ESSÄ. ”Jag tänker på döden, hela tiden tänker jag på döden. Jag vill kliva av den här karusellen. Och det surrar och knäpper och tickar i kroppen av längtan efter snus.” Varje måndag i sex veckor kommer Kristina Alstams sommarserie publiceras.

Så långt min otur i livets cancerbingo. Det kan vara så att nästan en tredjedel av våra vanligare cancersorter förebyggs genom livsstilsrelaterade val. Kanske. Problemet är väl det gamla vanliga – vart ska våra resurser riktas, mot hälsan eller mot sjukdomen?

Som Agnes Wold 2016 formulerar det i Fokus: om hälsa idag tänks mena frånvaro både av farliga sjukdomar och ganska ordinära krämpor betyder det att sjukvården måste behandla båda dessa tillstånd. Det skulle betyda att symptomet vallningar till följd av klimakteriet, nog så besvärligt men inte livshotande, konkurrerar om resurserna med symptomet blod i urinen, vilket potentiellt kan vara tecken på cancer i urinblåsan. Det skulle också betyda att forskning som är svår att evidensbasera, det vill säga sådan som riktar sig mot förebyggande folkhälsoinsatser, också ska ges resurser, vid sidan av forskning riktad mot bekämpandet av sjukdom.

Förebyggande och hälsofrämjande ansatser inom sjukvården kan förstås som ett uttryck för den relation mellan samhälle och individ som sociologen Nikolas Rose beskriver som responsibilisering; en ansvarsrelation mellan välfärdsstat och innevånare. Politiken och välfärdsinstitutionerna föreställs vara partners vars roll är att, givet ekonomiska förutsättningar, tillhandahålla de bästa möjligheterna i form av utbildning, välfärd, försäkringar, omsorg och så vidare mot att individen tar ansvar för att omsätta tillgångarna till ett friskt, produktivt liv. Den rika floran av möjligheter blir en komplex delning av ansvar mellan institutionella och kommersiella aktörer å ena sidan och individen som medborgare och konsument å den andra. Och folkhälsoarbetet, framförallt det som är förebyggande till sin karaktär, genomgår ett paradigmatiskt skifte mot ett ökat individansvar.

Det förebyggande arbetet har förändrat inriktning genom åren – från mer strukturinriktade insatser på 1960-talet över till mer kontrollerande insatser runt 1990-talet. I den meningen, argumenterar professor Ingrid Sahlin, kan man säga att förebyggande insatser till viss del förlorat ett framtidsperspektiv och istället verkar mer disciplinerande här och nu.

Är det detta jag luktade mig till när jag var patient i cancervården? Att sluta snusa hade mindre med operationssåret att göra och mer med en manifestation av mitt medborgerliga ansvar, min samarbetsvilja? De nya löparskorna, blodsmaken, intervallträningarna i uppförslut som skydd mot cancer, kan det tänkas vara så att de också är konfirmationer – yes I believe – av en samhällsrelation lika mycket som en investering i hälsa? Jag skriver på det kontrakt som erbjuds mig; om jag satsar på min hälsa för allt jag förmår kan jag så småningom göras värdig en sjukvårdande insats. Och omvänt, i alldeles förskräckliga ordalag: Har jag gjort mig förtjänt av vård om jag slarvat med hälsan?

Tillbaka till apoteken, som tycks ha drabbats av rejäl ohälsa i sin besynnerliga kombination av anorexi och bulimi – medicintillgången är nedbantad ned till skelettdelarna medan man spyr ur sig kaskader av skoinlägg, nagellack och nötblandningar. Att rycka med sig en påse på vägen ut efter det oförrättade ärendet; blir det i sin oförargliga trivialitet ett tecken på det förbund jag slutit med välfärdsstaten: den som sår han ska också skörda? Nötter, snusfrihet och träning först, mediciner och sjukvård sedan?

Just det, jag glömmer ju den banala livsnerven i den här texten. Jag ställer ju faktiskt den futila frågan till min glade läkare vid återbesöket; den om varför det är riskfyllt att snusa innan och efter operation. ”Va?” säger doktorn förstrött, ”det där gäller bara rökare. Nä, snusa hade du gott kunnat göra. Om inte annat för att må lite bättre”.

Referenser:

Rose, N. (1999). Powers of freedom: refraiming political thought. Cambridge: Cambridge University press.

Rose, N. (2000). Government and Control. British Journal of Criminology 40: 321-339

Sahlin, I. (1999). Preventionens innebörd och tillämpningar. Nordisk alkohol- &
narkotikatidskrift 16(4–5):s 231–248.

Wold, A. (2016). Det sjuka med nya ohälsan. Fokus https://www.fokus.se/2016/04/det-sjuka-med-nya-ohalsan/ (Sidan besökt 2017-04-03).

Wright, A. (2012). Fantasies of empowerment: mapping neoliberal discourse in the coalition government’s school policy. Journal of Education Policy 27 (3): 279-294

The post Cancer, kontroll och konsumtion – En historia om snus, del 6 first appeared on Opulens.

ESSÄ. ”Jag tänker på döden, hela tiden tänker jag på döden. Jag vill kliva av den här karusellen. Och det surrar och knäpper och tickar i kroppen av längtan efter snus.” Varje måndag i sex veckor kommer Kristina Alstams sommarserie publiceras.

Gradvis blir jag mindre upptagen av cancer och mer intresserad av varför jag får så många råd om hur jag bäst ska nedkämpa den. Min gamla studiekamrats triumferande rapporter om mängden grönkål hen konsumerar per vecka och de välgärningar denna kål gör bara den får tillträde till de inre organen? Rapporterna om giftet som gömmer sig i våra mjölkpaket? Min vårdscentrals Egenmätningscentral – rummet där man slinker in och själv tar sitt blodtryck innan man hastar vidare mot jobb, barn och träning? Vår tids avsky för fatalism må vara en sak, men dess säregna kombination av konsumtion och kontroll (konsumtion av kontroll?) är en annan. Varför blandar ni in mig i min cancer?

Adam Wright skisserar hur ett samtida rop på individen att själv säkerställa säkerhet, hälsa och framtid är sammanvävt med en liberal vision om självteknologi: säkerheten börjar med dina handlingar, osäkerheten börjar när du avstår från att handla. Såtillvida är det första och banala konstaterandet att sköterskan som rådde mig att sluta snusa och kamraterna som ville ha in mig ut i löparspåret ville mig det allra bästa. När du möter faran, dra ditt svärd!

Men vad är det för fara vi strider mot? Vem ligger bakom faran, vilken är farans ursprung? Formulerat annorlunda – är det så att vi, befolkningen, anar att resurserna tryter?

Några snabba nedslag: akut brist på läkare och sjuksköterskor på onkologen i Lund, stabslägen på Karolinska sjukhuset, på SÖS, i Borås, på akuten i Lund, på akuten i Helsingborg och i Sundsvall (jag kan knappt tro att listan är så här lång och då har jag googlat slarvigt), kvinnor föder barn på ishala vägar istället för på förlossningsklinik, långa köer till operation av prostatacancer i Växjö, neddragningar i sjukvården i Västernorrland, sjuksköterskebrist på Skaraborgs sjukhus, operationssalar och vårdplatser försvinner i Halland, hot om neddragning på urologen i Visby och i Stockholm har patienter med hjärtflimmer svårt att få specialistvård. Ska jag fortsätta?

Vad gör vi i den här terrängen? Är det tröst grönkålskonsumtion och träning erbjuder? Eller är det detta som återstår medan skatterna successivt sänks – att tänka Försök hålla dig frisk, istället för att vända oss till sjukvården och säga Bota min sjukdom? Och varför har negationen ohälsa uppstått? Som en frånvaro av något eftersträvansvärt (hälsa) istället för närvaro av något oönskat (sjukdom). Är det för att låta oss förstå att vi delvis kan göras ansvariga för att den aldrig uppstår? Är det för att vi inte ska bli lika skräckslagna när vi söker vård och upptäcker hur nedbantad den är?

Det låter kanhända bättre att fastna i en vårdkö på grund av ohälsa än att stå i samma kö på grund av att man drabbats av sjukdom, för det låter farligare. Det låter rentav som nåt man kunde dö av.

The post Cancer, kontroll och konsumtion – En historia om snus, del 5 first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Jag tänker på döden, hela tiden tänker jag på döden. Jag vill kliva av den här karusellen. Och det surrar och knäpper och tickar i kroppen av längtan efter snus.” Varje måndag i sex veckor kommer Kristina Alstams sommarserie publiceras.

Hur tiden än går efter att operation och strålning är avklarade kan jag inte sluta tänka på cancer. Att min tumör är stygg, att den vill in igen, att den bankar och klappar på väggarna; kanske har den redan funnit glipan den kan slinka tillbaka in genom?

Jag är utmattad av bristen på ontologisk säkerhet, utmattad av tankarna att allt är möjligt, att framförallt allting som är dåligt och farligt och dödligt är möjligt. För säkerhets skull frågar jag min gemytlige läkare på min första mammografi året efter operationen; kan jag göra nåt för att hindra att tumören tar sig tillbaka? Han blir närmast opassande glad över att få prata om cancer och lägger länge och väl ut texten om dess föränderliga framträdelseformer, eftersom cancer uppträder i minst 200 olika former som inte utan vidare kan jämställas med varandra. ”Lungcancer och rökning”, säger han. ”Solning och hudcancer”. Man har börjat undersöka rött kött och charkuteriprodukter. Annars är det vanskligt att hitta samband. Och bröstcancer, det är inte enkelt att veta. ”Det är så nyckfullt” strålar han mot mig, ”du till exempel råkade nog bara ha fötts med lite dåliga bröstceller”.

På nåt sätt är yttrandet lite kränkande, jag vill inte vara en sån som utrustats undermåligt ända ner på cellnivå, men jag måste också motstå en liten impuls att le. En sista gång envisas jag: finns det inget jag kan göra för att hindra att tumören växer tillbaka? ”Jo”, säger han tvekande. ”Man får väl inte uttrycka sig såhär gentemot damer”. Hans blick skevar generat mot min. Så tar han sats, ”Du är ju magerlagd. Och det kan du gärna fortsätta vara. Annars kan du leva bara. Som vanligt”.

Om man vill minska risken för cancer ska man försöka att inte bli alltför tjock, man ska inte röka och helst inte bränna sig i solen. Det låter rätt enkelt. Vad är det som gör att vi tycks söka oss till andra förklaringar och vad är det som gör oss så motvilliga mot tanken att vi inte begriper oss på cancerns väsen riktigt ännu, bortsett från att det högst antagligen triggar en välgrundad dödsskräck? Man säljer uppenbarligen tidningar på förstasidor med bilder av mellanchefer i spandexbyxor som ensamma i löparspåret – tänk er den råa motvinden de tidiga novembermånaderna – bjuder sin cancer motstånd. Till och med cancer kan varufieras, varför är det så?

The post Cancer, kontroll och konsumtion – En historia om snus, del 4 first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Jag tänker på döden, hela tiden tänker jag på döden. Jag vill kliva av den här karusellen. Och det surrar och knäpper och tickar i kroppen av längtan efter snus.” Varje måndag i sex veckor kommer Kristina Alstams sommarserie publiceras.

Så en dag i maj får jag mitt slutliga tumörbesked. Det är strålande sol och kaffemaskinen i väntrummet på Sahlgrenskas kirurgmottagning har bara Wiener melange kvar att välja på. Det är en munter läkare som ska leverera besked. ”Goda nyheter”, säger han, ”din tumör är aggressiv men den hann inte ta sig så långt innan vi knep den”. Vad detta betyder är att tumören inte haft lång tid på sig att göra åverkan, hur illasinnad den än är till sin natur.

Mitt i sommaren blir det dags för strålning. Jag åker hem från landet och försöker bo in mig i den stekheta lägenheten igen, promenerar genom Slottsskogen varje förmiddag mot radioterapin. I väntrummet sitter kvinnor utan ögonbryn och hår och jag är så skamset rädd för dem – tänk om det där är jag om några år? De läser veckotidningar och pratar om sina behandlingar med någon i andra änden av en mobiltelefon. Om ett år eller två kanske de inte svarar i sina telefoner längre.

Efter några stråldoser är det som om bröstkorgen nästan faller av. Nej, det gör den ju inte, så löjligt formulerat. Jag vet bara inte hur jag ska beskriva hur köttet brinner efter tjugonde strålningsdosen, hur det rinner var från alla blåsor som spricker och spricker igen i en lager-på-lager-effekt som får kratrarna på månen att se närmast ansiktslyfta ut. Men jag snusar inte, det törs jag inte.

Däremot börjar jag somna överallt. På föräldramötet somnar jag mot en främmande pappas axel. Jag somnar på spårvagnen och vaknar på ändhållplatsen, stirrar förundrat ut på Saltholmens skräpiga refug. Jag somnar på jobbet, rakt över tangentbordet. ”Det är biverkningar av strålning” säger Sahlgrenska, ”du bör sjukskrivas”. (Behöver jag tillägga att Försäkringskassan efter några veckors sjukskrivning hör av sig och frågar om arbetsgivaren kan finna andra arbetsuppgifter till mig så att jag kan återgå i arbete? Min chef replikerar att arbetsplatsen svårligen kan hitta arbetsuppgifter som arbetstagaren kan genomföra sovande). Men just det ja – jag snusar inte. Ståndaktig som en tennsoldat värker jag mig igenom min längtan efter min bästa kompis, mitt tidsfördriv, min vardagliga oas, min tröst. Jagsnusarintejagsnusarintejagsnusarinte.

Sen är det över. Kvar är jag med mitt rödbrända bröst och mina salvtuber. Cancern är över. Åtminstone formellt.

Under nåt år efter operationen är cancer min huvudsakliga hobby – att googla på den allra mest. Jag litar inte ett ögonblick på min kropp, den är uppenbart kapabel till vad som helst och varje cell kan vara en quisling. Min omgivning uppmanar mig att äta frukt och att träna så mycket jag bara kan. Detta får jag också bekräftat på Cancerfondens hemsida.

Men om Cancerfonden, bloggosfären och glansiga tidningar rapporterar om duktiga medelklasskvinnor som löptränat bort sin hjärntumör, bombarderat bröstcancer med broccoli eller bekämpat livmoderhalscancer med bassängträning är budskapet från Googles tristare storasyster Google Scholar både mindre lutheranskt och mindre uppmuntrande. Jag sträckläser studier om bröstcancer och träning. Min tumörsort verkar vara en slags Robocop som rasslande kämpar sig på fötter och tar sig vidare oavsett beskjutning men östrogenrelaterad bröstcancer skulle kanske vara möjlig att bekämpa med egna ansträngningar?

Fast det räcker oftast att läsa abstract på studierna om bröstcancer och träning och stanna vid den sista lakoniska meningen: ”The results are inconclusive”. Vetenskapliga studier är färglösa, helt utan lyster och löften. Jag betraktar dem som Heliga Skrifter.

The post Cancer, kontroll och konsumtion – En historia om snus, del 3 first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Jag tänker på döden, hela tiden tänker jag på döden. Jag vill kliva av den här karusellen. Och det surrar och knäpper och tickar i kroppen av längtan efter snus.” Varje måndag i sex veckor kommer Kristina Alstams sommarserie publiceras. 

Jag har bröstcancer. Det är det hemskaste jag varit med om i mitt liv. Ingenting mäter sig mot detta. Och jag får inte snusa, för då läker operationssåret sämre. Så sade sköterskan och jag måste göra som hon säger, trots att jag inte tror på henne.

Ångesten jag har medan jag väntar på operationen varar i fyra veckor, för det är så länge jag måste vänta. När jag snuslös traskar hem efter jobbet prövar jag lite olika tankar för att trösta mig. En av de bästa är den här: jag är bara en helt vanlig kvinna med lite vanlig cancer. Cancer som en tung ICA-kasse eller ett banklån med dålig ränta. Annars är det mest svart omkring mig. Jag tänker på döden, hela tiden tänker jag på döden, att jag inte törs det, inte törs dö. Jag vill kliva av den här karusellen. Och det surrar och knäpper och tickar i kroppen av längtan efter snus.

De ska ta en tårtbit ur bröstet. Tillbaka på Sahlgrenska alltså, denna gång på kirurgmottagningen. Jag är kallad fredagen den 13:e och mitt upplösta tillstånd förefaller det betydelsefullt – illavarslande rent av.

Sköterskan som förbereder mig för operationen säger att jag har en fin kropp och det känns ändå lite mjukt inuti vid de orden. ”Man ser att du tränat mycket”, säger hon och jag blir nästan som vore jag glad (så som varje självförälskad gymamatör blir av minsta lögnaktigt beröm om muskeltillväxt). ”Du kommer att tjäna på att vara sådär stark när du tampas med cancern”, ler hon och klappar mig på axeln. Tampas? Det mjuka får små metallflisor inuti sig, det glada hejdar sig och slår häpet handen för munnen. Är det inte läkaren som ska operera mig? Är det inte kniven som tampas med min cancer?

Man tar ut tumören och skickar den på analys. På analyssvaret väntar jag tre veckor. När jag får det som kallas tumörbesked, är hela analysen ännu inte gjord. Sittande på en ny brits i ett nytt trångt rum får jag veta att min tumör är snabbväxande, aggressiv och duktig på att komma tillbaka. ”Men vi har inte hela bilden” säger läkaren och säger att beskedet tar ett par veckor till.

Utöver att ha en aggressiv och snabbväxande tumör har jag nu en aggressivt snabbväxande ångest som inte kan tröstas bort med tankar om hur vanligt det är med cancer. Nej, min tumörsort är ovanlig och jag tänker i ett grandiost narcissistiskt ögonblick att det visste jag väl att jag skulle ha en ovanlig tumörsort, typiskt mig. Varje dag ringer jag Sahlgrenska för att höra om tumöranalysen är fullständig nu. Varje dag skakar telefonluren i min hand. (Nej, jag vill inte skriva om hur det är att titta på mina sovande barn på kvällarna, hur det är att stryka dem över deras varma nackar och tänka på hur det skulle bli om jag inte. Om jag inte).

Men jag snusar inte, jag lider mig igenom detta utan snus, inte ett endaste påse kommer över mina läppar.

The post Cancer, kontroll och konsumtion – En historia om snus, del 2 first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Jag tänker på döden, hela tiden tänker jag på döden. Jag vill kliva av den här karusellen. Och det surrar och knäpper och tickar i kroppen av längtan efter snus.” Varje tisdag i sex veckor kommer Kristina Alstams sommarserie publiceras. 

Jag kan inte svara på varför minnet av snuset dyker upp just här. Det är ett år sedan. Jag är på apoteket på Mariaplan i Göteborg för att hämta medicin. Min vana trogen är jag ute en vecka innan jag har slut på den gamla, eftersom lagerhållningen verkar ha bantats efter privatiseringarna.

Medicinen finns mycket riktigt inte i lager. Kvinnan bakom disken ler ett inövat beklagande leende men berättar att jag kan lämna mitt telefonnummer så får jag sms när de fått in den. När jag vänder mig om för att gå faller blicken på ett ställ med färgglada påsar. ”Fruits n’ Stuff” står det på en. Om man inte får ut sin medicin får man trösta sig med naturgodis. Men den här texten ska ju inte handla om privatiseringarna av apoteken?

Ungefär ett år före apoteksbesöket diagnosticerades jag med bröstcancer. Fallandekänslan vid beskedet i mottagningsrummet på Sahlgrenska är omedelbar. Det är som att åka en attraktion på Liseberg som man inser att en inte törs åka först när man fastlåst av centrifugalkraften befinner sig i första kurvan. Jag måste av, tänker jag. Jag kan inte ha cancer. Jag måste av från cancer, tänker jag.

I rummet en läkare och två sjuksköterskor. De ska skära bort tumören, hör jag. Jag ska strålas. Nu ska sköterskorna informera mig om vad jag behöver veta inför operationen. Den ena delar ut broschyrer. Den andra verkar mer tvekande, valhänt i situationen och jag tänker att hon är nyanställd och att hon känner sig bortkommen.

En len fjäder av medlidande rör vid min kind.

”Röker du?” frågar den garvade sköterskan. ”Nej”, svarar jag, ”men jag snusar”. ”Jaha” säger hon, ”det får du sluta med, annars läker operationssåret sämre”. Jag tvekar. Det är någonting i den här informationen som inte stämmer. ”Men det gäller väl för rökare”, försöker jag, ”är det inte nåt i själva röken som…” Sköterskorna tittar på varandra, verkar försöka fatta nåt slags kollektivt beslut här men tiden är för kort, den rödflammiga patienten väntar på ett svar. ”Nej, det är bra om snusare också slutar”, säger garvade sköterskan. ”Och så kan du ju passa på att göra hälsan en tjänst samtidigt”, tillägger hon uppmuntrande.

Efteråt står jag tvekande i korridoren. Vill egentligen prata med någon annan som jobbar här men vill heller inte störa. Alla som kommer hit har cancer. Vissa ska dö av den, jag kan inte ta upp tiden med mitt snusberoende. Alltså går jag hem och slutar snusa.

The post Cancer, kontroll och konsumtion – En historia om snus, del 1 first appeared on Opulens.