LIVEMUSIK. ”Andres Lokko ska ha en eloge för att ha presenterat en lätt udda och annorlunda konsertserie, en bra bit från allfarvägen.” Det skriver Rikard Rehnbergh som gjort några nedslag i Lokkos konsertkvällar på Fasching.

Andres Lokko känner nog de flesta till som en rolig kille i Killinggänget och som en inbiten anglofil som berättat och berättar om det senaste i musik- och modeväg från London och Liverpool, Birmingham och Bristol i diverse radioprogram, poddar och artiklar. Under våren har han, som han kallar det, ”kurerat” fem konsertkvällar på jazzklubben Fasching i Stockholm. Fastän de akter, artister han bjudit in har varit förhållandevis långt från jazzgenren, i en smal, snäv definition, har de ändå inrymt ett visst mått improvisation, som ju är en oavvislig del av jazzen.

Här följer några nedslag i Lokkos konsertkvällar på Fasching.

Elektronisk eklekticism

Loraine James är uppvuxen i nordöstra London, ett av Lokkos smultronställen, och i mammans skivsamling återfanns spridda stilar som calypso och reggae, hårdrock och pop.

En eklekticism som med ett synnerligen hörsamt öra också kan skönjas i hennes mestadels elektroniska musik. I den, låt oss kalla den IDM, Intelligent Dance Music, bryter andra stilar, mer skönjbara stilar fram: acid house, ambient techno, mathcore, drill, R&B och inte minst breakbeat.

Ljudbilden är mestadels ryckig, tar fart, tar om, tar andra vägar, ibland ”omvägar”, som det står i programmet. James sitter helt stilla vid ett litet bord med sin laptop framför sig. (Om hon ändå haft lite klaviatur bredvid sig.)

På andra sidan scenen sitter batteristen Fyn Dobson och följer James på vägen. Följsamt. Det är tur. Utan hans medverkan hade den här spelningen, som dessutom torde vara en av de kortaste i Faschings historia, känts rätt meningslös.

Claire Rousay

Även kanadensiska Claire Rousay känns dessvärre rätt intetsägande där hen en två veckor senare sitter, vid flygeln denna gång, på samma orientaliska matta, på samma scen och framför sin ”lågmälda men hudnära” (återigen programmet) musik. Också Claire Rousay är en uttalat icke-binär person, och hens texter behandlar emellanåt detta faktum.

Under spelningen kan Rousay sägas föra ett trepartssamtal mellan sitt klaverspel, sin egen röst/text och samplade röster/texter. De senare kallas ”fältinspelningar” men är mestadels raka röster som därutöver låter förvillande lika hens egen. Monotont var ordet. Rousays akt hade definitivt inte tagit skada av att även ha fört ett musikaliskt samtal med en spelpartner, på scen; en bas, en gitarr, en cello eller en violin, som på den finstämda spelningen på radiostationen KEXP (90,3 FM) i Seattle (finns att se och höra på nätet).

Saratyh Korwar

Senare samma kväll, nära midnatt, blir det däremot fullt på scen. Indisk-brittiske percussionisten och producenten Sarathy Korwar belamrar med sina två ekvilibristiska medspelare hela scenen med österländska såväl som västerländska slagverk: trumset, tabla, dhol, ghatam, skallror, bjällror, marimba etcetera. Spelningen blir ”indisk” i ord och ton, det vill säga tämligen traditionell och tämligen avlägset den ljudbild som presenteras på Korwars senaste album ”There Is Beauty, There Already”, en reseupplevelse, som släpptes i slutet av fjolåret.

På Korwars spelning saknas något av den ambience, det atmosfäriska soundscape som återfinns på albumet och som det kanske fanns i överflöd av på James och Rousays spelningar. Alltid är det något.

Fast Andres Lokko ska ha en eloge för att ha presenterat en lätt udda och annorlunda konsertserie, en bra bit från allfarvägen. Som han skriver i sitt manifest till den:

”Övertygelsen om att modig och experimentell musik måste få höras, synas och hyllas är ju varför vi gör detta! Om och om igen hör och läser vi hur någon gäspande utser Stockholm till en allt dystrare kulturstad. /…/ Så jag tänkte att vi i stället försöker göra något för att bevisa motsatsen.”

The post Lokko X Fasching – ett lovvärt initiativ first appeared on Opulens.

 OPERA. Rikard Rehnbergh har sett två aktuella operaklassiker av Puccini – ”Madama Butterfly” på Kungliga operan och ”Tosca” på Folkoperan. Han uppskattar att båda föreställningarna lyckas belysa den politiska dimensionen.

Madama Butterfly av Giacomo Puccini
Kungliga operan
Stockholm
Spelas t o m 27 maj

Tosca av Giacomo Puccini
Folkoperan
Stockholm
Spelas t o m 24 april

Att Giacomo Puccini komponerat några av de mest älskade och spelade (på radion, på scenen, i spellistor) ”örhängena” i operaariakatalogen känner de flesta till, men att han är så, om än subtilt, politisk i sina operor (tolv stycken) är nog färre på det klara med. I huvudstaden ges just nu två klassiker som belyser detta med fin regi och medveten vinkling utan att det blir till banderoller och plakatpolitik utan snarare brasklappar och påminnelser om det förgångna.

Madama Butterfly

På Kungliga operan spelas Madama Butterfly (1904) i Sofia Adrian Jupithers regi. Det är bra. Jupither har med förtjänst och en särskild udd satt upp bland andra Salome där och Tolvskillingsoperan på Dramaten tidigare. Utanför det nedslitna teaterhuset vid Gustav Adolfs torg, något av ett sorgebarn tillika het potatis inom kommunalpolitiken, står byggnadsställningar och ”big bags” och skvallrar om nya tider: Inne i huset vill operan och Jupither ”göra upp med Madama Butterflys romantiska skimmer”. Helt rätt och på tiden. För faktum är att ”kärleksparet” inte är något kärlekspar, i ordets rätta bemärkelse.

Namnet till trots är Madama Butterfly ett barn – ”redan 15-år”, som hon sjunger i Izabela Matulas (sopran) stoiskt värdiga gestaltning – som tvångsprostituerats i Nagasakis ”red light district”. Dit kommer löjtnant B F Pinkerton (tenoren Dmytro Popov) vid USA:s flotta och köper – ja, köper – Cio-Cio-San, som hon egenligen heter, fjäril på japanska, i ett barnäktenskap. De har en kortkort ”romans” innan plikten kallar för Pinkerton och han drar åstad. Han lovar att vara tillbaka före näktergalen sjungit. Det gör han inte. Tre år går. Under tiden föder lilla Fjäril en son och hon väntar, och väntar.

Slutligen anländer Pinkerton, med en (ny) fru hemifrån – han är alltså både pedofil och hustruköpare, imperialist och bigamist – och Butterflys värld slås helt i spillror. Skammen blir för mycket för henne och hon begår harakiri.

Den nya frun verkar dock vara reko och vill ta sig an barnet. Paret flyr distriktet hals över huvud tillbaka till fartyget och så småningom, får vi anta, till ”the land of the free and home of the brave”.

Allt detta samtidigt som USA, med flottans hjälp, bordar venezolanska fartyg, bombar dito speedboats, kidnappar Venezuelas president (om än inte folkvald), stödjer Israel i folkmordet på det palestinska folket, vill ta över Gazaremsan och göra det till sin egen riviera i Mellanöstern, bombar Iran, dess flotta, baser och strategiska platser och hotar med att ”utplåna en hel civilisation”.

Puccini och librettisterna Luigi Illica och Giuseppe Giacosa hade väl sett vad USA var kapabelt till i Filippinerna och Puerto Rico, på Kuba och Guam (spansk-amerikanska kriget 1898) och såg måhända varthän världsutvecklingen barkade – en 125 år pre faktum.

I och med att hela föreställningen, tre akter, utspelar sig utanför Butterflys enkla hus får dramat ett tydligt drag av kammarspel.

Tosca

Detsamma gäller Eirik Stubøs (tidigare Dramatenchef) bejublade uppsättning av Tosca (1900) på Folkoperan – på svenska. Nypremiären ägde rum den 8 april. Fastän operan växlar scen för varje akt gör inte scenrummet det. Det är mörkt, kallt, kalt, går i grått såväl i kyrkan som i Scarpias arbetsrum och på avrättningsplatsen.

Platsen är Rom i början av 1800-talet under ”Napoleonkrigen”. Staden styrs av den diktatoriske polischefen Baron Scarpia (inte fullt så demoniskt förkroppsligad som brukligt av barytonbasen Anders Larsson): en föraning om en viss Benito Mussolini och de svartskjortor som ska komma att styra landet under nära 22 år.

Scarpia är, föga förvånande, rojalist medan hans antagonist, konstnären Mario Cavaradossi (tenoren Kjetil Støa), är republikan och verkar för Italiens frigörelse från kronan och oket. (Puccini verkade i likhet med Verdi och Rossini och Bellini för il Risorgimento, ”Resningen”, frigörelsen, enandet.)

Dramats huvudrollsinnehavare, sångerskan Floria Tosca (med glans gestaltad av sopranen Elisabeth Meyer) hamnar väl någonstans mitt emellan männen men blir, kanske något mot sin vilja, indragen i den republikanska frihetskampen – fast Napoleon var ju inte direkt republikan – på grund av sin dyra (på slutet dyrköpta) kärlek till Cavaradossi.

Under första akten sitter orkestern, som är nedbantad till ett tjogtal musiker, på scenen. Antagligen för att ge akten och scenrummet en känsla av ett myller av människor som kommer och går i kyrkan. Det hade inte gått vägen under hela operan, fast fungerar alldeles utmärkt som kontrast till de två efterföljande akterna då dirigent och orkester befinner sig bredvid eller bakom scenen.

Och under slutscenen, skenavrättningen som inte blir någon skenavrättning, träder bleckblåsarna in på den balustrad/balkong, som hukat, hovrat över ensemblen på scengolvet under hela operan, likt den exekutionspluton som ska ta Cavaradossi av daga. Det är ett smått genialt regidrag. Det förstärker (i både ton och symbolik) det allvarstyngda temat: Cavaradossi dör och så gör även Tosca då hon liksom Isolde offrar sig själv i en sorts kärleksdöd.

Starka kvinnoporträtt

Både Butterfly och Tosca är två starka kvinnoporträtt. Tosca i än större utsträckning då hon tar saken i egna händer och stöter dolken i Scarpias bröst, som tycks sakna hjärta.

Puccini, Giacosa och Illica (libretto återigen) har med Tosca utan tvekan skapat en av musikhistoriens klart starkaste porträtt och en av operarepertoarens topp-tio. Så förutom protoantifascist och antiimperialist var Puccini också en tidig feminist, i ett tämligen manschuvinistiskt land.

Om än det kan sägas att allt är politik så är Puccinis operor i allra högsta grad politiska. Mycket mer politiska än operor av kollegorna och kamraterna Verdi, Rossini och Bellini. Och Puccinis operor tycks aldrig gå ur tiden. I dem återfinns ekon från det förflutna och tecken i nutiden, den ovissa, den oberäkneliga, den allt annat än hoppfulla.

The post Opera: Puccinis klassiker har politisk udd first appeared on Opulens.

KONSERT. För tre år sedan presenterade vi kompositören Teodor Wolgers i Opulens. Nyligen gjorde han och Klara Källström ett liveframträdande i Östersund. Rikard Rehnbergh var där och här följer hans rapport.

”Episod i Vikens kapell”

Teodor Wolgers och Klara Källström,
”Episod i Vikens kapell”
Gamla teatern, Östersund, den 22 januari 2026

Jämtsk romantik. Finns den? Jomenvisst gör den det: inom musiken berömdheter som Merit Hemmingson och Nils Jonsson (spelmannen ”Lapp-Nils”; ja, en klart pejorativ term), inom litteraturen Bodil Malmsten och Carl-Göran Ekerwald, inom bildkonsten Anton Genberg och Johan Tirén samt kulturpolitiker och -personligheter som Yngve Gamlin, Ewert Ljusberg och Allan Edwall.

Fast frågan är om det ändå inte är en urstockholmare som gjort mest inom det breda skiktet för jamtsk (som jämten själv stavar det) romantik?! Nämligen John Bertil ”Beppe” Wolgers med sina diktsamlingar ”Röster från Vattudalen”, ”Episod i Vikens kapell”, ”Mannen i Vattudalen” och inte minst fabelfiguren ”Dunderklumpen”, urjämten, som blev en barnbok 1973 och en animerad film året därpå; bägge två ritade och illustrerade av mäster Per Åhlin.

Låt oss gå tillbaka till mitten: 1968 befann sig Beppe i nordvästra Jämtland som gäst hos Gamlin i Sundnäset på Öhn. Beppe blev blixtförälskad i platsen och började leta sommarviste för familjen och sig. De fann drömkåken i grånat timmer så som den framstår i ”Dunderklumpen”, och bodde sedan i stort sett vart sommarhalvår vid näset i norr fram till Wolgers förtida död i blödande magsår 1986.

Teodor Wolgers i Beppes fotspår

Radiomakaren, pianisten, kompositören och sonsonen Teodor Wolgers har 50 år senare sökt sin farfar (inget av barnbarnen fick träffa honom) på metafysisk väg; gått i hans fotspår i Frostviken vid Kvarnbergsvattnet i Ströms vattudal och gjort en tonal illustration (tillsammans med bland andra nämnda Hemmingson, i likhet med farfadern) till hans dikter från Vikens kapell, vilket resulterade i en samling improviserade stycken varvade med Beppes poesi på albumet med samma namn som diktsamlingen (PISA 2025).

Teodor Wolgers kompositioner

Teodor Wolgers kompositioner är av det lugnare, timidare, tillbakalutade slaget. En del stycken är vågade i sin harmonik medan andra är mera ledsagande och tämligen intetsägande – som muzak. De följer en röd tråd som är tydlig för dem som lyssnat på Wolgers tidigare skivor – som samarbetet med filosofen Martin Hägglund på ”Distractions in a Capitalist World” (2021) och med folkmusikern Sara Parkman på ”Dialogues” (2023) – och på hans halvt dussin musikmixar för det eminenta radioprogrammet Kalejdoskop (SR P2).

Konserten i Östersund

Bredvid sig under hela konserten på Gamla teatern i Östersund har han partnern Klara Källström, och det är nödvändigt. Enbart Wolgers piano hade inte stått sig på egen hand. Bäst blir det när paret bjuder upp spelmannen Kjell-Erik Eriksson på scen och det uppstår något av en mindre spelstämma.

Beppe var, berättar Teodor Wolgers, från Gamla teaterns scen gemytliga scen med tända takkronor och kandelabrar, närmast en agnostiker fast om han någonsin fick svar på Leibniz’ teodicéproblem och erfor något av Jesse närhet (”episoden”) var det just i Vikens kapell den där sommardagen i början av 1970-talet, i ett helt annat Sverige.

Beppes gamla överkolorerade, tillfälliga och fläckiga super 8-filmer varvas med Teodors medvetet arkaistiska filmsekvenser från mitten av 2020-talet (med ett särskilt filter på mobilkameran?): Teodor utsträckt på en blomsteräng, på en stenstrand, hinsides blickande med fötterna i vattnet, med ett grässtrå i mungipan eller direkt in i kameran. Det funkar sådär.

Romantiken kan gå överstyr

Mellan kompositionerna håller han små lovtal till farfadern och uttrycker sin önskan att ha fått träffa honom, hänga med honom, fika med honom och troligen ha fiskat med honom i Frostviken och Sundnäset. På slutet kommer också en regelrätt hommage till farfar.

”Ingen fantasifull sentimental humbug!” utslungar Josiah Bounderby titt som tätt i Dickens roman ”Hårda tider” (1854) och det är inte utan att en är benägen hålla med den ändamålsenlige men dogmatiske fabrikören. För romantiken (hela genren) har en tendens att gå överstyr och då landa i ren sentimentalitet, lika översöt som sockerbiten dränkt i sockerdricka som Beppe bjuder humlan på vid fikabordet utanför gården i Sundnäset på Öhn.

The post Teodor Wolgers och den jämtska romantiken first appeared on Opulens.

OPERA. Den samiska operan ”Jordens hjärta” hade gärna fått vara en helaftonsföreställning, anser Rikard Rehnbergh.

Över jul och nyår i ett par års tid har Kungliga Operan givit Mozarts ”Trollflöjten” för jullovslediga barn och ungdomar med vuxna. Ett lyckat drag: dels att förlänga julens ”välsignade budskap”, dels att tidigt locka unga till musikteatern. ”Die Zauberflöte” är ju full av sceniska infall och dråpliga upptåg och färgstarka karaktärer och ”fina melodier” och passar barn vana vid animerade dataspel, multiversa, portaler, jump-cuts, parallellklippning och sidohandling.

Att ta samma eller andra barn på ”Jordens hjärta” (Eatnama váibmu) – inte världens första opera på samiska, som är uppdelad i fem huvudsakliga språkområden; den hade premiär i Kanada 2019: ”Gállábártnit” (Björnsönerna) med samma komponist och librettist; men väl den första operan på nordsamiska i Sverige – är kanske inte lika lyckat.

Även om bägge operorna tycks ha en hel del gemensamt på papperet – mystik, mytologi, prövningar, två kärlekspar, dygd, trohet och lojalitet – så går ”Jordens hjärta” i en helt annan tonart och är en tämligen grym berättelse om hur skaparguden Ipmil (en magnifik Katarina Leoson) frambringar en ny värld med hjälp av vajans kött (land) och blod (vattendrag) och hur dess hjärta blir den jordiska alstringskraften. Men de osaliga andarna (jámesgazzi) bygger medels ett av renkons ben en bro ned till underjorden, i vilken en del av handlingen hädanefter kommer utspela sig, precis som i ”Trollflöjten”, mellan dag och natt, gott och ont, ljus och mörker.

Snart ser de första människorna, brödraparet Háhčes och Njáveš, dagens ljus. Småningom äktar de en soldotter respektive måndotter och brukar jorden (i liten skala), plockar blåbär och lingon, bedriver rennäring och fiskar i de många floderna i ett överflödets land. (En Edens lustgård vore det inte för knotten.) Fast som så många gånger förr i historien som i mytologin tar den ena brodern för sig mer än den andre och avundsamhet och missämja börjar råda och då är det inte långt kvar tills den ene får kainsmärket ristat i pannan.

Som tur är hinner bröderna göra respektive partner med barn innan de dör och det är det kusinparet varmed mänskligheten verkligen kan ta sin början. Må de lyckas bättre än sina fäder. Det är som ett budskap direkt till oss vuxna från de unga: Må vi lyckas bättre än ni! Eljest är det ju kört. På så sätt är ”Eatnama váibmu” inte bara en opera om den samiska samklangen med naturen utan även om den moderna människans brist på densamma, på hennes – medvetna eller inte – avskärmande från naturen.

Vacker scenbild

Naturen, för resten, är här illustert illustrerad av Markus Granqvist i ett slags samiskt mönsterbroderi (tänk: Britta Marakatt-Labba) kombinerat med barnboksestetik (stora gester) och japansk anime (uttrycksfulla bilder). Scenografin och kostymeringen (Lena Lindgren) går här hand-i-hand med jordmättade och matta kulörer utan antydan till färglöshet. En vacker scenbild.

Skaparguden/solen sjungs av en mezzo och månen av en kontratenor (en lika magnifik Jan Jakub Monowid). Synnerligen effektfullt, och så queer och gränsöverskridande att det inte ens känns sökt. Och samtidigt något sanningsenligt då den samiska kulturen har eller åtminstone har haft en stor acceptans för det icke-binära. Samtliga sångare sjunger, för övrigt, med en – för ett lekmannaöra – hörbarligen utmärkt diktion på nordsamiska.

Modern musik

Musiken är avgjort modern men inte avantgarde. Den förmedlar både det bombastiska och lyriska. Britta Byström jobbar med stämningsskapande trä- och bleckblås, gnistrande flageoletter i stråkarna och hårda budord från pukor och cymbaler. Hon tillhör de svenska tonsättare som lyckats gå hem hos både det bredare lagret och det smalare skrået, som exempelvis Andrea Tarrodi, Paula Malmborg af Ward, Victoria Borisova-Ollas, Marie Samuelsson. Anna-Maria Helsing leder Hovkapellet med säker hand detta sista framförande.

”Jordens hjärta” är för kort

För det är det där med kort och gott: nja, inte riktigt vad gäller ”Jordens hjärta”. Rawdna Carita Eiras libretto grundar sig på prästen och poeten Anders Fjellners versepos ”Päiven pardne” (Solens söner, publicerad i sjok och omgångar under senare hälften av 1800-talet) och rymmer således en skapelseberättelse, och den är blott 70 minuter (lagom för en del barn, i och för sig); på tok för kort för en hel kosmologi (en helaftonsopera hade suttit bättre) och för en besökare som gärna vill se och höra mer samiskhet från scenen. Eller som introduktören till operan sa: ”Jojk är och var en motståndshandling!”

The post ”Jordens hjärta” – samisk opera som ger mersmak first appeared on Opulens.

HARDCOREPUNK. Det legendariska hardcorepunkbandet Refused har nu genomfört sin avskedsturné. Rikard Rehnbergh rapporterar om konserten i Stockholm.

Refused, feat. Youth Code
Fållan, Slakthusområdet, Stockholm
18 december 2025

Marx, ständigt denne Marx. Teater Tribunalen gav en kortversion av ”Das Kapital” (den kan komma tillbaka) som vänder sig mot prekariatet och gigekonomerna, låginkomsttagarna och sjukpensionärerna i fattig-Sverige av i dag. Medan Dramaten ger en dansant och tämligen flamsig version som näst intill uteslutande vänder sig mot den breda, den loja, den allt annat än revolutionära och radikala medelklassen. Och Umès stolthet Refused (kan läsas både som ”vägrade” och ”återantänt”) gör comeback – för vilken gång i ordningen ska vi låta vara osagt – och är ute på den ”sista turnén” – igen! – och spelar för utsålda (mindre) hus i Göteborg, Stockholm, Norrköping och naturligtvis Umeå.

Anledningen till inledningen med Marx är att sångaren Dennis Lyxzén (bara efternamnet!) mellansnackar om mervärde, produktionssätt, vinstmarginal, ”capital is organised crime” och har förmått mången tonåring att plocka upp den gråskäggige tyskens (ej tomten, nota bene) feta trilogi om fetischismen, kapitalet, konsumtionen, produktionen, profiten och varan, varan, varan.

Tänk att det gått 30 år sedan Refused, Abhinanda och Final Exit spelade på ungdomshuset Humlan och var och varannan tonåring var straight edge och skejtare, punk och/eller hardcore, Scanlastbilarna brann nattetid och minkarna släpptes ut ur burarna i gryningen och MacDouglas trashades och kördes nästan i tjära och fjädrar ut ur björkarnas stad, som då var Sveriges klart radikalaste, i mycket tack vare Humlan och den militanta vegan-, hardcore- och straight edge-rörelsen som uppstod kring och på den.

Och det är snart 30 år sedan Refused gjorde sin sista legendariska spelning i Harrisonburg, Virginia (avbruten mitt i ”Rather Be Dead” av den lokala polismyndigheten). En inte endast legendarisk utan även storstilad sorti mitt under bandets peak då de annonserade: ”Refused Are Fuckin’ Dead”.

Så det är med klart blandade känslor en ser fyra medelålders, behagligt bedagade gentlemän äntra scenen på Fållan i ”Slaktis”. Men ”rocka röven av högern” kan de än, och över PA-anläggningen hänger förstås Palestinaflaggan.

Lyxzén kör loss som vanligt (trots fjolårets hjärtinfarkt) med drop-, karate- och saxkickar, stagedive, moshpit och mikrofonakrobatik; Sandström, David, slår lika hårt och ursinnigt som fordom, men med en alltid bibehållen urskillning: en riktig speleman. Dessa två är de enda kvarvarande originalmedlemmarna.

På ”fuzzig, flummig” gitarr (en Stratocaster) återfinns numera Mattias Bärjed (Soundtrack of Our Lives och suverän skapare av just soundtrack till exempelvis Mikael Marcimains filmer och serier) som låter sin fäbless för 70-talsrock skina och skina igenom. På basen Magnus Flagge (Cobolt, Garden (13), Backengrillen) som headbangar och pumpar på bra vid Lyxzéns vänstra sida.

På tal om pump spelar bandet för första gången på 18 år punk- snarare än hardcoreklassikern ”Pump the Brakes” (från fullängdsdebuten ”This Just Might Be… the Truth” (1994)) och det är nu om inte förr som varenda medelålders, gråskäggig, medelklassig tomte blir tonåring på nytt och släpper loss som aldrig förr. Detsamma gäller ”New Noise” från det epokgörande albumet ”The Shape of Punk to Come” (1998; en så snygg referens till Ornette Colemans dito album ”The Shape of Jazz to Come” (1959)) med undertiteln A Chimerical Bombination in 12 Bursts; en låt som blivit något av Refuseds ”anthem”.

Det har ryktats om att Refused inte kunde låta bli det ack så lockande, flersiffriga gaget för att göra en ”sista turné”. Vad var det nu som stod som underrubrik på Dramatens uppsättning av ”Kapitalet?!” Ja, just det: ”Du tror du är fri”…

The post Refused tar farväl i stor stil first appeared on Opulens.

MUSIKFESTIVAL. Nyligen avslutades musikfestivalen Rosendal Garden Party i Stockholm. Här följer Rikard Rehnberghs rapport.

Rosendal Garden Party är inne på sitt fjärde år nu och det är ett välkommet inslag i den annars så fattiga festivalsommaren i Stockholm.

Årets upplaga hade tre tämligen separata temadagar. Den första (fredagen) gick i den elektroniska, och internationella, musikens tecken. Lördagen präglades av trubadur- eller singer/song-writer-stilen och inhemsk musik. Och den tredje dagen handlade det om soul och r’n’b. Då var det också internationella och nationella namn om vartannat.

Underhållare av rang

Irländska Róisín Murphy var sångare i duon Moloko som hade en stor hit med låten ”Sing it back” 1999. Ett house-örhänge som få. Första halvan av spelningen i den soliga och lummiga rosendalen är elektronisk och syntbetonad. Ganska intetsägande, faktiskt. Men den andra halvan, när musikerna i bandet lämnar syntharna och i stället greppar gitarrer och bas, är något helt annat. Nu blir det som musik på riktigt. Den påminner om både Nile Rodgers Chic och sångerskan Goldfrapp och övrig brithouse.

Nile Rodgers var för övrigt på plats i Rosendal och berättade om sin stiftelse We Are Family som stöttar, ekonomiskt och socialt, unga projektledare.

Murphy själv är en underhållare av rang. Ett fullblodsproffs som förutom att sjunga lyckas engagera publiken, leka med kameran på scenen samt genomföra konstanta kostymbyten (som hade kunnat ställa till det, som för Grace Jones under fjolårets upplaga) utan att ens en sekund tappa koncentrationen och komma bort sig under konserten. Proffsigt var ordet.

Fick publiken att dansa till tung techno

Den franska elektronikaartisten under det tyskklingande namnet Gesaffelstein är omgiven av svarta klaviaturer, klädd i svart latexkostym och har till och med en lite otäck, heltäckande svart mask för hela ansiktet och hjässan. Det här är allvarlig emo. Trots sin ensamhet på scenen lyckas han, Mike Lévy, likt Jean-Michel Jarre i sina bästa stunder, få publiken att dansa och leva med i de stundtals tunga technotonerna.

Syntlegendarer gästade musikfestivalen

Om någon trodde att Gesaffelstein och Róisín Murphy skulle vara något slags uppvärmning för tyska syntlegendarerna i Kraftwerk så trodde de fel. Kraftwerks konsert, vars audiovisuella koncept tycks vara en kopia av konserten på Skeppsholmen under Arts and Music år 2016, blir något av en antiklimax. Nej, då var det bra mycket roligare att gå på pressvisningen av utställningen ”Dansmaskiner” på Moderna museet 2014 och få träffa Ralf Hütter, en av kvartettens grundare och mycket konstkunnig, i egen hög person.

Lördagen blev en skriv- och vilodag för undertecknad (Anna Ternheim och Lars Winnerbäck i all ära men det är inte alls min ”kopp te”).

Soul och sol på musikfestivalens tredje dag

Söndagen bjöd så på ännu mera sol med laber bris och Jalen Ngonda sade sig vara förvånad att det var så till vida varmt i Sverige och Stockholm; han som trodde det skulle vara kallt och kyligt här; hans småprat med publiken mellan bitarna känns intimt och gemytligt. Och hans konsert ökade temperaturen ytterligare med att ”leverera” 60-talssoul (à la Drifters, Platters och Temptations, Sam Cooke, Jackie Wilson och Marvin Gaye) direkt från Maryland (Baltimore?) och för 2020-talet.

Med sina fina falsettstämma får han i gång dem som varit förutseende nog att komma tidigt till festivalen denna sista dag. Men det blir ändå en reservation för de många kärleksballaderna i mitten av konserten. De går alla i samma tempo och tonart, samma sångstil och textinnehåll, och det blir alltför enahanda. På slutet tar han dock igen det med ett par upptempobitar som får publiken att lämna giget på sprittande ben.

Tjock image! som det heter i ”orten” och som svenska duon BIJI ger prov på när publiken eldas på med traditionell kurdisk ring- eller raddans och en raj-rajblandning av kurdiska, klubbengelska, riks- och rinkebysvenska uttryck. Och över hela det stora sällskapet på scenen vajar den kurdiska flaggan högt.

Det får bli ett språkligt da capo: underhållare av rang.

Sean Paul hade ett par radiohittar (som ”Gimme the Light” och ”Baby Girl”) i början av 00-talet och ses som en om inte av femte så fjärde graden av låtmakare i hemlandet Jamaica. Och med två halvnakna dansare på scenen känns hans konsert inte bara manschauvinistiskt unken utan också förlegad och för länge, länge sedan passé.

Han kostade säkert en hel del att få till festivalen och det är inte för inte att det uppstår en undring beträffande varför den inte bjöd in en riktigt jamaicansk sångare i stället, i stil med fjolårets reggaeakt YG Marley, Stephen Marleys och Lauren Hills son, eller en conscious ragga-artist som Capleton, Sizzla eller Anthony B?

Chaka Khan en höjdpunkt

Sist ut är väl festivalens affischnamn nummer ett och huvudakt Chaka Khan, som gjort sig själv odödlig med megahittar som ”I Feel For You” (i och för sig Princes låt) och ”I’m Every Woman” (numera en feministisk kampsång) i slutet av 70-, början av 80-talet.

Det är nog många med mig som bävar en smula för 80-talsikonens fysiska och sångliga status. Farhågor som ögonblickligen kommer på skam då hon äntrar scenen i en tajt, svart läderkreation och tar en hög ton, uppbackad av en förträfflig sextett och tre doasångerskor.

Äntligen låter ljudet som det ska: högt, klart, tungt, solitt. Det här är en järnlady, en rockmormor i stil med Tina Turner, som ser och verkar 20 år yngre än sin ålder (aldrig fråga en dam om hennes ålder!). Och en eloge ska Khan ha för att hon ibland går av scenen och låter bandet jamma loss i jazzrocksoulpopimpro, pust… Chaka Khan avslutar Rosendal Garden Party med en bang/er!

The post Rosendal Garden Party – en tredelad musikfestival first appeared on Opulens.

TEATER. Rikard Rehnbergh har sett ”Den långa flykten”, i regi av Alexander Mørk Eidem, och konstaterar att ”föreställningen är som klippt och skuren för en spännande matinéupplevelse”. Men noterar också att det finns ett tydligt anarkistiskt budskap.

Den långa flykten av Richard Adams
Regi: Alexander Mørk Eidem
Lista över medverkande hittas här.
Kulturhuset Stadsteatern

Det finns en nyckelreplik i Richard Adams antropomorfiska epos ”Den långa flykten” om en skock vildkaniner som flyr en relativt trygg (fastän hierarkisk) tillvaro för en desto osäkrare fast samtidigt fortlevnadsbar framtid. Det är kapten Järnek som säger den: ”Människan nöjer sig inte förrän hon har fördärvat jorden och utrotat alla djuren!” Osäkert om det står så ordagrant i boken men det sägs så i Kulturhuset Stadsteaterns inscenering.

”Den långa flykten” är inte direkt en franchiseserie men romanen (som är allt annat än lättläst eller barnvänlig) kom ut 1972 och den tecknade filmen (mycket sevärd och i stycken kongenial med romanen) sex år senare, en lång tv-serie à 39 avsnitt av samma regissör, Martin Rosen, kom kring millennieskiftet samt en uppföljare, ”Flykten från Efrafa”, år 2003 (som inte alls håller samma höga klass och stringens som originalet). Nu är alltså turen kommen till teaterscenen och Kulturhuset Stadsteatern, i Sverige, och det är inte helt fel.

Föreställningen, i Alexander Mørk Eidems regi, är som klippt och skuren ge en spännande matinéupplevelse till både barnbarn (från 9 år) samt mor- och farföräldrar. Inte en utpräglad musikal men ändock med mycket musik och många musikaliska (som i musikal) inslag, vilket väl blivit något av Mørk-Eidems signum; han har gjort det förr på Kulturhuset Stadsteaterns scen med Kiplings ”Djungelboken”, Dahls ”Häxorna” och Dumas ”De tre musketörerna”.

Förutom en fond med en ömsom gyllengul och intensivt brinnande sol (ren kärnenergi), ömsom blodröd och illavarslande måne står en pylon i centrum på scenen. I toppen av pylon sitter en batterist (Anna Lund) som går loss på trummorna under hela föreställningen. Trummorna ledsagar skeendet och ger det en ytterligare nerv (som om det behövdes). Osökt kommer jag att tänka på Antonio Sánchez’ solobatteri i Alejandro González Iñárritus mästerverk ”Birdman” från 2014.

Två mobila ramper verkar som övrig rekvisita. Ramperna fungerar än som berg och kullar, än som båt och brygga, än som hål och hålor. Lika sinn- som uppslagsrikt.

Kaninerna försöker (som kanske tur är) inte ens likna kaniner utan ser mest ut som ett kamouflagemålat gäng ur ”Mad Max”, ”Robin Hood” eller ”Hunger Games”. Störst (publik)triumfer firar Jörgen Thorssons fiskmås Kehaar som från sitt fågelsperspektiv hjälper kaninerna. Med styrlinor i en sittsele sveper Kehaar gång efter annan över publiken, skriar och skrockar i högan sky och ger barnen high five och släpper en och annan slemmig fisk ur sitt grepp.

I boken har Adams skapat ett nyspråk, eller snarare kaninspråk, Lapine, som klingar något litet som Orwells Newspeak (”1984”) eller Burgess Nadsat (”A Clockwork Orange”) men kanske allra mest om den arabiskadoftande vokabulären, sufiflirten och mystiken i Frank Herberts Duneserie. ”Den långa flykten” är späckad av andlighet och översinnlighet och ligger, också där, således helt rätt i tiden: 52 år senare.

Boken, och filmen, har en tydlig politisk prägel. En klassisk allegori. De med illvilligt uppsåt och patriarkalt herravälde (läs: gubbvälde) tillskansar sig makt genom förtryck, hierarki, angiveri, lydnad och kuvning. Det har Mørk-Eidem spunnit vidare på genom att likna befälskaninerna vid rigida militärer och de utbrytande kaninerna vid frihetstörstande flyktingar. Militarismen förstärks av att militären bär militärgröna stridshjälmar, vinröda bombarjackor och stålhättade kängor. Mot det ställs separatisternas frihetlighet, affinitet, anarkism, direkt aktion och dito demokrati. Och vilka tror du vinner till slut?!

The post ”Den långa flykten” ‒ spännande allegori med anarkistiskt budskap first appeared on Opulens.