FINLAND. I dag den 6 december är det Finlands självständighetsdag. Rolf Karlman berättar om Akseli Gallen-Kallela, framförallt känd som det finska och karelska nationaleposet Kalevalas målare.

Konstnärsvännerna Anders Zorn, Albert Engström och Akseli Gallen-Kallela gjorde sommaren 1905 en äventyrlig seglats i svenska, åländska, finska och estniska vatten. Denna seglats finns beskriven bland annat i Albert Engströms biografi över Zorn. Engström och Zorn hade lovat komma till Helsingfors för att tacka för en utmärkelse. De hade tillsammans med den ukrainske konstnären Ilja Repin (en nyckelfigur i den ryska realismen) blivit valda till hedersledamöter i finländska konstnärsgillet.

Zorn var en god seglare, navigatör och upptågsmakare och han startade sin resa med ”Mejt” i Stockholm. Han var också en befälhavare med auktoritet.

Ålands och Åbolands skärgård passerades innan man ankrade upp i Åbo. Där studerades slottet och museet.

Färden fortsatte sedan mot Hangö och Helsingfors utan missöden. I gästhamnen i Helsingfors mötte finska konstnärsvänner bland annat. Akseli Gallen-Kallela. Den sistnämnda var en sällsynt mångsidig konstnär. Han var känd för sina målningar och sin grafik men han formgav även ryor, keramik och möbler.

Han blev världskänd genom sin målning med Kalevalamotiv ”Lemminkäinens moder” från 1897 som är ett av de allra bäst kända finska konstverken. Han hade fått uppdraget att förnya Kalevala-illustrationerna tack vare segern i en tävling.

Akseli Gallen-Kallela föddes som Axel Gallén i Björneborg (fi. Pori) 1865. Han började på målarskola när han var 14-år. Han utvecklades till kosmopolit i konstnärskretsar i Berlin, där han umgicks med Edvard Munch och August Strindberg. I Paris blev han nära vän med den norske målaren Carl Dørnberger. Denne skrev i sin dagbok ”Finnen kom till Paris som 19-åring och han var helt oförberedd”.

De två blivande stormännen fann varsin själsfrände och kom att dela bostad, studera och rumla runt i det sena 1800-talets Paris. Dessutom var de förälskade i samma kvinna, Salome. Henne fick Gallén ”ärva” som Dörnberger Åbo uttryckte saken.

När Gallén hade tröttnat på livet i Paris återvände han till Finland. Han gav sig iväg till Karelen på jakt efter det äktfinska och det genuina. I början av 1900-talet förfinskade han sitt namn. När han skulle illustrera Kalevala reste han på en kombinerad bröllops- och studieresa ånyo till Karelen för bakgrundsstudier. Han studerade folket, deras kläder, levnadsvanor, rökpörten med mera. Även om han gjorde andra kända verk blev han framförallt känd som det finska och karelska nationaleposet Kalevalas målare. I samband med världsutställningen i Paris år 1900 utförde han kupolmålning med Kalevalamotiv för den finska paviljongen.

Som firad konstnär umgicks Akseli Gallen-Kallela med dåtida kändisar som den tidigare nämnde Ilja Repin och författaren Maxim Gorkij. Han målade bland annat ett porträtt av denne ryska revolutionens stora författare då denne under en period vistades i Helsingfors. Andra vänner var Jean Sibelius, som han också målade och Eino Leino och, som nämnts, de svenska storheterna Anders Zorn och Albert Engström. Han engagerade sig också politiskt som motståndare till förryskningen av Finland.

Akseli Gallen-Kallela avled under en vistelse i Stockholm på Hotell Reisen 1931 i lunginflammation. I sitt äktenskap med Mary Slöör fick han tre barn, Marjatta, Kirsti och Jorma. Marjatta avled vid späd ålder och Jorma stupade i vinterkriget 1939. Akseli Gallen-Kallelas gravvård återfinns tillsammans med andra av nationens stormän på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

The post Akseli Gallen-Kallela ‒ Kalevalas målare first appeared on Opulens.

DANSKULTUR. Med utgångspunkt i en nyligen prisbelönt fackbok berättar Rolf Karlman om det finska dansförbud som infördes i samband med vinterkriget. Budskapet från de makthavande var att man skulle be böner, läsa böcker och plocka lingon.

Officiellt finns bastukulturen i Finlands DNA genom Unesco-beslutet att godkänna företeelsen som ett immateriellt världsarv i december 2020. Finlands förhållande till en annan kulturform, pardans, har dock varit mera komplicerat. Detta beskrivs i historieforskarna Markko Tikka och Seija-Leena Nevalas djuplodande bok om dansförbudet i Finland. Själva förbudet omfattade inte bara krigsåren utan sträckte sig fram till 1948. Boken heter på finska Kielletyt leikit (”Förbjuden lek”) och utkom på Atenas förlag. Boken vann Finlandiaprisets fackbokklass.

Även innan kriget var dansen ifrågasatt. Kvinnor och ungdomars sexualitet måste kontrolleras i det lutherska samhället. Folkdanser var tillåtna. Stillsamma knutsdanser kunde äga rum men de utländska släpiga danserna som foxtrot, shimmy och den erotiska tangon måste bekämpas. Det fanns risk för utomäktenskapliga barn, förhållanden över klassgränser och alkoholmissbruk. De utländska danserna betraktades som ”cancersvulster som med sin slapphet och sitt erotiska väsen hetsade upp billiga lustar och hotade nationens mentala utveckling och styrka”. Man tror att en viss finsk beröringsskräck (motvilja mot kramande och pussande) har sin grund i dessa förhållanden. I dessa yttersta av pandemitider har dessa förhållanden med distansering tagit till heders igen.

En vecka efter vinterkrigets utbrott, den 7 december 1939, förbjöds all dans genom ett regeringsbeslut.

Under både vinter- och fortsättningskriget rådde dansförbud i Finland. Tanken var att folket på hemmafronten inte skulle roa sig när soldaterna vid fronten förde en kamp på liv och död. Man skulle inte ”dansa på våra fallna bröders gravar”. Det enda undantaget var vid bröllop då brudparet fick dansa en dans. Övriga gäster fick inte dansa alls. Dansförbudet var en finsk uppfinning. I inget annat krigförande land existerade det. Budskapet från de makthavande var att man skulle be böner, läsa böcker och plocka lingon.

Det säger sig själv att förbudet var svårt att upprätthålla. På lördagskvällarna pågick dans på många banor i Finland. Arrangören hade satt ut spejare utifall polisen var i antågande. Om ordningsmakten var i antågande arrangerades dansbana om till en plats för ett föredrag och någon vältalig person intog scenen. Publiken var intresserade åhörare. När polisen hade åkt återupptogs dansen. Ibland blev det emellertid rättsliga påföljder:

”Fängelse för dans” (Helsingin Sanomat, 14.08 1943)

”Vid fältdomstolen i Kexholm militärförvaltningsdistrikt dömdes sex personer för olovlig dans till 300-1000 marks böter. En timmermanshustru från Sakkola dömdes för fortsatt anordnande av otillåtna danstillfällen till 3 månaders fängelse. Hon hade tidigare blivit dömd för samma förseelse till 400 marks böter. Dessutom dömdes servitrisen Lempi Mylläri från Sakkola för olovlig dans till 2 månaders fängelse.”

Under kriget dömdes 15 000 finländare för överträdelse av dansförbudet. Majoriteten unga kvinnor i åldern 15-20 år.

Några svåra våldsdåd inträffade också i och med att rörliga polisen skulle avbryta danstillställningar. I Nurmes och Vörå i Österbotten blev två ungdomar skjutna av polisen. I Vörå ansågs våldet till en del bero på språksvårigheter mellan den rörliga (finskspråkiga) polisen och svensktalande ungdomar.

Dansförbudet blev, precis som spritförbudet under 1920-talet, ofta ett kraftfullt slag i tomma luften. Den finska tangon låg i träda under krigsåren men vissa av de mest populära låtarna komponerades under kriget.

Dansförbudet upphörde efter kriget men den kommunistiska radiochefen Hella Vuolijoki (Finska Yle) som gjort raketkarriär från dödsdömd för spioneri till radiochef ansåg att den lättare musiken i allmänhet och tangon i synnerhet var fördummande. Folkflertalet hade dock en annan uppfattning och efter 1948 när det sovjetiska inflytandet minskade fick dansen och framförallt tangon sin guldålder. Tangokungar som Eino Grön, Olavi Virta och på senare år Jari Sillanpää har enorm status.

Dansbanor växte upp i varje liten stad och by. Tangomelodier som ”Satumaa” och ”Tango merelää?” blev framgångssagor. Ett mycket finskt fenomen som utomstående har svårt att förstå sig på. På 1960-talet kunde konfrontationen mellan modern rock n roll och pop å ena sidan och tangon å andra sidan inte undvikas. En pop-veteran berättar hur band som åkte ut på turné för att spela Beatles och Rolling Stones många gånger under knivhot tvingades byta repertoar och spela tango för att tillfredsställa publiken.

The post Om dansförbudet i Finland first appeared on Opulens.