FOTOUTSTÄLLNING. De har fotograferat Jimi Hendrix, The Beatles, Joni Mitchell och Rolling Stones under intima former. Pattie Boyd och Henry Diltz har tillsammans porträtterat de största namnen från 60 och 70-talets rock-era. Under midsommarhelgen visar de sina bilder i Botaniska trädgården i Uppsala.

1966 spelade Henry Diltz i folkrockbandet Modern Folk Quartet och bodde i Laurel Canyon i Los Angeles. På en turné köpte han en billig kamera på en second hand-butik och tog bilden som fick honom att inse sitt kall: när hans band sprängde ett gammalt basfodral med smällare ute i New Mexikos öken.

– Jag blev fotograf när jag såg den projicerad på en vägg i mörkret. Självklart var publiken full av mina stenade hippievänner, vi musiker rökte lite av Guds ört, du vet? Det gjorde att bilderna såg bättre ut också, säger Henry Diltz som i dag är 83 år.

Tillsammans med Pattie Boyd kommer fotoveteranen till Sverige för att visa sina bilder i utställningen “Midsummer magic” i Uppsala – och själva uppleva den svenska midsommaren.

Under ungdomsåren fotograferade Henry Diltz sina vänner Neil Young, The Eagles, Stephen Stills, David Crosby, Joni Mitchell och Mama Cass, som började använda hans bilder för promotion och skivomslag. Han blev även Woodstocks officiella fotograf, och kunde dokumentera Jimi Hendrix backstage.

Legendariskt The Doors-omslag

The Doors anlitade honom för ett skivomslag, men bandet hade inga idéer eller ens en titel till skivan. Keyboardisten Ray Manzarek nämnde dock att han hade kört förbi något som hette Morrison Hotel.

– Det här var ett ställe för “winos” (fattiga vinalkoholister reds anmärkning) och rummen kostade 2,50 dollar, minns Henry Diltz.

– Vi gick in i lobbyn men killen vid receptionen sade att vi inte fick fota utan tillstånd av ägaren, som var en känd skum hyresvärd. Först gick vi ut till framsidan eftersom de inte kunde stoppa oss om vi är på gatan. Då såg jag ett ljus genom fönstret och insåg att det var hisslampan, vilket betydde att killen lämnat sin plats. Så de sprang in igen och jag fotograferade dem på fem minuter. Sedan sa Jim Morrison “vi tar en drink” eftersom klockan var runt fyra på eftermiddagen, säger Henry Diltz.

– Min stil är “flugan på väggen”, förklarar Henry Diltz. Jag gillar att dokumentera och observera. Jag använder inte en studio eller extra ljussättning. Jag vill se det riktiga livet. Jag är musiker och musiker gillar att hänga.

Brittiska Pattie Boyd, 78, började som fotomodell på 60-talet och förstod efterhand att hon ville bli fotograf. Hon har varit gift med både George Harrison i Beatles och Eric Clapton, och varit inspiration till några av deras största hits. Men männen har också varit inspirationskällor i hennes fotografier. Som den kända bilden på henne och George Harrison i en trädgård av rosor från 1968.

– Vi kom tillbaka från Indien med resten av Beatles och den sommaren var jag väldigt glad för att mina rosor hade börjat blomma. Jag ställde upp min kamera på ett stativ och bad George att stå tillsammans med mig. Jag ställde in en timer och sen stod vi där och väntade, väntade och väntade för att det skulle klicka. George blev förstås uttråkad och tittade bort och då klickade kameran, säger Pattie Boyd.

Varje foto en intim relation

TT: Vem har varit svårast att fotografera genom åren?

– Kanske Eric (Clapton reds anmärkning). Han blev alltid irriterad för att jag tog så många bilder av honom. Varje dag och varje natt, för att jag tyckte att han var så vacker, säger Pattie Boyd och skrattar.

Utöver utställningen i Botaniska trädgården i Uppsala arbetar Boyd just nu med att välja ut bilder till en kommande fotobok om sitt liv, som skildrar hennes egen modell- och fotograf-karriär.

– Jag tycker om att kommunicera med personen, så att det är som en förlängning av ett samtal. Det är intima foton på grund av relationen mellan mig och personen jag fotograferar, säger Pattie Boyd.

Kristoffer Viita/TT

The post Ikoniska rockfotografer gästar svensk midsommar first appeared on Opulens.

DÖDSFALL. Rolling Stones trummis Charlie Watts har avlidit, 80 år gammal. För bandets sound är han oersättlig. 

The post Stones trummis Charlie Watts död first appeared on Opulens.

1960-TALET. Channa Bankier blickar tillbaka på 60-talet och det kulturella dubbelliv hon levde på den tiden.

Hur är det
Såg ni Sergio Leones spaghettiwesterns på 60-talet med Clint Eastwood?
Jag gjorde det
På en obskyr liten biograf i stort sett i grannhuset i Stockholm
På Hantverkargatan
Såg dom i kronologisk ordning allt eftersom dom kom
På dagarna var jag maoistisk aktivist
Ni vet den där sorten med lillaröda-citaten
På kvällar & nätter sög jag i mig Sergio Leones undergångsvisioner med Clint som ett skinande ljus
Det slags komplikationsnivåer var inte möjliga i Clarté på den tiden
Sög f.ö. i mig mycket annat förbjudet på kvällar & nätter
Rolling Stones & sånt
Det var ett slags kulturellt dubbelliv

De filmerna har gjort ett outplånligt intryck på mig på mitt liv & arbete
Clint lämnar mig ju ALDRIG
Maoismen däremot är som ett blödande sår

The post Kulturellt dubbelliv first appeared on Opulens.

KÅSERI. Ivo Holmqvist har besökt den danska huvudstaden och hyllar KB-hallen. Den uppfördes 1938 men brann ner 2011. Nu reser den sig ur askan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Köpenhamnsutflykter före bron kunde inledas med en lättjefullt långsam sjöresa om man valde bort den skakiga flygbåten. Man tog helst tågfärjan Malmöhus till Frihavnen. Överfarten på halvannan timme var behaglig i den stora restaurangen: Tuborg eller Carlsberg (juløl eller paaskebryg om det var den tiden på året) och et stykke ostemad. Det sades att en legendarisk professor i konsthistoria ibland tenterade sina studenter där, fast det var nog mest en vandringssägen. Men sant är att en flygare på låg höjd kan se ett brett vitt streck på botten av Öresund: krossat restaurangporslin som slängts över bord längs rutten.

Och så fortsatte man med ett uråldrigt tåg in till Hovedbaneagarden. Det drogs av ett ånglok och hade gamla knirkande vagnar med breda läderremmar att dra ner fönstren med. Det skulle man helst låta bli, för kolrökens skull. Sedan kunde man gå på biffen på dagtid: i ena hörnet på denna imponerande centralstation fanns nämligen en biograf som visade Gøg og Gokke, de som hemma hette Helan och Halvan, eller den inhemska varianten Fyrtaarnet og Bivognen. Där upplevde man något som var alldeles otänkbart på bio hemma, att luften fylldes av röken från feta cigarrer.

Ut till Damhussøen som är lagom stor att vandra runt tog man sig med den rasslande sporvogn linie 14 från Raadhuspladsen. Föraren stack ner en järnstav genom en öppning i golvet och lade om växeln i spåret, det var spännande. Och konduktören på släpvagnen drog två gånger i en lina när han plingade för avfärd. En läsvärd dansk socialrealistisk roman från trettiotalet heter Der sidder en Mand i en Sporvogn, skriven av Mogens Klitgaard som dog i Sverige alldeles för ung. Inte långt från insjön slutade spårvagnslinjen i en vändslinga, vid ett av de sista hyreshusen på Peter Bangs Vej.

Då hade man passerat KB-hallen, ett imponerande sportpalats uppfört 1938 för Københavns Boldklub. Arkitekt var Hans Hansen, en av de framträdande danska funktionalisterna i en stor generation av sådana (bland annat var han Poul Henningsen behjälplig när PH-lampan ritades). Också som ingenjörsbedrift var det en märkvärdighet, med ett fritt betongspann på 42 meter som den gången satte rekord, uträknat av civilingenjören Christen Ostenfeldt. Han hade också konstruerat Knippelsbro som stod färdig året innan och vars vackra ärggröna torn med rundade hörn man fortfarande kan beundra när man kör in mot centrum.

I KB-hallen har man inte bara idrottat, den har också varit platsen för mängder av konserter: Duke Ellington året efter invigningen, Louis Armstrong liksom Helan och Halvan 1947, Frank Sinatra, Billie Holiday och Miles Davis på femtiotalet, Beatles i juni 1964 (sedan fortsatte de till Foresta på Lidingö), Rolling Stones och Bob Dylan två år senare, Simon and Garfunkel, Jimi Hendrix, Johnny Cash och Pink Floyd på 70-talet, och senare Iron Maiden, Mötley Crüe, Keith Richards, Björk, Lady Gaga, osv – en imponerande rad fram till Sort Sol 2011.

Just som man skulle hålla en erotikmässa en av de sista dagarna i september 2011  överhettades några halogenlampor och satte eld på några pappkartonger, och så brann anläggningen ner. Området spärrades av tills man rev allt för fyra år sedan, dock för att bygga nytt. Sedan ett par månader är allt klart, med invigning den 5 december av Hans Kongelige Højhed kronprins Frederik. Funktionalismens släta murar har ersatts med mera postmodern lekfull sprallighet, med en myckenhet glas: på kvällen med ljuset tänt förvandlas spannet till en väldig regnbåge.

Tågfärjan Malmöhus finns inte mer, inte heller båtarna vid Smörkontrollen. Flygbåtarnas saga är all, ångloket från Frihavnen puffar inte längre, och röken på biografen har vädrats ut. Nu kommer man över mycket snabbare och enklare från Malmö, fast inte billigare. Spårvagnarna har slutat gå och spåren har brutits upp: Ak hvor forandret! Jättebokstäverna KB på fasaden till denna köpenhamnska sporthall har plockats ner. Men den är fortfarande en arkitektonisk märkvärdighet, och det är fortfarande lätt att hitta till Peter Bangs Vej 147 på Frederiksberg.

The post Fågel Fenix i Köpenhamn first appeared on Opulens.

PRAKTVERK. Varje generation har sitt uttryck, sådant som den ser tillbaka på med värme och annat som den förnekar, och musiken är inget undantag. Men musiken har alltid varit mycket mer än bara musik. Den har varit en modern trendsättare i alltifrån mode och albumomslag till pins och alkohol. I mitten av allt detta har Terry O’Neill i mer än sextio år verkat som fotograf. Inför hans nya bok Terry O’Neill – Rare & Unseen som släpps i september riktar vi strålkastarna mot mästaren själv.

Terry O’Neill började inte direkt sin karriär i mindre sammanhang, utan hans första professionella jobb var att fotografera en av nittonhundratalets stora filmstjärnor Laurence Olivier. Men det som skulle göra honom till kändisfotografen framför andra hade främst att göra med hans instinktiva förståelse av tidens mer åsidosatta kulturella utveckling. På sextiotalet gick han mot strömmen av bilder från krigsområden, naturkatastrofer och politiska manifestationer och började fotografera den brittiska ungdomskulturen. Som yngste fotograf på Fleet Street, Londons hemvist för många tidningar, fick han en dag i uppdrag att besöka en studio som hette Abbey Road. Det nya bandet The Beatles inspelning av debutplattan Please Please Me kom också att bli O’Neills stora genombrott.

Det tog inte mer än två dagar, uppger O’Neill i brittiska musikmagasinet Q, innan han var bokad för att fotografera det då lika okända bandet The Rolling Stones. Därifrån rullade det hela på, och inom kort var han de stora stjärnornas favoritfotograf: David Bowie, Elton John, Brigitte Bardot, Faye Dunaway, Audrey Hepburn, Nelson Mandela, The Who, Eric Clapton, Elvis Presley … En relation kom dock att utmärka sig, och det var den med amerikanske sångaren Frank Sinatra, som O’Neill kom att samarbeta med i över trettio år.

O’Neills bilder kännetecknas av intimitet och vad som beskrivits som snapshot style, denna till synes spontana och personliga skildringen av kändisarnas liv bakom scenen och filmkameran. Katalogen är i dag ett fantastiskt tidsdokument. Det är ingen enkel lek att försöka sig på en topplista bland O’Neills fotografier. Arbetet han gjort tillsammans med Bowie är en underbar serie (exempelvis fotograferade O’Neill albumomslaget till Diamond Dogs och sista Ziggy-föreställningen 1973) liksom Elton John vid Dodger Stadium. O’Neill har också plåtat varenda skådespelare som spelat James Bond på filmduken. De vackra osminkade och stillsamma bilderna av The Rolling Stones och The Beatles hör nog ändå till mina favoriter.

Kostar Terry O’Neill – Rare & Unseen något? Självklart, men det är en god investering för den som vill ta del av musikens och filmens dolda värld och stiga in i en generös tidskapsel.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Ungdomskulturens fotograf first appeared on Opulens.