nyblivne diktatorn är ”den största bluffen i Europa”, men likväl mycket farlig.

I reportaget från Lausanne ser vi något som skulle bli typiskt för Hemingways rapportering om den italienska fascismen – viljan att demaskera diktatorn Mussolini och hans regim. Reportaget utgör också ett prov på den skarpsynthet vad gäller politiska frågor, som enligt vännen och författarkollegan John Dos Passos’ memoarer kännetecknade Hemingway redan från början av 1920-talet.

Detsamma kan sägas om en av de självbiografiska noveller, där Hemingway berättar om sina upplevelser i det fascistiska Italien.  Den heter ”Che ti dice la patria?” (”Vad säger dig landet?”) och går tillbaka på en reportageresa som han i mars 1927 gjorde med vännen Guy Hickock. Resan företogs i en tvåsitsig Ford Coupé och förde de båda vännerna från Paris till Italien, där de reste från gränsstaden Ventimiglia till Pisa, Florens, Bologna, Parma, Genua och slutligen tillbaka till Ventimiglia.

Resultatet av resan blev i första vändan artikeln ”Italy, 1927”, tryckt i New Republic i maj 1927. Denna artikel omarbetades med lätt hand till den novell med titeln ”Che ti dice la patria?” (’Vad säger dig hemlandet?’) som samma år publicerades i samlingen Män utan kvinnor.

”Che ti dice la patria?” består av tre episoder. Tillsammans ska de ge en bild av missförhållandena i det fascistiska Italien.

I den första episoden ger de två resenärerna lift åt en fascistisk yngling som efter bilfärden tackar på ett mycket avmätt sätt. Därmed avviker han från det översvallande sätt att tacka som av hävd varit utmärkande för den italienska umgängeskulturen.

”Tack då”, sa den unge mannen, inte ”tack så mycket” eller ”tusen tack”, som man i Italien förut brukat säga till någon som räckte fram en tidtabell eller förklarade vilken väg man skulle gå. Den unge mannen yttrade ett tack i dess futtigaste form och tittade misstänksamt efter oss när Guy startade motorn. Jag vinkade. Hans värdighet tillät honom inte att vinka till svar.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Den andra episoden skildrar fascisternas sätt att kringgå det förbud mot bordeller som Mussolini påtvingat sina landsmän. Här framgår det att prostitutionen trots det till synes kategoriska förbudet kunnat fortgå genom att bordellerna maskerats om till restauranter.  Särskilt tydligt blir detta, när de två resenärerna i väntan på serveringspersonalen antastas av påträngande ”glädjeflickor”. 

Den tredje episoden utspelar sig utanför Genua. Där blir de två resenärerna stoppade av en fascistisk polis som skriver ut oskäliga böter med den obefogade motiveringen att bilens nummerskylt skulle ha varit smutsig. När resenärerna påpekar att skylten är nyputsad, höjer fascisten bötessumman till det dubbla, från 25 till 50 lire.

Den antifascistiska tendensen ser vi också i Hemingways rapportering om Italiens invasion av Etiopien 1936. Ett exempel är artikeln “Wings Always over Africa: An Ornithological Letter” som publicerades i januarinumret av Esquire 1937. 

Hemingway börjar artikeln med att citera ett uppsnappat meddelande som berättar att nästan 10 000 sårade italienare passerat genom Suez-kanalen. Därefter påpekar han vad som förtigits i meddelandet: att soldaterna ska vårdas i ett hemligt koncentrationsläger på en italiensk ö. Anledningen till det är att den italienska allmänheten ska skyddas från den deprimerande anblicken av så många sårade. Han tillägger att det är lätt att vara patriot så länge man – som italienarna – inte får veta något om krigets realiteter.

Denna polemiska ingress följs av en fördjupning med fokus på de sociala förhållandena i det fascistiska Italien. Efter en tillbakablick på det första världskrigets katastrofala konsekvenser för de vanliga italienarna, sätter Hemingway in det nya kriget i ett klassperspektiv. Han fördömer krigsprofitörerna från överklassen och konstaterar att det i kriget mot etiopierna återigen är de fattigaste italienarna som offras.

I reportagets fortsättning utvecklar Hemingway den jämförelse mellan stridsflygplan och rovfåglar som undertiteln – ”An Ornithological Letter” – förbereder oss på. Medan italienska flygplan sänker sig ner över de dåligt beväpnade etiopierna, sänker sig asätande rovfåglar ner över de sårade italienare som lämnats kvar på slagfältet. De kommer att ätas upp levande, antyds det. Efter en detaljerad skildring av detta makabra skådespel konstaterar Hemingway att den fascistiska regeringen till varje pris försöker dölja sådana aspekter av kriget.  De fattiga pojkar som blir infanterister kommer att få höra suset från de asätande rovfåglarnas vingar, utan att någonsin förstå vilka som är deras verkliga fiender, det vill säga de inhemska fascisterna.

Hemingways angrepp på fascismen fick stor betydelse för opinionen i den anglosaxiska världen. Likväl var det inte alla som lät sig övertygas. Till Mussolinis mest trofasta beundrare hörde en av Hemingways bästa vänner, den amerikanske författaren Ezra Pound (1885-1972). Därom vittnar dikter och essäer, där dateringen av händelser med anknytning till Mussolini inte utgår från den gregorianska kalendern utan från den fascistiska kalender som tog sin utgångspunkt i Rom-marschen i oktober 1922.

Exempel är den ryktbara dikt som handlar om Pounds första och enda möte med Mussolini. Denna händelse är i dikten daterad till ”Anno XI dell’era nostra”, men enligt den gregorianska kalendern inträffade det den 31 januari 1933, dvs samma dag som Hitler tog makten i Tyskland.

Under interneringen i Santa Monica fortsatte Pound att hylla Mussolini.

I dikten berättar Pound om hur han tas emot av Mussolini i en privat audiens i Palazzo Venezia. Vid ankomsten överräcker han ett exemplar av sin bok A Draft of XXX Cantos till sin värd. Mussolini läser några rader i boken och utbrister: ”Ma questo è divertente”. (”Det här är underhållande”). För Pound blir detta ett bevis för att Mussolini inte bara var poesikännare – det visste han förut – utan också en genial ledare som skulle kunna inleda en ny epok i mänsklighetens historia.

Efter mötet i Palazzo Venezia blev Pound en hängiven talesman för Mussolini och den italienska fascismen. Det skulle dock straffa sig. Efter krigsslutet 1945 blev poeten infångad av den amerikanska ockupationsmakten. Under flera månader, från 24 maj till 16 november, försmäktade han i ett primitivt fångläger utanför Pisa; därefter dömdes han för landsförräderi, men räddades från dödsstraffet av en poesiälskande psykiatriker som mot bättre vetande förklarade honom sinnessjuk. I stället för dödscellen blev det därför internering i mentalsjukhuset Santa Monica i Washington. Där satt han inspärrad ända fram till 1958, då han efter initiativ från Hemingway och FN:s dåvarande generalsekreterare, Dag Hammarskjöld, försattes på fri fot.

Under interneringen i Santa Monica fortsatte Pound att hylla Mussolini. Ett exempel är den kontroversiella men likväl prisbelönta diktsamlingen Pisan Cantos från 1949. Där antyder Pound att avrättningen av Mussolini skulle vara ett brott jämförbart med korsfästningen av Jesus och att den avrättade diktatorn skulle vara en sentida motsvarighet till de ädlaste av de ädla hjältarna i Dantes Den Gudomliga Komedin.

Att Pound tagit ställning för Mussolini gick inte obemärkt förbi i Italien. För de italienska fascisterna blev han en förebild som alltjämt manar till efterföljd.

Ett sentida vittnesbörd om det är ”CasaPound”, en fascistisk organisation som vill vårda minnet av Mussolini och Pound. I detta syfte anknyter man påpassligt till aktuella händelser. Under mottot ”Marcia su Roma” arrangerade man hösten 2020 en rad demonstrationer mot de italienska myndigheternas försök att komma till rätta med Corona-epidemin. En marsch mot Rom blev det också i torsdags, den 27 oktober i år. Då samlade CasaPound sina skaror för att påminna om den dag för 100 år sedan då, den fascistiska eran tog sin början.

Nu återstår det att se hur vår tids författare ska reagera på fascismens återkomst till makten. Kommer de – som Hemingway – att sätta sig till motvärn eller kommer de – som Pound – att bli medlöpare?

Till dem som sedan länge tagit strid mot nyfascismen hör Italiens idag mest kända författare, Elena Ferrante. Det visar den sista delen av Neapelkvartetten, den hyllade romanserie om Italiens moderna historia som nyligen filmatiserats av HBO. Ett exempel på det får vi, då hon skriver: ”En svart våg som förut hade dolts bakom maktens tjusiga kulisser […] spred sig till varje hörn av Italien.” Av sammanhanget framgår att Ferrante här vill varna för den ”svarta” våg av framgångar för den italienska nyfascismen som startade vid 1980-talets början och som nu givit Italien den första fascistiska regeringschefen sedan andra världskriget.

The post Helgessän: Författarna och fascismen first appeared on Opulens.

HISTORIEN RIMMAR. “Giorgia Meloni dementerar att hennes parti alls skulle vara fascistiskt på samma sätt som hennes svenska motsvarighet med eftertryck tillbakavisar anklagelser om nazism”, skriver Frederick Whitling. Denna vecka högtidlighåller italienska fascister hundraårsminnet av Mussolinis “Marsch mot Rom”, samtidigt som nyfascisten Giorgia Meloni installerar sig som landets nya premiärminister.

I den italienska kortfilmen ”La retromarcia su Roma” (Gedi Visual, 2022) tar en påhittad högt uppsatt fiktiv fascist sig runt i full mundering i dagens Rom för att försöka få tag i folk som skulle vilja delta i den mytomspunna ”marschen mot Rom”, Benito Mussolinis maktövertagande i oktober 1922. I väntan på retro-marschen – ordet ”retromarcia”, backväxel, är betecknande – sitter maskeradfascisten bland annat ensam vid en hållplats och upprepar en myt om att fascistregimens tåg gick enligt tidtabell: ”När vi har honom kommer spårvagnen alltid att komma i tid”, innan han ger upp och ställer sig vid vägen för att lifta.

”Han”, med stort H, är förstås Mussolini. Fascistregimen i Italien föll 1943. Diktatorn själv likviderades 1945. I en karikatyrteckning av den tyske tecknaren Stephan Rürup omges en ensam figur av nynazister. Figuren konstaterar kort och gott att ”Hitler är död. Det är meningslöst att hedra honom”. I Mussolinis Italien kallades samma högerarmshälsning för saluto romano, ”romersk hönnör”. Det vore lika lönlöst att hylla den italienske diktatorn. Ändå har just detta skett i vissa grupper sedan Mussolinis död i april 1945, två dagar innan Hitler gjorde slut på sig själv i bunkern i Berlin. Nyfascister vallfärdar till Mussolinis grav i staden Predappio.

Partiet Movimento Sociale Italiano (MSI) bildades 1946 och var det enda högerextrema parti som tilläts ställa upp i demokratiska val i den nya republiken Italien. Partiets senare hederspresident Juno Valerio Borghese, kallad ”den svarte prinsen”, bildade den nationella fronten 1968 och stod bakom ett misslyckat statskuppsförsök 1970. Till skillnad från till exempel de samtida militärjuntorna i Grekland och Portugal är detta i dag mer eller mindre bortglömt.

MSI:s logga, en eldsflamma i de italienska trikolorfärgerna, syftade till en fortsättning av Mussolinis politiska projekt. Samma symbol finns med i partiloggan för dagens efterföljare, det postfascistiska Fratelli d’Italia, ”Italiens bröder”, grundat 2012, uppkallat efter den första strofen i den italienska nationalsången. Symboliken lever kvar. Hundraårsminnet av maktövertagandet och ”marschen mot Rom” i oktober ger inramningen en historisk tyngd och Melonis regering tar vid nästan på dagen för hundraårsminnet (28 oktober).

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Sverige har länge betraktats som en välfärdsförebild i övriga Europa, kopplad till den svenska neutraliteten som nu är på väg att överges i samband med (det icke-demokratiskt förankrade) NATO-inträdet. Men rollen som föregångare har även baksidor. I Sverige utgör för första gången sedan andra världskrigets slut ett postnazistiskt parti del av ett europeiskt regeringsunderlag – regering och inte ”regim”, som det har låtit på sistone på sina håll. Två veckor efter riksdagsvalet gick ”broderpartiet” Fratelli d’Italia fram starkt i valet i Italien. Det svenska valresultatet kan nog tänkas ha inspirerat och legitimerat liknande politiska strömningar i andra länder.

Extremhögerns framgångar sker i stor utsträckning på bekostnad av vänstern, med rösttapp i både Italien och Sverige från Partito democratico och Socialdemokraterna. Ett tilltagande inåtvänt och främlingsfientligt samhällsklimat verkar generera fler missnöjesröstare även bland socialdemokraternas kärnväljare, i Italien liksom i Sverige och på många andra håll i Europa. En kanske mer abstrakt öppenhet vänds till inåtvänd upplevd trygghet.

En häxbrygd av nationalistisk nostalgi, ”minnen” på temat det-var-bättre-förr, medveten vi-och-dem-polarisering och blandade TAN-värden – traditionell, auktoritär, nationalistisk på ”GAL-TAN”-skalan – är en farlig fackla. Samhällsdebatten riskerar att bli alltmer inåtvänd och främlingsfientlig. I Italien yttrar sig detta bland annat i kristna (katolska) värderingar, tradition, familj, kyrka och nationen. 

Dagar innan hundraårsminnet av Mussolinis mytomspunna ”marsch mot Rom” i slutet av oktober 1922 har Giorgia Meloni, ledare för ett parti med fascistiska rötter blivit premiärminister i Italien, landets första kvinnliga sådan. Med nästan spöklik historisk samordning ekar fascismen i det land där högerextrema totalitära krafter och fascismen i sig föddes och göddes på 1920-talet.

I Italien har diktatorns efternamn inte bara överlevt men figurerat i strålkastarljuset. Mussolinis gravplats i Predappio, platsen där han föddes, är en vallfartsort. Hans barnbarn Alessandra har länge varit politiker. Alessandra Mussolinis son Romano, med dubbelt efternamn, spelar fotboll i Serie A för S.S. Lazio, en klubb med vissa uttalat nyfascistiska anhängare. Alessandras moster är för övrigt skådespelaren och filmstjärnan Sophia Loren som ordnade filmroller till systerdottern på 1970- och 1980-talen.

Giorgia Meloni dementerar att hennes parti alls skulle vara fascistiskt på samma sätt som hennes svenska motsvarighet.

”Historien upprepar sig inte men den rimmar.” Citatet tillskrivs författaren Mark Twain. Några generationer efter fascismens födelse och fall känns dess innebörd tyvärr särskilt relevant. Den fortsatta användningen av fascistiska symboler som trikolorflamman i partiloggan för Fratelli d’Italia är kanske symbolisk men knappast betydelselös kosmetika. Varningsklockorna ringer, i Sverige och på flera håll. I Italien vävs fascistiska och nationalistiska symboler som eldsflamman i de italienska färgerna samman med katolicismen i en inte särskilt helig allians. Familjen sätts först – kanske något ironiskt före staten – med kyrkan som en sammanhållande faktor.

Romfördraget som låg till grunden för vad som skulle bli EU skrevs under 1957 på Capitolium, den italienska huvudstadens hjärtpunkt. Dagstidningen La Repubblica har påpekat att en tvetydig attityd både till EU och till Ryssland riskerar att Italien skulle kunna bli en sorts trojansk häst för Ryssland i försök att bryta ner det europeiska samarbetet. Giorgia Meloni dementerar att hennes parti alls skulle vara fascistiskt på samma sätt som hennes svenska motsvarighet med eftertryck tillbakavisar anklagelser om nazism.

Den italienske författaren och journalisten Roberto Saviano som har levt avskilt med polisskydd i mer än femton år efter sin granskning av organiserad brottslighet har nyligen påpekat att partier med en nyfascistisk och liknande bakgrund medvetet vill skapa en ”mjuk” framtoning och ihärdigt intygar sitt motstånd mot antisemitism, rasism, fascism och nazism. Andemeningen är att ju mer man basunerar ut detta desto mer har man att dölja om sina avsikter för framtiden.

Larmsignalerna ringer nu på flera håll. Fascismen i Italien föll men dess vålnad lever kvar. Det sinistra hundraårsminnet av Mussolinis maktövertagande torde vara ett utmärkt tillfälle att låta det vara slutrimmat för fascistfantomen. För att parafrasera Roberto Saviano kommer auktoritära politiska experiment från den italienska verkstaden förhoppningsvis inte att sprida ytterligare ringar på vattnet som en utsiktslös vägvisare för Europa.

The post En fascistfantom går runt i Europa first appeared on Opulens.

SVENSKHET. Det svenskaste som finns, åtminstone i kulturkoftornas skrå, är att det inte finns något som är svenskt. Paradoxalt nog kan man samtidigt, vid genomläsning av våra stora tidningars kultursidor, plötsligt få för sig, att det finns exempelvis palestinier, syrier, kurder, amerikaner, ryssar, iranier och somalier, skriver Carsten Palmer Schale.

Rom existerar inte. Det finns en mängd små kvarter, oansenliga byar och anspråkslösa regioner världen över. Idén om det stora, fria centrum, där allting sägs och förklaras och möts, utgör självföraktet i en av sina mer sublima inkarnationer. Om internationalismen utgår från ett centrum – Peking, Moskva, Washington, Bryssel – och formar allt efter sin avbild – så är den chauvinism. Äkta internationalism kan inte vara annat än nationell, regional och lokal: en värld där alla folk är likvärdiga.

Hembygden är den enda trakt, som finns överallt. Modersmålet är det enda språk, som alla talar.

Masstänkandet är tidens halvfascism; ett utslag av dess kväljande chauvinism. Masstänkaren fixerar sig vid masstalen, de väldiga röstsiffrorna, de stora upplagorna, miljonstäderna, skolorna med tusentals elever, de väldiga och övervakade fabrikerna och tryckta förbud. Vad är det man föraktar när man föraktar låga tittarsiffror, diktsamlingar sålda i 75 exemplar, små lokaltidningar, små folk och minoriteter på några tusen människor? Man föraktar den enskilde, man föraktar människan; ja, man föraktar sig själv.

Man degraderar sig själv till en siffra i en sammanräkning. Och man tror, att ju större slutsumman är, desto viktigare är man själv, desto tyngre väger ens åsikt. Man betänker inte det enkla, matematiska faktum, att ju färre som delar ens åsikt, desto viktigare är den. Man tänker inte heller på, att människovärdet är absolut. Det ökar inte genom addition.

Och i detta – som jag tidigare varit inne på: det svenskaste som finns, åtminstone i kulturkoftornas skrå, är att det inte finns något som är svenskt. Utvidgar vi denna förvrängda ståndpunkt, finns heller inget Hälleviksstrand, inget svenskt språk och ingen dialekt. Paradoxalt nog kan man samtidigt, vid genomläsning av våra stora tidningars kultursidor, plötsligt få för sig, att det finns exempelvis palestinier, syrier, kurder, amerikaner, ryssar, iranier, somalier, romer – ja, till och med norrmän.

Men det gör det naturligtvis inte, vilket logiken ju ger vid handen.

The post Avskaffandet av svenskheten first appeared on Opulens.

KRIGSSKILDRING. Jesper Nordström läser  “Kriget i Gallien” av Gaius Julius Caesar och njuter av översättningen men finner åtskilligt av det som skildras fasansfullt.

Jag tillhörde den sista årskullen gymnasieelever som kunde välja humanistisk linje, helklassisk variant med både latin och antik grekiska som ämnesval. Så satt man där då klädd i svarta kläder, med spretig syntfrisyr samt klädsam weltschmerz och försökte få ihop vokativ i tredje deklinationen. Det gick väl…så där.

Man kan fråga sig vilken 17-åring som är mentalt mogen att studera ett språk som inte talats på 1 600 år. Men jag har aldrig ifrågasatt själva beslutet att studera latin. Gång på gång blir jag varse hur mycket det genomsyrar de europeiska språken, likt en knappt hörbar grundton i en orkestrering.

Mitt minne av språkets rena klang var att det var kongenialt med det som svepande kallas “Romardygder”; ett kallt sakligt språk med en stackatorytm som får en att se sandaltramp framför sig.

Att höra ett språks grundklang och känsla bygger ju till stor del på att man inte har det som modersmål. Så kan till exempel vi som är svenskspråkiga tycka att finskan är mustigt granskogsdyster eller att norskan får oss att bums vilja ta på vandringskängorna och bestiga närmsta grönfriska berg med fjordutsikt.

Min hjärtekänsla är också att svenska språket med sin lite torra fyrkantighet passar väl till att fånga upp det stilistiskt njutbara i originalspråket. Ett exempel på detta är klassikern ”Gaius Julius Caesar “Kriget i Gallien. Med kartor och kommentarer” i översättning av Åke Fridh (Bokförlaget Augusti).

Såklart hanterar Åke Fridh översättningsarbetet mästerligt och landar i ett slags lagom ålderdomlig kanslisvenska. Men fattas bara, han var ju professor i latin under svensk humanioras guldålder.

Men sedan går det också en kall kår genom mig då jag inser vad det faktiskt är jag sitter och läser. Plötsligt går det inte bara att njuta av läsningen som en puttrig, lite biblioteks- och punschdoftande bildningshedonism för det här är trots allt en propagandistisk dagbok från ett grymt och mycket blodigt krig.

Tanken svindlar. Jämför Caesars krigsdagbok med hur det vore om Kremls samlade lögnproduktion om Ukrainainvasionen skulle förvandlas till kanoniserad litteratur. Nej det tror jag inte kommer att hända, men det är av vikt att hålla huvudet kallt och betänka vad det här faktiskt är för sorts text.

Det är en apologi från en blodtörstig maktlysten framtida diktator, varken mer eller mindre.

I allt detta kan det likväl vara rätt roande att Caesar ibland verkar ha tittat lite väl djupt i amforan med honungsvin. I slutet av boken hävdar han att det finns enhörningar i Germanien.

Sedan finns det också en del bisarra sidonoteringar mitt i allt tal om truppförflyttningar och det är summa summarum en rätt komplicerad bok. Det går inte riktigt att distansera sig genom ett resonemang som “äh, det var ju mer än 2 000 år sedan det skedde”. Snarare framstår det som skildras i kombination med förordet tämligen samtida och aktuellt.

The post Litterära klassiker: “Kriget i Gallien” first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. 2008 arbetade jag som beforskare av LSS-verksamheten i Skärholmen (i Stockholm). Jag bodde då hemma hos bekanta i Bagarmossen. Det hela – både det ena och det andra – var givande. Men sedan inträffade något som jag faktiskt tror få i Sverige varit med om. På hemvägen från Stockholm över Göteborg till mitt hem här i Hälleviksstrand på Orust i Bohuslän.

Jag träffade en romsk tiggare på Göteborgs centralstation. Hon ville självfallet att jag skulle ge henne lite pengar. Nu visade det sig emellertid att JAG saknade tio kronor för att kunna ta mig hem. Vi började diskutera. Efterhand förstod kvinnan MIN situation. Hon ville hjälpa mig, men vi hade lite svårt att kommunicera. Hon tog dock fram en femkrona. Då blev jag glad – men var ju tvungen att påpeka att detta inte räckte.

Hursomhelst. Efter lite viftningar och kramar och försök till diskussioner på olika språk tog hon fram sin halvtomma påse. Och jag tog upp en tiokrona. Och hon sa: ”GUL PENG”! Ja, nickade jag, fick min tiokrona och kunde komma hem. Jag är henne oändligt tacksam.

Carsten Palmer Schale

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Gul peng first appeared on Opulens.

KONSTSKATT. Auktionen av privatpalatset Villa Aurora i Rom blev ett fiasko efter att spekulanterna lyst med sin frånvaro. Nu skjuts auktionen upp – och prislappen sänks rejält.

Den uppmärksammade onlineaktionen av Villa Aurora i den italienska huvudstaden startade på tisdagseftermiddagen och väntades under ett dygn inbringa allt mellan utgångsbudet på motsvarande 3,6 miljarder kronor upp till fem miljarder kronor.

Men efter att inte en enda spekulant visat något intresse för byggnaden, som bland annat hyser historiens enda takmålning av 1500-talsmästaren Caravaggio, har auktionen skjutits upp till april – och prislappen sänkts med hela 20 procent, skriver den italienska dagstidningen Corriere della Sera.

Försäljningen av Villa Aurora beordrades av en italiensk domstol efter en uppmärksammad arvstvist mellan barnen till palatsets tidigare ägare, prins Nicolò Boncompagni Ludovisi, och dennes tredje fru efter makens död 2018

Det har ryktats att det bland de potentiella köparna till privatpalatset, som kallats för “Roms bästa hemlighet”, finns personer som Microsoftgrundaren Bill Gates och sultanen av Brunei, men inbjudningslistan till auktionen är hemlig.

Den 7 april har hugade spekulanter en ny chans att lägga vantarna på palatset, men den nye ägaren måste utöver köpesumman även förbinda sig att genomföra ett antal större renoveringsarbeten, som beräknas kosta upp till 11 miljoner euro.

Henrik Samuelsson/TT

Anna Grönberg/TT

The post Inga bud på “århundradets auktion” i Rom first appeared on Opulens.

KONSTSKATT. I dag inleds auktionen av privatpalatset Villa Aurora med historiens enda takmålning av den italienske 1500-talskonstnären Caravaggio. Palatset kallas för “Roms bäst bevarade hemlighet”.

Onlineaktionen av palatset Villa Aurora, som startar klockan 15 på tisdagseftermiddagen och avslutas ett dygn senare, väntas inbringa allt mellan utgångsbudet på motsvarande 3,6 miljarder kronor upp till fem miljarder kronor, skriver den italienska dagstidningen Corriere della Sera.

The post “Roms bäst bevarade hemlighet” under klubban first appeared on Opulens.

ANTI-TALIBAN. Talibanernas maktövertagande har krossat det afghanska kulturlivet. De har också tystat de tidigare så aktiva kvinnorna, säger filmregissören Sahraa Karimi, som besöker Stockholms filmfestival.

– Jag skulle vilja fråga dem varför de hatar oss så mycket.

Hon tillhör en generation kvinnor som under sin uppväxt har fått möjlighet att studera – och som också tagit alla chanser till egen utveckling och frihet. Hon beskriver ett hårt fall när talibanerna tog makten efter det amerikanska tillbakadragandet i början av hösten.

The post Regissören Sahraa Karimi: “Erkänn inte talibanerna” first appeared on Opulens.