AKADEMISKT. “Ett lexikon förklätt till löptext där varje sida drunknar i detaljer och knappologi”, skriver Jesper Nordström om Hannah Arendts “Om revolutionen” som nu kommit ut på svenska.

Om revolutionen av Hannah Arendt
Översättning: Henrik Gundenäs
Daidalos

Hannah Arendt är tveklöst den mest centrala 1900-talsfilosof som skrivit både kallt analytiskt och provocerande men ändå väl underbyggt om nazismen. Nu ges hennes “Om revolutionen” ut på svenska och det märks att den är skriven i början av 60-talet då kalla kriget var som kyligast. Något av ett halvt beställningsverk från amerikanskt universitet är det en begreppshistorik och försök till rundmålning och man undrar lite om det är CIA som sitter ängsligt i kulissen och för anteckningar vid hennes föreläsning i akt och mening att förstå revolutionen som hot och begrepp.

Om ni trodde detta var en bok för att få upp er på barrikaderna så tänk om och leta vidare. Detta är en torr, spränglärd genomlysning av ett begrepp som Arendt hävdar nästan alltid jämförs med franska revolutionen och det är kanske den mest intressanta passagen i denna rätt överlastade torra bok. En bok som är som en tankspridd professor vilken vankar framme vid katedern och staplar lärdomar på varandra: “och så det och det och det och det och…”

Hon förfäktar åsikten att omstörtningarna 1789 satt standarden så djupt att vi bara sett exempelvis 1848 eller Pariskommunarden 1871 som en fortsättning och missat dessa årtals specifika differentia. Det är en tankegång som påminner om samtiden då vi lite utslitet trött och enkelt säger “det är ett nytt 30-tal” så fort etniska motsättningar, ekonomiska nergångar och högerpopulism florerar.

Det är också enligt henne omöjligt att tala om revolution utan en linjär tidsuppfattning och hon lägger fram tesen att detta är kopplat till en kristen-eskatologisk kultur och går ända till romarriket för att visa att även övertag och statskupper där mer sågs som kontinuitet trots allt.

Problemet med den här boken, som jag ser det, är att den nästan är ett lexikon förklätt till löptext och varje sida drunknar i detaljer och knappologi. Nu menar jag definitivt inte att en politisk-teoretisk text skall vara en “medryckande härlig läsupplevelse” men boken saknar schwung och momentum. Jag sticker ut hakan och anser henne vara en ganska torr, stabbig stilist. Bäst tar man nästan till sig boken genom att öppna slumpmässigt och läsa än här än där och få en “ah var det sååå”-upplevelse men det kanske mer är ett tips om läsart än ett gott betyg.

The post Spränglärt om revolutionen first appeared on Opulens.