SHOWBIZ. Två internationella celebriteter har gått ur tiden den här veckan. Rockstjärnan Ozzy Osbourne och wrestlingikonen Hulk Hogan. ”Världen blev genast lite mer tyst,” skriver Jesper Nordström.

Hulk Hogan är död. Ozzy Osbourne också. Samma vecka. Bara det känns som en felprogrammering i verklighetsmaskineriet, som om någon blandat ihop ett gammalt nummer av Kerrang! med en obskyr WWF-VHS. Men nej – de är borta nu. Och världen blev genast lite mer tyst, men inte nödvändigtvis smartare. Lite förenklat uttryckt så var de båda underhållande strulpellar. Men i övrigt helt väsensskilda.

Hulk: byggd som en actionfigur. En kropp där musklerna skrek propaganda innan han ens öppnade munnen. Ozzy: vinglig, blek, som ett spöke som aldrig hann bli ande. Den ene skapad för att ta plats, den andre bara råkade hamna i rampljuset på grund av all sin råa, skitiga nervighet. Och så sårbarheten: den som speglas så tydligt på 70-talsfotona med Ozzy i mockajackan.

De såg båda ut som karikatyrer, men med olika syften. Hulk var en annons för något superamerikanskt som egentligen aldrig riktigt funnits på riktigt. Typ ”family values on steroids”. Ozzy var en varning, men den sortens varning som inte avskräcker någon utan snarare lockar en in i dimman.

Hulk ropade brother! så ofta att det slutade betyda något. Ozzy sa “I dunno, Sharon” som ett slags mantra mot alltings meningslöshet. Skillnaden: Hulk försökte alltid sälja en idé. Om styrka. Om rätt. Om att vinna. Ozzy bara var. En levande bugg i systemet. Han gjorde ingen reklam för sin bräcklighet, men han gömde den aldrig heller.

Och båda kraschade förstås flera gånger. Hulk i rättssalar, skandaler, Youtube-klipp… Ozzy kraschade inåt – i nervsystemet, i knäna, i sina egna meningar. Men på något sätt landade han mjukare. Hulk blev ett självporträtt han inte kunde radera. Ozzy blev en skiss man aldrig ville gör sig av med.

Och så – det konstiga, det vackra: Ozzy började till slut kännas… trygg? Vis? Som en gubbe på bussen som luktar cigg och whisky men säger saker som får dig att stirra ut genom fönstret i fem hållplatser till och öppna den oavslutade Bukowskiromanen igen. Kort sagt blev han tidernas ”geezer”, ja som en morfar de flesta bara kan drömma om att ha.

Ozzy försökte inte lära ut något. Han bara bar det. Han sa inte ”var stark”. Han sa i princip: ”det gör ont, men man lever vidare ändå.” Och när han sa det så trodde man honom. För han levde fortfarande, trots att han borde vara död sedan länge.

Hulk ville vara evig. Ville vara olympisk gud. Ozzy blev en gammal människa. På riktigt. Och det var mer än nog.

The post Hulk och Ozzy har lämnat världen first appeared on Opulens.

FOTOUTSTÄLLNING. De har fotograferat Jimi Hendrix, The Beatles, Joni Mitchell och Rolling Stones under intima former. Pattie Boyd och Henry Diltz har tillsammans porträtterat de största namnen från 60 och 70-talets rock-era. Under midsommarhelgen visar de sina bilder i Botaniska trädgården i Uppsala.

1966 spelade Henry Diltz i folkrockbandet Modern Folk Quartet och bodde i Laurel Canyon i Los Angeles. På en turné köpte han en billig kamera på en second hand-butik och tog bilden som fick honom att inse sitt kall: när hans band sprängde ett gammalt basfodral med smällare ute i New Mexikos öken.

– Jag blev fotograf när jag såg den projicerad på en vägg i mörkret. Självklart var publiken full av mina stenade hippievänner, vi musiker rökte lite av Guds ört, du vet? Det gjorde att bilderna såg bättre ut också, säger Henry Diltz som i dag är 83 år.

Tillsammans med Pattie Boyd kommer fotoveteranen till Sverige för att visa sina bilder i utställningen “Midsummer magic” i Uppsala – och själva uppleva den svenska midsommaren.

Under ungdomsåren fotograferade Henry Diltz sina vänner Neil Young, The Eagles, Stephen Stills, David Crosby, Joni Mitchell och Mama Cass, som började använda hans bilder för promotion och skivomslag. Han blev även Woodstocks officiella fotograf, och kunde dokumentera Jimi Hendrix backstage.

Legendariskt The Doors-omslag

The Doors anlitade honom för ett skivomslag, men bandet hade inga idéer eller ens en titel till skivan. Keyboardisten Ray Manzarek nämnde dock att han hade kört förbi något som hette Morrison Hotel.

– Det här var ett ställe för “winos” (fattiga vinalkoholister reds anmärkning) och rummen kostade 2,50 dollar, minns Henry Diltz.

– Vi gick in i lobbyn men killen vid receptionen sade att vi inte fick fota utan tillstånd av ägaren, som var en känd skum hyresvärd. Först gick vi ut till framsidan eftersom de inte kunde stoppa oss om vi är på gatan. Då såg jag ett ljus genom fönstret och insåg att det var hisslampan, vilket betydde att killen lämnat sin plats. Så de sprang in igen och jag fotograferade dem på fem minuter. Sedan sa Jim Morrison “vi tar en drink” eftersom klockan var runt fyra på eftermiddagen, säger Henry Diltz.

– Min stil är “flugan på väggen”, förklarar Henry Diltz. Jag gillar att dokumentera och observera. Jag använder inte en studio eller extra ljussättning. Jag vill se det riktiga livet. Jag är musiker och musiker gillar att hänga.

Brittiska Pattie Boyd, 78, började som fotomodell på 60-talet och förstod efterhand att hon ville bli fotograf. Hon har varit gift med både George Harrison i Beatles och Eric Clapton, och varit inspiration till några av deras största hits. Men männen har också varit inspirationskällor i hennes fotografier. Som den kända bilden på henne och George Harrison i en trädgård av rosor från 1968.

– Vi kom tillbaka från Indien med resten av Beatles och den sommaren var jag väldigt glad för att mina rosor hade börjat blomma. Jag ställde upp min kamera på ett stativ och bad George att stå tillsammans med mig. Jag ställde in en timer och sen stod vi där och väntade, väntade och väntade för att det skulle klicka. George blev förstås uttråkad och tittade bort och då klickade kameran, säger Pattie Boyd.

Varje foto en intim relation

TT: Vem har varit svårast att fotografera genom åren?

– Kanske Eric (Clapton reds anmärkning). Han blev alltid irriterad för att jag tog så många bilder av honom. Varje dag och varje natt, för att jag tyckte att han var så vacker, säger Pattie Boyd och skrattar.

Utöver utställningen i Botaniska trädgården i Uppsala arbetar Boyd just nu med att välja ut bilder till en kommande fotobok om sitt liv, som skildrar hennes egen modell- och fotograf-karriär.

– Jag tycker om att kommunicera med personen, så att det är som en förlängning av ett samtal. Det är intima foton på grund av relationen mellan mig och personen jag fotograferar, säger Pattie Boyd.

Kristoffer Viita/TT

The post Ikoniska rockfotografer gästar svensk midsommar first appeared on Opulens.

TV-RECENSION. Josephine Bornebusch och Jonas Karlsson spelar bedagade stjärnor i tv-serien ”Harmonica”. Men bakom rockklyschorna gömmer sig en gripande historia om förlust och försoning.

Man får vara glad att man inte är rockstjärna – åtminstone om man ska tro på fiktionen. På film och tv skildras rocklivet ofta som en jojotillvaro, där euforin på scenen snabbt byts mot knark och bråk och tomhet så snart strålkastarna har släckts. Som en förvuxen och skrikigt klädd tonåring vallas rockstjärnan genom livet, eller dumpas på någon sunkig bar där hen kan övertalas att dra rövarhistorier om storhetstiden i utbyte mot en flaska Jack Daniels.

Den svenska tv-serien ”Harmonica” verkar först lufsa fram i dessa upptrampade spår, i berättelsen om det gifta paret och forna publikmagneterna Harry och Monica (Jonas Karlsson och Josephine Bornebusch) som ger sig ut på nostalgiturné för att rädda äktenskapet.

Serien hoppar fram och tillbaka i tiden, från glansdagarnas glammiga musikvideor till nutidens dystra besök hos parterapeuten, och ofta grävs det djupt i utklädningslådan efter pudelperuker, ormskinnskavajer och rockabillykrinoliner. Men ju längre vi får följa Harry och Monica och deras bandkamrater, desto mer på riktigt blir det.

Deras kris hänger ihop med ett obearbetat trauma i det förflutna, som vi i publiken långsamt blir medvetna om, men som Harry och Monica tampas med varje dag – på helt olika sätt. Lägg till Harrys såriga relation med sin pappa Mats (Dag Malmberg) och Monicas bror Tomas (Eric Ericson) som har ljugit sig in i ett hörn, och du har något som mer liknar ”Scener ur ett äktenskap” än ”Spinal tap”.

Det betyder inte att serien saknar humor. Den finns bland annat i turnélivets absurditeter (som att de får spela inför en övertänd publik på en tysk erotikmässa) och i bandets andra strulande par (Jörgen Thorsson och Nina Zanjani) som mer uppenbart hatar varandra – eller gör de verkligen det?

”Harmonica” är ett hjärteprojekt för Bornebusch och Karlsson, som även har skrivit manuset ihop – samt bandets alla låtar. Inspirationskällan har varit First Aid Kit, men resultatet är en ganska pompös blandning av 70-talsanstruken americana, viskade ballader, trallvänlig proggrock och blues á la Nick Cave. Jag väljer att tolka den – snällt – som ännu ett humorinslag i en varm och gripande berättelse om kärlek.

Karin Svensson/TT

The post Gripande och absurd “Harmonica” first appeared on Opulens.