VALMÖJLIGHETER. Gregor Flakierski har läst en bok som bland annat bemöter missuppfattningen av den judiska motståndsviljan under Förintelsen. “En mäktig bedrift”, lyder hans omdöme om Kenneth Hermeles “Inte som lamm till slakt“.

Inte som lamm till slakt
– Judiskt motstånd under Förintelsen
av Kenneth Hermele
Ordfront

Myten om judisk passivitet och bristande motståndsvilja har en lång historia och kulminerar med Förintelsen, då judarna påstått skulle låta sig föras till sin död ”som lamm till slakt”. Ursprunget till denna (miss)uppfattning är en kombination av antisemitiska stereotyper, sionistiskt färgad historieskrivning och delvis att många källor, både skriftliga och muntliga har varit otillgängliga för forskare på grund av deras bristande språkkunskaper. Trots att forskningsläget idag är ett helt annat lever myten om judisk passivitet vidare. Kenneth Hermeles bok är en gedigen och tämligen fullständig genomgång av det judiska motståndet under Förintelsen som effektivt vederlägger gamla seglivade fördomar och missförstånd.

Bokens stora förtjänst, den största då den har många, är konstaterandet att inte bara väpnat motstånd är motstånd, Hermele betraktar ALLA former av motstånd som AKTIVA, ingen ”bättre” än den andra, och ofta hänger de ihop. Enkelt uttryckt: alla handlingar som motarbetade nazisternas avsikter gentemot judarna ska räknas som motstånd. Alltså även moraliska och andliga handlingar, allt som på något sätt hindrade deras maktutövning.

Intressant nog påstår Kenneth Hermele, med stöd av fakta, att även i fråga om det militära motståndet står sig den judiska väpnade kampen väl i jämförelse med andra länder och folk. Det gäller uppror i getton och läger, partisanverksamhet och inte minst deras deltagande i olika länders reguljära arméer. Närmare en och en halv miljon judiska soldater stred i de allierade arméerna. En halv miljon i Röda armén, något fler i amerikanska armén, och omkring 190 000 i den polska armén som kämpade tillsammans med Röda armén.

Hermele delar in motståndet i fem kategorier: symboliskt, polemiskt, defensivt, offensivt och inringat/utsiktslöst. Det är förstås inga skarpa gränder mellan de olika formerna, de är inte heller inbördes värderande. Att fly, att gömma sig, var en viktig form av motstånd, sett till antalet överlevande den mest framgångsrika. Samtidigt var det en av de svåraste också. Före krigsutbrottet 1939 fanns det knappat någonstans att ta vägen, gränserna var stängda, inga länder ville ta emot judiska flyktingar. Inte minst Sverige har en föga ärorik historia i det avseendet.

Hur ställer vi oss till försöken att köpa judiska liv mot pengar eller lastbilar till nazisterna?

Medan kriget pågick under den tyska ockupationen riskerade en flykting att konfrontera en fientlig omgivning, inte sällan beredd att ange judar på flykt för en ringa belöning. Smuggling, olaglig tillverkning av bytesvaror, nyhetsförmedling i illegala publikationer, läkarvård, kulturverksamhet, dokumentation av nazisternas illdåd men också av det judiska livet under ockupationen, allt det utgjorde olika former av motstånd. Mer eller mindre effektivt, men alltid förenat med livsfara.

Det krävdes också mod att försvara sin mänskliga värdighet mot dem som ville avhumanisera sina offer. Hermele citerar läkaren från Warszawas getto Faivel Wienderman: ”/../ mamman som vägrade överge sina barn och frivilligt följde dem i döden. Det var judiskt hjältemod.”

Jag har själv skrivit i ämnet och har då anfört handlingen när mödrar som in i det sista skyddade sina barn från dödsångest och fruktan som ett talande exempel på värdighet och därmed motstånd. Nu är det som allt annat i den här historien inte helt okomplicerat. För hur förhåller vi oss till de fall, som vi vet förekom, då en grupp judar gömde sig och för att inte avslöjas tog död på ett spädbarn som grät och riskerade därför att avslöja dem?

Hur ställer vi oss till försöken att köpa judiska liv mot pengar eller lastbilar till nazisterna? Det förekom framför allt i Ungern. Och räddning genom arbete, som i gettot i Łódź? Det var högst rationellt tänkt, varför göra sig av med välbehövlig arbetskraft, dessutom gratis? Kan vi verkligen klandra dem att de inte insåg att fienden var inte bara osedvanligt brutal utan också totalt irrationell, agerande utifrån en alldeles egen logik, svårgripbar för något så när normalt funtade människor? Det gäller i lika hög grad de så kallade juderåden i getton och den judiska ordningspolisen.

Hermele vill framför allt nyansera det judiska samarbetet, det förekom motstånd på olika nivåer bland juderåden, flera judiska poliser samarbetade med motståndsrörelsen. Alla generaliseringar leder till reduktionism som förvränger och förfalskar bilden av det som har hänt. Varje organisation och individ, varje handling, måste betraktas för sig, mot bakgrund av varje konkret situation och ses i sitt sammanhang.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Och ses i sin tidskontext, vill jag tillägga. Det är skillnad på situationen fram till sommaren 1942 och senare, och judarnas agerande liksom vårt sätt att se på det förändras utifrån den tidsdimensionen. Något som jag tycker att Hermele kunde ha tryckt hårdare på.

Och hur ska vi BEDÖMA deras agerande, de val som de fattade? Ibland talar man om omöjliga val, och på sätt och visst var de det. Möjliga var de förstås, men oerhört svåra, ofta, nästan alltid, gällde det att välja mellan pest och kolera, mellan fel och fel. När man väljer att rädda ett liv genom att offra ett annat, mitt barn mot ett annat barn, då är det ett sådant val, något som man säkert kommer att bära med sig resten av sitt liv. Inte minst frågan vilken rätt man hade att fatta det beslutet.

Min far, som överlevde i Sovjet och förlorade hela sin familj i Förintelsen, ansåg att allt judiskt agerande syftade till att försöka överleva i en så gott som omöjlig situation, och ingen kunde därför dömas för sina handlingar, oavsett vad. Min mor som tillhörde den exklusiva skara som överlevde i Polen med falska papper var inne på liknande tankegångar.

Kenneth Hermele skriver: ”/../jag vet verkligen inte hur jag själv skulle betett mig om jag varit i samma belägenhet som de judar som fördes samman i getton, trängdes ihop i järnvägsvagnar, stängdes in koncentrationsläger. Hade jag haft kraften att stå emot lockelsen att själv försöka undkomma det värsta? Hade jag varit en generös och hjälpsam medmänniska – eller en självisk överlevare, beredd att gå över lik? /…/”

Bara den som kan besvara den frågan har rätt att döma. Och vem kan det?

Boken är en mäktig bedrift med en lista på referenslitteratur på nästan 20 sidor, och med ett unikt bildmaterial.

The post Imponerande bok om judiskt motstånd under Förintelsen first appeared on Opulens.

STATUSFÖRLUST. ”I den postsovjetiska världen är armén i Ryssland absolut inget heroiskt eller statusfyllt, det är snarast som att ‘gå till sjöss’ var i Sverige för ett knappt sekel sen. Ett slags sista utväg för att få en utkomst, en plats i samhället”, skriver Jesper Nordström.

Putin är inte Hitler. Det är mer som skiljer än förenar och det främsta synes mig vara den helt nollställda bristen på ideologi hos Vladimir. Utan att på något sätt försvara Hitler så hade han i alla fall patos i klassisk retorisk anda och leddes av en vision och var en svärmisk känslomänska. Putin är endast ledd av “ideologin Putin”.

Uppväxt som ensambarn i en känslostukad familj i Leningrads slum, slug kameleontisk påläggskalv i KGB och sedan assistent till borgmästaren i samma stad var han mästerlig i konsten att vara en grå eminens som skar pipor i vassen. När Jeltsin med sin vodka och “knipa damer i ändan” och dansa på podiet med ryska armens manskör visade sig vara lite väl mycket klyschigt rysk för ryssarna så satt Putin tyst och effektiv på kontoret och byggde nätverk. Så vips tog han över.

En sådan ingenjörsmässig kyla kräver till slut ett ideologiskt utanpåverk, en ursäkt för en makthunger som närmast kan liknas vid den italienska renässansens bankirfamiljer som i machiavellisk anda hade så stora förmögenheter att de kunde bygga upp egna arméer.

Så satte han då i gång ett krig för att visa att Ryssland minsann är gammalt, starkt och består av rediga karlakarlar mot ett väst som utmålas som vekt, degenererat och “bögigt”. Detta i ett Ryssland som är i fritt fall av misär, vodka och moraliskt och ekonomiskt sönderfall. Sen tar Putin och poserar med lite kristen tro genom att tända ett ljus i kyrkan och den rysk-ortodoxa patriarken tycker det är motiverat att anfalla Ukraina för att väst tvingar på oss prideparader.

Kriget blir Putins tunna fernissa av “stark landsfader” i en tid när hans egofixerade maktfullkomlighet allt mer blir uppenbar. Det är närmast skrattretande uppenbart och ett exempel på överkompensation hos ett impotent land. Leendet tynar när vi inser att detta är den mentala fröbädden till att det i Butja hittats en död treårig flicka med underlivet helt blodigt söndertrasat efter en våldtäkt. Men denna toxiska tomt skorrande maskulinitet är ändå en sunnanvind jämfört med mentaliteten och inkompetensen hos den ryska armén som alltid varit på dekis.

Redan 1945 visade den sig som det odisciplinerade framrullande rövarband den var i Ostpreussen, ett scenario som var 1900-talets största krigsbrottssituation med oräkneliga övergrepp som till slut fick kvinnor i civilbefolkningen att kväva sina barn och sen hänga sig i en bjälke i stallet för att inte bli våldtagna för åttionde gången. Att Berlin redan var en grushög på grund av bomber gjorde kriget mer till strid i kuperad terräng än stadsstrid. Och stadsstrid visar sig vara något de inte hanterar uppenbarligen.

I den postsovjetiska världen är armén i Ryssland absolut inget heroiskt eller statusfyllt, det är snarast som att “gå till sjöss” var i Sverige för ett knappt sekel sen. Ett slags sista utväg för att få en utkomst, en plats i samhället. Den består av marginaliserade etniska minoriteter långt bort i Sibirien. Eliten i Sankt Petersburg och Moskva sänder sannerligen inte sina söner i krig, de köper lägenheter i London åt sina barn i stället. Putin behövs här som en spinndoktor för en allt mer hycklande och förljugen livsstil hos den ekonomiska eliten men i ärlighetens namn behövs det inte mer än en puls nu hos oss för genomskåda allt. Det ryska lögnmaskineriet är helt enkelt skrattretande.

The post Det skrattretande ryska lögnmaskineriet first appeared on Opulens.