POESI. Jag tror att vi behöver poesin mer än någonsin, för att kunna tala om det som vi inte kan prata om, skriver Anna Sanvaresa.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag diskuterar poesi med en vän som säger sig inte tycka om poesi. Han påstår att poesin inte ger några verktyg i kampen, där behövs teori och praktik. Jag kontrar med att det också behövs fantasi, drömmar, empati.

Det är dagen efter Turkiets invasion i Rojava och på radion pladdras det oupphörligt om Nobelpriset i litteratur. Ett av de två priserna går som bekant till en författare som stöttade Milosevic under Balkankriget. Det upprepas att litteraturen måste vara upphöjd över det politiska. En bekant på Facebook kommenterar: ”De politiska priserna får delas ut i andra kategorier”. På kvällen anordnas demonstration i Gävle och det är nästan bara kurder i tåget fast det handlar om Rojava, världens hjärta, byggt på gräsrotsdemokrati, feminism och ekologi. En plats som Barcelona 1936: som mänskor runt om hela världen reste till för att slåss för revolutionen, för att något annat än fascism skulle sprida sig.

Mike Pence självgoda uppsyn på presskonferensen när han deklarerar att Donald Trump har fixat en deal med Turkiet. De kurdiska styrkorna har viss tid på sig att dra sig bort från gränsen, och under den tiden ska Turkiet lägga ner vapnen. Erdogan säger att det inte handlar  om vapenvila, för det är inte ett krig, det är en paus. En paus i den etniska rensningen. Som Erdogan kallar Operation Peace Spring.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är kurderna som betraktas som terrorister, som ska backa, sluta försvara Rojava. Vita herrar enas om det språkbruket. Hur vi ska kunna prata om lidandet när det befintliga språket bryter ihop? Om det poetiska språket är irrelevant, vad är då verklighetens?

Jag tänker på det poetiska i Rosa Luxemburgs språk, hur hennes röst hade förmåga – för hon var en mänska som älskade fåglar, katter, poesi, sex – att tränga in i de arbetare som stod utanför det akademiska. Som idag alla utbrända kvinnor som inte kan få trötta hjärnor att fokusera, och vad kan vi gå till då, för att lokalisera, kanalisera: vrede, sorg? För att inte hamna utanför världen ännu mer. Det är en kunskapsfråga.

Män är vana vid att tala (och därför mindre självkritiska), kvinnors röster har existerat i det fördolda, och när de reser sig blir det i tvivel, och i vrede.

Poesin är ett redskap. Vi är hela tiden i det som är större än oss själva, det som får oss att känna oss maktlösa. Litteraturen ska alltså, i detta förtvivlade läge, vara upphöjd över det politiska? Ska den vara upphöjd över det mänskliga? Ska det människor säger och vilka de är, inte ha med vartannat att göra?

Audre Lorde skriver i sin essä Poetry is not a luxury (1977) att poesi är ett sätt att försöka ge ord åt det ordlösa så att vi i varje fall kan tänka det. Det handlar om överlevnad och förändringar, som först måste bli språk, sedan idé och därefter handling. Hon skriver: ”Jag talar om poesi som uppenbarelse eller destillat av erfarenhet, inte det sterila ordspel som de vita fäderna förvrängde ordet poesi till att betyda – för att täcka en desperat önskan om fantasi utan insikt.”

Män är vana vid att tala (och därför mindre självkritiska), kvinnors röster har existerat i det fördolda, och när de reser sig blir det i tvivel, och i vrede. Hur samlar vi våra röster till vapen?

På en podd säger den brasilianska feministen och aktivisten Mayra Cotta att kvinnor leder motståndet överallt, eftersom kvinnor är de mest utsatta. När han säger att han inte förstår poesi vill jag fråga: förstår du hur smärta har svårt att hitta ord, förstår du hur erfarenheter har svårt att finna förankring? Förstår du vilken brist det är i kampen? Jag tänker på hur språk skövlats och förtryckts: kurdiska, katalanska. Rötter som ska skäras av, kolonialiseras. Ur den mörka jorden kommer revolutionen. Ur kvinnors kroppar. Jag tror att vi behöver poesin mer än någonsin, för att kunna tala om det som vi inte kan prata om.

På min säng ligger en hög med diktsamlingar som skydd mot ångest. Fascismen går hårt åt oss – pressar mot och in i våra kroppar, vi måste göra motstånd även om vi inte orkar, jag plockar strofer ur böckerna och läser: ”vi kroppar/ vars växande är söndervridet”, ”vi lär oss njuta/ bredvid deras fantasier/ om avart” (Felicia Mulinari, Det som inte kan utplånas) ”vi sitter stumma över vad som hänt/ men våra kroppar/ söker sig till varandra”, “vi lär oss plocka/ andras blickar/ från våra ansikten” (Burcu Sahin, Broderier) ”För länge sedan började någon att gå. Det sätter sig i höfterna.” (Judith Kiros, O) “säg inte att tungan är vassare än saxen/ att kärleken är blodigare än kriget”, ”också i grymma tider ska finnas sånger/ om annat än grymhet”, (Athena Farrokhzad, I rörelse), ”det finns en smärtfylld sång som alltid säger sanningen”, ”trygghetens plats var inte det väntade.” (Imam Mohammed, Bakom trädet ryggar), ”vi liknar varandra väldigt mycket/ när vi förvandlats till stoft.” (Jila Mossaed, Vad jag saknades här).

Inom motståndsrörelser har alltid funnits sånger, poesi. I nya numret av Pen/Opp hittar jag Enriqueta Lunez, född 1981 i Chiapas. Hon skriver på tzotzil, ett språk jag inte visste fanns: ”Vårt väsen förändras, något går oss förlorat”. Audre Lorde igen: ”För inom levnadsstrukturer definierade av vinst, av linjär makt, av institutionell dehumanisering, var våra känslor inte avsedda att överleva.”

The post Fantasi och drömmar krävs i kampen first appeared on Opulens.

ROJAVA. De kurdiska sångerna har aldrig tystnat. Just nu sjungs de vid fronten i Rojava. Sånger som tidvis kan komma att tappa kraft och bara ljuda inom människor. Men de kommer aldrig att tystna, skriver Mats Kejonen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Medan denna text skrivs så faller bomber över Qamishlo, Tel Abyad och Derik i Nordöstra Syrien. Vid gränsen mot Turkiet i det område som på kurdiska kallas Rojava beskjuts städer och byar med granatkastare och artillerield. Turkiets president Erdogan har bekräftat att den turkiska armén går in i Syrien, såväl den reguljära armén som milisförband.

I Rojava lever två miljoner människor; araber, syrianer, turkmener och yazidier. Och framför allt kurder. Förutom ett blodbad på den kurdiska befolkningen så ser invasionen ut att resultera i att de 12 000 tillfångatagna IS-krigarna kommer sättas på fri fot. I detta nu skyndar soldater, som skulle ha vaktat de tillfångatagna terroristerna, till fronten. Och allt verkar, åtminstone utåt sett, bero på ett telefonsamtal och ett framhastat beslut av Donald Trump.

Under de följande dagarna och veckorna kommer mediaflödet antagligen vara fullt av texter, filmer och bilder som i blodig detalj kommer svara på de tre journalistiska frågorna; när, var, hur. Väldigt få nyhetsmedier kommer försöka svara på den fjärde frågan. Den som alla journaliststudenter får lära sig under sin utbildning men som snabbt glöms bort ute i hetluften på nyhetsredaktionerna: varför? Vad vill Erdogan med nordöstra Syrien?

För att få ett svar på den frågan får vi ta oss till Afrin. Afrin är både en stad och ett distrikt i norra Syrien och har idag hundrasjuttio tusen invånare. När Turkiet annekterade Afrin förra året gjordes det under samma paroller som hörs från Erdogan-regimen idag. “Operation Olivkvist” var riktad mot terrorism och skulle slå hårt både mot kurdiska PKK och mot deras fiende “Islamska staten”. Men precis som nu visade sig den retoriken vara ihålig. I augusti kunde kurdiska Rojava Information Center visa upp en omfattande kartläggning på över 40 tidigare IS-krigare som fått nyckelpositioner i den nya turkiska administrationen i Afrin. Den verkliga fienden för Erdogan har alltid varit och kommer alltid vara det kurdiska folket.

Men motstånd är liv, som ett kurdiskt ordspråk säger. En flagga stoppar inte en kula men vad har den turkiska staten för ett ömtåligt fundament som kan omkullkastas av ett ord, av ett språk, av en sång eller en dans?

Efter erövringen av Afrin togs de kurdiska gatuskyltarna ner. En stor del av den kurdiska befolkningen fick se sina bostäder och grödor konfiskerade. Den turkiska flaggan vajar numera över offentliga byggnader, där också Erdogans porträtt är upphängda. Firande av det kurdiska nyåret Newroz har förbjudits.

Och i oktober förra året invigdes Moder Tenziles barnhem i Afrin. Barnhemmet, döpt efter president Erdogans mamma, uppfostrar barn till de föräldrar som mördades under invasionen. På turkiska och i “turkiska värderingar”. Såsom respekt för Koranen och nationalhjälten Attatürk. Afrin visar Erdogans långsiktiga mål; förutom våldet och fördrivningen har Erdogan-regimen siktet inställt på ett kulturellt folkmord. Han vill ändra demografin i syriska Kurdistan. Detta blir extra tydligt av Erdogans hot om att förflytta de tre miljoner syriska flyktingarna som idag befinner sig i Turkiet till just Rojava-provinsen.

Ett folk som har en egen kultur har alltid en källa att hämta kraft till motstånd ifrån, det vet varje kolonisatör. Det är också därför kolonisatörer genom historien har valt att slå ner hårt på just kulturen. Tidvis har vissa bokstäver varit förbjudna i Turkiet för att de bara återfinns i det kurdiska alfabetet. Liksom den kurdiska flaggan och att delta i traditionell kurdisk dans.

Men motstånd är liv, som ett kurdiskt ordspråk säger. En flagga stoppar inte en kula men vad har den turkiska staten för ett ömtåligt fundament som kan omkullkastas av ett ord, av ett språk, av en sång eller en dans?

Trots alla försök har det kurdiska folket aldrig givit upp. De har aldrig vittrat bort eller gått under. Det kurdiska språket har viskats i hemlighet, det förbjudna alfabetet har lärts ut i hemliga böcker. Och visst firas Newroz fortfarande, som en handling av trots — såväl i Syrien som i Turkiet.

De kurdiska sångerna har aldrig tystnat. Just nu sjungs de vid fronten i Rojava. Sånger som tidvis kan komma att tappa kraft och bara ljuda inom människor. Men de kommer aldrig att tystna och de kommer alltid att komma tillbaka. Och det är detta som skrämmer Erdogan.

The post Turkisk invasion kuvar inte kurderna first appeared on Opulens.

Från bortglömd fläck i Mellanöstern till fokus för omvärldens blickar. På ett par månader har Rojava i allmänhet och Afrin i synnerhet än en gång börjat röra om i västvärldens blick både på ”de andra” och med lite tur och kamp också sig själv.

Med jämna mellanrum går omvälvande idéer och praktiska former för självbestämmande, frihet och jämlikhet från att vara olästa tidningsnotiser till att ge upphov till stödaktioner och lokala experiment. Modeller för livet bortom stat och kapital smittar av sig, vare sig man vill erkänna dem för vad de är eller ej.

Världen över har man förnekat den demokratiska konfederalismens antinationalism och kvinnofrigörelse i Rojava. Man har beskrivit den som uteslutande en kurdisk kamp för en självständig stat. Man talar om de demokratiska enhetsstyrkorna YPG/YPJ som i bästa fall sekulära IS-kämpar, i sämsta fall terrorister. Man avradikaliserar den och låter den handla om frihet utifrån dominerande politiska målsättningar.

Samtidigt skyddas nationalstaten med murar och vapen. Nationernas invånare kontrolleras med allt större precision genom övervakning och nya lagar. När människor drivs på flykt på grund av ekonomisk expansionsvilja behöver ordningen återupprättas. Den största friheten och tryggheten beskrivs som en fråga om arbetskraftens och varornas rörelsefrihet eller som en fråga om att ”få landet på fötter igen”, som om det vore oförenligt med statlig dominans. Allt för att visa att krig eller flyktingströmmar minsann inte bevisar någonting, att det inte är våra system för produktion och reproduktion som på något sätt är otillräckliga, rent av orsaken till dem.

Svenska makthavare tonar ner sina bidrag till de turkiska vapen som nu används mot både civila och demokratiska försvarsenheter. Nu ska 700 miljoner svenska kronor till den turkiska staten förbättra levnadsförhållandena för de miljontals syriska flyktingar i Turkiet som där utgör både billig arbetskraft och slagträ. Pengar rakt ner i fickan på en stat som viftar med pekfingret i luften.

Den personliga säkerheten beskrivs ofta som en fundamental del av den mänskliga naturen. Så beskriver bland annat den amerikanske ex-militären och New York Post-krönikören Ralph Peters anledningen till att så många människor i tyranniska dikaturer accepterar det politiska läget, vare sig de bor i Ryssland, Kina, Ungern eller Tjeckien. Alla har inte våra traditioner, skriver han. Den här sortens texter må vara välvilliga, men få kommer undan den dominerande logiken i etablerade institutioner och mediala affärsmodeller. Det finns något väldigt amerikanskt och medhårsstrykande i att tala om de egna traditionerna som så högtstående och annorlunda än de i dessa krigsdrabbade regioner.

Det är en klassisk manöver: att paketera och ringa in en mänsklig strävan efter gemensamt liv i en dominerande kulturs ramar. Inte sällan är dock många människor villiga att lägga sin kortsiktiga säkerhet åt sidan till förmån för ett långsiktigt gott liv om det bara finns en metod och en vision som inger tillit . Så har ju den trygghet som vi åtnjuter och klamrar oss fast vid skapats.

Kanske handlar det om retorik och taktiska formuleringar. Men i grunden finns ändå ett förnekande av egna tillkortakommanden och en ovilja att bemöta den grundfråga som kommer med revolutionen. Den har väckts i Rojava men har skapat ringar på vattnet över stora delar av världen: den om huruvida vi kan leva i frihet från stat och kapital. Vad håller vi på med?

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post Viljan till det gemensamma livet first appeared on Opulens.