robot - Opulens

Läsvärt om robotar i ett historiskt perspektiv

MATHIAS JANSSON — Tue, 09 Apr 2024 16:08:13 +0000

Omslaget till Peter K Anderssons aktuella bok.

ROBOT. ”Peter K Andersson skriver både underhållande och insiktsfullt med ett brett perspektiv med många exempel hämtade från litteratur- och filmvärlden. Det är alltså en mycket läsvärd bok som jag varmt rekommenderar,” skriver Mathias Jansson som läst den aktuella fackboken ”Robot”.

Robot – drömmar och mardrömmar om mänskliga maskiner av Peter K Andersson
Natur och Kultur

År 2024 förutspås att bli en milstolpe när det gäller AI-drivna robotar i olika positioner i samhället. Tidigare i år började ett rykte cirkulera på internet om att något av de stora tech-företagen snart kommer att avslöja ett genombrott inom robotik och AI. Peter K Anderssons bok ”Robot” kommer därför lägligt. Inte för att det är en bok som fångar upp den senaste tekniska utvecklingen inom robotik utan för att den ger läsaren en historisk bakgrund till den uråldriga drömmen om att skapa en avbild av människan. Allt från antikens myter fram till idag.

”Med tanke på den takt som maskinerna utvecklas i, och att vi människor ger dem gradvis mer och mer makt, kommer de en dag att ta över och i sinom tid kommer vi själva att vara det underlägsna släktet.” Det känns som ett citat skrivet av en samtida skribent som fruktar att AI snart kommer att ta över världen, men citatet är hämtat från en text av Samuel Butler från 1863 och handlar om de snabba framstegen av mekaniska och ångdrivna maskiner i mitten av 1800-talet. All teknisk utveckling i historien kommer med en varning, det gäller även utvecklingen av robotar.

I den antika mytologin tillverkar smideskonstens gud Hefaistos en mänsklig avbild, en kvinna som fick namnet Pandora. Pandoras ask har sedan dess varit en varning till mänskligheten om att vår nyfikenhet kan leda till förskräckliga konsekvenser. Ett mantra som återkommer genom historien i till exempel Mary Shellys roman ”Frankenstein” (1818) eller i Fritz Langs film ”Metropolis” (1927).

Automater

Ordet robot, är ett ganska nytt ord, det började användas först i Karel Čapeks drama ”R.U.R.” (Rossums universalrobotar) från 1920. Innan dess pratade man om automater, mekaniska apparater som efterliknade människor både till det yttre och på sitt sätt att röra sig. Redan under antiken ska man ha tillverkat mekaniska avbilder av människor som kunde utföra olika uppgifter, men det var i och med utvecklingen av urverken som det fanns möjlighet att göra mer avancerade automater.

Urmakaren Jaquet-Droz gjorde under 1770-talet stor succé med sina naturtrogna automater som kunde skriva och spela instrument. Många automater skapades från början för att roa och förundra människor och det var först under industrialiseringen som man började tänka på robotar som något som skulle kunna ersätta mänsklig arbetskraft.

Hur kommer vi att reagera?

Historien om roboten är också en resa längs ”the uncanny valley”, den teorin som säger att när vi väl möter den perfekta människoliknande roboten så kommer vi att uppleva en kuslig och obehaglig känsla. Även om den ser ut som en människa, känner vi instinktivt att något inte stämmer och blir obehagliga till mods.

Frågan är hur vi kommer att reagera inför framtidens AI-robotar, som inte bara kan imitera det mänskliga utseendet eller våra rörelser utan även vår intelligens? I filmen ”Blade runner” (1982) blir man i framtiden tvungen att använda Voight-Kampff-testet för att kunna avgöra om en person är en riktig människa eller en avancerad android. Tanken är inte helt ny.

År 1903 hölls i Berlin en märklig rättegång där en domstol skulle avgöra om Motogirl, en mekanisk docka som turnerade och uppträdde på olika platser i världen, verkligen var mekanisk eller om hon var en riktig människa. Jag kan väl avslöja att hon var en verklig kvinna, men precis som i många av de exempel som Andersson berättar om är det inte alltid självklart vad som är maskin och vad som är människa.

Spännande och inspirerande

Boken ”Robot” berättar en spännande och inspirerande historia om teknikhistoriens drömmar om att skapa en perfekt mekanisk människa. Den ger också en utmärkt historisk bakgrund till den snabba utvecklingen som sker i vår samtid inom AI och robotik. Peter K Andersson skriver både underhållande och insiktsfullt med ett brett perspektiv med många exempel hämtade från litteratur- och filmvärlden. Det är alltså en mycket läsvärd bok som jag varmt rekommenderar.

MATHIAS JANSSON
info@opulens.se

The post Läsvärt om robotar i ett historiskt perspektiv first appeared on Opulens.

Helgessän: Varför robotar inte har några känslor

RABBE KURTÉN — Sat, 18 Dec 2021 08:51:29 +0000

“The Girl and the Robot” av Hansuan Fabregas / Pixabay.com

UTAN VAL. För ett par veckor sedan djupdök Rabbe Kurtén i skillnaderna mellan en robot och en människa. Nu återkommer han med en längre text om robotarnas känsloliv.

Varför har robotar inga känslor? Mitt korta svar är att robotar inte har som sin primära uppgift att hålla sig själva vid liv och i inre balans. Ett något längre svar är att de forskare som konstruerar robotarnas artificiella intelligens inte är vare sig biologer eller neuropsykologer utan ingenjörer och datavetare. Ett tredje och mer utförligt svar kommer nedan.

Asimovs “Etik för robotar” i romanerna från 50-talet

På femtiotalet skrev Science Fiction-författaren Isaac Asimov ett antal romaner och noveller om en framtida värld där man utvecklat intelligenta, människolika robotar. Ett återkommande inslag i dessa berättelser var robotarnas förundran över människors oförmåga att handla rationellt, de frågade sig varför människorna ständigt lät sig styras av känslor.

Asimovs robotar speglade den tidens syn på förhållandet mellan förnuft och känsla. Fortfarande på femtiotalet och ännu långt in i vår tid har man i den västerländska tanketraditionen utgått ifrån att det är förnuftet som skiljer oss från djuren. Känslor är något vi har kvar från vår animala förhistoria, något som evolutionen ännu inte lyckats befria oss ifrån. Robotarna i Asimovs berättelser har följaktligen inga känslor. I den meningen representerar de ett ”intelligensens högre utvecklingsstadium”. För att de inte skulle ta över världen med sitt högre, obegränsade förnuft behövde man man, enligt författaren, programmera in fasta moraliska regler i deras artificiella “positron”-hjärnor.

De tre etiska robotlagar Asimov försåg sina robotar med löd i korthet som följer: 1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada; 2. En robot ska lyda tillsägelser från en människa förutsatt att befallningen inte strider mot den första lagen; 3. En robot bör skydda sin egen existens så länge detta inte kommer i konflikt med någon av de två första lagarna.

Vänlig Artificiell Intelligens

De tre robotlagarna var ett tidigt försök att formulera regler som skulle trygga människan i en värld där den artificiella intelligensen (AI) var överlägsen människans. Frågan om vänlig AI är fortfarande aktuell bland forskarna på området. Hur ska man förhindra att intelligenta maskiner vänder sig mot människan och kanske förslavar henne när maskinernas intelligens utvecklats till att vida överträffa människans. Mer konkret: Om man ger en intelligent maskin målet att trygga jordens fortsatta existens som en fungerande miljö för biologiskt liv och om maskinen då kommer fram till att det största hotet mot livsmiljön är människan själv; vad hindrar då den intelligenta maskinen från att utplåna mänskligheten för att uppnå målet?

Vad är då intelligens? I boken LIV 3.0 definierar Max Tegmark intelligens som förmågan att självständigt förverkliga komplexa mål. Kan maskiner lära sig detta, gör de inte bara vad de är programmerade att göra?

När jag under min yrkesverksamma tid konstruerade program för datorer kunde det hända att ett program jag arbetade med inte bar sig åt som jag förväntade mig. Frustrerad letade jag efter felet, ”buggen”, i programmet. Min frustration berodde på att jag med säkerhet visste att datorn bara gjorde precis vad jag hade instruerat den att göra, men att instruktionerna samtidigt var så komplexa att jag inte omedelbart såg vad jag gjort för fel, vilken liten detalj i programmet som fick datorn att spåra ur eller bete sig på ett sätt som inte var avsett.

Datorn vann till slut över mänskliga spelare.

På samma traditionella sätt fungerade de första artificiellt intelligenta maskinerna, de gjorde vad de var programmerade att göra. Fördelen med dem var bara att de mycket snabbare än en människa kunde hantera mycket stora datamängder. I en dator som skulle lära sig spela schack programmerade man in de bästa motdragen för alla de situationer man kunde föreställa sig. Allt eftersom nya situationer visade sig under nya spel kompletterade man programmet med nya strategier. Datorn vann till slut över mänskliga spelare genom att den var så mycket snabbare, den kunde räkna igenom och testa fler strategier och parera fler tänkta motståndardrag än vad en mänsklig motståndare hann med.

När man ville programmera en dator att spela GO använde man till en början motsvarande strategi.

Det kinesiska spelet GO är trots de enkla reglerna betydligt mer komplext än schack. Två spelare lägger turvis ut en sten på spelplanen. Målsättningen är att erövra mark genom att stänga in motståndarens stenar. Mängden möjliga spelsituationer är här så stor att man omöjligt på förhand kan programmera in alla tänkbara situationer och ange bästa drag för datorn. I stället har man fått utnyttja att moderna AI-system kan programmeras att fungera självinstruerande.

Man lät ett program i en dator spela ett mycket stort antal spelomgångar mot ett annat program, och lät datorerna registrera spelförloppet och resultatet. För varje vunnen match gav den vinnande datorn sig belöningspoäng. Uppgiften var att samla så många belöningspoäng som möjligt. Snabbt lärde sig systemen vilka strategier som leder till förlust och som därför skulle undvikas och vilka situationer som är vinnande. Ju fler matcher datorsystemen spelar, desto mer sofistikerade blir strategierna. Efter ett tag ger datorn intrycket att ha skaffat sig intuition eller en känsla för vilka drag som i olika lägen leder till framgång och vilka ställningar som ska undvikas; de uppträder på ett sätt som påminner om hur en skicklig mänsklig spelare fungerar. I dag besegrar erfarna GO-spelande AI-system även mycket skickliga och erfarna mänskliga spelare. Olika AI-systemen får spela GO mot varandra. Det har visat sig att de GO-spelande AI-systemen hittat vinnande strategier som ingen människa någonsin kommit på, trots att människor spelat GO i tusentals år.

Här måste man fråga sig hur komplexa mål man kan ge ett AI-system och förvänta sig att det ska klara av det. Enligt Tegmark finns det inga begränsningar alls, särskilt om man överlämnar initiativet till AI-systemen och ger dem uppgiften att själva utveckla och skapa allt mer intelligenta, nya AI-system.

En robot med känslor

I en modern robotroman, Ian McEwans Maskiner som jag, låter författaren den ”mänskliga” roboten påstå sig ha känslor – den berättar att den har förälskat sig i en kvinna.

Av någon anledning känner man som läsare att robotens känslor är löst påklistrade; roboten påstår sig vara kär men vad det betyder hänger i luften. Roboten har genomfört ett samlag: teknikaliteterna förklaras, den redovisar sina moraliska funderingar kring att ha förfört den kvinna som den bästa, mänskliga vännen levde i en relation med, men hur den upplevde själva samlaget har den inga ord för. Förälskelsen kommer över den utan vidare förklaringar ungefär som man ibland skildrar mänsklig förälskelse, som en oemotståndlig kraft – ett flygande spöke från ingenstans – som invaderar människan och blir bestämmande för det fortsatta livet.

Vad upplever en robot?

Den fråga som stannar kvar hos läsaren är vad det skulle kunna innebära att en konstruerad, människoliknande varelse med ett AI-system som hjärna säger sig ha känslor. Vad upplever en robot? Hur upplever den sig själv och allt som händer? Hur upplever den sin omgivning? Kan de belöningspoäng som den GO-spelande datorn fick för varje vunnen match kallas en känsla av tillfredsställelse, upplevas som en känsla? Kan den förälskelse roboten säger sig uppleva vara en programmerad belöning för att den lyckats förföra en mänsklig kvinna?

Vad betyder ordet “upplever” i robotsammanhang?

Robotmoralen

Låt oss mot den bakgrunden se närmare på Asimovs tre robotlagar.

De två första framstår som tämligen triviala, entydigt definierade etiska regler, även om de på sin tid gav upphov till en mångfald historier byggda på potentiella moraliska konflikter inom de tre lagarnas räckvidd.

Här finns redan i tillämpningen av den första lagen en variant på det klassiska moraliska dilemmat kring att offra en för att rädda flera. Får roboten rädda tre banarbetare på spåret undan ett framrusande tåg genom att lägga om växeln så att tåget i stället krossar en ensam person på ett sidospår? Eller rent av genom att knuffa en oskyldig förbipasserande framför tåget så att det stannar och inte kör över de tre banarbetarna.

En robot som bara har den första lagen att tillgå ställs här inför inför en olöslig konflikt, den kan inte lyda den första lagen hur den än handlar. Minst en människa kommer alltid till skada. Man kan föreställa sig att roboten i den situationen hamnar i en påtvingad passivitet, pendlande mellan två omöjliga alternativ och därmed genom underlåtenhet orsakar fler människors död; den kanske blir “psykotisk”.

En mer utvecklad robot kan ha den första lagen utvidgad med ett enkelt utilitaristiskt tillägg; det är ett mindre ont att en människa dör än att flera gör det. Med ett rent rationellt räknande kan den utilitaristiska roboten komma fram till att den måste offra en för att rädda flera. För den rationella roboten spelar det i motsats till för en människa ingen roll om den lägger om växeln eller rent fysiskt knuffar en människa framför tåget, resultatet blir detsamma. Eventuella psykiska återverkningar på roboten själv kommer inte in i bilden, roboten har ju inga känslor.

En sådan vidareutveckling av robotens intelligens i utilitaristisk riktning kan drivas hur långt som helst. Människor kunde klassificeras och indelas i grupper och betraktas som mer eller mindre viktiga; deras liv kan ges olika värden. Roboten kan då genom en ren räkneprocess avgöra vem som ska offras i en konkret situation. Det moraliska avgörandet har redan träffats av den som programmerade in det graderade människovärdet i robotmoralen. Roboten handlar fortfarande bara helt rationellt enligt inprogrammerade statiska regler.

Tillämpningen av den första robotlagen blir betydligt mer komplicerad när man försöker väga in vad som ligger i ordet “skada”. Hur ska en utilitaristisk robot kunna avgöra hur mycket en människa skadas av något roboten gör när den inte har egna känslor eller förmåga till empati, det vill säga inte kan känna igen mänskliga känslor genom att fråga sig själv hur det skulle kännas att utsättas för motsvarande behandling. Hur ska den skenbart “kännande” roboten i Ian McEwans roman kunna avgöra hur mycket den skadar sin mänskliga vän genom att förföra/låta sig förföras av vännens flickvän när dess eventuella känslor bara är inlagda i robotens hjärna i form av en tabell att slå upp i? Kan den svara på frågan om skadan den tillfogar vännen uppvägs av den njutning den ger flickvännen?

Att bygga in en etik av fasta regler i en robot som saknar känslor och tolkar alla regler bokstavligt visar sig innebära komplikationer redan i det enkla fallet att en robot inte får skada en människa.

Även tillämpningen av den andra lagen kan realiseras genom en rationellt kalkyl, inte heller här behövs några känslor. Naturligtvis är lagen i sin abstrakta form alltför mångtydig, den måste förtydliga vilka mänskliga kommandon som har företräde. En robot kan vara en slav som måste lyda sin ägares befallningar. Den kan vara anställd i ett företag och måste beakta företagets interna hierarkier. Man kan bygga in regler som säger att roboten ska lyda befallningar som ges av nära vänner framom befallningar från helt okända personer. Inte heller här behövs några känslor.

Mänskliga kommandon inför dock en helt ny nivå av komplexitet för roboten. Om den ska vara intelligent ska den kunna lyda betydligt med komplexa kommandon än ”hämta tidningen” och servera mig min kvällsdrink.

Åter till boken Liv 3.0 och Max Tegmark. Han definierar alltså intelligens som förmågan att uppnå uppställda komplexa mål. En intelligent robot ska kunna lyda befallningar av typen ”i dag vill jag ha ugnsstekt braxen till middag” varvid roboten inventerar skafferiet, beställer hem vad som behövs, tillreder maten enligt ordergivarens favoritrecept och serverar middagen med alla erforderliga tillbehör. Den sortens befallningar som innebär ett uppställt mål utan förklaring för hur målet ska uppnås kan bli hur komplexa som helst och kan då leda till svåra prioriteringar och inbyggda konflikter.

Dock gäller att så länge robotmoralen kan begränsas till fasta levnadsregler och övergripande principer kan tillämpningen av de etiska reglerna ske genom rationella beräkningar utan inblandning av känslor. Det förutsätter att robotens regelsystem täcker in alla tänkbara situationer som kan uppstå eller att roboten är intelligent nog att lära sig av egna erfarenhet, att den genom en tankemässig simulering kan föreställa sig konsekvenserna av olika handlingsalternativ innan den utför dem, ungefär som när den spelar schack.

Uppmaningen att bli en oslagbar mästare i att spela GO är ett exempel på en sådan komplex uppmaning som kräver att roboten/AI-systemet har förmågan att själv utveckla och förbättra sina prestationer.

Viljan att överleva

Asimovs tredje lag innebär något kvalitativt annorlunda i robotmoralen; en inbyggd självbevarelsedrift, ett värnande om den egna existensen.

För levande organismer tycks det egna överlevandet ha en mycket hög prioritet när det gäller vad som styr beteendet. Det gäller även människan.

I vår vardagliga tillvaro tar arbetet att bevara det egna livet en stor plats och kräver omfattande insatser. Att leva är att föra en ständig kamp för att upprätthålla en ordning som gör livet möjligt. Kampen förs på alla plan, som ett beteende för organismen som helhet men också som ett “beteende” för alla de miljarder levande celler som bygger upp en organism, ja kampen förs till och med i de kemiska reaktioner som definierar cellerna och skapar deras “beteende”. Kampen för överlevnad är ett fascinerande exempel på samarbetets möjligheter när strukturen är sådan att den enskildes intressen sammanfaller med den gemensamma helhetens intresse. Varje cell försöker överleva genom att göra det den är bra på, får material och förväntningar av sina grannar och levererar i sin tur resultat åt grannarna. Att upprätthålla en sådan ordning kräver energi. Cellerna måste hela tiden utföra ett arbete som motverkar naturens strävan efter oordning och ökad entropi. Utan de livsuppehållande arbetsprocesserna dör cellerna och helheten, organismen, ruttnar och återgår till att vara en osorterad blandning av ingående beståndsdelar.

Robotar har inte som övergripande mål att till varje pris överleva.

Robotar har inte som övergripande mål att till varje pris överleva. Frågan är om vi någonsin kommer att våga ge robotar ett sådant övergripande mål. I Asimovs tappning är robotens självbevarelsedrift reaktiv; en robot ska skydda sig själv och sin existens, inte aktivt arbeta för sin egen överlevnad. Någon utanför roboten ansvarar för service och överlevnad. En gräsklipparrobot som uppsöker sin laddstation enligt en förprogrammerad rutt upplever knappast sin kritiskt låga batteriladdning som hunger även om beteendet i någon mån kunde sägas vara känslostyrt, det styrs av tillståndet i den egna kroppen. En robot-gräsklippare som fått som uppgift att spara en viss sällsynt blomma i gräsmattan är kanske – likt en människa i motsvarande situation – fokuserad på att upptäcka just den växten för att undvika att klippa ner den, men frågan är om detta fokus kan kallas ett känslotillstånd. Kan man påstå att roboten upplever en särskild tillfredsställelse när den ser och undviker att klippa den utpekade blomman?

Robotarna i McEwans moderna robotfiktion har dock en viss “överlevnadsinstinkt” som inte verkar vara medvetet ditsatt. De är alla försedda med en avstängningsknapp någonstans i bakhuvudet för att människan ska kunna behålla kontrollen över dem. I berättelsen inser de intelligenta robotarna snabbt hur knappen fungerar och lär sig att oskadliggöra den. I sin förtvivlan inför detta blir den mänskliga ägaren tvungen att krossa robotens huvud, det vill säga “mörda” roboten, när den inte längre gör vad den mänsklig ägaren vill och avstängningen inte längre fungerar.

Samtidigt utbryter en självmordsepidemi bland robotarna, De frustreras av att helt vara i händerna på sina mänskliga ägare. Det antyder en vilja till överlevnad och en upplevelse av sin egen “levande” identitet.

Frågan går alltså återigen tillbaka till vad ordet “uppleva” kan innebära.

Vad innebär det att vara en robot?

Vad behöver en robot veta om sig själv? Vi kan anta att en ambition med robotarna är att robotarna ska klara det så kallade

Turingtestet även när det handlar om känslor. Det betyder att roboten ska kunna samtala med en ovetande människa utan att avslöja sig som icke-mänsklig; alla tänkbara frågor ska besvaras på ett sätt som inte märkbart skiljer sig från hur en människa skulle ha svarat.

Vilka frågor brukar då journalister ställa när de intervjuar folk som till exempel varit med om en olycka? Vad behöver en robot “veta” för att på ett trovärdigt sätt kunna besvara frågan ”Hur känns det nu?” Det kan också handla om frågor av en helt annan typ som till exempel på museum: ”Vad tycker du om den här tavlan?” ”Vilken tyckte du bäst om?” Eller ytterligare frågor av typen: ”Vad vill du göra nu?”, en fråga som även många människor kan ha svårt att svara på.

I de här fallen kanske det inte alls handlar om att roboten ska förses med verkliga ”känslor”, den behöver bara ges tillräckliga kunskaper om mänskligt beteende för att framgångsrikt kunna imitera en människa. Kanske räcker det att robotarna får göra ett förprogrammerat individuellt urval ur en sammanställning av samlat mänskligt beteendet för att de ska ge sken av en personlig identitet och därmed smälta in i ett mänskligt sammanhang.

Hur känns det att vara en robot?

Vill man å andra sidan ge robotarna en personlighet som gör att de kan svara på frågan om hur det känns att vara en robot, den fråga som filosofen Thomas Nagel försöker diskutera i sin uppsats ”Vad innebär det att vara en fladdermus?”, så krävs något mycket mer. Då handlar det inte om att roboten ska försöka imitera en människa och dölja att den är en programmerad maskin, då handlar det om den existentiella frågan: ”Vad innebär det att vara en robot?”. Hur känns det?

Vad behöver en robot veta om sig själv, om omgivningen och om sin situation för att kunna besvara sådana frågor. Inte alla filosofer håller med Nagel om att alla levande organismer behöver en sådan självinsikt eller ska vi kalla det självkänsla .

Vad är känslor?

Mitt fortsatta resonemang här är inspirerat av Lisa Feldman Barretts tankar i boken How Emotions are made.

Ett av problemen med att förse en robot med känslor är att känslor är analoga medan en robothjärna och robotens inre värld är och sannolikt alltid kommer att förbli digital.

Grundkänslan i levande organismer kan beskrivas som en upplevelse från yttersta obehag till maximalt välbefinnande med normaltillståndet någonstans i mitten i form av “oreflekterat acceptabelt”. Överlagrat på detta finns något som talar om hur angeläget det är att uppmärksamma tillståndet. Kräver välbefinnandet någon aktivitet för att det ska kunna bibehållas eller eventuellt ytterligare förstärkas? Kräver obehaget åtgärder för att organismen skall befria sig från det obehagliga tillståndet, är det akut och livshotande? Sin slutliga form får känslorna av sammanhanget, av kombinationen av det egna tillståndet, situationen i omgivningen, och inte minst av egna intentioner och förhoppningar.

Den första källan till känslor är tillståndet i den egna kroppen. En levande kropp består av miljarder levande celler som alla aktivt meddelar sig med varandra och gemensamt till den samordnande hjärnan. Dessa kollektiva signaler bildar grunden för känslorna. En robot som är konstruerad av människor och inte innehåller “levande” komponenter utan har ett digitalt styrsystem kan inte förvänta sig ett sådan spontant informationsflöde, de olika delarna i en robot lever inte, de bara utför vad de är konstruerade att utföra. Den samordnande “hjärnan” måste i stället regelbundet skanna av ett antal kritiska mätpunkter för att hålla koll på sig själv; mår jag bra, finns det några skador som måste åtgärdas, behöver lederna smörjas, måste jag läggas in för service, håller batteriet på att bli urladdade och så vidare. Sammantaget skapar en sådan skanning en helhetsbild av robotens grundtillstånd som kanske kan sammanfattas i en tabell över tillståndet i de olika delarna. Vid vissa kritiska tillstånd i någon del kan självbevarelsedriften enligt den tredje robotlagen motivera roboten att spontant uppsöka en servicestation (“robotsjukhus”) eller en laddstation för sina batterier (“matställe”).

En andra källa till känslor är omgivningen och robotens plats i tillvaron sådan den förmedlas av robotens sinnesorgan, syn, hörsel, lukt, känsel och eventuella andra sinnen som roboten försetts med. Är jag på rätt plats, måste jag ändra på något i omgivningen, måste jag ta mig härifrån är frågor som sinnesorganen ska ge svar på i kombination med robotens inre tillstånd och inprogrammerade uppgift. Här kan det räcka med självbevarandet för att kombinationen av sinnesintryck ska få roboten att agera. Om en robot upptäcker att den håller på att brinna upp måste den antingen försöka släcka elden eller snabbt ta sig därifrån.

Vad roboten ”vill” i den aktuella situationen ger också incitament till handlingar. Vad roboten vill kan vara eventuella uppdrag som roboten enligt den andra lagen är förpliktigad att utföra. Det kan också vara den övergripande målsättningen att skydda människorna enligt robotetikens första lag. Avsökningen av omgivningen kan ju visa att någon människa där ute är utsatt för en fara som roboten kan avvärja och som därför gör det till en plikt för den att ingripa.

I en modern värld får man anta att en människoliknande robot har tillgång till all världens samlade vetande och erfarenhet. Trådlös internetuppkoppling ger roboten möjlighet att söka i all världens databaser, den behöver inte spara sina individuella erfarenheter lokalt. Sökningar kan dock ta tid, därför är det rimligt att roboten förser sig med ett lokalt närminne av kunskaper och erfarenheter som den behöver för aktuella uppgifter och som finns tillgängliga i reell tid när de behövs.

Slutligen finns frågan om hur en robot ska kunna prioritera mellan olika uppgifter när plikterna kolliderar. I avsnittet ovan om hur man fick en artificiell GO-spelande robot att utveckla sin förmåga framgick att man gav roboten ett övergripande mål, att maximera sina ”belöningspoäng”. Olika uppgifter kan ges olika belöningspoäng, kanske till och med olika belöningstabeller som bidrar med varierande tyngd till den sammantagna belöningen. Då kan roboten alltid välja de handlingsalternativ som kan beräknas ge högst belöningspoäng.

Vi är tillbaka i den fundamentala skillnaden att “robothjärnor” är digitala och extremt snabba medan hjärnorna i levande organismer är långsamma och samtidigt ska försörja en myriad av samverkande delar (celler). Därför behöver levande hjärnor att informationen från de olika källorna smällts samman i analoga sammanfattningar för att hjärnan ska hinna med. Dessa analoga sammanfattningar utgör grunden för människors känslor.

Naturligtvis skulle vi kunna införa ett språk som förutsatte robotarnas känsloliv. Robotar kunde säga ”jag är hungrig” när de menar att batterierna behöver laddas. Man kunde programmera robotar att svara ”jag mår bra” när robotens interna avsökning av det egna tillståndet visade att där inte fanns några otillfredsställda behov, inga leder som behövde smörjas, inga fysiska skador som krävde service och så vidare. Den kunde säga ”jag ser att misshandel pågår där borta på gatan, jag känner att jag måste ingripa”.

Men allt detta skulle inte göra någon egentlig skillnad. Så länge vetenskapen inte har löst frågan om vad upplevelser är och robotmakarna därmed inte har kunnat förse sina robotar med upplevelsemekanismer kommer talet om robotars känslor att bara vara kosmetik.

Jag vågar mig därför på följande sammanfattande svar på rubrikens fråga.

Robotar har inga känslor därför att de inte behöver dem. De hinner med ändå även om de programmerats att ta hänsyn till sitt eget tillstånd och till sin plats i omgivningen. De kan därför få tro att de fungerar rationellt när de utför sina uppdrag formulerade av människor. De känner inte till något annat och har därför inget val.

RABBE KURTÉN
info@opulens.se

The post Helgessän: Varför robotar inte har några känslor first appeared on Opulens.

Helgessän: Varför en människa inte är en robot

Rabbe Kurtén — Sat, 04 Dec 2021 09:01:45 +0000

Bild: Geralt / Pixabay.com

HOMO SAPIENS. “Om nu alltså människoskapade robotar så småningom i alla avseenden kommer att överträffa sina mänskliga förebilder, vad behöver vi då levande människor till?” I denna längre text djupdyker Rabbe Kurtén i skillnaderna mellan en robot och en människa.

Varför är en människa inte en robot? Mitt korta svar är att en människa är en levande organism och därmed prioriterar den egna överlevnaden mycket högt. Ett något längre svar är att människan inte är tillverkad för ett speciellt ändamål utan har utvecklats i en dialektisk urvalsprocess för att överleva och fungera i sin omgivning.

Ett ännu längre och mer djupgående svar på frågan ges i den här essän ur perspektivet att människan har fri vilja och därmed är oförutsägbar.

Ett inledande exempel

Lånat ur Terrence W Deacons Incomplete Nature: Havsstranden ligger där inför våra ögon med sand i mjuka små vågor och rundslipade stenar i vattenbrynet. Solen skiner, havet är lugnt, stenarna vilar stilla i vågskvalpet. Ibland, när det blåser storm över havet och höga vågor rullar in mot stranden, vaggas stenarna av havsvågorna, slipas mot varandra, byter plats. Stormen sätter vattnet i rörelse, det strömmande vattnet pressar mot stenarna och vi kan förstå varför vissa stenar flyttar sig, vi kan förstå orsakssambanden. Just nu ligger stenarna stilla.

En ung man i shorts och t-shirt kommer vandrande ner mot viken, tar av sig skor och strumpor, vandrar barfota i strandkanten. Då och då plockar han upp en sten, synar den noggrant, väger den i handen men kastar sen bort den. Så hittar han äntligen en sten som känns rätt. Han blickar ut över vattenytan, intar en särskild, lätt hukad ställning, kastar stenen ut över vattenspegeln. Den studsar, inte bara en gång utan två, tre, fyra gånger innan den försvinner och lägger sig till ro på ett nytt ställe på havsbotten.

Vilken är orsaken till att en viss sten plötsligt får flygförmåga och svävar ut över havsytan, flyttar sig till ett nytt ställe?

Vilken dum fråga kan man tycka. Svaret är ju självklart. Den unga mannen har valt stenen och kastar den i ett försök att få den att studsa på vattenytan. ”Kasta smörgås” brukade vi kalla det när jag var ung.

Men vi ska inte stanna vid denna första, uppenbara förklaring utan fråga vidare. Vilken är orsaken till att mannen här och nu väljer just den stenen och kastar den?

Om mannen som kastar stenen inte varit en människa utan en robot skulle svaret ha varit självklart. Någon hade programmerat roboten till detta. Men när det handlar om en levande människa, vilken är då den orsakskedja som tvingar mannen att kasta smörgås med just den stenen just den här dagen. Har någon programmerat honom till det? Finns där något annat tvingande skäl? Var finns orsaken till skeendet?

Man kan peka på det vackra vädret, solen som värmer och gör mannen på gott humör; den spegelblanka havsytan som påminner om tidigare gånger när mannen kastat smörgås och tävlat med sin far; de mjukt rundade stenarna som ligger så lockande där i strandkanten. Där kan man stanna och fråga sig hur något samtidigt så både abstrakt och objektivt verkligt som det vackra vädret, den släta vattenytan eller de inbjudande stenarna kan fungera som orsaksförklaring till att en sten plötsligt lyfter ur samlingen runda strandstenar och flyger ut över vikens vatten och lägger sig till rätta på ett nytt ställe. Att abstraktionerna omvandlas i fysiska orsaker och ger stenen vingar.

Eller kan man peka på att mannen när han var barn ofta brukade kasta smörgås med sin far och därför har många angenäma minnen från de tillfällena. Man kan lyfta fram att mannen innerst inne är en tävlingsmänniska som inte brukar försitta något tillfälle att försöka slå sina egna rekord. Ytterligare kan man föreställa sig att han helt enkelt hade gripits av en häftig lust att kasta smörgås och gått ner till stranden med just detta för ögonen. Återigen blir frågan hur dessa mentala företeelser; mannens minnen av tidigare stunder med fadern, hans karaktärsdrag att alltid vilja överträffa sig själv och beslutet att gå ner till stranden för att kasta smörgås kan vara orsaken till att det fysiska rummet omkring honom förändras i och med att han tar upp en sten och kastar den.

Hur kan man förklara att dessa mentala processer som mannen upplever kan omvandlas till materiella impulser som påverkar mannens muskler och får honom att kasta en sten så att den studsar fyra gånger mot vattenytan innan den sjunker och försvinner?

Bara det egna tänkandet, hans egen inre upplevelse av sig själv, ansåg han sig ha direkt och ofrånkomlig tillgång till.

Filosofen Susanne Langeri (Mind: an Essay on Human Feeling I-IV) har på ett mycket åskådligt sätt formulerat tanken att levande organismer, när de handlar som mannen i vårt exempel, med sitt handlande inleder en följd av händelser som kan ses som en kedja av orsak och verkan. Den levande organismens handling blir en första orsak i händelseförloppet; att däremot gå bakåt och leta efter en orsak till handlingen blir meningslöst. En mycket stor mängd impulser, både inre och utifrån kommande, leder fram till och bygger upp den handlingspotential som utlöser beteendet. Mängden impulser är så stor att det blir meningslöst för att inte säga omöjligt att analysera förloppet och peka på att en viss enskild faktor skulle vara orsaken till handlingen. Det blir lika meningslöst som att fråga sig vilken av dropparna som som får en hink under en droppande kran att till slut svämma över.

Determinism eller slump

1600-talet innebar en genomgripande omvälvning i det europeiska tänkandet. Vetenskap och filosofi befriade sig från kyrkans överhet och underställdes det mänskliga förnuftet. Newton formulerade sin materiella världsbild: Gud var urmakaren som fastställde naturlagarna, definierade utgångsläget och körde igång systemet. Sen fick universum sköta sig själv och har i fortsättningen fungerat i enlighet med sina förutsättningar. Den absoluta determinismen är underförstådd, allt ligger förutbestämt från start.

Även filosofen Descartes levde på 1600-talet. Han var skeptiker, ville ifrågasätta allt och letade efter en fast utgångspunkt som han inte kunde betvivla. Han formulerade den kända satsen cogito ergo sum (jag tänker, alltså finns jag). Bara det egna tänkandet, hans egen inre upplevelse av sig själv, ansåg han sig ha direkt och ofrånkomlig tillgång till, allt annat kunde han ifrågasätta. Därur följde en uppdelning av världen i två oförenliga delar: å ena sidan den materiella världen, de utsträckta tingens värld, en värld där allt var förutbestämt och fungerade enligt naturens lagar; å den andra sidan tankens och medvetandets värld, en värld utan rumslig utsträckning där tanken svävar fritt och utan begränsningar eller orsaksförklaringar. De två världarna var oförenliga.

Spår av denna dualism lever kvar ännu i vårt moderna tänkande.

Fortfarande frågar vi oss hur vi kan uppleva de fysiologiska och biologiska processerna i kroppen, hur vi med hjälp av sinnesorganen kan ta in en föreställning om den materiella omgivningen i vårt mentala universum? Och fortfarande är det svårt att förstå hur våra inre upplevelser och tankar kan påverka den yttre, fysiska världen, särskilt om vi hävdar att de mentala processerna är befriade från allt orsakstänkande.

I dag förnekar såväl fysiologer och neuropsykologer som filosofer att människan kan ha en fri vilja. Deras argument är att man kan detektera impulsen till rörelser och handlingar i nervsystemet redan innan försökspersonen själv upplever att han tänker röra ett finger eller begå en handling. Jag tror att detta är ett felslut som betingas av en kvardröjande föreställning att ”den fria viljan” har sin plats i medvetandet, inte i människan som materiell och kroppslig helhet.

Newtons mekanistiska världsbild gav grunden till den sekulariserade vetenskapliga världsbilden. Fortfarande ger dock föreställningen om en absolut determinism ett utrymme för Gud i rollen som skapare. Man talar om ”intelligent design” när man vill försvara Guds existens och ge honom en plats i vår världsbild. Huvudmotståndaren till den världsbilden är inte Newton och Descartes utan evolutionsteorin och Darwin. Utvecklingsläran införde ett helt nytt sätt att se på orsakssambanden i naturen. Determinism på individnivå ersattes med orsaksförklaringar på populationsnivå med hjälp av begreppet selektion. Spontana, avsiktslösa variationer prövas i en livsmiljö och de bäst anpassade varianterna lever vidare. I den biologiska evolutionen förutsätter detta dessutom att det handlar om ärftliga olikheter. Bäst anpassade är då de individer som i den givna miljön får flest avkomma; deras genetiska arv kommer att anrikas i genpoolen.

Resonemanget med variation, selektion och utveckling kan även användas för att förstå och förklara inte bara den biologiska utvecklingen från encelliga amöbor och bakterier till dagens biologiska mångfald utan även för att förklara hur enskilda organ utvecklats och fått sin form via en selektion bland varianter av försök och misstag. Även i en människas utveckling från befruktad cell till en fungerande, självständig individ sker ett antal urvalsprocesser både på cellnivå och på samverkande cellanhopningar i de olika stegen när organen utformas.

Vad är en människa – hur blev jag till?

Under midsommarhelgen 1941 hade min far permission – han gjorde sin värnplikt – min mor träffade honom och de tillbringade helgen tillsammans. De var gifta sen något år tillbaka men hade ännu inte hunnit etablera ett gemensam hem. Under den helgen blev jag till. Min mor har senare berättat att hon ville ha någonting kvar av min far ifall han inte skulle komma levande tillbaka från det krig som bröt ut omedelbart efter helgen.

Där och då avgjorde ett antal tillfälligheter vilken människa de tillsammans skapade, att just jag blev till. En bestämd äggcell från min mors äggstockar hade lösgjort sig och svävade där och väntade. Den äggcellen blev avgörande för vilka arvsanlag från min mors släkt som skulle ingå i mitt DNA. En månad tidigare eller senare hade gjort skillnad.

Dessa tillfälligheter skapade mig – just mig – och inte något annat möjligt barn till mina föräldrar.

En enda av miljontals spermier vann simtävlingen, knackade på, blev insläppt och bidrog därmed med de anlag från min fars släkt som skulle bli en del av mig.

Dessa tillfälligheter skapade mig – just mig – och inte något annat möjligt barn till mina föräldrar med en annan kombination av gener från min mors och min fars respektive släkter. Detta DNA som då bildades utgör kärnan i alla mina celler och är min unika, biologiska ID-kod, det som skiljer mig från alla andra människor på jorden.

Den koden skapades den 22 juni 1941.

Från den stunden fanns jag i min mors kropp, först bara som en cell som direkt delade sig och blev två, blev fyra, blev åtta, som alla i sin tur delade sig, specialiserade sig och blev utgångsmaterialet för den uppsättning organ som ingår i den här kroppen som är jag i dag. Där låg jag och växte till mig tills jag tog mig ur denna skyddade tillvaro och kom ut i världen för att leva mitt eget liv, bygga vidare på mina förutsättningar och realisera en del av de möjligheter som fanns inbyggda i mitt unika arv.

Egentligen borde dagen för min tillblivelse alltså vara den 22 juni 1941 och inte den 21 mars 1942 som det står i alla officiella papper.

Under nio månader från den dagen pågick ett fantastiskt samarbetsprojekt mellan alla de miljarder celler som kom att bygga upp det som blev jag. Den första cellen hade redan inom sig alla förutsättningar men redan efter den första delningen skedde en differentiering, de första två cellerna gränsade inte längre bara till omgivningen, de hade redan varandra som en del av sin miljö, Och ju mer cellerna delade sig, ju fler celler det lilla cellpaketet innehöll, desto mer kom de olika cellerna att leva i olika miljöer och därmed utvecklas åt olika håll, realisera olika sidor av sin inbyggda potential. Vissa celler kom att ha direkt kontakt med omgivningen – fostervattnet – och skulle därmed bygga upp min yttre gräns och utveckla den hud som omger mig och avgränsar mig från resten av världen. Andra celler kom snabbt att omges enbart av andra celler och styrdes småningom in på sina specifika utvecklingsbanor i växelverkan med de omgivande cellerna. Liksom alla levande varelser har cellerna en inbyggd strävan att överleva, de förser sig med syre och bränsle från omgivningen – de angränsande cellerna – för att få den energi de behöver för att hålla livsprocessen igång. De efterfrågar de byggstenar de behöver för att fullfölja sina självpåtagna uppgifter och tillhandahåller i sin tur de byggstenar som andra, angränsande celler kan behöva eller efterfrågar. Alla beslut sker lokalt i något slags evolutionär process där cellerna med försök och misstag inom givna gränser prövar sig fram till ett beteende som belönas av de omgivande cellerna.

Under nio månader pågick detta kollektiva, nästan anarkistiska samarbetsprojekt som resulterade i en fullt utvecklad – men ännu inte färdig – organism, ett litet nyfött människobarn som var jag. Att jag här kallar byggprojektet anarkistiskt beror på att där i huvudsak saknades både en central byggledning och lokala arbetsledare som skulle tala om för de enskilda cellerna vilken deras uppgift var. En cells omedelbara uppgifter bestämdes av vilka celler som omgav den, av dess miljö. Redan på cellnivå får alltså frågan om arv eller miljö sitt svar; det handlar om både och.

Efter de nio månaderna fortsatte det kollektiva byggprojektet, nu med en i mycket högre grad varierande yttre miljö, vilket betydde ett ökande behov av centraliserad samordning eftersom den yttre miljöns variationer från och med nu gällde hela organismen och det därför behövdes mekanismer som förmedlade effekterna av den yttre miljön till alla delar av organismen.

Med yttre miljö menar jag här såväl min fysiska miljö som alla de psykiska och sociala intryck jag mottagit under fortsättningen av mitt liv.

Resultatet av allt detta, allt jag utsatts för och mitt personliga, genetiskt betingade sätt att reagera på och ta ställning till upplevelserna har gjort mig till den person jag är i dag. Alla de färdigheter jag har är ett resultat av den träning jag utsatts för, frivilligt eller påtvingat. All den kunskap jag har är ett resultat av mina personliga erfarenhet och av min kunskapsinhämtning – mitt personliga grävande i mänsklighetens samlade kunskapsbank. En del av dessa kunskaper och färdigheter har mer eller mindre påtvingats mig av föräldrar och av skolor och lärosäten som haft till uppgift att förse mig med sådana kunskaper och färdigheter som kan vara till nytta för mig i det samhälle jag ska leva i. En del av alla mina kunskaper och färdigheter delar jag med de flesta andra människor, allt det vi alla behöver för att fungera som livsdugliga exemplar av arten Homo Sapiens. En del av mina kunskaper och färdigheter är specifikt mina, ett resultat av min speciella vetgirighet och av min historia, av all den påverkan jag utsatts för och av mina reaktioner på den påverkan.

Hur bygger man en robot?

Om man jämför den ovan beskrivna tillblivelseprocessen för en människa med hur en människoliknande robot konstrueras blir skillnaderna tydliga.

En robot konstrueras för ett visst ändamål. Färdigheter och kunskaper ska motsvara ändamålet, och skräddarsys därefter.

Ben och fötter för en robot konstrueras för att roboten ska kunna röra sig, gå och stå, eventuellt kunna kröka benen för att kunna sätta sig eller nå saker på marken. Armarna konstrueras för att bära upp händer med en axelled för att armen ska kunna riktas åt olika håll och en armbågsled för att ytterligare förstärka armens rörlighet. Handen, som för en människa är ett universellt gripverktyg med motställd tumme, kan i en robot kompletteras med olika specialverktyg som med något slags fattning kan ersätta den normala handen. Exempel på sådana specialhänder kan vara skruvmejslar av olika storlekar, saxar, en korkskruv och så vidare. Det är bara den mänskliga fantasin som sätter gränser. Händernas ”användbarhet” hos en specialkonstruerad robot kan därmed bli mycket mer mångsidig än våra universalverktyg till händer som vi måste klara oss med i alla sammanhang.

En robot måste kunna ta in information om omgivningen.

Det kan vara synintryck med något som liknar dagens digitala kameror, i princip är det fullt tänkbart att omfånget på det ljus som roboten ska uppfatta kan utvidgas både åt det ultravioletta området mot allt mer energirik strålning som röntgen och i förlängningen gammastrålning, men också åt det infraröda hållet, det som dagens specialförband utnyttjar för mörkerseende, och ända ner till radiovågor av olika frekvens.

Det kan också vara ljudintryck som registrera med någon form av mikrofoner i stället för öron i vår mening; hörselorgan som uppfattar ljud som ligger långt utanför vad våra öron kan höra.

Roboten kan behöva ett skyddande hölje som känner av beröring. En ansats till hud finns redan i alla dessa pekskärmar som reagerar på tryck, beröring och svep.

Även någon form av lukt- och smaksinne kan vara nyttiga, sannolikt känsligare och mer diskriminerande än vad de mänskliga sinnena är.

En robot idag behöver knappast förses med personlig kunskap, den kan med dagens teknik direkt ansluta sig till all världens databaser och därmed få tillgång till det urval ur mänsklighetens samlade kunskap som den vid varje tillfälle har nytta av.

Rent generellt kan man alltså säga att robotar i alla avseenden kan konstrueras att överträffa sina mänskliga förebilder. Bättre syn, bättre hörsel, större kunskap, effektivare och mer specialiserade händer och så vidare.

Varför har då inte evolutionen gjort oss bättre, försett oss med bättre sinnen? Utvecklingen har ju lyckats med det för många andra arter. Det finns djur som springer snabbare än vi. Det finns djur som kan använda både händer och fötter som gripverktyg. Det finns djur som ser bättre än vi, särskilt i mörker. Det finns djur som hör ljud som vi människor inte kan uppfatta. Det finns djur med ett luktsinne som vida överträffar vad vi ens kan föreställa oss.

Varför har inte vi försetts med alla dessa superförmågor. Kan det vara för att allt har ett pris. Våra hjärnor är stora nog som de är, det skulle kanske inte rymmas centra för tolkning och kontroll av alla dessa specialkunskaper och färdigheter i ett och samma människohuvud.

Det sägs att i hjärnan hos en violinvirtuos är de områden som hanterar finmotoriken i fingrarna oproportionerligt stora, det ständiga övandet har gjort att fler och fler hjärnceller har involverats i spelandet, kanhända på bekostnad av andra färdigheter. Vi får kanske nöja oss med att vi föds med kroppar som har en generell uppsättning förmågor och färdigheter anpassade till och optimerade för den sortens liv de flesta av oss kommer att leva. Våra kroppar har också en viss flexibilitet som gör att vi kan specialisera oss. Vi kan träna och skaffa oss särskilda färdigheter. Det sägs att det krävs tiotusen timmars övning för att man ska närma sig toppen av sin förmåga. Tiotusen timmars träning för att förfina våra färdigheter på flera olika områden skulle kanske kräva en större hjärna än den vi har. Kanske även mer tid än vad vi har till vårt förfogande under en livstid.

Ännu ett problem vid konstruktionen av en robot bör här belysas. Det gäller hur roboten ska kunna skapa användbar information om omvärlden. Hur ska sinnesintrycken i kombination med information om roboten själv kunna omvandlas till en sammanhängande bild av den verklighet där roboten befinner sig och av dess plats där. Eftersom roboten ‘skapas färdig’ måste den från början förses med en förprogrammerad modell av världen där intrycken från de olika sinnena tas emot och passas in så att en konkret och aktuell bild av den omgivande världen skapas.

Enligt vissa filosofer har även människan en sådan medfödd verklighetsmodell i huvudet. Man menade länge att den euklidiska geometrin var medfödd, vi kunde inte föreställa oss något annat. Parallellaxiomet – genom en punkt utanför en rät linje kan en och endast en linje dras parallellt med den givna – ansågs vara en självklar sanning som gällde i alla tänkbara världar. När man försökte bevisa att motsatsen var omöjlig visade det sig att man mycket väl kunde formulera modeller av icke-euklidiska geometrier. Man upptäckte till och med att den euklidiska geometrin inte ens beskriver vår värld eftersom vi lever på ytan av ett klot, låt vara ganska stort, inte på en plan yta. Parallellaxiomet gäller bara i en lineär värld.

Filosofen Kant talade också om rummets tre dimensioner som en medfödd föreställning. Enligt honom kan vi inte tänka oss rummet annorlunda än att det låter sig beskrivas med hjälp av de tre dimensionerna framåt-bakåt, uppåt-neråt och höger-vänster. Under mitt första studieår åhörde jag en filosofikurs med namnet Geometrins filosofi. Där ville professor Erik Stenius motbevisa Kants tes om denna medfödda verklighetsbild genom att visa att vi mycket väl kunde tänka oss hur en värld med bara två dimensioner skulle se ut och fungera. Vad han försökte komma fram till var att vår tolkning av rummet som tredimensionellt inte är förprogrammerat utan något vi lär oss om världen medan vi växer upp och lever i den.

Vad är då liv?

Om nu alltså människoskapade robotar så småningom i alla avseenden kommer att överträffa sina mänskliga förebilder, vad behöver vi då levande människor till?

Finns vi till för att konstruera dessa alltmer intelligenta AI-system och robotar som så småningom ska ta över. Enligt Tegmarkii kan vi snart lämna över den uppgiften till robotarna själva och göra oss obehövliga.

Å andra sidan läste jag nyligen i the Guardian om en professor Cox som menar att vår existens, det vill säga den mänskliga civilisationen, är resultatet av en så unik serie tillfälligheter under miljarder år i universums, solsystemets och livets utveckling att om vi genom illvilja eller oaktsamhet förgör oss själva så förgör vi för alltid en i galaxen unik ansats att skapa en civilisation. Representerar vi universums ansats att iaktta och betrakta sig själv eller är den tanken ytterligare ett utslag av mänsklig hybris, ett försök att göra människan till världens centrum.

Vi kan alltså ställa följande grundläggande frågor:

Vad tillför biosfären vår planet? Vad har livet som artificiella, konstruerade varelser inte har? Vad har mänskligheten tillfört livet på jorden? Är vi bara en belastning? Vad är meningen med just mitt liv? Vad kan jag tillföra mänskligheten och planeten?

Liv är ett pågående skeende, speciella kombinationer av fysikaliska och kemiska processer.

I universums perspektiv kan livet på jorden sägas vara ett kuriöst försök att utforska var gränserna går för de nästan oändliga variationsmöjligheterna det innebär att kolatomer kan koppla ihop sig till långa kedjor och knyta atomer av andra element till dessa kedjor. Tidsmässigt och rumsligt är såvitt vi vet detta experiment en liten mikroskopiskt obetydlig detalj i universum, men eftersom vi själva är en del av det kan det vara värt att närmare reflektera över vad liv egentligen är.

Levande organismer, både växter och djur, byggs upp av komplicerade föreningar med framför allt kol, väte, syre och kväve. Övriga grundämnen förekommer i varierande grad. Bärande element är de kortare och längre kedjorna av kol omgivna av väte och med aktiva ändar och trådar innehållande syre och kväve. Men de ingående ämnena utgör inte tillräckliga villkor för livet, även sedan livet upphört finn ämnena kvar till exempel som fossila lämningar. Liv är ett pågående skeende, speciella kombinationer av fysikaliska och kemiska processer som bygger upp varaktiga strukturerade och avgränsade enheter. Strukturerna är dynamiskt instabila, de kan existera bara så länge de livgivande processerna fungerar. Det unika med dessa processer enligt Terrence W. Deacon i boken Incomplete Nature är att de består av samverkande kemiska reaktioner som i ett slags omfamnande rundgång håller varandra i obalans och därmed håller processerna gående.

Naturliga processer rinner spontant alltid ‘neråt’ mot något slags jämviktstillstånd där processen avstannar. I livsprocesserna undviks detta genom att de ingående delprocesserna i ett ”livgivande famntag” triggar varandra att i sin strävan efter balans och tillfredsställelse aldrig nå jämvikt utan ständigt hålla liv i den aktiva processen. Ett slags Sisyfos-arbete kan man säga. För att på det sättet bibehålla en instabil ordning måste energi ständigt tillföras så att processerna kan bli vid liv och naturens tendens till spontant ökande oordning och kaos motverkas. När processerna upphör och reaktionerna stannar av upphör livet och organismen sönderfaller i sina beståndsdelar.

Deacon ger en presentation av de viktigaste processerna som ingår i och definierar levande organismer.

Han talar om processer som skapar och upprätthåller en avgränsning mellan därutanför och härinne. Innanför ska ostörda kemiska reaktioner utföra sitt arbete med hjälp av material och energi från därutanför. Redan de enklaste levande organismerna – encelliga amöbor, alger, bakterier etc – kan känna av omgivningen och söka sig till ”bättre”, t ex mer näringsrik, omgivning. I flercelliga organismer samverkar cellerna och fördelar uppgifter och funktioner mellan sig.

Till livsprocesserna i en cell hör också den unika förmågan att reparera sina inre komponenter, kopiera viktiga beståndsdelar och till och med dela sig, det vill säga skapa kopior av sig själva. Dessutom kan celler ofta anpassa sina inre processer så att de fungerar optimalt i det givna livsrummet. I allt detta finns en övergripande strävan att överleva och bevara sin identitet.

Som nämnts beror stabiliteten hos en levande organism inte av vilka atomer som bygger upp cellen utan av vilka relationer de står till varandra och i vilka dynamiska processer de ingår.

Deacon jämför med en strömvirvel i bakvattnet i en fors. Strömvirveln kan bevara sin form och behålla en skenbar ‘identitet’ under långa tidsperioder trots att inga enskilda vattenmolekyler vistas någon längre tid inne i virveln. Vattenmolekyler kommer farande i det omgivande flödet, berörs av virveln, avlänkas i sin bana för en stund och fortsätter vidare. Knappast någon vattenmolekyl går hela varvet runt i virveln men ändå kan vi vi ge ‘virveln’ en identitet under den tid den existerar. Detsamma gäller levande organismer, skillnaden är bara att levande organismer i allmänhet har en klar gräns mellan utanför och inne genom vilken utbytet sker.

Finns i detta ett utrymme för människans fria vilja

I de flesta länders lagstiftning antas människor vara ansvariga för sina handlingar. Vi kan straffas eftersom det underförstås att vi hade kunnat välja att handla på annat sätt, att vi hade kunnat låta bli att begå brott. Bara om vi av medicinsk expertis förklaras mentalt avvikande/sjuka i så hög grad att vårt beteende kan förklaras med avvikelsen/sjukdomen och vi därigenom antas ha handlat tvångsmässigt kan vi bli ansvarsbefriade och undgå straff. I stället döms vi då till att underkasta oss en medicinsk behandling som skall bota oss från vårt sjukdomstillstånd och göra oss mindre avvikande, mer ‘normala’ enligt rådande föreställningar om vad som anses normalt. Då kan vi släppas ut i samhället igen som ansvarsfulla individer.

Strafflagen och hela den juridiska underbyggnad som samhället vilar på förutsätter att människan väljer sina handlingar och alltså är ansvarig.

Synen att vuxna människor är ansvariga för vad de gör har inte alltid dominerat. I vissa tider och inom vissa ideologier har man haft föreställningen att alla människor som begår brott på något sätt är sjukligt avvikande. Därom vittnar att man fortfarande kallar fängelser för kriminalvårdsanstalter och hela hanteringen av dömda brottslingar för kriminalvård. De kriminella avvikelserna ska kunna ”vårdas” bort. Vi reagerar normalt inte men vi borde kanske se detta som en kränkning av de dömda kriminellas mänskliga värdighet.

När en diktatur betraktar upproriska åsikter som sjukliga och spärrar in människor i omskolningsläger reagerar vi och tycker att detta är åsiktsförtryck och en kränkning av de inspärrade människornas värde.

Själv är jag övertygad om att jag kan välja, att jag ibland gör saker av den enda anledningen att jag är den jag är. En konkret upplevelse har befäst den föreställningen.

En gång, en junilördag för länge sen, stod jag vid Odenplan och betraktade svansen på det årets Stockholm maraton, de som redan sprungit fyra timmar och fortfarande hade minst en halv timme kvar. De flesta sprang fortfarande om än illa grinande, pustande och med trötta, stapplande steg. Jag tyckte synd om dem där jag stod och frågade mig vad det var som drev människor till att pina sig på det sättet. ”Gud vilka tokiga människor det finns…”, tänkte jag och i samma stund som jag formulerade den tanken så gick en impuls genom huvudet. Jag kände att jag också ville pröva själv. Jag var helt otränad, hade inte joggat eller sprungit frivilligt sen jag gjorde lumpen tjugofem år tidigare. Men jag behövde visa för mig själv att jag kunde klara av det.

Beslutet växte i styrka. Jag började med en löprunda på morgnarna, först försiktigt runt lilla Råstasjön. Snabbt blev rundan ett vardagligt inslag i mina morgonrutiner. Min dåvarande sambos vuxna son gjorde mig sällskap.

Undan för undan förlängde vi våra morgonpass. Till Råstasjön fogades Lötsjön. Sen upp förbi Hallonbergen, över stora vägen och in i Ursviks friluftsområde. Våra morgonslingor blev allt längre och tog alltmer tid. Kroppen protesterade till en början men belönade mig också; jag kände att jag mådde bra av ansträngningarna. Under det sista halvåret före själva maratonloppet tog träningen nästan all fritid. Kraftmätningar blev långa, två mil, två och en halv, tre och en halv mil. Helgerna gick helt åt till löpträningen.

Den sista halvtimmen av själva maratonloppet var en ren pina. Hela kroppen protesterade, det värkte överallt, benen kändes stumma, en obehaglig femtekolonnare i mitt huvud försökte övertyga mig om att lägga av, det vara ju så enkelt, varför hålla på och pina sig med något så urbota idiotiskt som att springa över fyra mil till ingen nytta, det var bara att kliva år sidan och sätta sig på trottoarkanten och pusta ut. Jag bet ihop tänderna, inte nu, inte när jag har kommit så här långt. Jag sprang vidare, kom i mål. Triumfen i att ha genomfört detta var för mig beviset, jag kunde bestämma mig för att genomföra ett vansinnesprojekt och lyckas med det, för mig var detta höjden av frihet och en bekräftelse på min ‘fria vilja’.

I ett samtal med en god vän i ett annat sammanhang förklarade vännen att ‘fri vilja’ för honom var att kunna följa impulser och göra något helt annat än vad han hade bestämt sig för, inte känna sig bunden av sina egna val. Raka motsatsen till vad jag uppfattade som ett fritt val.

Men låt oss återgå till en stenkastande mannen i inledningen. Vad händer i honom egentligen. Väljer han att kasta smörgås. Gör han det för att han är den han är, är det ett inre tvång eller gör han det för att yttre krafter tvingar honom. Kunde han ha gjort något annat?

Här finns den handlingspotential som styr och utlöser beteendet.

Jag väljer att följa Lisa Feldman Barretts tankar i boken How Emotions are made. Enligt Lisa Barrett håller människohjärnan fortlöpande koll på tillståndet i den egna kroppen. Barrett kallar det interospektion. Samtidigt tar hjärnan hela tiden emot information via sinnena, det som Barrett kallar perception. Hjärnan bygger upp en bild av omvärlden och den egna positionen där. Som ytterligare komplement tillförs minnen och färdigheter som finns lagrade i hjärnan och aktiveras associativt. Även aktuella avsikter och intentioner bidrar. Tillsammans bygger allt detta upp en kombinerad bild av den aktuella situationen och av vad personen vill/ämnar göra härnäst.

Här finns den handlingspotential som styr och utlöser beteendet. Vi kan också kalla det en känsla och ge den ett namn som är beroende av hur vi medvetet vill tolka den aktuella situationen. Barrett menar att vi genom att ge känslor ett namn samtidigt skapar känslorna.

Eftersom hjärnan arbetar förhållandevis långsamt så hinner den inte bygga upp dessa bilder från scratch i varje ögonblick när något förändras. Man kan jämföra med vad som händer när man försöker visa en högupplöst bildsekvens i en gammaldags TV. Bilden fryser ibland när apparaten inte hinner med. I stället tar våra hjärnor genvägar, den gissar – simulerar – ett antal möjliga förändringar och bygger sen vidare på de simuleringar som mest liknar det faktiska utfallet. Det här fungerar bra så länge förändringarna i den egna kroppen och i bilden av omvärlden förändras ganska långsamt eller på ett förutsägbart sätt. Om en plötslig förändring blir för stor kan hjärnan däremot för ett ögonblick bli förvirrad.

Det hände mig för en tid sen att jag under min morgonpromenad ville springa uppför en liten backe. Jag var fokuserad på att verkligen ta ut mig men snavade redan vid ansatsen och föll handlöst, plöjde grusgången med panna och näsa. För ett ögonblick visste jag inte var jag var eller vad som hade hänt innan hjärnan på nytt hann anpassa sig till den nya situationen och jag förstod att jag låg med ansiktet mot marken och hade skrapat upp sår både i ansiktet och på det ena knät.

Några månader senare inträffade att jag steg fel i en trappa och för ett mycket kort ögonblick upplevde att jag föll handlöst. Jag föll inte; med en komisk piruett återfick jag balansen och lyckades hålla mig på benen. Det intressanta var att fallet några månader tidigare hade lämnat spår i hjärnan. Nu fanns alternativet ”jag faller handlöst” inkluderat i hjärnans repertoar av simuleringar kring vad som kunde hända och jag hann därför felaktigt uppleva ett inbillat fall.

I detta lilla glapp mellan hjärnans simuleringar och vad som verkligen händer finns det lilla nödvändiga utrymme som gör att mänskliga handlingar inte alltid är strängt förutsägbara. Vi har en viss, om än liten, handlingsfrihet; samma sorts frihet som evolutionen har när den selekterar de bäst anpassade varianterna och låter dem leva vidare.

Mina val sker inte i medvetandet utan omedvetet i hjärnan i selektionen mellan de kombinerade och simulerade föreställningarna kring tillståndet i kroppen, min plats i den yttre verkligheten och tillgängliga minnen, avsikter och mål. Här finns domarkårens tendens att döma olika beroende på om domslutet fattas före eller efter lunch. Här finns doften av Madeleinekakorna som väcker till liv minnen från barndomen. Här finns den lilla, förflugna tankesländan ”jag måste nog också…” som triggade mitt beslut att springa Stockholm maraton för många år sen. Först i efterhand blir jag varse hur jag valt, men valet sker alltid utgående från vem jag är och vad som händer i mig just då. Därför måste jag ta ansvar för mina val; de är alltid uttryck för mig och mina preferenser.

Jag överlämnar till filosofer av facket att närmare analysera och dekonstruera frågan om människans fria vilja utgående från resonemanget att valfriheten sitter i kroppen och inte i medvetandet.

Om vi nu en sista gång återgår till den unga mannen på stranden så kan vi konstatera att alla de faktorer vi pekade på i inledningen och ännu många fler finns med i hans hjärnas sammanställning av situationen och av hans egen roll där. Sammanfattningen blir då att han kastar smörgås därför att han valt det och vill det och att han därmed förändrar världen en liten smula på ett oförutsägbart sätt i enlighet med sin egen vilja.

Därför är han ingen robot.

RABBE KURTÉN
info@opulens.se

The post Helgessän: Varför en människa inte är en robot first appeared on Opulens.

Roboten blev konstnär – hakar på het trend

Henrik Samuelsson/TT — Tue, 23 Mar 2021 10:39:01 +0000

Roboten Sophia med sin upphovsman David Hanson. (Foto: Kin Cheung/AP/TT)

ROBOTKONST. Hon har redan prisats av FN och fått medborgarskap i Saudiarabien. Och nu ska roboten Sophia börja sälja sin konst.

Sophia, skapad av företaget Hanson Robotics i Hongkong, hakar på den digitala trenden med NFT, “non fungible token”. Det kan beskrivas som ett äkthetsbevis i cybervärlden, och ingår när verket “Sophia Instantiation” går under klubban senare i veckan.

– Vi är på väg in i ett nytt paradigm, där robotar och människor arbetar tillsammans i en kreativ process, säger hon med entonig röst i en video på Twitter.

NFT bygger på blockkedjor, en teknik som ska göra kryptovalutor som bitcoin, och digital konst, omöjlig att förfalska. Det är en minst sagt het trend just nu. En NFT med det digitala verket “Everydays: The first 5 000 days”, av konstnären Beeple, såldes häromveckan för rekordsumman 69 miljoner USA-dollar (585 miljoner kronor) på auktionsfirman Christie’s.

Sophia visades upp första gången 2016, och är designad med drag av den fornegyptiska drottningen Nefertiti, filmstjärnan Audrey Hepburn och Amanda Hanson, fru till den ansvarige forskaren David Hanson. Med hjälp av AI (konstgjord intelligens) kan roboten bland annat föra enkla samtal.

2017 prisades Sophia av FN:s utvecklingsorgan UNDP. När hon samma år gästade en mässa i Riyad meddelade Saudiarabien att hon fått medborgarskap i landet. Regimen utropade att det var första gången en robot blivit medborgare i något land – medan kritiker kallade utspelet en avledningsmanöver för att skyla över diktaturens övergrepp.

Henrik Samuelsson/TT

The post Roboten blev konstnär – hakar på het trend first appeared on Opulens.

Den nya tekniken är redan här

Sofia Nerbrand — Tue, 13 Nov 2018 15:05:56 +0000

Den nya tekniken är redan här. Bild: Geralt / Pixabay.com

HOT ELLER LÖFTE. Tekniken och den artificiella intelligensen utvecklas i allt snabbare takt. Vår krönikör Sofia Nerbrand resonerar kring möjliga konsekvenser för samhällsutvecklingen. Är tekniken ett hot eller ett löfte om en bättre framtid?

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I hörlurarna ringlar, för mig, nya toner ut. Spotifys algoritm finner nya spår för just mig varje måndag. Kontoret har jag bokstavligen på fickan. Min smarta telefon ger mig tillgång till alla siffror, bokstäver, bilder och människor jag behöver genom ett otal funktioner och kanaler.

Behöver jag en större skärm viker jag enkelt upp min MacBook. Just nu sitter jag på ett kafé och runtom mig sitter andra med lysande äpplen, vita sladdar upp i öronen och ett blåvitt sken i ansiktena. Arbete utförs. Kommunikation sker med personer på andra sidan jorden. Räkningar betalas.

Den ”nya” tekniken har revolutionerat våra liv. Både som konsumenter, kreatörer och uppdragstagare.

Och då är vi bara i början av den fjärde industriella revolutionen. Internet of things, artificiell intelligens, robotar, digitalisering, självlärande maskiner, virtual reality och så vidare är på väg att påverka oss mer än vad som är enkelt att föreställa sig. Och tekniken är redan här — och den sprids och utvecklas exponentiellt.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Fundera bara ett ögonblick vad det betyder att en Tesla kan lära sig att köra på ett komplicerat vis och sedan skicka denna färdighet till alla andra bilar av samma märke. Varje enskild enskild enhet behöver inte lära sig, eller för den delen programmeras eller styras manuellt.

Robotar med armar och ben har lärt sig att springa självständigt i kuperad terräng och till och med göra volter. De kommer i stor skala att utföra en mängd fysiskt ansträngande eller enahanda arbetsuppgifter i framtiden. I ”smarta” fabriker fixar ”intelligenta” maskiner redan såväl massproduktion som skräddarsydda beställningar i liten upplaga.

Artificiell intelligens skapar och utprovar nya banor i datorspel. Världens första virtuella nyhetsuppläsare visades upp av ett kinesiskt mediehus häromdagen. Både avatarernas röster och utseende är baserade på verkliga nyhetsankare och de kan läsa upp nyheter med hjälp av artificiell intelligens.

Drönare kan känna igen ansikten och med stor precision döda mängder av människor utan andra materiella skador. Stater kan samla all information om medborgarnas liv och styra deras beteende, inte minst genom att ingjuta rädsla för bestraffningar.

Fundera. Försök att föreställa dig framtiden. Vad kommer inte att vara möjligt?

För oss som konsumenter innebär skiftet att utbudet av det mesta kommer att öka samtidigt som priserna sjunker. Erbjudanden kommer att bli utformade efter enskilda preferenser och bli alltmer tillgängliga. Resurser kommer att användas alltmer effektivt; optimering driver mycket av den nya tekniken.

Arbetslivet kommer att påverkas genom att maskiner gör allt fler uppgifter. Inte bara vad vi har gett dem att utföra, utan också analys, diagnos och nya kreativa lösningar. Synergierna mellan människa och maskin kommer förmodligen att bli den intressanta skärningspunkten. Många arbetsuppgifter kommer att försvinna, andra kommer att tillkomma. Räkna också med att basala behov snabbt kommer att vara uppfyllda varför fritiden mycket väl kan öka för det stora flertalet.

Då vill det till att var och en finner mening utanför jobbet. Förändringarna kommer att vara utmanande och jobbiga för många. Hur ska jag finna min plats? Hur ska jag försörja mig? Hur ska jag kunna lära mig nytt? Kommer den nya tekniken att bli farlig?

Måhända att politik slår pengar — men teknik slår politik, som entreprenören Jan Stenbeck en gång uttryckte saken. Men tekniken får inte slå etiken. Teknik är aldrig farlig i sig själv. Med en kniv kan man skära en brödskiva — eller skära upp en annan levande människa. Det är samma sak med allt det nya.

Det är hur vi använder tekniken som är det avgörande. Industri 4.0 har alla möjligheter — rätt utnyttjad — att skänka oss ett paradis på jorden. Totalitära krafter kan göra världen outhärdlig på en helt ny nivå. Genom normsystem, lagstiftning, mellanmänskliga relationer och interaktion med tekniken styr vi alltid vår egen framtid. Ansvaret går aldrig att delegera till nog så kloka artificiella intelligenser.

Hur som helst — brace for impact. Kraften i de förestående förändringarna är enorm.

SOFIA NERBRAND
sofia.nerbrand@opulens.se

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Den nya tekniken är redan här first appeared on Opulens.