SKIVNYTT. Kangas klanger kopplar in sig på Radiohead-mannen Ed O’Briens meditativa frekvens och tar trapporna ner till Lowertowns källarinspelade avigpop.

Meditativt med Ed O’Brien

Ed O’Brien: ”Blue Morpho” (Transgressive, LP/CD/CASS/DL)

I slutet av förra året gjorde Radiohead en bejublad comebackturné. På skiva får vi emellertid hålla till godo med medlemmarnas andra projekt. Thom Yorke och Jonny Greenwood är upptagna med trion The Smile samt Greenwoods världsmusikaliska äventyr, medan storebror Colin Greenwood har vikarierat som basist i Nick Cave and the Bad Seeds. För att inte tala som alla soundtracks signerade Radiohead-medlemmar…

Då passar Radioheadgitarristen Ed O’Brien på att släppa sitt andra soloalbum. Sex år efter den Brasilien-inspirerade ”Earth”, som kom när covid var ett nytt ord på allas läppar, återvänder Radioheadmannen Ed O’Brien – och han gör det med besked, om än en aning beskedligt.

Låtarna har kommit till efter en depression då tidigare trauman pockade på uppmärksamhet och det låter lätt psykedeliskt, filmiskt och ambient-anstruket. För det här är ingen primalterapi. Ed O’Brien må ha brottas med sina demoner, men musiken svävar omkring och smyger sig på i tysthet och i låga tempon. Med det sagt finns här något lättare elgitarrutbrott, och inslag av pulserande kraut, postrock och triphop.

Allra mest känns ”Blue Morpho” präglad av Londonbaserade O’Briens andra hem på den natursköna och skogiga landsbygden i Wales. Stället ligger inte många hobbithopp från Bron-Yr-Aur, där herrar Page och Plant en gång i tiden lekte fram Led Zeppelins allra mest Tolkien-trolska trudelutter.

Titelspåret förses med höstvinande stråkar värdiga en Nick Drake och skulle med lätthet platsa på en Radioheadskiva. Ljuva ”Sweet Spot” låter nästan som när Ebbot tar ned tempot med The Soundtrack Of Our Lives. I ”Obrigado” tillåts det där brasilianska ta plats igen, innan låten obemärkt glider över i pseudo-Pink Floyd-stämningar.

Albumet är producerat i samarbete med Paul Epworth, mer känd för hits med såna som Adele och Rihanna, men också farsa på samma skola där O’Briens barn gått. Det familjära finns i Radioheadtrummisen Philip Selway, som även han hjälper till. Omtalade jazzpersonligheten Shabaka Hutchings — tidigare i Sons of Kemet ihop med The Smiles trummis Tom Skinner — bidrar med flöjter i 432 Hz. Det sägs vara en stämningsfrekvens som ligger närmare naturens gyllene snitt och som därtill lär sänka hjärtfrekvensen och minska stress. Just denna frekvens används ofta inom meditationsmusik. (Den internationella standarden ligger annars på 440 Hz.)

Och meditativ, det är ”Blue Morpho”. Blå känslor och naturgröna stämningar i vacker musik som tillåts sträcka ut sig. Ett slags musikalisk metamorfos för Ed O’Brien.

Kangas blir glatt överraskad av Lowertown

Lowertown: ”Ugly Duckling Union” (Summer Shade, LP/CD/CASS/DL)

Alla som saknar independentrocken så som den lät i USA under 1990-talets inledande år kan göra betydligt sämre val än att lyssna på Lowertowns nya album. Ett återhörande av det skeva men melodiska hos Pavement, Juliana Hatfield, Liz Phair och deras gelikar. Duon härstammar från samma bördiga indiemylla i Atlanta, Georgia som tidigare givit oss R.E.M., The B-52s och Neutral Milk Hotel. I dag är Lowertown dock baserade i New York.

Bakom gruppnamnet står Olivia O. (Olivia Osby) och Avsha the Awesome (Avshalom Weinberg). Skivan är inspelad i den senares källarvåning. Där har duon skapat ett slags konceptalbum om ankungen Dale och hans kompisar som bildar ett band som ett verktyg i kampen mot det gigantiska och tyranniskt omnipotenta mediakonglomeratet LBH. Detta bolagsmonster försöker tygla medborgarna och isolera dem så mycket dess makttentakler bara förmår.

Tendenser som Lowertown eftersträvar att motverka även i verkliga livet, där deras omsorgsfullt utmejslade webbnärvaro syftar till att skapa samhörighet mellan bandets fans. ”I found a friend…”, som Olivia O. sjunger i ”Found A”, en av skivans finaste stunder med akustisk självplocksgitarr och allt. Lowertown har också skapat en Minecraft-miljö, gosedjur, en handbok och tecknade serier av Doctor Nowhere (verkligt namn: Silas Orion). Om serierna matchar det stiliga skivomslaget vill jag gärna läsa.

En viss melankoli genomsyrar musiken och texterna. En låt som ”Cover You” klingar pastoralt med flöjter som minner om svenska Second Hand Orchestra, innan duon sjunger i dubblerade harmonier för att sedan flytta ut i den där gläntan igen. När vi kommer en bra bit in i skivan blir det DIY-skramligt av gammal Rough Trade-sort i närmast amatörmässigt ljudande antilåten ”DIPSH*T”. Det finns också vissa elektroniska inslag i musiken, men de tar aldrig överhand över de där klart klingande elgitarrerna eller Olivia O:s slackersläpande sångstil.

”Ugly Duckling Union” är en oväntat glad överraskning!

The post Kangas klanger: Meditativ frekvens och avigpop first appeared on Opulens.