PROSA. Anna Remmets har läst Magnus Västerbros “Den svarta boken: Små berättelser om död och förvandling” och konstaterar att hon njöt av åkturen genom mörkret.

Den svarta boken: Små berättelser om död och förvandling
av Magnus Västerbro
Albert Bonniers förlag

På den svartvita omslagsbilden av 1500-talskonstnären Agostino Veneziano drar en hord av mer eller mindre oidentifierbara monstrositeter fram. Den barocka stilen, där alla kroppar vrider sig i onaturliga vinklar förstärker det kusliga och bisarra.

Det är ett synnerligen väl valt omslag för journalisten och författaren Magnus Västerbros (vad jag kan se) första skönlitterära bok.

Den svarta boken är en samling texter, en del med fiktiva eller historiska förlagor, andra rena fantasier, som på olika sätt kretsar kring död och fasa. Västerbro har tidigare skrivit hyllade historiska böcker om bland annat svält, pest och vålnader, så detta är välkänd mark för honom.

The post En liten godispåse av mörker first appeared on Opulens.

RITUALER. Elena Dahl har med stor behållning läst Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr av Bengt af Klintberg. Hon konstaterar att ritualen med kommentar är en öppen skildring – det är upp till varje läsare om hen önskar att pröva de magiska metoderna.

Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr
av Bengt af Klintberg
Ellerströms

Magin och magiskt tänkande är en del av vardagen, idag som för hundra år sedan. Så kallat logiskt tänkande biter inte alltid på den. Magin i maskopi med människan har sin egen logik.

Otaliga är små vardagsriter som de flesta av oss håller sig med – ”älskar, älskar inte” – blomman, drömtydningar, talmagi i spel, sjukhus- och fängelseskrock och mycket mer… Ofta utgör våra ritualer små brottstycken av magiska system, som bara för drygt hundra år sedan fortfarande genomsyrade människornas tänkande – speciellt på landsbygden, där majoriteten av Europas befolkningar levde.

I sin bok ”Vänster hand och motsols” förklarar Bengt af Klintberg folkmagi och ger en stor receptsamling för livets alla tillfällen – hur man väcker eller dövar kärlek, botar ryggskott, blir osynlig eller varför inte? – hur man sätter diarré på sin fiende. Läsaren, som främst är ute efter underhållande läsning – eller kanske magiska recept att pröva? – hoppar kanske över inledningen. Gör inte det. Den är mycket informativ, om man vill förstå magins principer.

Trots sitt något torra språk bjuder inledningen på en spännande guidad tur i en annan värld som saknar elektricitet, där man åker häst och kärra, förutsatt att man äger en, där det kan vara långt till doktorn och, framför allt, där man är livsberoende av årets skörd. Människor som bebor denna värld, är, sett med moderna ögon, riktiga tusenkonstnärer. Magin är en integrerad del av denna värld.

”Lägg kucken på och stryk på pöppen tre gånger ikring mot sola…”

Magiska riter upplevs idag som bakvända och tokiga – och så upplevdes de faktiskt även tidigare. Kraften i magin kommer från förbindelsen med de dödas värld. Även om dessa för det mesta inte åkallades i samband med riten, var förbindelsen underförstådd. Liksom Underlandet, där Lewis Carrolls Alice hamnade, var en spegelvänd värld, så tänkte man också dödsriket på samma sätt. Det spegelvända perspektivet utgör, enligt af Klintberg, en del av magins formlära. För att släcka åskeld i ett hus skulle en ammande kvinna gå baklänges runt huset och slänga lite mjölk i elden – antagligen samtidigt som andra släckte elden på det vanliga sättet. En ny ko skulle ledas tre varv motsols runt en sten hemma vid gården. Och en bröstböld skulle botas med att kvinnans make skulle stryka på bröstet tre gånger med sin lem motsols. ”Lägg kucken på och stryk på pöppen tre gånger ikring mot sola…” En Morapräst bekände 1707 att han på detta vis försökte bota sin sjuka hustru. Det är oklart om han även ritat kors med lemmen tre gånger, eller läst Fader vår baklänges, som varianter av det magiska receptet föreskrev… Rituell tystnad, den mörka tiden på dygnet, när ritualen skulle genomföras, kyrkogårdar, eller föremål och örter, hämtade därifrån, leder alla tanken till en särskild roll som de dödas andar hade i magin. Dödas ben måste hämtas på en kyrkogård, ofta under en speciell veckodag och månfas. Döda betraktades som ett kollektiv – det spelade ingen roll vems ben det var, men det var noga att med att benen efter ritualen skulle lämnas tillbaka på samma ställe.

Gulsot botas t ex genom att den sjuke får titta i gäddans ögon, som är gula.

Förutom förbindelsen, den må vara medveten eller omedveten – med de dödas värld, finns andra viktiga saker att känna till. Man kan kalla dem för magins språk. Bland 100 ritualer, som af Klintberg plockat ur samlingarna och de bevarade svartkonstböckerna, finns de som bygger på likheterna mellan problemet och lösningen, som ritualen ger uttryck för – så kallad homeopatisk magi, en metafor för verkligheten. Gulsot botas till exempel genom att den sjuke får titta i gäddans ögon, som är gula. Brödet jäser bra och blir lyckat om husmodern flaxar med kjolarna och blåser upp kinderna.

I den kontagiösa magin (beröringsmagin) är principen metonymisk – det man vill åstadkomma genomförs med hjälp av ting som står i fysisk förbindelse med dem. ”Ta boten där man fått soten” betyder att man måste gå till sjukdomens ursprung, kanske offra till väsen som antogs ha sänt sjukdomen som straff för att ha blivit ofredade eller förolämpade. En flicka fick ett bensår. Sådant krävde en längre ”medicinsk” utredning. En klok gubbe ställde diagnosen, genom att värma stenar från olika delar av närlandskapet och doppa dem i kallt vatten. Det visade sig att det var vättefolket som inte gillade att flickan kissat på deras boning. Han föreskrev ett offer av en kopparslant till vättarna, och enligt anteckningar av en släkting blev barnet helt återställt.

En annan intressant sak som författaren beskriver, är rituell nakenhet. Vissa ritualer fungerade bara när utövaren, oftast en kvinna, var naken. Detta, liksom användning av kroppsvätskor som svett, urin, mensblod, trots bondesamhällets skamkultur i fråga om ”den syndiga lekamen”, träffar magins kärna. Nakenheten i detta fall har ingen som helst koppling till rituellt sex, som lyser med sin frånvaro i den svenska bondmagin. Kroppen associeras till livet, fortplantningen, de levandes värld. Döda ben, jorden från en grav etcetera förbinder ritualen med de dödas värld. Magin utspelas i gränssnittet mellan dem.

Till bokens särskilda förtjänster hör att var och en av de hundra ritualerna ackompanjeras av en kommentar mitt i texten

Magiska handlingar fick ofta upprepas för att uppnå resultat – tretalet var standarden. Ofta spriddes de i tid – tre torsdagar i rad var inte ovanligt. Af Klintberg påpekar att tre och nio (tre gånger tre) var det som gällde, inte till exempel sjutalet, det heliga talet i den judisk-kristna traditionen. Här följer magin förkristna källor.

Af Klintberg återger sammanlagt hundra ritualer, som syftar till healing, magiskt skydd mot faror som hotar folk och fä, och möjliggör annat, som att skaffa sej förmågan att öppna låsta dörrar och finna förlorade saker. Han ger även exempel på rätt exotiska riter, som säger en del om hur det var att vara en kvinna på landsbygden – en brudkrona som burits med orätt av en brud som inte var mö måste ”botas” genom att sättas på en sugga…

Till bokens särskilda förtjänster hör att var och en av de hundra ritualerna ackompanjeras av en kommentar mitt i texten, som förklarar både ursprunget och löser själva rebusen – varför ritualen ser ut som den gör. Ovärderligt för den som vill förstå, och även för den som konstruerar egna ritualer! Dessa kommentarer gör boken levande och lättläst, jämfört med svårtillgänglig placering i slutet, som brukar utmärka traditionella akademiska utgåvor.

Bland spännande fakta om den folkliga magiska traditionen som af Klintberg förmedlar finns ett, som i mitt tycke slår resten. När samlandet av folktraditionens litterära skatter kom i gång i början av 1800-talet, hamnade trollformlerna i samma ström. Detta skedde vid en tidpunkt när magin inte längre fanns i fokus hos kyrkan och när trolldomskommissionerna var sedan länge avskaffade. Men tron på magins kraft levde inte desto mindre kvar. Samlarna visste att deras samlingar var eftertraktade och recepten skulle användas i sitt konkreta syfte – som svartkonstböcker modell större. Därför hamnade manuskripten inte så sällan i akademiernas och fornminnesföreningarnas giftskåp. Detta drabbade samlingar av Leonard Fredrik Rääf, Gustaf Ericsson och Ella Odstedt, vars manuskript utgavs med stor försening, ofta efter deras död. När utgåvorna väl var på plats, orden som ”skrock”, ”övertro” med mera smög sej in i titlarna.

Även af Klintberg tycks betrakta direkt användning av magiska recept som utesluten (i många fall stämmer det nog – eftersom vissa inslag är omöjliga i modernt tänkande!) och vetenskapliga utgåvor, präglade av närmast ateistisk skepsis mot innehållet, som de enda möjliga. Detta för tanken till ”konsulten i svart magi” i Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”, som låtsades komma till Moskva för att biträda ryska forskare i deras studier av ett medeltida manuskript. I själva verket var han djävulen, och hans magi var allt annat än teoretisk.

Jag måste dock understryka att narrativen i ”Vänster hand och motsols” är annorlunda, så länge vi läser själva de spännande ritualerna och författarens utmärkta kommentarer. Ritualen med kommentar är en öppen skildring – det är upp till varje läsare om hen önskar att pröva ett annorlunda sätt att bli av med, säg, råttor i sin källare – nämligen att hövligt säga upp dem tre dagar före julen…

I förordet skriver författaren att hans egen föreställning på 1980-talet att ”muntligt traderad magisk tradition skulle vara helt utdöd i vår tids massmediala samhälle” slog fel, då det fanns folk som lyssnade på hans radioprogram och kom med sina barndomsminnen av bondesamhällets magi. I dag vågar jag sia att en del av hans omsorgsfullt återgivna och omskrivna magiska recept kommer att användas i sitt primära syfte av Sveriges nyhedningar – till exempel skydds- och healingmagi, och offer till väsen… Men även icke-hedningar har glädje av detta oromantiska stycke magi från tider när maten, innan den kom på bordet, växte på åkrarna eller sprang i skogen, och när ens eget och familjemedlemmarnas liv berodde på den egna motståndskraften och styrkan i omgivningens kärlek. Varför skulle man annars anstränga sig med att gå till kyrkogården mitt i natten tre gånger i sträck för att hämta det rätta botemedlet för en älskad anhörig, om inte av kärlek?

The post Läsvärt om forna tiders magi first appeared on Opulens.

ANDEVÄCKNING. Påsken har för mig med åren smugit fram som lite av en favorithögtid. Det kan ha med löpningen att göra. Något av det mest rogivande och avkopplande jag vet är att ge mig ut på en rejäl springtur i några timmar, ensam med mina tankar (och andras när poddspelaren behagar fungera), avverkande rejäla och varierande sträckor med skog och hav, backar och hisnande utsikter.

Just påskens löprundor har kommit att sätta sig särskilt djupt i minnesbanken. Jag tror att det beror på att omgivningen så här års är livgivande för första gången på flera månader. Vintern och mörkret har sina förtjänster, men de sista månaderna låter den sig bara hjälpligt härdas ut. Man är dödligt trött och sliten. Ofta är påskrundan den första på mycket länge efter förkylningar och influensor. Och då! Då kommer den där lilla hjälpen och energin från moder natur och en värmande sol.

En återuppståndelse från det döda. För mig är denna tid på året en påminnelse om att vi alla våra sofistikerade tankar till trots också är biologiska varelser hemmahörande på denna planet i solsystemet. Men det är den kristna myten kring Jesu död och återuppståndelse som hjälper mig att förstå det. En dissonans av grälla tankekombinationer väl i linje med påskens estetik. Det är en av de saker jag börjat gilla.

I sociala medier brukar jag på långfredagen posta en berättelse från min barndom, som också inleder min bok Glädjedödarna. Den handlar om hur min pappa 1969 bröt mot lagen som förbjöd nöjestillställningar och öppnade sitt dansställe Piraten i Karlskrona på långfredagen. De som så önskade fick för första gången ett alternativ till lagstadgad tristess. Det blev en minnesvärd fest om vilken det berättades i min barndom, ett glatt sekulärt alternativ till den grå, själlösa tristess som varit påbjuden i så många år.

Jag har länge främst lagt skulden för denna tristess på kristendomen, men det är en ståndpunkt jag kommit att omvärdera. På senare år har jag inte minst via sociala medier fått en inblick i hur sympatiska människor med liv och lust gått in i ritualer och traditioner påbjudna av tron. ”För mig har långfredagen i hela mitt vuxna liv varit en av årets bästa dagar. Påsken innebär nästan alltid en tid av ökad inre frid och sinnesro för mig”, skriver en av mina bekanta i en kommentar till min långfredagsbetraktelse.

För några år sedan intervjuade jag katoliken Edward Blom om den tradition som för mig framstår som den mest glädjelösa av dem alla, fastan fram till påsk. Det blev en kulturkrock. I min sekulära värld är fasta att enbart leva på vätska, en avskyvärd pina jag genomlidit som en av många jojobantningar i unga år. För Blom är fastan en period av att träda tillbaka från sig själv och från en del enkla njutningar, inte för lidandets skull utan för att låta annat ta plats – själslig frid, välgörenhet och omtanke om andra, funderingar över de stora frågorna och sammanhangen – för att kunna sätta större värde på livets alla njutningsmedel när de åter finns att tillgå. Inspirerande också för någon som inte är ett dugg religiös.

Jag inser numera att jag från min uppväxt fått med mig berättelser från dem som tvingades att ha tråkigt för att det skulle vara så. Nu slipper de låtsas, men långfredagen kan fortfarande vara en fin ritual för den som finner mening och ro i tro eller tradition. Så mycket bättre för alla parter. Om någonting tycks det mig som om påsken blivit mer meningsfull också för dem som är troende. När ritualerna påbjöds för alla fanns inte samma behov att överväga vad de faktiskt betydde. Det stora felet var med andra ord inte tron, utan tvånget.

En sedelärande historia och en varning i dessa dagar när politiken kommit att handla alltmer om att återigen lagfästa och påbjuda ritualer, vanor och traditioner, ja där det blir allt vanligare att till och med negligera yttrande- och trosfriheten. Många tror sig längta tillbaka till ett homogent Sverige, men de glömmer hur grått, trist och likformigt det faktiskt var. Ett samhälle som trodde sig behöva lagfästa god moral och rätt tro, där rädslan för att göra fel övertrumfade ambitionen att få det viktigaste rätt, och där det var viktigare att bevaka andra än bejaka sig själv.

Men vad är då alternativet? Mångkultur? Det lät fint, men kom att bli ett recept för mångfaldigande av homogen tristess, alla med sina präster och uttolkare, med strikta gränser vaktade av åsiktspoliser som högljutt fördömt både att appropriera och att kritisera andras traditioner. Så dödar man nyfikenheten och därmed också en viktig källa till förståelse och tolerans för olikheter.

Jag tror tvärtemot både homogenitetens och mångkulturens åsiktspoliser att både kritik och appropriering är av godo. Vi ska naturligtvis reta och kritisera varandra, men ännu roligare är att nyfiket lära och förstå och glatt appropriera det bästa av vad andras traditioner och sedvänjor bjuder. Kombinera efter behag! Påsken är en tid för nyväckta livsandar och udda kombinationer.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Bevaka inte, utan bejaka! first appeared on Opulens.