LIVEMUSIK. Kangas klanger beger sig till Slaktkyrkan och upplever syntpionjärer och japanska volymfreaks. Endagsfestivalen Echo Three Fest avlöser Vråljazz där Grammisvinnanade nutidsjazz just ställt skåpet.

Vråljazz i Slaktkyrkan

Vråljazz gör skäl för namnet. I alla fall på ett sätt. Tusentalet personer har hittat ut till Slaktkyrkan och det anslutande mindre kapellet Hus 7, så det är såklart vrålsuccé, där i skuggan av Avicii Arena i Stockholm.

Sven Wunder blandar friskt

Musiken är däremot av blandad sort, och inte alltid så vrålbenägen. Kvällens avslutare på stora scenen är Sven Wunder med en alldeles egen blandning av europeisk jazzfunk, easy listening, exotica, psykedelia, pop och så kallad produktionsmusik (musik som gjordes till produktionsbolag som sedan pitchade den till film, tv och liknande). Om det är jazz? Jo, det kan man säga, men mest lever Sven Wunders musik i sitt eget parallelluniversum.

Bakom namnet döljer sig Joel Danell, som bor i Stockholm och arbetat mycket som filmmusikkompositör, till filmer som ”Krakel Spektakel”, ”Tsatsiki” och ”Sune”. Nu är han uppe i fem album under namnet Sven Wunder och har en diger uppsättning säkra musiker kring sig på scen, med jazzkatter som Per ”Texas” Johansson. Publiken är med på noterna och njuter i fulla drag av musik som tar oss med in i en filmisk bubbla av välbehag. Mycket är hämtat från senaste, lyckade albumet ”Daybreak” (Piano Piano Records, LP/CD/DL).

Goran Kajfeš Tropiques en höjdpunkt

En smula mer vrål uppstår när Goran Kajfeš Tropiques intar scenen tidigare under kvällen. 2024 släppte bandet senaste fullängdaren ”Tell us” (We Jazz, LP/CD/DL) till en rejäl hyllingskör vars crescendo mynnade ut i Orkesterjournalens pris Gyllene Skivan. Albumet rymmer tre långa låtar, och det här är verkligen ett gäng som gör som de behagar, och låter musiken ta sin tid.

Så även på Vråljazz, där ett varierat set visar upp många sidor av den innovativa anda som genomsyrar trumpetkungen Goran Kajfeš och hans mannar. Dungen-trummisen Johan Holmegard matar på medan kontrabasisten Johan Berthling fixar ett svårslaget groove. Musik från jordklotets olika hörn möter knäppiga synthkaskader i en häxblandning där jazz bara utgör en av beståndsdelarna. En av de absoluta höjdpunkterna på årets Vråljazz.

Cinematisk jazz med Yttling

Yttling Jazz är en annan prisad akt på festivalen. Nyligen tilldelades de en Grammis för Årets jazz för albumet “Illegal Hit” (YEAR0001, LP/DL). En platta som givit upphov till en massa nya versioner av låtarna, bland annat en med Sverigeaktuella Bobby Gillespie från Primal Scream.

Björn Yttling är annars välbekant som en av medlem i indiepopparna Peter Bjorn and John (visselhiten “Young folks”, ni vet). Han jobbar även som producent och låtskrivare för stjärnor som Lykke Li, Robyn och First Aid Kit.

I grunden är Yttling dock skolad jazzmusiker. Men likt nyss nämnda Vråljazz-namn blandar han upp allt efter eget huvud. Det blir en cinematisk, vitt svepande musik där Nino Rota får ta plats bredvid gudarna på jazzens panteon. Stämningsskapande projektioner omsluter gestalterna på scenen. Gestalter som vinner över publiken på nolltid.

Kisar du lite med ögonen kan du skymta Tonbrukets Dan Berglund på kontrabas, och blåsare av kalibern Nils Berg (den där färgglada pricken som brukar synas bakom Håkan Hellström på Ullevi) och Jonas Kullhammar. Den senare hinner dock bara spela en kort stund då han måste flänga i väg till Fasching för ett av många gig där med Lisa Nilsson.

Egensinnig jazz

Lisen Rylander Löve är en av de som förgyller kvällen inne i det mer intima Hus 7. Hennes andra soloalbum “In Fields of Time” (Hoob, LP/DL) andas experimentlusta. I hennes musik är komponerat och improviserat två poler som inte alls går att skilja åt. Samma fenomen uppstår på scenen, där hennes saxofon för henne rätt långt från hennes tidigare karriär som medlem i elektroniska duon Midaircondo.

Det är ganska fritt hållet och utforskande, men det är också berikande att ta del av Lisen Rylander Löves egensinniga jazzvariant. Av hittills nämnda akter kommer hon kanske också närmast vrålet i Vråljazz. Men mer vrål är att vänta.

Inne i Hus 7 spelar också de två mest egensinniga namnen på festivalen (av de jag ser): Arrington de Dionyso och Kosmonauci. Den förstnämnda Chicagosonen har sedan tiden i experimentella bandet Old Time Relijun fördjupat sig i ritualer och ceremonier i Sydostasien, och framträder här helt allena med diverse instrument och ting som han blåser och hummar eller bara andas i. Det stampas i golvet så att dammet yr och plötsligt är det rave med endast en burrande, skorrande mungiga som drivkraft.

Det vråligaste bandet av dem alla

Sist ut: Polska Kosmonauci som visar sig vara det klart vråligaste bandet på Vråljazz. Vibrafonvilden Tymon Kosma hoppar och far, och ibland tar han synthen i besittning. Saxofonisten Miłosz Pieczonka sprutar ur sig toner i en hiskelig fart och det är ett monstruöst momentum som gäller, större delen av tiden. Mitt i allt detta möter hip-hop och drum & bass på ett punkigt vis fri jazzimprovisation.

Helt klart ett liveband att uppleva i stunden, även om det nyss kom ett andra album från Warszawa-kvartetten. “Brudna – Bielizna” (U Jazz Me/U Know Me, LP/DL) blir möjligen mer en fin artefakt i jämförelse med hur det ter sig i levande livet.

Kosmonauci kör över den leende publiken likt en ångvält, och det är svårt att stå still. Även om du inte vet hur tusan fötterna ska hinna med i tempot.

Echo Three Fest

Prick två lördagar senare i Slaktkyrkan äger Echo Three Fest rum för femte gången. Bakom denna energiska, årliga endagsfestival ligger bland andra eldsjälarna bakom skivetiketten PNKSLM Recordings. Tidigare år har toppnamnen varit Les Big Byrd, Dungen, Sara Parkman och GOAT, och i år blir det legendariskt värre.

Elektroniska pionjärerna Cabaret Voltaire

Sheffield-institutionen Cabaret Voltaire var tidigt ute med en rad saker. De skapade elektronisk musik med start 1973, och var pionjärer vad gäller bruket av bandspelare, loopar, cut up-teknik, proto-samplade röster och ljud, hemmagjorda grunkor, numera antika syntar och så väldigt mycket annat.

Deras musik började släppas mitt under den brinnande första punkeran och stod verkligen ut i mängden. De började göra skivor ungefär samtidigt som Sheffieldkollegorna The Human League, men har aldrig nått lika långt i kommersiell succé. Många är de som inspirerats inom syntpop, industrimusik, house och techno. Lite som ett annat slags Kraftwerk, fast från en sliten engelsk industristad som numera marknadsförs som ”Englands grönaste stad”. Och utan den där robotimagen.

Medgrundaren Chris Watson, som återanslutit efter flera decennier, kunde inte följa med på den här rundan på grund av sin hälsa. 1981 lämnade Watson bandet och Cabaret Voltaire blev en duo, men Richard H Kirk dog i september 2021 strax efter att ha återuppväckt bandnamnet men egentligen ha fungerat som ensam medlem.

Med tanke på Cabaret Voltaires väldokumenterade motstånd till allt som luktar nostalgi är det något av ett mirakel att vi får uppleva gruppen live på en scen. En annan smärre legendar från Sheffields tidiga elektroniska och experimentella kretsar delar scen med originalmedlemmen Stephen Mallinder. Snett till höger on honom står nämligen Eric Random, som en gång i tiden var råddare åt Buzzcocks och har hoppat in med Cabaret Voltaire genom åren.

De flankeras av två yngre herrar; en på syntar och elektronik, respektive en som står upp och slår på trummor. När jag träffar en av dem efteråt nyper han sig själv i handen för att det är så speciellt att få åka ut med Cabaret Voltaire.

Fantastiskt nog låter det inte heller särskilt nostalgiskt, bara suggestivt och rytmiskt när basisten och synthspelaren Mallinder sjunger och skanderar sina ord till en elektronisk kaskad med tillhörande samplingar och fluorescerande videoprojektioner.

Ett tvärsnitt av Cabaret Voltaires CV presenteras, med start i ”24-24” och en avslutning där tidiga, elektronpunkiga kultsingeln ”Nag Nag Nag” får ett varmt bemötande. Något som hela konserten får, med en diggande, dansande publik som fyller Slaktkyrkan.

Makthaverskan övertygar

En annan succé står Göteborgsbandet Makthaverskan för. 18 år efter tillkomsten har gruppen etablerat sig som ett av de starkare namnen inom indiesfären, med mängder av uppmärksamhet, Alldeles nyligen fick bandet utmärkelsen Album of the Week av prestigefyllda musiksajten Stereogum i USA. Detta alldeles välförtjänt, för ”Glass and Bones” (Welfare Sounds, LP/CD/DL) är en styrkedemonstration för denna konstellation där kvinnor och män födda runt 1990 skapar en mycket övertygande variant av skramlig postpunk och indiepop.

På scen är de en charmig upplevelse. Jag blir glad av musiken, som stundtals kan låta som vore den gjord av människor i deras föräldrageneration och uppförd på en festival i Slottsskogen för fyra decennier sedan. Makthaverskan adderar dock en energi och en inlevelse som – liksom dagens Cabaret Voltaire, passande nog – går utanför några eventuella nostalgifällor. Rytmiskt och uppdaterat får de med sig publiken i Hus 7.

Japansk avantgarderock

Bo Ningen har inte heller några problem att fånga Echo Three Fests besökare. De fyra japanska herrarna möttes först i London och nu firar gruppen 20 år. Publiken står hänförd och bara gapar när Bo Ningen går loss i sin avantgardistiska rock, där brutalt hårda och doom-dånande gitarr- och basriff kan mangla på i en evighet. Bara för att nå sin kulmen i att grimaserande basisten och sångaren Taigen Kawabe – iklädd ett virkat, nätliknande plagg – med hjälp av gitarrbandet spänner elbasen mot kroppen med dess huvud i höjd med skrevet. Trummisen liknar mest en Kurosawa där han regisserar rytmsjoken.

Bandet har tidigare bokats in av Yoko Ono och modeskaparen Yohji Yamamoto på deras respektive festivaler och event, samarbetat med Can-sångaren Damo Suzuki och tyska Faust. Inte att undra på, för Bo Ningens fysiska scenattack går utanpå det mesta.

Senaste albumet från japanerna är ”The Holy Mountain Live Score” (Alcopop!, LP/CD/DL), släppt 2024.

Ett ambitiöst, alternativt soundtrack till Alejandro Jodorowskys kultfilm ”The Holy Mountain” från 1973. Ett omfattande verk, med en maffig trippel-LP-box eller en dubbel-CD att tugga i sig.

Sibille Attar är spektakulär

Sibille Attar är även hon en spektakulär syn i röd, helkropps-latex-utstyrsel och Nancy Spungen-blont hår. En blinkning till New York Dolls ”Red Patent Leather”-period?

Efter Attars första album på svenska, 2024 års ”Brutal”, är den svenska soloartisten är aktuell med en LP som sammanfattar hennes engelskspråkiga karriär, kort och gott kallad ”Sibille Attar” (PNKSLM, LP/DL). I höst är det dags för fjärde fullängdaren, och av smakproven att döma blir det ett spännande släpp.

Attar är bra på att kommunicera med sin publik där hon stapplar omkring på Slaktkyrkans scen i röda lårstövlar och cittra. Vid ett tillfälle tar sig sångerskan ner i publiken. Där tas bilder och det blir lite stojigt, men till slut kan hon beställa en stor stark i baren.

Psykedeliskt med Fontän

Inne i Hus 7 är det ös med Göteborgskollektivet Fontän, med soloalbum-aktuella Jesper Jarold och hans kumpaner. Fontän är bara en av många akter Jarold är insyltad i, och deras psykedeliskt och krautigt pådrivande, rytmstarka musik skapar en trippliknande transcendens som gör gruppnamnet rättvisa.

Bus med Cockhouse

Från själva huvudstaden kommer i stället Cockhouse, ett ungt och eklektiskt gäng där elektroniska ljud möter punkig attityd och i vissa fall maskerande huvudbonader. Lätt kaos uppstår, på ett bra vis. Att lyssna på Cockhouses andra album ”You’re Crazy And I Love It” (LuckyOrNot, LP/DL) ger bara en föraning om hur mycket det sprakar om det busiga bandet live.

Skivan bjuder på två gästspel i ”Alhambra” (med Nathalia från Lovers Skit) och ”New Music
Friday” (där CivilPolis stundtals är arresterande lik Sleaford Mods). En musik som befriande nog skiter i genrer och bara kör. Hus 7 döps omedelbart om till Cockhouse 7.

Primal Scream på Gröna Lund

I samma veva som Echo Three Fest äger rum turnerar ett av festivalpublikens favoritband i Sverige. I Stockholm faller lotten på ett framträdande på Gröna Lunds stora scen. Miljön är knappast den perfekta för det tidigare så depraverade och rockmytsanammande Primal Scream. Sockervadd, tombolahjul och strålande ljus sommarkväll? Primal Scream gör sig bäst när mörkret fallit, alternativt inomhus, något som också bekräftas av flertalet bekanta som sett andra spelningar under Sverigeturnén.

På Grönan gör sångaren Bobby Gillespie och de andra det bästa av situationen, men det vill inte riktigt tända till. Det är först när konserten hunnit halvvägs som det tar fart. Och i publiken noterar jag fans som sjunger med i låttexterna, fast de inte var födda när banbrytande ”Screamadelica” för 35 år sedan mixade rock´n´roll med färska intryck från de brittiska dansgolven.

Primal Scream övertygar i rena rock ’n’ roll-nummer också. Klassiker som ”Rocks” och ”Medication” blir aldrig gamla. Men att Bobby Gillespie inte passade på att kommentera de primalskrikande barnen i attraktionen Fritt Fall mellan låtarna förvånar.

The post Kangas klanger: Gott och blandat på livefronten first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger kopplar in sig på Radiohead-mannen Ed O’Briens meditativa frekvens och tar trapporna ner till Lowertowns källarinspelade avigpop.

Meditativt med Ed O’Brien

Ed O’Brien: ”Blue Morpho” (Transgressive, LP/CD/CASS/DL)

I slutet av förra året gjorde Radiohead en bejublad comebackturné. På skiva får vi emellertid hålla till godo med medlemmarnas andra projekt. Thom Yorke och Jonny Greenwood är upptagna med trion The Smile samt Greenwoods världsmusikaliska äventyr, medan storebror Colin Greenwood har vikarierat som basist i Nick Cave and the Bad Seeds. För att inte tala som alla soundtracks signerade Radiohead-medlemmar…

Då passar Radioheadgitarristen Ed O’Brien på att släppa sitt andra soloalbum. Sex år efter den Brasilien-inspirerade ”Earth”, som kom när covid var ett nytt ord på allas läppar, återvänder Radioheadmannen Ed O’Brien – och han gör det med besked, om än en aning beskedligt.

Låtarna har kommit till efter en depression då tidigare trauman pockade på uppmärksamhet och det låter lätt psykedeliskt, filmiskt och ambient-anstruket. För det här är ingen primalterapi. Ed O’Brien må ha brottas med sina demoner, men musiken svävar omkring och smyger sig på i tysthet och i låga tempon. Med det sagt finns här något lättare elgitarrutbrott, och inslag av pulserande kraut, postrock och triphop.

Allra mest känns ”Blue Morpho” präglad av Londonbaserade O’Briens andra hem på den natursköna och skogiga landsbygden i Wales. Stället ligger inte många hobbithopp från Bron-Yr-Aur, där herrar Page och Plant en gång i tiden lekte fram Led Zeppelins allra mest Tolkien-trolska trudelutter.

Titelspåret förses med höstvinande stråkar värdiga en Nick Drake och skulle med lätthet platsa på en Radioheadskiva. Ljuva ”Sweet Spot” låter nästan som när Ebbot tar ned tempot med The Soundtrack Of Our Lives. I ”Obrigado” tillåts det där brasilianska ta plats igen, innan låten obemärkt glider över i pseudo-Pink Floyd-stämningar.

Albumet är producerat i samarbete med Paul Epworth, mer känd för hits med såna som Adele och Rihanna, men också farsa på samma skola där O’Briens barn gått. Det familjära finns i Radioheadtrummisen Philip Selway, som även han hjälper till. Omtalade jazzpersonligheten Shabaka Hutchings — tidigare i Sons of Kemet ihop med The Smiles trummis Tom Skinner — bidrar med flöjter i 432 Hz. Det sägs vara en stämningsfrekvens som ligger närmare naturens gyllene snitt och som därtill lär sänka hjärtfrekvensen och minska stress. Just denna frekvens används ofta inom meditationsmusik. (Den internationella standarden ligger annars på 440 Hz.)

Och meditativ, det är ”Blue Morpho”. Blå känslor och naturgröna stämningar i vacker musik som tillåts sträcka ut sig. Ett slags musikalisk metamorfos för Ed O’Brien.

Kangas blir glatt överraskad av Lowertown

Lowertown: ”Ugly Duckling Union” (Summer Shade, LP/CD/CASS/DL)

Alla som saknar independentrocken så som den lät i USA under 1990-talets inledande år kan göra betydligt sämre val än att lyssna på Lowertowns nya album. Ett återhörande av det skeva men melodiska hos Pavement, Juliana Hatfield, Liz Phair och deras gelikar. Duon härstammar från samma bördiga indiemylla i Atlanta, Georgia som tidigare givit oss R.E.M., The B-52s och Neutral Milk Hotel. I dag är Lowertown dock baserade i New York.

Bakom gruppnamnet står Olivia O. (Olivia Osby) och Avsha the Awesome (Avshalom Weinberg). Skivan är inspelad i den senares källarvåning. Där har duon skapat ett slags konceptalbum om ankungen Dale och hans kompisar som bildar ett band som ett verktyg i kampen mot det gigantiska och tyranniskt omnipotenta mediakonglomeratet LBH. Detta bolagsmonster försöker tygla medborgarna och isolera dem så mycket dess makttentakler bara förmår.

Tendenser som Lowertown eftersträvar att motverka även i verkliga livet, där deras omsorgsfullt utmejslade webbnärvaro syftar till att skapa samhörighet mellan bandets fans. ”I found a friend…”, som Olivia O. sjunger i ”Found A”, en av skivans finaste stunder med akustisk självplocksgitarr och allt. Lowertown har också skapat en Minecraft-miljö, gosedjur, en handbok och tecknade serier av Doctor Nowhere (verkligt namn: Silas Orion). Om serierna matchar det stiliga skivomslaget vill jag gärna läsa.

En viss melankoli genomsyrar musiken och texterna. En låt som ”Cover You” klingar pastoralt med flöjter som minner om svenska Second Hand Orchestra, innan duon sjunger i dubblerade harmonier för att sedan flytta ut i den där gläntan igen. När vi kommer en bra bit in i skivan blir det DIY-skramligt av gammal Rough Trade-sort i närmast amatörmässigt ljudande antilåten ”DIPSH*T”. Det finns också vissa elektroniska inslag i musiken, men de tar aldrig överhand över de där klart klingande elgitarrerna eller Olivia O:s slackersläpande sångstil.

”Ugly Duckling Union” är en oväntat glad överraskning!

The post Kangas klanger: Meditativ frekvens och avigpop first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Plötsligt händer det. Engelska The Corals överraskningsskiva är varmt analog och solvänlig nog att räcka hela sommaren. Polarprisade Angélique Kidjos nya blir dock alltför spretig att vinna Kangas gunst.

Analogt, soligt och härligt lojt

The Coral: ”388” (Run On/Modern Sky, LP/CD/CASS/DL)

Veckans överraskningsskiva är det trettonde studioalbumet från Merseyside-mästarna The Coral. Till att börja med fanns skivan endast i några få exemplar i utvalda brittiska skivbutiker av independentkaraktär. En kort stund, sedan var de puts väck.

Somliga av dessa blev högeligen överraskade, liksom deras kunder. Endast fysiska besök i de olika butikerna gav resultat, för vissa av dessa var så små att de inte är vana vid telefonsamtal och mejl om att posta paket till andra orter, ja kanske till och med utomlands. The Coral har idoga fans.

Soundet på ”388” är varmt analogt, soligt och härligt lojt (anspelar titeln på att den är inspelad på en Tascam 388 tro?), med tydliga blinkningar till gammal soul och Jamaicas rocksteady, reggae och dub. Från soulsidan ligger sånt som Baby Huey eller nutidens Durand Jones & The Indications nära till hands. Men The Coral lägger sig inte till med någon låtsas-patois eller andra attribut som stjälper ekan. Det låter fortfarande ändå lika engelskt. Melodikänskan och harmonierna finns kvar, och såklart dragen av psykedelisk pop.

Albumet påminner faktiskt mer om skådisen Martin Freemans favoriter, landsmännen The Bees, än om en gängse The Coral-skiva. Ett soldåsigt soundtrack till den stundande sommaren.

Ni är förvarnade: 388 är bestens nummer.

Vackert och fint, men spretigt

Angélique Kidjo: ”HOPE!!” (Parlophone/Warner Music, LP/CD/DL)

Polarprisvinnaren tillika Benins stora musikaliska stjärna återvänder med sitt första soloalbum sedan ”Mother Nature” för fem år sedan. Tyvärr är ”HOPE!!” ingen höjdare i min bok. Det är spretigt och ibland väl utslätat. En del spår förefaller flirta allt för mycket med hitlistorna. Annat är mer rotat i Västafrika och funkar bättre.

En lång radda gästartister från disparata musikstilar och av olika åldrar medverkar, och det låter ju inkluderande och fint. Men det blir också ofokuserat till slut när det västafrikanska varvas med inslag av gospel, R&B, soul, funk, jazz, latin, highlife, afrobeat och afropop.

Med det sagt är det fint att höra Chics gitarrist Nile Rodgers och brasilianska stjärnan IZA i den oemotståndligt fartiga låten ”Oraya”. Varför någon bjuder in PJ Morton från Maroon 5 förstår jag dock inte.

Skivan rymmer vidare tre samarbeten med hitproducenten, låtskrivaren och artisten Pharrell Williams. Andra gäster är Quavo (från nedlagda hip-hop-gruppen Migos), Ayra Starr, Davido, Florent Pagny, Diamond Platnumz, The Cavemen, Charlie Wilson, Dadju, Sheila Maurice-Grey och Soweto Gospel Choir.

Angélique Kidjo rundar av hela ”HOPE!!” med en filharmoniskt finklädd version av sitt paradnummer ”Malaïka” från 1990-talet, den här gången tillägnad hennes mor. Hela skivan är präglad av förlusten av henne, och ett sorgearbete som slutligen utmynnar i förtröstan om nytt hopp.

Vackert och fint är det, men vi får hoppas att Angélique Kidjo återfinner sitt musikaliska fokus till nästa album. I augusti fyller hon 65 år, och förhoppningsvis lurar inte pensioneringen runt hörnet. För inte nöjer Kidjo sig väl med att hemmet är prytt med fem Grammystatyetter och ett Polarpris?

The post Kangas klanger: Soldåsigt soundtrack till sommaren first appeared on Opulens.

POP. Kangas klanger lyssnar på gitarrpop. I ena ringhörnan två underbarn som tar sin harmonisjungande pop till nya höjder. I den andra ett 50-årsfirande band som vaskar fram sina tonårsalster

Två underbarn till bröder — The Lemon Twigs

The Lemon Twigs: ”Look For Your Mind!” (Captured Tracks, LP/CD/DL)

2026 måste vi väl ändå säga att de här två underbarnen till bröder har vuxit till sig nog för att bara få vara popbandet The Lemon Twigs? Michael D’Addario (gitarristen som fyllde 26 år i mars) och Brian D’Addario (trummor, bas, fuzzgitarr och hela 28 år vid det här laget) har med rätta hyllats till vänster och höger i många år nu. De kombinerar som få andra power pop, folkrock, Beatles-raveups, kammarpop, lätt-psyk, Beach Boys-driv, jangle-gitarrer, garagepop och såna där snygga sångharmonier som endast syskon och släktingar tycks få till.

Kan hända att detta doftar lite väl mycket retro för somliga smaklökar, men vad är egentligen nytt? Faktum är att The Lemon Twigs kör sitt stuk med ett sjusärdeles driv och energi. De tar sin harmonisjungande pop till nya höjder här.

Hälften av låtarna — sju av fjorton — gör de multibegåvade bröderna helt på egen hand. Eva Chambers från Tchotchke (och även trion bakom Michaels solokarriär) hjälper till med bas och sång på två spår. Från Lemon Twigs liveuppsättning dyker Reza Matin (trummor) and Danny Ayala (bas) upp på övriga nummer. Ett gott grepp, då liveenergin de överför här bidrar till att variera albumets uttryck.

Under de knockande snygga poplåtarna lurar ett ackumulerat djup, en samtids-paranoia som kryper sig på i vissa av texterna. Albumtiteln ”Look For Your Mind!” är ej blott en ”gullig” psykedelisk lek.

Vi får hålla tummarna för att bröderna från Hicksville, Long Island, New York inte hamnar i någon brödra-osämja liknande den i The Kinks eller Oasis. Ljudet av The Lemon Twigs behövs mer än någonsin i dessa tider, bröder och systrar!

Första albumet med Squeeze på åtta år

Squeeze: ”Trixies” (Love/BMG, LP/CD/2CD + Blu-ray/DL)

Apropå bandmedlemmar som inte alltid drar jämnt… I mars gästade ärkeengelska popsmederna Squeeze Sverige för första gången sedan 1980-talet. Ett kärt återseende på ett utsålt Debaser Strand, och när det 50-årsfirande bandet körde idel gamla örhängen av hög karat visste publikjublet inga gränser. Bredvid mig stod ett sällskap fans som inte ens var födda när ”Cool For Cats”, diskbänksrealistiska pärlan ”Up The Junction” och ”Tempted” ljöd ut i lokalerna. (Sistnämnda sjöngs för övrigt ursprungligen av den kortvarige keyboardspelande medlemmen Paul Carrack på skivan från 1981, och har textmässigt släktskap med ”How Long”, Carracks 1975-hit med gruppen Ace.)

Lite svagare bifall fick Squeeze när de spelade sig igenom nya albumet, deras första på åtta år. ”Trixies” är ett sammanhängande verk om olika karaktärer och händelser på en fiktiv nattklubb med samma namn som skivan. Allt är baserat på de allra tidigaste låtarna som Chris Difford och Glenn Tilbrook skrev redan som tonåringar, 19 respektive 16 år gamla. Flera år före skivvdebuten.

Tydligt är att de var löjligt begåvade redan då. Påverkan av den tidens musik märks tydligt — det är ju i princip ett konceptalbum — även om Squeeze och producenten tillika bandets basist Owen Biddle fått till ett mer tidlöst sound på albumet.

”The Place We Call Mars” låter väldigt mycket Bowie (vad annat att vänta med en sådan titel?). ”Hell on Earth” bär på ekon av Sparks, och följaktligen även en smula Queen. Något för fans av svenska The Ark? ”Don’t Go Out in the Dark” är en släpig sak med Lennon-bitsk gitarr och piffiga elorgelljud. Överlag är detta en platta att lyssna på många gånger innan låtarna slutligen mejlsas fram i sinnet. Få låtar är lika raka som de mer kända Squeeze-dängorna, men upprepade lyssningar berikar på liknande vis som säg en XTC-skiva, eller ska vi ta och nämna 10cc här?

För den som vill få ut mer av sitt eventuella skivinköp kan vi berätta att ”Trixies” förutom LP och CD även släpps som 2CD + Blu-ray. Då ingår en andra CD med låtarnas originaldemos och två livespår från 2024, samt en Blu-ray med godis för ljudkonnässörer i form av ”Trixies” i 24-bit HD audiomasters, och dessutom en mix av Bob Clearmountain i Dolby Atmos. En nog så mäktig 50-årstårta.

The post Kangas klanger: Gitarrpop-underbarn av i dag och i går first appeared on Opulens.

HARDCOREPUNK. Det legendariska hardcorepunkbandet Refused har nu genomfört sin avskedsturné. Rikard Rehnbergh rapporterar om konserten i Stockholm.

Refused, feat. Youth Code
Fållan, Slakthusområdet, Stockholm
18 december 2025

Marx, ständigt denne Marx. Teater Tribunalen gav en kortversion av ”Das Kapital” (den kan komma tillbaka) som vänder sig mot prekariatet och gigekonomerna, låginkomsttagarna och sjukpensionärerna i fattig-Sverige av i dag. Medan Dramaten ger en dansant och tämligen flamsig version som näst intill uteslutande vänder sig mot den breda, den loja, den allt annat än revolutionära och radikala medelklassen. Och Umès stolthet Refused (kan läsas både som ”vägrade” och ”återantänt”) gör comeback – för vilken gång i ordningen ska vi låta vara osagt – och är ute på den ”sista turnén” – igen! – och spelar för utsålda (mindre) hus i Göteborg, Stockholm, Norrköping och naturligtvis Umeå.

Anledningen till inledningen med Marx är att sångaren Dennis Lyxzén (bara efternamnet!) mellansnackar om mervärde, produktionssätt, vinstmarginal, ”capital is organised crime” och har förmått mången tonåring att plocka upp den gråskäggige tyskens (ej tomten, nota bene) feta trilogi om fetischismen, kapitalet, konsumtionen, produktionen, profiten och varan, varan, varan.

Tänk att det gått 30 år sedan Refused, Abhinanda och Final Exit spelade på ungdomshuset Humlan och var och varannan tonåring var straight edge och skejtare, punk och/eller hardcore, Scanlastbilarna brann nattetid och minkarna släpptes ut ur burarna i gryningen och MacDouglas trashades och kördes nästan i tjära och fjädrar ut ur björkarnas stad, som då var Sveriges klart radikalaste, i mycket tack vare Humlan och den militanta vegan-, hardcore- och straight edge-rörelsen som uppstod kring och på den.

Och det är snart 30 år sedan Refused gjorde sin sista legendariska spelning i Harrisonburg, Virginia (avbruten mitt i ”Rather Be Dead” av den lokala polismyndigheten). En inte endast legendarisk utan även storstilad sorti mitt under bandets peak då de annonserade: ”Refused Are Fuckin’ Dead”.

Så det är med klart blandade känslor en ser fyra medelålders, behagligt bedagade gentlemän äntra scenen på Fållan i ”Slaktis”. Men ”rocka röven av högern” kan de än, och över PA-anläggningen hänger förstås Palestinaflaggan.

Lyxzén kör loss som vanligt (trots fjolårets hjärtinfarkt) med drop-, karate- och saxkickar, stagedive, moshpit och mikrofonakrobatik; Sandström, David, slår lika hårt och ursinnigt som fordom, men med en alltid bibehållen urskillning: en riktig speleman. Dessa två är de enda kvarvarande originalmedlemmarna.

På ”fuzzig, flummig” gitarr (en Stratocaster) återfinns numera Mattias Bärjed (Soundtrack of Our Lives och suverän skapare av just soundtrack till exempelvis Mikael Marcimains filmer och serier) som låter sin fäbless för 70-talsrock skina och skina igenom. På basen Magnus Flagge (Cobolt, Garden (13), Backengrillen) som headbangar och pumpar på bra vid Lyxzéns vänstra sida.

På tal om pump spelar bandet för första gången på 18 år punk- snarare än hardcoreklassikern ”Pump the Brakes” (från fullängdsdebuten ”This Just Might Be… the Truth” (1994)) och det är nu om inte förr som varenda medelålders, gråskäggig, medelklassig tomte blir tonåring på nytt och släpper loss som aldrig förr. Detsamma gäller ”New Noise” från det epokgörande albumet ”The Shape of Punk to Come” (1998; en så snygg referens till Ornette Colemans dito album ”The Shape of Jazz to Come” (1959)) med undertiteln A Chimerical Bombination in 12 Bursts; en låt som blivit något av Refuseds ”anthem”.

Det har ryktats om att Refused inte kunde låta bli det ack så lockande, flersiffriga gaget för att göra en ”sista turné”. Vad var det nu som stod som underrubrik på Dramatens uppsättning av ”Kapitalet?!” Ja, just det: ”Du tror du är fri”…

The post Refused tar farväl i stor stil first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. En aktuell biografi av Håkan Thörn över gitarristen Kenny Håkansson är utgångspunkten för en personlig betraktelse av konstnären Ola Åstrand. 

Här berättar Åstrand om sin relation till Håkanssons psykedeliska gitarrspel och hyllar samtidigt Håkan Thörns bok ”Resa mot okänt mål”.

Resa mot okänt mål – Kenny Håkansson och den progressiva musikens framväxt i Sverige
av Håkan Thörn
Fotograf: Katarina Despotovic
Förord: M A Numminen
Dokument Press

Rockmusik och uppror

Jag kommer ihåg en gång när jag var liten och fick se hur en ung kille med långt hår släpade ut sin stora gitarrförstärkare bland höghusen där vi bodde och ställde sig och spelade. Det var en handling som helt möblerade om i huvudet på mig. Det var som om tiden stannade och jag kan fortfarande inte sätta ord på vad jag kände, för det var något så helt utöver det vanliga.

Ett annat minne är från en bilkö sommaren 1966. Jag är på väg någonstans med min moster och morbror. Det är varmt och Volvon kryper fram. I bilradion berättar nyhetsuppläsaren att kvinnor i publiken hade dragit byxorna av en rocksångare under konserten. Jag var sju år och kände ett slags skamlig upphetsning.

Rockmusik har dominerat mitt liv sedan dess. Det är nog lite svårt för många att förstå i dag men när pop och rock först dök upp på 60-talet så var det något vilt och annorlunda. Långhåriga ungdomar med märklig klädsel framstod som en ny sorts varelser, som bara genom vad de gillade och hur de såg ut framstod som farliga.

Musiken som jag lyssnade på under min uppväxt var kopplad till ett ständigt pågående uppror mot det som varit förut. På bara tio år utvecklades musiken från pop och soul till psykedelisk rock och sedan till hårdrock, glam och punk, disco och hiphop. Musikkritikerna konstaterade lite torrt att varje ny trend alltid kom med tioårs mellanrum. Fast när rocken började utvecklas på allvar verkade det faktiskt dyka upp någon ny musikstil mest hela tiden.

I dag har jag ingen vidare bra koll på nyare musik och det beror huvudsakligen på att det fortfarande finns så oändligt mycket att upptäcka bland allt som skapades när jag var ung. Den genre som jag helst återkommer till är den psykedeliska musiken.

Psykedelisk musik är kosmisk musik, den liknar jazzen, men är mer drone-baserad. Man kan också säga att psykedelisk musik är äventyrlig musik. Detta eftersom man aldrig vet vart den musikaliska resan leder. Det är ett faktum att Kenny Håkansson alltid har spelat psykedelisk musik.

Kenny Håkansson och Kebnekajse

Första gången jag hörde Kenny Håkanssons gitarrspel var när jag lånade en skiva med Kebnekajse på bibblan. Precis som den nya boken om honom så hette den ”Resa mot okänt mål”, och det var en riktigt skruvad platta med smurfsång och låtar som ”Tänk på livet”, ”Jag älskar sommaren” och ”Orient Express”. Den allra tyngsta låten var titelspåret som fick mig att helt ”glömma bort” att lämna tillbaka skivan när lånetiden gått ut.

Sedan såg jag Kebnekajse spela live ganska många gånger i början av 70-talet. Och allra bäst var det när de spelade på någon av de många utomhusfestivaler som alltid var gratis.

Kebnekajse brukade smyga i gång sina långa låtar med intron som var längre än själva låtarna, och Kenny Håkanssons gitarrspel var det som drog in en i musiken.

Samtliga i bandet såg ut som de klivit rätt ut ur ”Sagan om ringen” och det hände inte sällan att hippies framför scenen dansade nakna. Röken låg som en dimma över alla i publiken och allt kändes som ett stort psykedeliskt dunkande hjärta.

Jag var inte ensam om att uppleva allt det där som ett slags löfte om att saker bara skulle bli bättre. Kebnekajse ingick i det som kallades för musikrörelsen, eller proggrörelsen, en subkultur som handlade om mycket mer än bara musik. Det var en hel livsstil med helt andra värderingar och andra sätt att vara på än de förhärskande i samhället. Hur naivt verkar väl inte det i dag, när kapitalismen har segrat, detta att tänka sig att saker hade kunnat vara annorlunda?

När jag själv började spela gitarr så var Kenny Håkansson den gitarrist som jag allra helst ville efterlikna och låta som. Det var jag inte ensam om, nästan alla gitarrister jag kände på den tiden hade honom som idol. Även flera år senare, i punkkretsarna, så var han mångas förebild.

Håkan Thörns bok om Kenny Håkansson

I boken ”Resa mot okänt mål – Kenny Håkansson och den progressiva musikens framväxt i Sverige” så skriver Håkan Thörn om Kenny Håkanssons 60 år långa gärning som musiker. Thörn går igenom hela Håkanssons karriär, och här finns mängder av intressanta historier och mycket information, även för oss som redan känner till mycket om den musikscen det rör sig om.

Det är smått fantastiskt och väldigt otippat att det nu kommer en så här stor och genomgripande bok om Kenny Håkanssons musik, och alla de band och musiker som gjort honom sällskap under hans långa karriär. För det här är fortfarande ett slags undergroundmusik, som inte alla har koll på.

Dokument Press har tidigare gett ut en bok om Träd, Gräs och Stenar, men den blev jag så besviken på att jag snabbt sålde den vidare på Tradera. Jag tyckte den var ytlig och rörig och mest liknade ett ”hemma hos-reportage”. Håkan Thörns bok om Kenny Håkansson har däremot allt det som jag saknade i boken om ”Träden”.

Thörn sätter aktörerna och musiken i ett musikaliskt, historiskt, politiskt och socialt sammanhang. Det framgår att Håkan Thörn är en ivrig anhängare av musiken som han skriver om. Dessutom är han noggrann och han smiter inte från obekväma ämnen som till exempel att Kebnekajse stämplades som haschare och att de beskylldes för att inte ta tydlig ställning i politiskt avseende.

Musikrörelsen splittrades

Några år in på 70-talet så stelnade det som hade varit en levande kultur, och musikrörelsen splittrades. Den nya och dominerande attityden i det som kallades proggrörelsen blev att musiken främst skulle vara en metod för att föra ut ett politiskt budskap. Musiken blev därmed underordnad orden.

Thörn skriver att den gruppering som Kenny Håkanson ingick i ville förändra genom att ”vara radikalt okonventionell och gränsöverskridande” och att på det viset ”kunde musikerna bidra till att destabilisera en förtryckande samhällsordning och utmana dess officiella representanter och självutnämnda väktare”. Kenny Håkansson säger i boken att proggrörelsens skilda grupperingar egentligen hade samma mål, men olika vägar dit.

I boken går Thörn igenom Kenny Håkanssons alla band i tur och ordning. Jag kommer ihåg hur det kändes första gången jag såg Dag Vag live och hörde Kennys svävande gitarr till deras svängiga gung. Det var en slags bekräftelse på att det man alltid hade gillat fortfarande gällde.

För då på 70-talet var det faktiskt inte vanligt förekommande att tycka om flera musikstilar samtidigt. Så är det ju verkligen inte längre, och Kenny Håkansson är ett levande exempel på en musiker som spelar all slags musik, fast alltid på sitt eget psykedeliska sätt.

Ett musikminne från Grekland, 1979

En sommarkväll 1979 skulle jag skulle ta en båt från Pireus ut till den grekiska övärlden. Jag hade bara en sovsäck och skulle sova på däck bland de andra båtluffarna. Precis när båten lade ut så hörde jag Dag Vags låt ”Mot solen” från någons bergsprängare, och Kenny Håkanssons så välbekanta gitarrslingor steg mot kvällshimlen.” ”Vi kommer från solen och går mot evigheten.”

Natten föll och ovanför mig sträckte hela stjärnhimlen ut sig.

The post En smått fantastisk biografi över Kenny Håkansson first appeared on Opulens.

PROGRESSIV ROCK. Jens Unosson har skrivit en text som knyter an till tidigare inlägg om det progressiva rockbandet Träd, Gräs och Stenar. Unosson kallar musiken han älskar för vintergatsmusik.

Jag börjar med ett erkännande: första gången jag hörde International Harvester blev jag inte överdrivet imponerad. Det var sommaren 1989, jag hade just fyllt 15 och var redan djupt försjunken i den psykedeliska musiken, i synnerhet den amerikanska varianten, men ”Klockan är mycket nu” lät i mina öron ändå mest som en kuriositet och mina dagdrömmar fylldes tveklöst mer av Avalon Ballroom och Haight-Ashbury än Klubb Filips och Gärdesfesten.

Dialog mellan excentriker

I ungefär samma veva lärde jag känna en annan ung excentriker, Jonathan, och vi pratade ibland på gymnasieskolans raster om musik från sent 60- och tidigt -70-tal. Jonathan intresserade sig för brittiska akter – Soft Machine, Gong, Henry Cow – medan jag tungomålstalade om Mu. Vi lånade lite skivor av varandra och spelade in ett par kassetter med sådant som den andre borde höra. Jag misstänker att det fortfarande, drygt 30 år senare, är den enda gången Pugsley Munion förekommit på ett blandband skapat i västerbottnisk obygd. De imponerade dock inte synbart på Jonathan, trots att jag medvetet valt den minst konventionellt rockiga låten.

Bland de grupper och artister jag fick mig till livs fanns bland andra Träd, Gräs och Stenar och Arbete och fritid. Störst intryck gjorde emellertid Thomas Wiehes ”Raga vid det relativas nollpunkt” och ”Eremiten”. Några år senare fick jag veta att Wiehe inte alls blivit en eremit, utan bodde i Lund; besvikelsen var påtaglig. När jag och Jonathan pratade om all denna musik, så hemlig och okänd bland våra jämnåriga, minns jag att han en gång sade att han fann det märkligt bakvänt att jag börjat med de utländska banden istället för de svenska.

The Spacious Mind bildas

Hösten 1991 bildade jag och min kompis Anders The Spacious Mind. Inom kort hade en ny, utvidgad sättning tagit form: Anders hoppade av under våren 1992, Henrik, Thomas och David anslöt efter några månader. Redan året därpå spelade vi in vår första skiva, ”Cosmic Minds at Play”. Jag hade självsvåldigt och en smula orättfärdigt tagit på mig rollen som en slags överstepräst och på så vis blev det vanligen de band jag tyckte bäst om för tillfället som nämndes i intervjuer. Första gången vi figurerade i lokalpressen pratade jag om brittisk folkmusik – Tudor Lodge och Forest – men annars var det allt som oftast San Francisco-banden som angavs som influenser. Man kan däremot inte säga att det framkom särskilt tydligt i den musik vi gjorde då, den ekade snarare av Hawkwind, Pink Floyd, Tangerine Dream (prefixa samtliga med ”tidiga”).

Svenska föregångare skänkte vi sällan en tanke, men jag kommer ihåg att jag och Henrik diskuterade vem som gjort den mest drömska musiken och han menade att det var på Bo Hanssons ”Sagan om ringen” den stod att finna (jag å min sida anförde Gandalfs självbetitlade skiva från 1969). Vi pratade även ofta om den duoplatta på svenska vi skulle göra, ”Svampsäsong”, men den är till dags dato ännu oinspelad.

Livet på landet

Parallellt med att bandet tog form hyste jag en längtan efter att flytta ut på landet (på en av kassetterna jag spelade in till Jonathan fanns Quicksilver Messenger Services låt ”Shady Grove” med, där några av textraderna lyder ”If you’ve been watching the city streets / They don’t seem to get much greener / But I know where we’re going to / Our heads will feel much cleaner”; på bandet jag fick tillbaka hade Jonathan spelat in ”Uppå landet” med Gunder Hägg och på en bifogad lapp stod att läsa ”Se det som en kommentar på Quicksilver”).

De små förfallna torp jag försökte få hyra blev det aldrig något av med, det skulle dröja ända till 2004 innan jag fann min plats på landet, men jag planerade ständigt för hur flytten skulle ske, och dessa drömmar manifesterade sig bland annat i våra titlar, texter och på omslagen.

Många av mina favoritskivor var för övrigt fyllda med band som poserade på verandor, i skogsdungar, på ängar och jag spenderade timmar med att titta på dem, fantiserande om att vara del i vad jag uppfattade som ett ruralt himmelrike på jorden – men nästan undantagslöst av amerikanskt eller brittiskt snitt.

Där och då tänkte jag inte så mycket på just den aspekten, men när jag 1994 hittade ett par exemplar av Träd, Gräs och Stenars ”Rock för kropp och själ” på Skellefteå stadsbiblioteks utförsäljning av sina LP-skivor var det en smärre uppenbarelse: allt jag drömt om i ett onåbart Kalifornien hade funnits även här, men förpackats i en genuint ursvensk form. Omslaget med bandet stående i morotsraderna förblir något av det mest magnifika jag sett i fråga om jordig motkultur, och innerpåsen med de små fotografierna och handskrivna kommentarerna öppnade en ny värld för mig. Inget mindre än så.

Älgarnas trädgård

Året efter hade jag och resten av bandet ytterligare en uppenbarelse, vi hörde för första gången Älgarnas trädgård. I december 1994 hade vår andra skiva, ”Organic Mind Solution”, släppts och det påstods i någon utländsk recension att vi inspirerats av just Älgarnas trädgård. När vi spelade in skivan var de dock blott ett perifert namn vars musik ingen av oss upplevt, men vid en lyssning på ”Saturnus ringar” rådde ingen tvekan – här var ett svenskt band som hämtat sina klanger från samma mylla som vi, bara drygt 20 år tidigare. Lika underbar som musiken var, lika många var frågorna den gav upphov till, inte minst den om vad mer det fanns att hämta i vårt eget lands dimhöljda förflutna.

Skivsamlande och osynliga trådar

Jag hade nu lärt känna flera av de äldre lokala flummarna och börjat köpa deras skivsamlingar, och under tiden jag bläddrade bland plattorna berättade de krigshistorier från åren 1967-72. De flesta av de klassiska banden hade spelat i Skellefteå, på Folkets park eller i någon skolaula. Träd, Gräs och Stenars konsert på Pansalen var uppenbarligen mytomspunnen i dessa kretsar och det gladde mig mycket att inspelningar därifrån plockades med som bonusspår i den LP-box som gavs ut 2016.

1999 spelade vi för första gången hos Skogsnäskollektivet. Lillis, en av grundarna, sade att vi lät som en korsning mellan Träd, Gräs och Stenar och Iron Butterfly. Träden skulle spela på Skogsnäs några veckor senare.

I samma veva gick en dokumentär om kollektivet på tv och Taråbergsdramat blev mig känt. På skivan som spelades in till stöd för taråbergarna medverkade Bo Anders Persson på fiol.

Det kändes som om mängder av osynliga trådar mellan nu och då hade börjat haka i varandra, år och toner flöt genom landet, Klarälvens vatten rann även i Skellefteälven och Mångbyån. Vi var inte längre bara en udda utpost, vi var en länk i en kedja som förvisso låg rostig och bortglömd i gräset, men den var fortsatt obruten och stark.

Spelning med Träd, Gräs och Stenar

År 2000 spelade vi tillsammans med bland annat Träd, Gräs och Stenar vid 30-årsfirandet av Gärdesfesten, nu på Skeppsholmen, i Stockholm, och den hösten spelade vi med dem i Umeå. Några år därefter framträdde båda banden på Trästockfestivalen i Skellefteå, Niklas var enrollerad i vårt senaste och sannolikt sista medlemsbyte, Träden skulle följa oss på stora scenen. När banden efter vår spelning möttes bakom förstärkarna kommenterade Bo Anders att ”Ni är väldigt envetna”. Ska han säga!

Internationellt genomslag

Under alla de år som gått sedan vi började spela, och sedan mina egna små arkeologiska utgrävningar tog sin början, har det hänt en hel del runt den svenska psykedeliska och progressiva musiken och dess plats i universum. Till att börja med har den blivit erkänd, världen över.

Böcker och återutgåvor har spridit information och musikalisk tillgänglighet på ett vis jag aldrig kunde föreställa mig där jag satt på biblioteken i Lövånger och Skellefteå med dammiga arkivböcker och repiga skivor framför mig. Jag kan sörja den sortens avmystifiering, men tillstår att i det stora hela är den mer bra än dålig. Om inte annat för att musiken förtjänar att lyftas fram i ljuset, att nå nya lyssnare som förtrollas av de märkliga ljudskapelserna från förr.

Amerika och Sverige

Samtidigt har jag för egen del inte rört mig så våldsamt långt från min utgångspunkt, jag har alltjämt en påtagligt amerikansk slagsida när det gäller den musik jag föredrar. Det finns mängder med bra och intressant svensk musik, men jag drabbas inte lika hårt av exempelvis Samla mammas manna eller Sogmusobil som jag gör av Grateful Dead och Golden Dawn; de förra tassar runt hjärtgångarna, de senare stövlar rakt in i dem.

Men det finns undantag. Första Fläsket brinner, andra och tredje Kebnekajse, Kvartetten som sprängde, Joakim Skogsberg, Peps ”Sweet Mary Jane”, första Ragnarök, Stenblomma, b-sidan på Olof Anderssons gåtfulla ”Så lutar sig dagen…”, liksom några fler. Och så det lilla kluster av människor som för mig utgör svensk rockmusiks – ett begrepp här använt i sin allra mest eklektiska form – absoluta fulländning: Pärson Sound/International Harvester/Harvester/Träd, gräs och stenar/Hot Boys. Måhända har den uppmärksamme läsaren redan anat att det var hit jag var på väg.

Jag förbryllas ännu över vad dessa grupper åstadkom. Hur deras musik bär en så omisskännlig prägel att den aldrig kan misstas för något annat. Hur deras tankar om gemenskap, konst, politik, landsbygd fortfarande är så oerhört aktuella idag. Hur dessa kringstrykande musiksällskap (som de beskrev sig på ett slags flygblad cirka 1971; jag har ett sådant inramat på väggen i trappen) samlar så mycket av det jag tycker är viktigt i livet. Poesi, odling, naturvård och miljömedvetenhet, och inte minst fri musik och fria liv. Det är det jag ser i ”Rock för kropp och själ”-omslaget, det är det jag hör i ”Sov gott Rose-Marie” och det är det jag förnimmer i ylandena som dyker upp som avgjort rituella inslag i det storslagna mullret. Alla måste ha sin mat – kom vi gör den tillsammans!

I ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur det jag skrivit om här upplevs av mina bandkamrater. Kanske har det av dem på sätt och vis mest uppfattats som disparata trådar ur den väv av musik jag försökt tvinga på dem genom åren – ”Här! Lyssna på Mad River!” – utan att jag nödvändigtvis varit så framgångsrik i mitt missionerande.

Men jag misstänker att det specifikt svenska uttryck jag nämnde tidigare ibland har gjort att vi som musikalisk enhet haft lättare att ta till oss Träd, Gräs och Stenar et al. än många utländska band. Där finns något som intensivt minner om mänsklig värme och närhet, något som inte är filtrerat genom geografiska avstånd, stora scener eller sorgliga rockstjärnemanér. Antagligen är det därför vi oftare refererar till Torbjörn Abelli än Jack Casady när vi pratar basgångar, om jag ska ge ett konkret exempel på influenser.

Vintergatsmusik

Men det låter sig i allmänhet inte entydigt beskrivas, det är långt mer subtilt än så. Vi spelar alla vidare på samma sång, ibland för hela världen, ibland bara för oss själva. Ibland är det ingen alls som hör. Och möjligen hade Jonathan rätt när han sade att det var bakvänt att inte börja med den svenska musiken, men han hade också fel – för den var redan där, omslutande oss, tålmodigt väntande på att vi skulle förstå det.

Och sedan och till sist, som ett PS, med blinkningar till både Thomas T och Thomas G – Gary Snyder som skrev i Sköldpaddsön:

Innan det dagas: medicinsånger väver coyote,

drömmer nät – andekorgar – vintergatsmusik

(Översättning: Reidar Ekner)

The post Progressiv rock: Vintergatsmusik first appeared on Opulens.

PROGRESSIV ROCK. I Ola Åstrands nyligen publicerade text i Opulens om Träd, Gräs och Stenar omnämns en artikel Peter Mosskin skrev för tidningen Musikens Makt 1973. Här återpubliceras den nu med Mosskins tillåtelse.

Peter Mosskin är en svensk författare och musiker som är uppvuxen i Stockholm men har bott stora delar av sitt liv på landsbygden. Peter har skrivit 29 böcker och gett ut tre skivor med sin grupp Gläns över sjö & strand. Passa även på att läsa Jens Unossons inlägg om progressiv rock.

Träd, Gräs och Stenar – en epok

Alla har väl sina minnen från 1967… Jag strosade en ljummen sommarkväll förbi ett studenthus i Polen och hörde Beatles ”All you need is love” flyta ut över gräs och buskar, som en varm klapp på kinden, som nånting man i alla fall trodde lite på. Eller Köpenhamn med alla sina sneda prång och sina duvor som kippade efter andan i den milda haschröken som gled ut från stereogrammofoner, undergroundtidningar, Mao-citat och långhåriga ivrigt diskuterande ungar. Det var också den hösten som lilla Lunds skivaffärer låg ett halvt, till ett, år före sortimentet i Paris. 1967 var det stora hippieåret. Och den amerikanska västkust-popen med sitt psykedeliska budskap satte spår t o m på omslagen till Bonniers höstböcker.

För ganska många som befann sig i mitten eller utkanten av allt detta, flöt musik, politik, droger, fri kärlek, undergroundtidningar jämsides. Som en vittfamnande, bred flod. Som en kultur. Och utifrån, i massmedia, talades det om tonårskultur eller ungdomskultur. Inifrån om undergrounden, den alternativa kulturen. Till skillnad från ”det etablerade samhället”. Och ett mycket starkt drag av ungdomskult: ”Lita inte på nån över 30”. Det var fint… vackert på något sätt. Som en dröm. Och ändå ledde vissa spår definitivt framåt.

Ett eget sound

Stockholm fick sin första, och kanske enda, psykedeliska klubb, Filips. Där spelade bland andra Hansson & Karlsson, Mecki Mark Men och Pärson Sound. Och samtidigt som det kommersiella svenska pophertigdömet med vördade utrikes-inspirerade ungherrar som Tages, Hounds med flera började få problem med lönsamheten, grydde nya berömdheter i det fladdrande skenet inne på Filips (om man ska ta i…) Men det var inte bara att berömdheterna bytte namn, Hansson & Karlsson började göra egen musik. Och inte bara att det stod svenska namn på skivetiketterna. Soundet var eget. Musiken var gjord här, även om obundenheten, friheten i harmonier och kombinationer hade mycket gemensamt med västkustpopen.

Nyss, 1966, var det något nytt när Bob Dylan hade gett ut en enda låt som var över 11 minuter: ”Sad Eyed Lady of The Lowlands”. Nu drog låtarna längre och längre ut på tiden. Inte minst därför att de nya grupperna mindre och mindre blev dansband. Top 20 och Radio Luxemburg försvann också allt längre ut till höger. Mecki Mark Men hade kanske inte ett så eget sound som Hansson & Karlsson, men bandet var i god internationell klass och är en av de få svenska grupper som gjort turnéer i USA. I Sverige var de bland annat förband åt Hendrix som – för att det kanske är lite intressant ändå – ett par gånger hoppade in på bas i Mecki Mark Men,

I Persson Sound var Bo Anders Persson en viktig beståndsdel, och i Mecki Mark Men fanns en trummis som hette Thomas Gartz. I Stockholm fanns en lirare som gett ut två diktsamlingar, jobbat med konst, var lärare på fotoskolan och hade skrivit en enorm artikel om Bob Dylan i Bonniers Litterära Magasin, som spelade saxofon och som hette Thomas Tidholm. De bägge Thomasarna bildade tillsammans med Bo Anders Persson på elgitarr, Torbjörn Abelli på bas, Arne Ericsson, cello, och Urban Yman fiol, popgruppen International Harvester.

Framåt sensommaren och hösten 1968 dök det upp något mycket spännande i Stockholm som kallades ”Good Luck Show”. En affisch med något slags motiv av sommar, eller skog, med människor på… några människor, eller om det var en strandkant med vatten, en unge… Och på affischen stod det: INTERNATIONAL HARVESTER. (Tacksamt namn, på landet, när det kom på tal: bönderna tänkte på traktorer och log… jag hörde musik och grinade gott.)

Åren då allt hände snabbt

Tyvärr känns det länge sen, dom där åren kring 1966, 1967 och 1968. Allt hände så snabbt… På Pistolteatern i Stockholm var det ”Good Luck Show” på måndagskvällarna. Lokalen var liten, mörk naturligtvis. Harvester, som dom redan kortats ner till i folkmun, stod vid en mörk vägg på en liten scen. Mitt emot dem lyste en grön hemlighetsfull skog från väggen. Solljuset silade ner, sparsamt, mellan stammarna, lyste till som guld i tallbarken, framför världar av björnmossa och rävsvansar. Mitt emellan bandet och stillbilderna som verkligen var stilla – kunde stå stilla i halvtimmar tills de helt oförklarligt byttes – på väggen mittemot de få teaterbänkarna i lokalen, rullade en film: en våg, åsar, några människor, långt, långt borta, i ett land som hette Sverige och som vilade okänt utanför Stockholm. (Var det inte redan sommaren därpå som allt fler började lifta hemma i Sverige?).

Mitt på golvet stod en gul hink med saft. Var bara att gå fram och ta sig en mugg. Och skrattade vi inte åt den ovanliga situationen att se oss– dessa långhåriga – med visst rykte att leva farligt, utanför samhället, i det dragiga baksuget av motorvägskorsningarna neråt Europa, se oss stega fram i Bob Dylanstövlar, med haschbiten i innerfickan till farfars gamla väst, vi som nyligen varit mods och givit upphov till militär beredskap på regementena ute i Solna, komma framklivande till en menlös hink saft. Ojj!…

Många motsägelser

Men det fanns många motsägelser. I augusti 1968 står slaget om Chicago, då amerikanska radikala studenter och andra bokstavligen slås ner när de demonstrerar mot det demokratiska partikonventet. Bara några månader innan har Martin Luther King och Robert Kennedy mördats. Majrevolutionen har blommat och förblött i Frankrike. Äggkastning har introducerats mot dollarambassadörer, tennismatchen mellan Rhodesia och Sverige har stoppats i Båstad, kårhusockupationen har gett feta rubriker i pressen. Och över allt faller Vietnamkrigets skugga.

”Sov gott Rose-Marie”, sjunger Harvester. Anna-Clara Tjerneld läser en egen saga. Vem som helst får låna instrumenten i pausen och spela. Plötsligt är fler och fler i bandet tillbaka. Gränsen mellan publik och band är suddig. En lång låt som bygger på rytmen i Ho Chi Minh, så som rytmen är när man går på gatan och skanderar, växer fram. Gränserna är flytande. Det är som om allt får plats. Precis som på A-sidan till International Harvesters LP, ”Sov Gott Rose-Marie”. Läs själv: Dies Irae (trad), I villande skogen (trad), There is no other place (Tidholm, Abelli), The runcorn report on Western progress (Persson), Statsministern (International Harvester), Ho Chi Minh (trad), It’s Only Love (Mick Jagger), Klockan är mycket nu (Georg Borgström) (- miljöprofessorn -), Ut till vänster (Tidholm), Sommarlåten (Abelli, Persson), Sov Gott Rose-Marie (Tidholm).

“Sommarlåten” ringer ut. Klingar. I Pistolteaterns mörka lokal. Från Himlaspelsscenen i Leksand en oförglömlig sommarkväll 1969. ”Sommarlåtens” vackra slinga ljuder över allt fler platser i Sverige. Vart jag än kommer finns det några långhåriga ungar som gnolar den. Och i den låten finns redan från börian allt det som skulle bli typiskt för Harvesters, och senare Träd, Gräs och Stenars, musik. De långa tonerna, upprepandet, upprepandet som just genom sitt upprepande får något nytt att växa fram. Men här finns också en motsättning. På första skivan är ”Sommarlåten” bara 2.45 minuter; kanske en tiondel av vad, låten brukar vara live. Det är trångt. Eller som man i början upplevde dem: det är tätt. Tät är musiken, växer och växer, en enda liten melodislinga blir till en tät djungel av ljud, övertoner, av musik, Det är tätt mellan idéerna: lite politik, lite miljö, mycket landet, flera media, lite spela själv. Och det blir trångt.

Det är också tätt mellan människorna på baksidan av första skivan, Där står dom uppradade barfota, i sandaler, med halsband, bjällror, mustascher, skägg och långt hår, barn och ungdomar. I gruppen av människor i och kring International Harvester finns före detta elever från Musikaliska Akademin, före detta studenttidningskolumnister, finns tecknare, fotografer, poeter, radiomakare, musiker, rebeller, drömmare, upptäckare,

Det är som drömmen om Gemenskap, Ett utopiskt välfungerande kollektiv, “All you need is love”. Innan de olika bitarna delat på sig och börjat gå sina egna vägar.

Träd, Gräs och Stenar bildas

När Harvesters andra LP, ”Hemåt”, kommer ut är bandet på väg att spricka, Thomas Tidholm som betytt väldigt mycket för idébredden lämnar. Och Urban Yman som spelat med dom flesta band i Stockholm inskränker sig ett tag till Gunder Hägg. Eller som dom själva föredrar att säga Harvester upplöses och Träd, Gräs och Stenar bildas. Instrumentuppsättningen inskränks.

I International Harvester var både instrumentrikedomen och antalet musikanter flytande: flöjter, småtrummor, mungigor, batteri, elbas, elgitarr, fiol, cello, saxofon… Liksom att killarnas flickor ibland spelade med, nynnade till.

I Träd, Gräs och Stenar blir det fyra instrument som bildar klangbasen: elgitarr, elbas, trummor och elpiano. Akustiska instrument som fiol och mungigor används oftare separat. Kanske beror det på att man måste vara fler än fyra för att sammansmälta elektrisk musik och akustisk folkton. Kanske hänger det samman med att dom vill dra fram folkmusiken ännu mer.

De plockar upp det trallande som finns inspelat med gamla jämtgubbar och andra norrländska halvt bortglömda kallkällor. Stötvis, i gungande storskogs-rytm, kommer trallandet genom högtalarna, någon i gruppen kanske petar i en fiol i bakgrunden. Fotstampet hörs ut genom mikrotonen och blandar sig med handklappningarna som växer i lokalen.

Träd, Gräs och Stenar jagar spelmän

Träd, Gräs och Stenar söker upp Tegenborg, en knotig gubbe i norra Uppland, om jag minns rätt, och spelar senare in hans vals på sin första LP (eller tredje; hur man nu vill räkna). Liksom de under sina turnéer runt landet jagar andra undanskuffade spelmän. Därför att de mitt inne i sin storstads-elektrifierade rock ändå dras till den akustiska folkmusiken. Och till sin glädje kunde bandet konstatera att deras musik fungerade både i storstäderna och på landet.

Det var något särskilt med International larvester/ Träd Gräs och Stenars konserter. Det tror jag både de som tyckte om, och inte tyckte om musiken måste hålla med om. Konserterna var ett slags seanser. Det fanns inga tydliga avgränsningar emellan låtarna. Musiken kom och gick. men växte hela tiden. Just upprepandet av en eller ett par slingor, entonigheten, rytmen, skapade efter en halvtimme eller timme en lyhördhet hos publiken för små, ytterligt små nyansväxlingar. Förändringen av ett taktslag, en tons tillkomst eller upphörande, kunde vara som ett nytt instrument, som en ny dimension.

Melodierna kommer ur ljudet

Men konserterna krävde då att man lyssnade. Och den typen av lyssnande var lika ovant och främmande som när man första gången hörde indisk musik. Framför allt med Träd, Gräs och Stenar kunde dessa seanskonserter nå enorma höjder. Både i musiken och i publikens inlevelse och förståelse. Delvis berodde detta nog på att tiden mognade från 1963 till 1970. Men Träd, Gräs och Stenar tog fasta just på den här sidan av Harvester. Hela den sammansmältning, eller kalla det lika gärna kollision, mellan Österland och Västerland som International Harvester stod för; de hade ju försökt gripa om så mycket. Harvester var som en bred provkarta. Träd, Gräs och Stenar renodlade och fördjupade. Tills man mot slutet hamnade i vad som väl blev en återvändsgränd. Amerikanen Terry Rileys musik var en viktig utgångspunkt för bandet. (Lyssna till exempel till ”A Rainbow In Curved Air”.)

Bandets musik var inte som schlagermusiken: melodier med ackompanjemang. Nej, ”det var melodier som kom ur ljudet”, som Bo Anders Persson formulerar det när jag ringer upp honom. Som i rockmusiken när den lutar åt Jimi Hendrix håll. Som i den psykedeliska musiken. Som i den indiska. Melodierna kommer ur ljudet. Med det följde att musiken på ett sätt alltid var annorlunda. ”Varje gång var musiken ny för oss. Varje gång unik”, säger Bo Anders. Och det var också det som gjorde det så svårt för bandet att göra skivor. Harvester/Träd, Gräs och Stenar var en live-grupp. Musiken skapades i ovanligt hög grad i spelögonblicket. Och konsertens helhet avgjordes av stundens möjligheter, tillsammans med filmerna, fotografierna och bandets mellansnack.

Träd, Gräs och Stenar centrerades kring tre ting

Mot slutet av 1970 och under 1971, när bandet för övrigt fick sin femte medlem Jakob Sjöholm på elgitarr, centrerades Träd, Gräs och Stenar kring tre ting: en till hälften orientalisk, till hälften svensk, folkmusikrock som nummer ett, landsbygden som livs- och kulturform som nummer två och den biodynamiskt odlade maten, den makrobiotiska maten som nummer tre. Sen fanns det underordnade satsningar som skivspelningar, spela-själv-idéer om att få med publiken… Även om satsningarna inte var mindre än att bandet i hög grad bidrog till att första Gärdet-festen blev av. Och deras spelningar upplevdes som något av den första festens höjdpunkter.

Träd, Gräs och Stenars första plattor

1971 flyttade Träd, Gräs och Stenar för långa perioder till Värmland. Bosatte sig i norra Klarälvsdalen, nära en slags biologisk filosof och trädgårdsmästare, Anders Björnsson, och började odla grönsaker tillsammans med honom. ”Det var vårt första praktiska politiska ställningstagande”, menar Bo Anders, ”ett ifrågasättande av auktoriteterna. En slags antiimperialistisk praktik”. Här smalnar den återvändsgränd som jag förut antydde.

Första Gärdet-festen var en stor musikalisk händelse, framför allt för att den satte fart på ett musikintresse som bara väntade på att få explodera. Träd, Gräs och Stenar var något av gammelpappa. De, Gunder Hägg och Pugh Rogefeldt stod för var sin strömning. Som naturligtvis flöt i varandra också. Men det är inte en slump att den lokal som Gärdes-gruppen så småningom fick av Stockholms stad blev en makrobiotisk restaurang, Fröet.

Samtidigt var det som om uppmärksamheten flyttade sig till allt det nya som var på väg. Redan hösten 1970 bubblade det av nya svenska popplattor. Då kom också den ”gröna” LP:n, Träd, Gräs och Stenars första egna. Som ett slags sammanfattning av bandet till och med Gärdet.

Först vårvintern 1972 kommer den andra plattan (eller nr 4), ”Rock för kropp och själ”. Och dit har jag svårt att följa med. Därför att det mesta som är kvar från den ganska komplicerade och breda undergroundkultur som International Harvester började i är menlösheter som denna: ”I ljuset av din dag, gör som du vill. I mörkret av din natt, gör som du vill. Alla måste ha sin mat mat, kom vi gör den tillsammans. Du är universums barn, ja det är vi allesammans.”

”Stockholms-flummarnas band”

Träd, Gräs och Stenar utvecklade sig alltmer till att bli ”Stockholms-flummarnas band”, som de själva uttryckte det. ”Stockholms-flummarna var den publik som var kvar”, säger Bo Anders mot slutet av telefonsamtalet. ”Och det fanns det som var positivt med dom. Flumgrupperna har hållit på en kultur, dom har värnat om sin pryl, bland annat med hjälp av oss… Samtidigt är flumgrupperna ett slags grädde som flyter omkring och deltar i en seglats på materiella villkor som är andras.”

Våren 1972 kom en live-skiva, ”Djungelns lag”, på egen etikett, TALL, denna gång, till skillnad från de andra fyra som getts ut av Silence. Och fram på sommaren upplöstes bandet sakta. Ville man få till det på slutet kunde man väl sagt att de föll offer för djungelns lag, Men det är nästan dåligt. Men man kan nog säga att Träd, Gräs och Stenar var en epok.

The post Om epoken Träd, Gräs och Stenar – 1973 first appeared on Opulens.

PROGRESSIV ROCK. Konstnären Ola Åstrand skriver ur ett personligt perspektiv om Träd, Gräs och Stenar, ett progressivt rockband som med tiden har blivit internationellt känt.

Passa även på att läsa Jens Unossons inlägg om progressiv rock!

Musikgruppen Träd, Gräs och Stenar var aktiva mellan 1968 och 1973. På Silence Records har det släppts en nyutgåva av bandets första album och det har aviserats att även bandets andra platta ska ges ut på nytt. Originalutgåvorna är inte bara svåra att få tag på utan också väldigt dyra att köpa, så det är uppskattat av bandets alla fans att de skivorna nu åter blir tillgängliga.

Upptäckten av Träd, Gräs och Stenar

Det första numret av den proggiga musiktidningen Musikens Makt gavs ut 1973. Jag var 14 år och drogs till allt som luktade flum och hippies. Två år tidigare hade jag lyckats övertala min moster att köpa ett nummer av den svenska undergroundtidningen Puss som jag såg i fönstret på den lilla tidningskiosken i Liljeholmens T-banestation.

Jag fick verkligen tjata, min moster röstade varken vänster eller gick i demonstrationståg, men det var ingen fråga om jag fick för jag skulle bara ha den.

I Musikens Makt skrev Peter Mosskin om ett band som kallade sig Träd, Gräs och Stenar. Han berättade om bandets historia och skrev om det ungdomsuppror och den psykedeliska musikstil som bandet varit en del av.

Bara bandets namn räckte för att få hela min tonåriga uppmärksamhet. Träd, Gräs och Stenar kallade sig först för International Harvester och bytte sedan namn till endast Harvester och sedan till Träd, Gräs och Stenar. De gav totalt ut sex plattor under den tiden som de existerade. Deras sista platta kom ut samma år som Mosskins artikel publicerades i Musikens Makt.

Mosskin som var tjugosju år när han skrev artikeln skriver att det som hade hänt fem år tidigare redan kändes långt borta. 1973 hade mycket förändrats; i det mer politiserade kulturklimatet ansågs Träd, Gräs och Stenar tillhöra ett förlegat hippieideal. Nu gällde i stället texter med tydliga vänsterpolitiska budskap framförda till musik, som mer påminde om det som låg på topplistorna än hur det låtit förut.

Träd, Gräs och Stenars musik var mycket mer lik jazzen. Deras musik var en upplevelsemusik som tog lång tid på sig att utvecklas och där ”melodierna uppstod ur ljuden”, som gitarristen Bo Anders Persson säger i Mosskins text.

Peter Mosskins artikel blev en magisk dörr och en skattkarta för mig, och jag hittade snart bandets alla skivor billigt. Jag förstod inte hur jag kunnat missa allt det som han skrev om. Min egen generations musik blev i stället punken, men jag ville spela psykedelisk musik hellre än att skrika om att det inte fanns någon framtid. Till och med när jag spelade med punkaren Stry Terrarie i bandet Blödarna så gjorde jag den psykedeliska låten ”Diggar ditt hål” (singel på Heartwork Records 1979).

Den psykedeliska återkomsten

Men när min gitarr blev stulen en bit in i det nya årtiondet så utbildade jag mig till konstnär i stället. 80-talet kom för min del att innebära tio år på konstskola och det årtiondet hade absolut sin egen romantik i form av vilda tyska målare från Berlin och en betydelsefull resa till New York 1986 innan den staden gentrifierades. Ja, när jag besökte New York fanns det fortfarande en överväldigande laglös kraft överallt i staden.1994 befann jag mig i San Francisco och gick på konsert med det amerikanska bandet Grateful Dead, som på många sätt var Träd, Gräs och Stenars amerikanska motsvarighet.

Grateful Dead var det verkliga hippiebandet som aldrig hade lagt av utan fortsatt och deras konserter hade med åren blivit en slags ”frizon” i ett amerikanskt samhälle som präglats av 80-talets högerpolitik. Deras konserter var forfarande vildvuxna hippiefester med långa utdragna låtar där ”melodierna uppstod ur ljuden”.

90-talet var på många sätt likt 60-talet och långt hår och psykedelisk musik kom tillbaka, techno och ecstasy drog unga människor till ravepartyn.

Träd, Gräs och Stenar och 90-talet

Senare samma årtionde så gjorde vi en konstutställning, ”Hjärtat sitter till vänster”, med svensk konst från 60- och 70-talet och reste runt i Sverige för att besöka konstnärer. Att Träd, Gräs och Stenar skulle ha ett eget kapitel i katalogen var självklart, och i samtal med Bo Anders Persson så föreslog han att han kunde göra musik till utställningen.

Det blev en lyckad utställning och musiken av Bo Anders var suggestiv som ett slags psykedeliskt demonstrationståg. Strax innan utställningens slut så genomförde vi en gratis-festival på baksidan av Göteborgs Konstmuseum med bland andra Träd, Gräs och Stenar, Hansson & Karlsson, Älgarnas Trädgård och flera andra band som haft sin storhetstid på 60-talet. Människor tog med sig mat och vin och satt på filtar framför scenen, precis som det varit på folkfesterna under 70-talet.

De följande åren efter vår utställning blev också en nytändning för svensk 60-talskonst och -musik. Träd, Gräs och Stenar fortsatte att spela igen och gav ut plattor med ny musik. I dag kallar sig gruppen enbart för Träden.

Dialog med Peter Mosskin

När Silence Records nu initierat återutgivning av skivor med Träd, Gräs och Stenar så letar jag upp Peter Mosskins artikel och jag hittar den instoppad i boken ”The encyclopedia of Swedish progressive music 1967-1979”, där både Träd, Gräs och Stenar och Blödarna är omskrivna.

När jag läser Mosskins text efter alla dessa år så tycker jag fortfarande om allt som tilltalade mig när det begav sig. Mosskin formulerar vad den gruppen stod för, i vilket sammanhang de verkade, och hur deras musik lät och jag känner att jag vill dela med mig av den. (Mosskins text hittar du här. Reds anm).

Hur tidigt i livet vet man vad man gillar? Hur mycket förändras man? Jag ska snart fylla 67 år och jag ser att Peter Mosskin är 80. Jag tar kontakt med honom och jag frågar honom om han har koll på hur stora Träd, Gräs och Stenar är internationellt i dag, och hur mycket deras skivor säljer över hela världen? Peter svarar att han hade kontakt med bandets legendariska trummis Thomas Mera Gartz fram till hans död 2012, och sporadisk kontakt med musikern och poeten Thomas Tidholm. Men han har inte följt bandet direkt.

Jag ber Peter att kommentera den text han skrev som 27-åring, och han svarar; ”Att plattorna kommer ut igen får tala för sig själv. Jag trodde länge att mitt eget band Gläns över sjö & strands tid var över, men skrev till och från nya låtar, så jag samlade ihop ett gäng musiker och gjorde en ny lp 2020. Vi spelar med långa mellanrum. Har skrivit om några gamla verser för att sångerna ska fortsätta funka. Men ”Är du lönsam lille vän” lever sitt eget liv och har passerat 200 000 lyssningar på Spotify.”

Träd, Gräs och Stenar på senare år

Det gjordes mycket originell svensk musik i skarven 60/70-tal och många av dessa band och skivor har återupptäckts både i Sverige och utomlands. International Harvesters och Harvesters skivor ”Sov Gott Rose-Marie” och ”Hemåt” är två fullpoängare och det är också Träd, Gräs och Stenars första skiva (som kallas ”den gröna skivan”).

Jag älskar dem fortfarande, och de gånger jag sett bandet på senare år har alla varit fantastiska upplevelser. Det ska bli väldigt intressant att åter lyssna på ”Rock för kropp och själ” när den återutges, för jag minns den som lite trött. Men där finns grymma spår som ”I Ljuset Av Din Dag” så den håller säkert också!

The post Träd, Gräs och Stenar – ett personligt perspektiv first appeared on Opulens.

MUSIKFESTIVAL. Timo Kangas har ett hett tips angående musikfestivalen Way Out West.

Publiktrycket på årets upplaga av musikfestivalen Way Out West har varit enormt. Till slut har sugna besökare till och med donerat njurar (!) för att vinna en tredagarsbiljett.

Alla som inte fått tag på biljett, eller bara inte har möjlighet att närvara, kan nu se utvalda konserter hemma framför TV:n eller datorn. TV4 Play sänder nämligen direkt från Slottsskogen i Göteborg den 7-9 augusti.

Konsertlistan uppdateras kontinuerligt, så det kan vara värt att hålla utkik efter ytterligare godbitar.

Way Out West. Torsdag 7 augusti

14:45 Nilüfer Yanya

15:35 Amaarae

17:45 Beth Gibbons (Portishead)

19:50 Bicep

(Livesändningen från Biceps konsert avslutas 20:20. Hela konserten läggs ut på TV4 Play i efterhand.)

20:20 Queens of the Stone Age (på plats efter att ha varit tvungna att ställa in senast)

21:55 Refused (bandets farväl till den svenska festivalpubliken)

Way Out West. Fredag 8 augusti

13:45 Cherrie

15:00 Seun Kuti & Egypt 80

17:15 Molly Sandén

18:35 Little Simz

21:00 Yung Lean + Bladee

Way Out West. Lördag 9 augusti

12:40 Jonathan Johansson

14:30 Omar Rudberg

(Livesändningen från Omars konsert avslutas 15:05. Hela konserten läggs ut på TV4 Play i efterhand.)

15:05 Timbuktu & the Rakim Walker Project

17:50 Hurula

(Livesändningen från Hurulas konsert avslutas 18:35. Hela konserten läggs ut på TV4 Play i efterhand.)

18:35 Lola Young

19:40 Daniela Rathana

The post Way Out West hemma i tv-soffan first appeared on Opulens.

SHOWBIZ. Två internationella celebriteter har gått ur tiden den här veckan. Rockstjärnan Ozzy Osbourne och wrestlingikonen Hulk Hogan. ”Världen blev genast lite mer tyst,” skriver Jesper Nordström.

Hulk Hogan är död. Ozzy Osbourne också. Samma vecka. Bara det känns som en felprogrammering i verklighetsmaskineriet, som om någon blandat ihop ett gammalt nummer av Kerrang! med en obskyr WWF-VHS. Men nej – de är borta nu. Och världen blev genast lite mer tyst, men inte nödvändigtvis smartare. Lite förenklat uttryckt så var de båda underhållande strulpellar. Men i övrigt helt väsensskilda.

Hulk: byggd som en actionfigur. En kropp där musklerna skrek propaganda innan han ens öppnade munnen. Ozzy: vinglig, blek, som ett spöke som aldrig hann bli ande. Den ene skapad för att ta plats, den andre bara råkade hamna i rampljuset på grund av all sin råa, skitiga nervighet. Och så sårbarheten: den som speglas så tydligt på 70-talsfotona med Ozzy i mockajackan.

De såg båda ut som karikatyrer, men med olika syften. Hulk var en annons för något superamerikanskt som egentligen aldrig riktigt funnits på riktigt. Typ ”family values on steroids”. Ozzy var en varning, men den sortens varning som inte avskräcker någon utan snarare lockar en in i dimman.

Hulk ropade brother! så ofta att det slutade betyda något. Ozzy sa “I dunno, Sharon” som ett slags mantra mot alltings meningslöshet. Skillnaden: Hulk försökte alltid sälja en idé. Om styrka. Om rätt. Om att vinna. Ozzy bara var. En levande bugg i systemet. Han gjorde ingen reklam för sin bräcklighet, men han gömde den aldrig heller.

Och båda kraschade förstås flera gånger. Hulk i rättssalar, skandaler, Youtube-klipp… Ozzy kraschade inåt – i nervsystemet, i knäna, i sina egna meningar. Men på något sätt landade han mjukare. Hulk blev ett självporträtt han inte kunde radera. Ozzy blev en skiss man aldrig ville gör sig av med.

Och så – det konstiga, det vackra: Ozzy började till slut kännas… trygg? Vis? Som en gubbe på bussen som luktar cigg och whisky men säger saker som får dig att stirra ut genom fönstret i fem hållplatser till och öppna den oavslutade Bukowskiromanen igen. Kort sagt blev han tidernas ”geezer”, ja som en morfar de flesta bara kan drömma om att ha.

Ozzy försökte inte lära ut något. Han bara bar det. Han sa inte ”var stark”. Han sa i princip: ”det gör ont, men man lever vidare ändå.” Och när han sa det så trodde man honom. För han levde fortfarande, trots att han borde vara död sedan länge.

Hulk ville vara evig. Ville vara olympisk gud. Ozzy blev en gammal människa. På riktigt. Och det var mer än nog.

The post Hulk och Ozzy har lämnat världen first appeared on Opulens.

PUNK. ”Tack Nära Döden för att ni gör punken great again!” Det skriver Erik Bovin som lyssnat på bandets aktuella album ”Villkorslöst”.

Villkorslöst med Nära Döden
Skivbolag: Septembernatt

Det borde finnas fler artister som slår ur underläge så som samhället har utvecklat sig, kan man tycka. Inom popmusiken är ingenting verkligt indie längre, än värre, det har inte kommit något bra punkband på flera år – det är känslan.

I samband med att Kent återförenades för ett gäng konserter beklagade sig många över att deras musik visat sig gå hem även hos överklassen, i synnerhet hos stureplanskidsen eller ”grisch-grabbarna”, som de numera kallas. Men, herregud, Kent slutade vara indie 1997! U2-flirtarna på ”Den sista sången” som avslutade deras sista (?) album skvallrade om att det var som arenaband de ville gå i graven.

Den musikgenre som äger underdogperspektivet just nu är tveklöst gangsterrapen. Detta, däremot, finns det goda skäl till att beklaga sig över. När gangsterrapen är som sämst är den just inte mer än tonsatt drog- och våldsromantik.

Men det finns ljus i tunneln. Artisten Hurula har fått mig att inse det liksom uppkomlingarna Nära Döden som nu är aktuella med sitt andra album ”Villkorslöst” (2025). Hurula är även en tydlig influens. Faktum är att senaste gången jag blev lika drabbad av ett punkalbum var just 2019 med hans ”Klass”.

Med uppföljaren har Nära Döden lyckats behålla det råa sound som präglade den hyllade debuten ”Slänger ingenting” (2023). Det är explosivt och skört på samma gång. Tillsammans utgör de fyra medlemmarna en råstark enhet.

Likt alla betydande punkband lyckas de dessutom inge lyssnaren känslan av att varje spår satt på första tagningen. Lägg till ett högt tempo, en osviklig känsla för text och melodier och ni har vad som förefaller vara ett vinnande koncept.

Många med mig lär kora ”Helvete” till årets banger inom sin genre. Själv är jag svag för låten ”Hem igen” som avväpnar med härligt kaxiga textrader som ”ingen tror jag kan ändra på mig / men jag kan ändra dig”.

I stället för våldsromantik, tonsatt shotgun-poesi. Tack Nära Döden för att ni gör punken great again!

The post Nära Döden gör punken great again first appeared on Opulens.