SAMHÄLLSBYGGE. ”Han och hans kolleger har kommit fram till att absolut inkomst inte påverkar välbefinnandet ett dugg när väl de grundläggande behoven har blivit tillfredsställda.” Det skriver Jan Wiklund om professor Richard Layards bok Happiness, lessons from a new science.

Vi här uppe vid Nordatlanten har blivit dubbelt så rika sen 1970 – men inte lyckligare. Såväl objektiva mått på lyckonivån som drogmissbruk, självmord, våld, psykisk sjukdom och serotoninhalt i hjärnan som människors självskattning har förblivit ungefär konstant – eller, i en del länder (främst USA och UK), pekat på minskad lyckonivå.

Vad beror det på? Och är inte det ett argument för att satsningen på ekonomisk tillväxt har varit totalt missriktad?

En av dem som har undrat rent professionellt är Richard Layard på London School of Economics, som redan 2005 la fram sina tankar i en bok, Happiness, lessons from a new science.

Han och hans kolleger har mycket riktigt kommit fram till att absolut inkomst inte påverkar välbefinnandet ett dugg när väl de grundläggande behoven har blivit tillfredsställda. Däremot betyder den relativa inkomsten ganska mycket, dvs inkomsten jämförd med andras inkomst. De fattigare i ett samhälle är alltid olyckligare än de rikare, och ju större skillnaden är i inkomst desto olyckligare är de. Inte för pengarnas skull, utan för psykningens. Att bry oss om jämlikhet och rättvisa är en del av vårt arv som sociala djur.

Andra saker som styr lyckonivån i samhället:

De sociala sammanhangen. Den som har många vänner och anhöriga är genomsnittligt lyckligare än den som har få. Och det är i den riktningen orsakssambanden går; om någon blir av med sina vänner sjunker lyckonivån dramatiskt. Satsningen på att öka tillväxten genom att lägga ner landsändar har följaktligen varit helt missriktad, säger Layard.

Tryggheten. Att oroa sig för morgondagen skapar olycka. Att satsa på osäkerhet för att öka tillväxten är följaktligen också dumt.

Arbetet. Helt vid sidan av den ekonomiska tryggheten behöver människor också ha andras respekt, och det får man främst genom vad man bidrar med. Alltså arbete, både betalt och obetalt. Så nedläggning av oekonomiska verksamheter är föga värt om inte de som arbetar där omedelbart kan få något bättre att göra. Men så är det ju också av rent ekonomiska skäl.

Tilliten. Ju större tillit desto större lycka, statistiskt sett. Och tilliten påverkas, som Bo Rothstein har visat, av hur överheten beter sig. Om den fuskar och bedrar blir tilliten i samhället låg. Uppträder den rimligt hederligt blir tilliten hög. Fisken ruttnar från huvudet, som talesättet lyder.

Hälsan. Men det är egendomligt nog inte vilken hälsa som helst som betyder något, det tycks bara vara plågsamma och psykiska sjukdomar som gör människor olyckligare, övriga står man ut med ganska bra. Med detta i bakhuvet kan man undra över varför psykvården är så styvmoderligt behandlad som den är.

De personliga värdena. I någon mån går det att styra lyckan själv. Den som ständigt måste ha det senaste, eller den som ständigt måste ha mer, lever ett skörare liv än den som istället fokuserar på relationer och annat gratis. Och, har det visat sig, den som har lyckats strukturera verkligheten som en helhet är mer motståndskraftig mot ödets nycker än den som inte har detta, sen kan strukturerna se ut hur som helst. Vilket kan tala för folkbildningens lyckoskapande möjligheter.

Den personliga friheten. Alla måste ha rätt att söka sina egna vägar till lycka, i alla fall så länge som det inte inkräktar på någon annans. Vilket kan vara en varning mot alltför mycket paternalism hos den som försöker skapa ett lyckligare samhälle.

Man kan också gräva ner sig i detaljer och hitta en del märkliga samband. Tv, till exempel, tycks vara en riktig olycksskapare vilket kunde konstateras redan i samband med att den introducerades. Dels för att den i så hög grad fokuserar på våld vilket minskar tilliten i samhället, och dels för att den sätter upp rika människor som ett mönster för alla att efterlikna vilket ökar psykningen av alla andra.

Och barns behov av kärleksfulla föräldrar för att bli lyckliga har kunnat beläggas på så vis att våldet i samhället började minska runt 1990. Detta för att allt färre oönskade barn började födas från slutet av 60-talet tack vare p-piller och lagliga aborter.

Slutligen oroar sig Layard över hur samhället alltmer organiseras som ett nollsummespel av vinnare och förlorare, med rangordningar, individuella förmåner och individuella lönesättningar. Vilket skapar minskad tilltro och sönderslagna sociala sammanhang, och därmed mindre lycka. Detta till och med utan att ekonomin blir bättre av det. Ändå slutar redogörelsen i ett upbeat – den ena ministern efter den andra ser lycka som viktigare än pengar och Layard hoppas på det bästa.

Möjligen kan man ana lite för mycket tilltro här, eller kanske det bara är en retorisk figur. För politiska program skapas inte av regeringar; på sin höjd kan regeringar skapa kompromisser mellan de program som det mobiliseras kring i samhället. Om vi ska bli av med olyckskapande drag får vi mobilisera för det. Annars går det inte.

The post Mobilisera för lycka! first appeared on Opulens.

RIKEDOM. Iodine Jupiter reflekterar över fenomenet att man så sällan ser folk som skyltar med sin rikedom.

Sverige är ett av världens rikaste länder. Men man ser inte ofta folk med mycket pengar. De håller sig gömda. Om de visade sig och bars i guldstol skulle folket slå ihjäl dem.

“Jag är fruktansvärt rik”, ropade han medan tjänarna viftade med palmblad i värmen där han bars fram. De enda sättet att överleva revolutionen var att framstå som en person folket själva ville vara.

Men efterhand tröttnade folket på underhållningen och slog ihjäl honom. Det fanns säkert nån rikare.

The post Bäras i guldstol first appeared on Opulens.

KLASS. Rousseau brukade kallas ”förlorarnas Homeros” eftersom han var den förste att se på samhället underifrån. Det viktigaste var för honom inte hur den härskande klassen såg ut eller hur ädel den var, utan istället hur de allra längst ned hade det.

Jag är inte säker på att han var den förste; innan honom var kristendomen, hur moraliskt korrupt religionen än blivit sedan den allierat sig med Roms kejsare, ett livsfarligt sprängmedel att använda som fundament för ett klassamhälle. Gång på gång fanns det risk att någon skulle ta Jesus ord på allvar och kräva att rikedomarna fördelades mer jämnt, och att de fattiga skulle ärva jorden.

Nu för tiden är ”blicken underifrån” ofta en given utkikspunkt. Åtminstone inom konst och kultur. Vi har filmer och böcker som frossar i hur samhället faller sönder underifrån – ”Tjuvheder”, ”Svinalängorna”, ”Lilja 4-ever”. Den gamla aristoteliska konstordningen där endast komedi får behandla ”vanligt folk” är sedan länge raserad.

Underligt nog har den ordningen ställts på sitt huvud, snarare än raserats: om överklassen behandlas så är det endast med en komisk lätthet, en PG Wodehouse-inspirerad pastisch över deras fåfänga, som i Solsidan. Men var är överklassens Tjuvheder? Vem har sagt att socialrealism endast ska handla om arbetarklassen? Snarare än förståelse så skapar det en skevhet – för dom där nere måste alltid kompletteras med sin antagonist, dom där uppe.

Jag förstår risken med detta, naturligtvis. Risken är att vi får hundra variationer av Citizen Kane: multimiljardärer som torkar sina tårar med silkeshanddukar i gigantiska, tomt ekande palats. De rika har det minsann svårt de med! Det är ensamt på toppen. Sociologen C. Wright Mills skrev en gång att föreställningen om den olycklige miljonären endast är lönearbetarens sätt att förlika sig med kapitalismens verklighet. Nej, det är inte vad jag eftersöker.

Det som eftersöks är en socialrealism som kan visa vad politiken sedan 80-talet har inneburit, vilken sorts överklass vi har skapat. Scorseses Wolf of Wall Street porträtterar visserligen en patologisk rovdrift, men dess nihilism visar inte varför finanskapitalet blivit så livsviktigt för värdeskapandet. Den nyliberala tidsålderns mest iögonfallande drag är ofantlig rikedom för vissa i kärnan; rakbladsstängsel, svält och död för de i periferin. Vi på vänsterkanten talar ofta om medlidande. Vi vill stå emot “avhumaniseringen”. Det är nödvändigt, men det går inte att bygga så mycket politik kring det. Vi behöver mer vrede. Varför kan vi inte förfäras över de rika?

Den smärtsamma sanningen är att rikedom gör en lycklig. De lever längre, deras barn mår bättre, och de är omringade av skönhet. Varenda nyck tas på allvar, och Securitas håller avundsjuka människor på behörigt avstånd. Den som trodde att den sociala ingenjörskonsten är död har helt missuppfattat sakernas tillstånd. Att förbättra samhället för arbetarklassen genom storskaliga reformer är dött, ja, men överklassens rätt att planera och lägga världen under sig är högst levande.

Så var finns är konsten som kan skildra detta? Var är de moderna vinnarnas Homeros? Den snuskiga sanningen om de äckligt rika är att de kan se smutsen som underklassen lever i, och ändå är de lyckliga. Smutsen är deras rikedoms villkor. Och vad kan vara mer realistiskt och förfärande än det?

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Var är överklassens Tjuvheder? first appeared on Opulens.