LYRIK. ”Malte Persson är en virtuos nonsenspoet.” Det skriver Bengt Eriksson som läst poetens aktuella diktsamling ”Den fördrivna tiden”med undertiteln ”Nonsens fabler sånger”.

Nonsenspoeter i England och Sverige

Den fördrivna tiden.
Nonsens fabler sånger
av Malte Persson
Ellerströms förlag

Det var England och popmusiken på 60-talet som fick mig att upptäcka den så kallade nonsenspoesin: komikern Spike Milligan, som också var en nonsensdiktare, John Lennon med sin ihopsamlade bok ”In His Own Write” och popbandet Scaffold med poeten Roger McGough som en av medlemmarna. De fick mig att blicka bakåt och läsa äldre engelsk nonsenspoesi av Edward Lear och Lewis Carroll och med åren också läsa framåt till Michael Rosen med flera.

Den (främst) muntliga brittiska punkpoeten John Cooper Clarke ska inte heller glömmas i sammanhanget, även Cooper Clarke kan – mer eller mindre – läggas till på listan över brittiska nonsenspoeter.

I Sverige brukar Falstaff, fakir, Carl Jonas Love Almqvist, Lennart Hellsing (hans barndikter) och Gunnar Ekelöf (som mest lekfullt absurdistisk) nämnas bland dem som diktat så kallat nonsens. Även låttexter av Povel Ramel, Owe Thörnqvist, Beppe Wolgers och Robert Broberg skulle väl kunna räknas hit. Och förstås Philemon Arthur & The Dung!

Erik Ofvandahl då, den diktande sockerbagaren, kan han tituleras nonsenspoet? Nja, även om det ibland går en smal gräns mellan visst nonsens och visst pekoral var nog Ofvandahl egentligen raka motsatsen. Han siktade högt, ja, högst upp, med sin poesi men nådde, om man säger, inte ända dit upp.

Det borde skrivas en bok om nonsenspoesi. I Storbritannien har det säkert gjorts en sådan genomgång och getts ut en sådan bok eller flera men inte i Sverige. Jag skulle vilja ha en bok som inkluderar svenska nonsenspoeter, från Falstaff och Almqvist till Isabella Nilsson och Malte Persson i dag.

”Den fördrivna tiden”

Både Nilsson och Persson medverkar i den sistnämndas nya diktsamling ”Den fördrivna tiden” med undertiteln ”Nonsens fabler sånger”. Isabella Nilsson var redaktör och skrev förordet. Malte Persson har, förutom att rimma nonsens, dedikerat samlingen till Nilsson i en tillägnan som också den blivit ett slags dikt.

Vad innebär nonsenspoesi? Hur diktar nonsenspoeten? Ordagrant nonsens = utan mening och betydelse? Det kan vara så. Men då blir nonsenspoesi sällan lika bra som när nonsendikterna har både yta och djup, dubbla betydelser med något mellan raderna och under orden som man kanske inte märker vid första läsningen. Redan den här bokens titel har ju dubbel betydelse.

Malte Persson rimmar med lätthet

Rimma? Det får dikterna gärna göra, även om de inte behöver. Men själva letandet efter rim har ju en tendens dra sig åt just nonsens i betydelsen att det rimmar men inte går ihop med diktens betydelse. Rytmen då? Den är viktig. Det rytmiska, melodiska och sångaktiga, bidrar till att en nonsensdikt fokuserar på tja, nonsens. Det disciplinerade som kontrast till det skruvade. Dikten blir på allvar men ändå inte riktigt på allvar. Särskilt om rytmen plötsligt snubblar till och börjar halta. Sådant hör också till att dikta nonsens.

Ett par rader som exempel ur Malte Perssons nonsensdiktande, inledningsraderna i dikten ”Trasten och sparven”:

Trasten sa, vad allt är tarvligt,
tråkigt, trasigt, alltför sparvlikt…

Inte så lite påverkan här av Lewis Carrolls barndikter (med “They’re changing guard at Buckingham Palace / Christopher Robin went down with Alice” som ett par av mina favoritrader). Det kan tilläggas att Malte Persson ofta verkar ha alltför lätt att rimma för sitt eget och diktens bästa. Rimmen kommer som en hagelskur och han bara öppnar handen och fångar ett av dem, mer eller mindre lämpligt, ibland mer nonsens och ibland mer allvar.

Följande både fyndiga och tänkvärda rader ur ”Varanen och intet” är rätt typiska för Malte:

Ur tranan utvinns tranfettet.
Ur vanan utvinns vanvettet.

Extra allvarlig är kanske, som sig bör, dikten ”Om livet”. Men samtidigt är den extra fyndig, lekfull och nonsig (en annan egenskap som nonsenspoesi gärna får ha, diktat som med en axelryckning). Den första av nio allvarliga verser (samt en extra rad till epilog) ur denna dikt eller sång:

Det finns så många sorters liv,
och aldrig kan man ta för givet
att livet av en särskild sort
är särskilt likt det andra livet.

Problemet, för recensenten, är hur den här samlingen med ”Nonsens fabler sånger” ska kunna sammanfattas och recenseras. Ämnen, rader, ord och rim sticker ju iväg åt alla håll och kanter dit hjärnan rusat som i poetisk berusning. Tankarna har inte gått att tygla utan bara kommit och kommit. Orden ställde sig på rad och krävde att bli rimord. Och Malte Persson verkar bara att glatt ha tagit emot, ropat kom igen, hit med fler ord, kom alla ord som vara med och rimma.

Det går inte – det vill säga – jag kan inte tro annat än han måste ha diktat sin nonsenspoesi både för att fördriva tiden och för att vara en smula uppnosig mot den malligare poesin, den poesi som anser sig förmer än somligt annat diktande. Som nonsenspoesi. Haha, här får ni! ropade Malte och fnittrade. På så vis blir ”Den fördrivna tiden” dessutom ett poetiskt manifest.

Många djur i Malte Perssons dikter

Ämnen: getter. Om jag inte ser fel vandrar en rad små getter över bokomslaget och inledningsvis finns bland annat en dikt om ”nonsensgetter”, innan Malte Persson överger dem för vättarna. Trots att, som han diktar:

Om getter har jättelik klokhet
så saknar vättar vett. /–/
Allt enligt vad getter berättar
om vättarnas vettlösa ätt.

Fler ämnen (och dikttitlar): ”Kamelen och dromedaren”, ”Ålen och tvålen”, ”Bäverns hemmakvällar”, ”Granen och tallen”. ”Och ytterligare en gran”, ”Best of odjur” (vol 2)”, ”Den döende riddaren”, ”Venedigheten”, ”Äventyrarens äventyrliga äventyr”, ”Balladen om Tummetott och Tummelisa”, ”En ko, ok?”, ”Getvariation” (där kom geten igen), ”Prinsessan och grodan”, ”Möt sessans hjärnspöken”, ”Poeter kommer och kometer går”, ”Det godtyckligas konst”, ”Getesteten” (och ännu en get)…

Jo, många djur. Och jo, roligt redan att läsa titlarna. Malte Persson är en rolig poet, nog till och med, som jag skrev förut, alltför rolig för sitt poetiska rykte. Också en fyndig poet, via ett rim kan hans diktrader ta oväntade vägar, plötsligt handlar nästa rad om något annat än den förra. Han är dessutom rytmisk, som alltså nonsenspoeter ska vara, men inte slav under rytmik och melodik. Om det behövs, för innehållets skull, rolighetens och allvarets, allvarets och rolighetens, kan Malte låta ett ord snubbla på ett annat ord så att rytmen vrickar versfoten.

Roligt blir allvarligt och tvärtom

Allvarlig, ja. Här och var, nu och då, en rad där och ett ord där, byts det roliga mot det allvarliga. Så egentligen är det ingen större skillnad mellan den här samlingen med dikter som Malte Persson skrev för att fördriva tiden – eller eventuellt ur den fördrivna tiden – och poesi han publicerat i samlingar som lanserats som allvarliga och verkligen inte nonsens. Han kan vara lika rolig då, lika rytmisk och melodisk.

Och bäst diktar han, som jag också skrev tidigare, liksom alla nonsenspoeter, när roligt blir allvarligt (eller tvärtom) och förenas i samma dikt i samma liv. Som – ännu ett maltesiskt typexempel – de två första raderna i ”Tanken”:

Har tanken, ett bevingat djur,
förvandlats till förnuft i bur?

Eller så diktar han mitt i skoj och nonsens både kärleksträngtande och sprött, smått sorgset. Till exempel följande rader ur ”Hjärta, smärta, vintervantar”:

Vintern gav mig kalla kårar.
Vantar gav mig då min kära.
Vad får jag av alla vårar,
som har gått sen hon var nära?
Inget får jag utom tårar.

Malte Persson är en virtuos nonsenspoet.

The post Malte Persson skriver virtuos nonsenspoesi first appeared on Opulens.

RIMKONSTEN. Nyligen publicerade vi en essä av Johnny Edström om den bortglömda metriken. Lasse Ekstrand skriver här om en annan konstform som dessvärre inte alla förmår uppskatta, nämligen konsten att rimma.

Jag har en tvångsmässig beteendestörning som kan gå min hustru på nerverna. Jag kan nämligen helt enkelt inte låta bli att ständigt rimma, spontanrimma. Kan det vara något som sitter i generna? Min salig mor var ju en fena på bordsvisor, ständigt anlitad till födelsedagar och bröllop. Jobbade gratis, tog aldrig betalt. Det låg inte för henne.

Hon hade ett rimknep i bakfickan som hon ofta plockade fram, en rimmets livlina om man säger så. Det fungerade alltid att rimma på turalleri, turallera.

Ibland kopplades min far in för att med sin vackra piktur – den har jag inte ärvt skall gudarna veta – och svart tuschpenna i höger näve sirligt nedteckna mammas populära, mycket uppskattade alster.

Mitt maniska rimmande förtjänar att diagnostiseras. Det är ju sådana tider nu, betänk bokstavsbarnen. Inte ADHD i mitt fall, snarare ABCD. Lämplig, dämpande eller avledande medicin bör förskrivas. Kanske KBT också är på sin plats för att få bukt med avarten.

Jag har alltid hyst den största beundran för den mångsidige Thore Skogman, beredd att geniförklara honom. Artisten som många orättvist fult skrattade åt, avfärdade som töntig, framförallt när han skrudade sig i blågul kostym och sprallade på scenen.

Hallstahammars store son kunde rimma, han! Snitsa till det. Lyssna ordentligt på några av hans många texter. Den rödhårige med glest mellan tänderna, det sjöng han själv, var otroligt produktiv. Du finner få nödrim, jag lovar.

Skogman var en sannskyldig rimsmed. En fröjd att ta del av hans sprittande konst. Försök själv att rimma, får du se hur lätt det är! Om du nu inbillar dig det.

Minns att den store modernisten Gunnar Ekelöf höll poeter som kunde rimma högt, lyrikens fullfjädrade hantverkare. Ferlin, Grundström, Taube. Han borde nämnt Skogman.

På Odengrillen nära Järntorget – Röda eller Döda torget i infödingarnas mun – i Sandviken tog vi grabbar, ännu inte åldern inne för att gå på Systemet, för vana att hänga. Det var vårt vattenhål. När måltidstvång fortfarande gällde brukade vi beställa in en, säger en, smörgås att dela på. Även om vi var tre, fyra personer. Inga problem. Och till denna obligatoriska smeka ett par flaskor Estremadura eller några starköl på halvlitrar. Inte så få i det senare fallet, om jag skall vara ärlig.

En gång hade restaurangen, av för mig svårbegriplig anledning, engagerat en spontanrimmande trubadur från Stockholm med artistnamn Jonas af Roslagen. Han tog, strategiskt utplacerad vid beställningsdisken, emot de inkommande gästerna med ett snabbrim. Var och en förärades ett dylikt, vare sig man ville eller icke. Undan gick det, han var blixtsnabbt skicklig. Det får man ge honom. En improvisationens okrönte mästare. (Googlar på hans namn, finner att han är död sedan ett par år. 71 år gammal blev han.)

Men inte var hans rimmande särskilt uppskattat, som jag minns det. Grymtades bland gästerna, den överväldigande majoriteten Brukets tillslutna män som ostört ville hämta ut sin starkbärs.

Inte lätt att tillhöra spontanrimmarnas släkte! Vi är missförstådda, nedvärderade.

The post En spontanrimmares tankar first appeared on Opulens.