PROGRESSIV ROCK. I Ola Åstrands nyligen publicerade text i Opulens om Träd, Gräs och Stenar omnämns en artikel Peter Mosskin skrev för tidningen Musikens Makt 1973. Här återpubliceras den nu med Mosskins tillåtelse.

Peter Mosskin är en svensk författare och musiker som är uppvuxen i Stockholm men har bott stora delar av sitt liv på landsbygden. Peter har skrivit 29 böcker och gett ut tre skivor med sin grupp Gläns över sjö & strand. Passa även på att läsa Jens Unossons inlägg om progressiv rock.

Träd, Gräs och Stenar – en epok

Alla har väl sina minnen från 1967… Jag strosade en ljummen sommarkväll förbi ett studenthus i Polen och hörde Beatles ”All you need is love” flyta ut över gräs och buskar, som en varm klapp på kinden, som nånting man i alla fall trodde lite på. Eller Köpenhamn med alla sina sneda prång och sina duvor som kippade efter andan i den milda haschröken som gled ut från stereogrammofoner, undergroundtidningar, Mao-citat och långhåriga ivrigt diskuterande ungar. Det var också den hösten som lilla Lunds skivaffärer låg ett halvt, till ett, år före sortimentet i Paris. 1967 var det stora hippieåret. Och den amerikanska västkust-popen med sitt psykedeliska budskap satte spår t o m på omslagen till Bonniers höstböcker.

För ganska många som befann sig i mitten eller utkanten av allt detta, flöt musik, politik, droger, fri kärlek, undergroundtidningar jämsides. Som en vittfamnande, bred flod. Som en kultur. Och utifrån, i massmedia, talades det om tonårskultur eller ungdomskultur. Inifrån om undergrounden, den alternativa kulturen. Till skillnad från ”det etablerade samhället”. Och ett mycket starkt drag av ungdomskult: ”Lita inte på nån över 30”. Det var fint… vackert på något sätt. Som en dröm. Och ändå ledde vissa spår definitivt framåt.

Ett eget sound

Stockholm fick sin första, och kanske enda, psykedeliska klubb, Filips. Där spelade bland andra Hansson & Karlsson, Mecki Mark Men och Pärson Sound. Och samtidigt som det kommersiella svenska pophertigdömet med vördade utrikes-inspirerade ungherrar som Tages, Hounds med flera började få problem med lönsamheten, grydde nya berömdheter i det fladdrande skenet inne på Filips (om man ska ta i…) Men det var inte bara att berömdheterna bytte namn, Hansson & Karlsson började göra egen musik. Och inte bara att det stod svenska namn på skivetiketterna. Soundet var eget. Musiken var gjord här, även om obundenheten, friheten i harmonier och kombinationer hade mycket gemensamt med västkustpopen.

Nyss, 1966, var det något nytt när Bob Dylan hade gett ut en enda låt som var över 11 minuter: ”Sad Eyed Lady of The Lowlands”. Nu drog låtarna längre och längre ut på tiden. Inte minst därför att de nya grupperna mindre och mindre blev dansband. Top 20 och Radio Luxemburg försvann också allt längre ut till höger. Mecki Mark Men hade kanske inte ett så eget sound som Hansson & Karlsson, men bandet var i god internationell klass och är en av de få svenska grupper som gjort turnéer i USA. I Sverige var de bland annat förband åt Hendrix som – för att det kanske är lite intressant ändå – ett par gånger hoppade in på bas i Mecki Mark Men,

I Persson Sound var Bo Anders Persson en viktig beståndsdel, och i Mecki Mark Men fanns en trummis som hette Thomas Gartz. I Stockholm fanns en lirare som gett ut två diktsamlingar, jobbat med konst, var lärare på fotoskolan och hade skrivit en enorm artikel om Bob Dylan i Bonniers Litterära Magasin, som spelade saxofon och som hette Thomas Tidholm. De bägge Thomasarna bildade tillsammans med Bo Anders Persson på elgitarr, Torbjörn Abelli på bas, Arne Ericsson, cello, och Urban Yman fiol, popgruppen International Harvester.

Framåt sensommaren och hösten 1968 dök det upp något mycket spännande i Stockholm som kallades ”Good Luck Show”. En affisch med något slags motiv av sommar, eller skog, med människor på… några människor, eller om det var en strandkant med vatten, en unge… Och på affischen stod det: INTERNATIONAL HARVESTER. (Tacksamt namn, på landet, när det kom på tal: bönderna tänkte på traktorer och log… jag hörde musik och grinade gott.)

Åren då allt hände snabbt

Tyvärr känns det länge sen, dom där åren kring 1966, 1967 och 1968. Allt hände så snabbt… På Pistolteatern i Stockholm var det ”Good Luck Show” på måndagskvällarna. Lokalen var liten, mörk naturligtvis. Harvester, som dom redan kortats ner till i folkmun, stod vid en mörk vägg på en liten scen. Mitt emot dem lyste en grön hemlighetsfull skog från väggen. Solljuset silade ner, sparsamt, mellan stammarna, lyste till som guld i tallbarken, framför världar av björnmossa och rävsvansar. Mitt emellan bandet och stillbilderna som verkligen var stilla – kunde stå stilla i halvtimmar tills de helt oförklarligt byttes – på väggen mittemot de få teaterbänkarna i lokalen, rullade en film: en våg, åsar, några människor, långt, långt borta, i ett land som hette Sverige och som vilade okänt utanför Stockholm. (Var det inte redan sommaren därpå som allt fler började lifta hemma i Sverige?).

Mitt på golvet stod en gul hink med saft. Var bara att gå fram och ta sig en mugg. Och skrattade vi inte åt den ovanliga situationen att se oss– dessa långhåriga – med visst rykte att leva farligt, utanför samhället, i det dragiga baksuget av motorvägskorsningarna neråt Europa, se oss stega fram i Bob Dylanstövlar, med haschbiten i innerfickan till farfars gamla väst, vi som nyligen varit mods och givit upphov till militär beredskap på regementena ute i Solna, komma framklivande till en menlös hink saft. Ojj!…

Många motsägelser

Men det fanns många motsägelser. I augusti 1968 står slaget om Chicago, då amerikanska radikala studenter och andra bokstavligen slås ner när de demonstrerar mot det demokratiska partikonventet. Bara några månader innan har Martin Luther King och Robert Kennedy mördats. Majrevolutionen har blommat och förblött i Frankrike. Äggkastning har introducerats mot dollarambassadörer, tennismatchen mellan Rhodesia och Sverige har stoppats i Båstad, kårhusockupationen har gett feta rubriker i pressen. Och över allt faller Vietnamkrigets skugga.

”Sov gott Rose-Marie”, sjunger Harvester. Anna-Clara Tjerneld läser en egen saga. Vem som helst får låna instrumenten i pausen och spela. Plötsligt är fler och fler i bandet tillbaka. Gränsen mellan publik och band är suddig. En lång låt som bygger på rytmen i Ho Chi Minh, så som rytmen är när man går på gatan och skanderar, växer fram. Gränserna är flytande. Det är som om allt får plats. Precis som på A-sidan till International Harvesters LP, ”Sov Gott Rose-Marie”. Läs själv: Dies Irae (trad), I villande skogen (trad), There is no other place (Tidholm, Abelli), The runcorn report on Western progress (Persson), Statsministern (International Harvester), Ho Chi Minh (trad), It’s Only Love (Mick Jagger), Klockan är mycket nu (Georg Borgström) (- miljöprofessorn -), Ut till vänster (Tidholm), Sommarlåten (Abelli, Persson), Sov Gott Rose-Marie (Tidholm).

“Sommarlåten” ringer ut. Klingar. I Pistolteaterns mörka lokal. Från Himlaspelsscenen i Leksand en oförglömlig sommarkväll 1969. ”Sommarlåtens” vackra slinga ljuder över allt fler platser i Sverige. Vart jag än kommer finns det några långhåriga ungar som gnolar den. Och i den låten finns redan från börian allt det som skulle bli typiskt för Harvesters, och senare Träd, Gräs och Stenars, musik. De långa tonerna, upprepandet, upprepandet som just genom sitt upprepande får något nytt att växa fram. Men här finns också en motsättning. På första skivan är ”Sommarlåten” bara 2.45 minuter; kanske en tiondel av vad, låten brukar vara live. Det är trångt. Eller som man i början upplevde dem: det är tätt. Tät är musiken, växer och växer, en enda liten melodislinga blir till en tät djungel av ljud, övertoner, av musik, Det är tätt mellan idéerna: lite politik, lite miljö, mycket landet, flera media, lite spela själv. Och det blir trångt.

Det är också tätt mellan människorna på baksidan av första skivan, Där står dom uppradade barfota, i sandaler, med halsband, bjällror, mustascher, skägg och långt hår, barn och ungdomar. I gruppen av människor i och kring International Harvester finns före detta elever från Musikaliska Akademin, före detta studenttidningskolumnister, finns tecknare, fotografer, poeter, radiomakare, musiker, rebeller, drömmare, upptäckare,

Det är som drömmen om Gemenskap, Ett utopiskt välfungerande kollektiv, “All you need is love”. Innan de olika bitarna delat på sig och börjat gå sina egna vägar.

Träd, Gräs och Stenar bildas

När Harvesters andra LP, ”Hemåt”, kommer ut är bandet på väg att spricka, Thomas Tidholm som betytt väldigt mycket för idébredden lämnar. Och Urban Yman som spelat med dom flesta band i Stockholm inskränker sig ett tag till Gunder Hägg. Eller som dom själva föredrar att säga Harvester upplöses och Träd, Gräs och Stenar bildas. Instrumentuppsättningen inskränks.

I International Harvester var både instrumentrikedomen och antalet musikanter flytande: flöjter, småtrummor, mungigor, batteri, elbas, elgitarr, fiol, cello, saxofon… Liksom att killarnas flickor ibland spelade med, nynnade till.

I Träd, Gräs och Stenar blir det fyra instrument som bildar klangbasen: elgitarr, elbas, trummor och elpiano. Akustiska instrument som fiol och mungigor används oftare separat. Kanske beror det på att man måste vara fler än fyra för att sammansmälta elektrisk musik och akustisk folkton. Kanske hänger det samman med att dom vill dra fram folkmusiken ännu mer.

De plockar upp det trallande som finns inspelat med gamla jämtgubbar och andra norrländska halvt bortglömda kallkällor. Stötvis, i gungande storskogs-rytm, kommer trallandet genom högtalarna, någon i gruppen kanske petar i en fiol i bakgrunden. Fotstampet hörs ut genom mikrotonen och blandar sig med handklappningarna som växer i lokalen.

Träd, Gräs och Stenar jagar spelmän

Träd, Gräs och Stenar söker upp Tegenborg, en knotig gubbe i norra Uppland, om jag minns rätt, och spelar senare in hans vals på sin första LP (eller tredje; hur man nu vill räkna). Liksom de under sina turnéer runt landet jagar andra undanskuffade spelmän. Därför att de mitt inne i sin storstads-elektrifierade rock ändå dras till den akustiska folkmusiken. Och till sin glädje kunde bandet konstatera att deras musik fungerade både i storstäderna och på landet.

Det var något särskilt med International larvester/ Träd Gräs och Stenars konserter. Det tror jag både de som tyckte om, och inte tyckte om musiken måste hålla med om. Konserterna var ett slags seanser. Det fanns inga tydliga avgränsningar emellan låtarna. Musiken kom och gick. men växte hela tiden. Just upprepandet av en eller ett par slingor, entonigheten, rytmen, skapade efter en halvtimme eller timme en lyhördhet hos publiken för små, ytterligt små nyansväxlingar. Förändringen av ett taktslag, en tons tillkomst eller upphörande, kunde vara som ett nytt instrument, som en ny dimension.

Melodierna kommer ur ljudet

Men konserterna krävde då att man lyssnade. Och den typen av lyssnande var lika ovant och främmande som när man första gången hörde indisk musik. Framför allt med Träd, Gräs och Stenar kunde dessa seanskonserter nå enorma höjder. Både i musiken och i publikens inlevelse och förståelse. Delvis berodde detta nog på att tiden mognade från 1963 till 1970. Men Träd, Gräs och Stenar tog fasta just på den här sidan av Harvester. Hela den sammansmältning, eller kalla det lika gärna kollision, mellan Österland och Västerland som International Harvester stod för; de hade ju försökt gripa om så mycket. Harvester var som en bred provkarta. Träd, Gräs och Stenar renodlade och fördjupade. Tills man mot slutet hamnade i vad som väl blev en återvändsgränd. Amerikanen Terry Rileys musik var en viktig utgångspunkt för bandet. (Lyssna till exempel till ”A Rainbow In Curved Air”.)

Bandets musik var inte som schlagermusiken: melodier med ackompanjemang. Nej, ”det var melodier som kom ur ljudet”, som Bo Anders Persson formulerar det när jag ringer upp honom. Som i rockmusiken när den lutar åt Jimi Hendrix håll. Som i den psykedeliska musiken. Som i den indiska. Melodierna kommer ur ljudet. Med det följde att musiken på ett sätt alltid var annorlunda. ”Varje gång var musiken ny för oss. Varje gång unik”, säger Bo Anders. Och det var också det som gjorde det så svårt för bandet att göra skivor. Harvester/Träd, Gräs och Stenar var en live-grupp. Musiken skapades i ovanligt hög grad i spelögonblicket. Och konsertens helhet avgjordes av stundens möjligheter, tillsammans med filmerna, fotografierna och bandets mellansnack.

Träd, Gräs och Stenar centrerades kring tre ting

Mot slutet av 1970 och under 1971, när bandet för övrigt fick sin femte medlem Jakob Sjöholm på elgitarr, centrerades Träd, Gräs och Stenar kring tre ting: en till hälften orientalisk, till hälften svensk, folkmusikrock som nummer ett, landsbygden som livs- och kulturform som nummer två och den biodynamiskt odlade maten, den makrobiotiska maten som nummer tre. Sen fanns det underordnade satsningar som skivspelningar, spela-själv-idéer om att få med publiken… Även om satsningarna inte var mindre än att bandet i hög grad bidrog till att första Gärdet-festen blev av. Och deras spelningar upplevdes som något av den första festens höjdpunkter.

Träd, Gräs och Stenars första plattor

1971 flyttade Träd, Gräs och Stenar för långa perioder till Värmland. Bosatte sig i norra Klarälvsdalen, nära en slags biologisk filosof och trädgårdsmästare, Anders Björnsson, och började odla grönsaker tillsammans med honom. ”Det var vårt första praktiska politiska ställningstagande”, menar Bo Anders, ”ett ifrågasättande av auktoriteterna. En slags antiimperialistisk praktik”. Här smalnar den återvändsgränd som jag förut antydde.

Första Gärdet-festen var en stor musikalisk händelse, framför allt för att den satte fart på ett musikintresse som bara väntade på att få explodera. Träd, Gräs och Stenar var något av gammelpappa. De, Gunder Hägg och Pugh Rogefeldt stod för var sin strömning. Som naturligtvis flöt i varandra också. Men det är inte en slump att den lokal som Gärdes-gruppen så småningom fick av Stockholms stad blev en makrobiotisk restaurang, Fröet.

Samtidigt var det som om uppmärksamheten flyttade sig till allt det nya som var på väg. Redan hösten 1970 bubblade det av nya svenska popplattor. Då kom också den ”gröna” LP:n, Träd, Gräs och Stenars första egna. Som ett slags sammanfattning av bandet till och med Gärdet.

Först vårvintern 1972 kommer den andra plattan (eller nr 4), ”Rock för kropp och själ”. Och dit har jag svårt att följa med. Därför att det mesta som är kvar från den ganska komplicerade och breda undergroundkultur som International Harvester började i är menlösheter som denna: ”I ljuset av din dag, gör som du vill. I mörkret av din natt, gör som du vill. Alla måste ha sin mat mat, kom vi gör den tillsammans. Du är universums barn, ja det är vi allesammans.”

”Stockholms-flummarnas band”

Träd, Gräs och Stenar utvecklade sig alltmer till att bli ”Stockholms-flummarnas band”, som de själva uttryckte det. ”Stockholms-flummarna var den publik som var kvar”, säger Bo Anders mot slutet av telefonsamtalet. ”Och det fanns det som var positivt med dom. Flumgrupperna har hållit på en kultur, dom har värnat om sin pryl, bland annat med hjälp av oss… Samtidigt är flumgrupperna ett slags grädde som flyter omkring och deltar i en seglats på materiella villkor som är andras.”

Våren 1972 kom en live-skiva, ”Djungelns lag”, på egen etikett, TALL, denna gång, till skillnad från de andra fyra som getts ut av Silence. Och fram på sommaren upplöstes bandet sakta. Ville man få till det på slutet kunde man väl sagt att de föll offer för djungelns lag, Men det är nästan dåligt. Men man kan nog säga att Träd, Gräs och Stenar var en epok.

The post Om epoken Träd, Gräs och Stenar – 1973 first appeared on Opulens.

PROGRESSIV ROCK. Konstnären Ola Åstrand skriver ur ett personligt perspektiv om Träd, Gräs och Stenar, ett progressivt rockband som med tiden har blivit internationellt känt.

Passa även på att läsa Jens Unossons inlägg om progressiv rock!

Musikgruppen Träd, Gräs och Stenar var aktiva mellan 1968 och 1973. På Silence Records har det släppts en nyutgåva av bandets första album och det har aviserats att även bandets andra platta ska ges ut på nytt. Originalutgåvorna är inte bara svåra att få tag på utan också väldigt dyra att köpa, så det är uppskattat av bandets alla fans att de skivorna nu åter blir tillgängliga.

Upptäckten av Träd, Gräs och Stenar

Det första numret av den proggiga musiktidningen Musikens Makt gavs ut 1973. Jag var 14 år och drogs till allt som luktade flum och hippies. Två år tidigare hade jag lyckats övertala min moster att köpa ett nummer av den svenska undergroundtidningen Puss som jag såg i fönstret på den lilla tidningskiosken i Liljeholmens T-banestation.

Jag fick verkligen tjata, min moster röstade varken vänster eller gick i demonstrationståg, men det var ingen fråga om jag fick för jag skulle bara ha den.

I Musikens Makt skrev Peter Mosskin om ett band som kallade sig Träd, Gräs och Stenar. Han berättade om bandets historia och skrev om det ungdomsuppror och den psykedeliska musikstil som bandet varit en del av.

Bara bandets namn räckte för att få hela min tonåriga uppmärksamhet. Träd, Gräs och Stenar kallade sig först för International Harvester och bytte sedan namn till endast Harvester och sedan till Träd, Gräs och Stenar. De gav totalt ut sex plattor under den tiden som de existerade. Deras sista platta kom ut samma år som Mosskins artikel publicerades i Musikens Makt.

Mosskin som var tjugosju år när han skrev artikeln skriver att det som hade hänt fem år tidigare redan kändes långt borta. 1973 hade mycket förändrats; i det mer politiserade kulturklimatet ansågs Träd, Gräs och Stenar tillhöra ett förlegat hippieideal. Nu gällde i stället texter med tydliga vänsterpolitiska budskap framförda till musik, som mer påminde om det som låg på topplistorna än hur det låtit förut.

Träd, Gräs och Stenars musik var mycket mer lik jazzen. Deras musik var en upplevelsemusik som tog lång tid på sig att utvecklas och där ”melodierna uppstod ur ljuden”, som gitarristen Bo Anders Persson säger i Mosskins text.

Peter Mosskins artikel blev en magisk dörr och en skattkarta för mig, och jag hittade snart bandets alla skivor billigt. Jag förstod inte hur jag kunnat missa allt det som han skrev om. Min egen generations musik blev i stället punken, men jag ville spela psykedelisk musik hellre än att skrika om att det inte fanns någon framtid. Till och med när jag spelade med punkaren Stry Terrarie i bandet Blödarna så gjorde jag den psykedeliska låten ”Diggar ditt hål” (singel på Heartwork Records 1979).

Den psykedeliska återkomsten

Men när min gitarr blev stulen en bit in i det nya årtiondet så utbildade jag mig till konstnär i stället. 80-talet kom för min del att innebära tio år på konstskola och det årtiondet hade absolut sin egen romantik i form av vilda tyska målare från Berlin och en betydelsefull resa till New York 1986 innan den staden gentrifierades. Ja, när jag besökte New York fanns det fortfarande en överväldigande laglös kraft överallt i staden.1994 befann jag mig i San Francisco och gick på konsert med det amerikanska bandet Grateful Dead, som på många sätt var Träd, Gräs och Stenars amerikanska motsvarighet.

Grateful Dead var det verkliga hippiebandet som aldrig hade lagt av utan fortsatt och deras konserter hade med åren blivit en slags ”frizon” i ett amerikanskt samhälle som präglats av 80-talets högerpolitik. Deras konserter var forfarande vildvuxna hippiefester med långa utdragna låtar där ”melodierna uppstod ur ljuden”.

90-talet var på många sätt likt 60-talet och långt hår och psykedelisk musik kom tillbaka, techno och ecstasy drog unga människor till ravepartyn.

Träd, Gräs och Stenar och 90-talet

Senare samma årtionde så gjorde vi en konstutställning, ”Hjärtat sitter till vänster”, med svensk konst från 60- och 70-talet och reste runt i Sverige för att besöka konstnärer. Att Träd, Gräs och Stenar skulle ha ett eget kapitel i katalogen var självklart, och i samtal med Bo Anders Persson så föreslog han att han kunde göra musik till utställningen.

Det blev en lyckad utställning och musiken av Bo Anders var suggestiv som ett slags psykedeliskt demonstrationståg. Strax innan utställningens slut så genomförde vi en gratis-festival på baksidan av Göteborgs Konstmuseum med bland andra Träd, Gräs och Stenar, Hansson & Karlsson, Älgarnas Trädgård och flera andra band som haft sin storhetstid på 60-talet. Människor tog med sig mat och vin och satt på filtar framför scenen, precis som det varit på folkfesterna under 70-talet.

De följande åren efter vår utställning blev också en nytändning för svensk 60-talskonst och -musik. Träd, Gräs och Stenar fortsatte att spela igen och gav ut plattor med ny musik. I dag kallar sig gruppen enbart för Träden.

Dialog med Peter Mosskin

När Silence Records nu initierat återutgivning av skivor med Träd, Gräs och Stenar så letar jag upp Peter Mosskins artikel och jag hittar den instoppad i boken ”The encyclopedia of Swedish progressive music 1967-1979”, där både Träd, Gräs och Stenar och Blödarna är omskrivna.

När jag läser Mosskins text efter alla dessa år så tycker jag fortfarande om allt som tilltalade mig när det begav sig. Mosskin formulerar vad den gruppen stod för, i vilket sammanhang de verkade, och hur deras musik lät och jag känner att jag vill dela med mig av den. (Mosskins text hittar du här. Reds anm).

Hur tidigt i livet vet man vad man gillar? Hur mycket förändras man? Jag ska snart fylla 67 år och jag ser att Peter Mosskin är 80. Jag tar kontakt med honom och jag frågar honom om han har koll på hur stora Träd, Gräs och Stenar är internationellt i dag, och hur mycket deras skivor säljer över hela världen? Peter svarar att han hade kontakt med bandets legendariska trummis Thomas Mera Gartz fram till hans död 2012, och sporadisk kontakt med musikern och poeten Thomas Tidholm. Men han har inte följt bandet direkt.

Jag ber Peter att kommentera den text han skrev som 27-åring, och han svarar; ”Att plattorna kommer ut igen får tala för sig själv. Jag trodde länge att mitt eget band Gläns över sjö & strands tid var över, men skrev till och från nya låtar, så jag samlade ihop ett gäng musiker och gjorde en ny lp 2020. Vi spelar med långa mellanrum. Har skrivit om några gamla verser för att sångerna ska fortsätta funka. Men ”Är du lönsam lille vän” lever sitt eget liv och har passerat 200 000 lyssningar på Spotify.”

Träd, Gräs och Stenar på senare år

Det gjordes mycket originell svensk musik i skarven 60/70-tal och många av dessa band och skivor har återupptäckts både i Sverige och utomlands. International Harvesters och Harvesters skivor ”Sov Gott Rose-Marie” och ”Hemåt” är två fullpoängare och det är också Träd, Gräs och Stenars första skiva (som kallas ”den gröna skivan”).

Jag älskar dem fortfarande, och de gånger jag sett bandet på senare år har alla varit fantastiska upplevelser. Det ska bli väldigt intressant att åter lyssna på ”Rock för kropp och själ” när den återutges, för jag minns den som lite trött. Men där finns grymma spår som ”I Ljuset Av Din Dag” så den håller säkert också!

The post Träd, Gräs och Stenar – ett personligt perspektiv first appeared on Opulens.

MUSIK. Lars Thulin har tidigare skrivit i Opulens om musikens betydelse i våra liv. Här presenterar han ytterligare fem låtar som han ser som livsviktiga.

Livsviktiga låtar – men kanske med skämskudde

Låtar som berör är en källa med mycket att ösa ur. Mina tidigare besök där har uppskattats av läsare som hört av sig.  Så en bra bit in i höstterminen kommer en djupdykning till.

Här är ett knippe låtar som jag kanske borde skämmas för att gilla. Är de bara sentimentala? Eller beskriver de djupa känslor som finns inom oss alla?

En fördel med att bli gammal är att man kan strunta i om man framstår som töntig i somligas ögon. Det är  bara att ge sig hän och suga i sig känslorna som musiken väcker. Märk väl att det i den här krönikan främst är låttexterna jag fokuserar på. (Men det gäller dock inte femman, för den är verkligen en helhetsupplevelse.)

Kontroversiell låt i tolkning av Juice Newton

1. Angel of the Morning/Juice Newton 1967 Kompositör: Chip Taylor

Melodin är svepande, sentimental och medryckande. Det är omöjligt att inte sjunga med i refrängen. Men texten sticker ut eftersom den beskriver en kvinna som tagit för sig i sexuellt avseende. Morgonen efter inser att det bara blev ett one-night-stand och att hon inte kräver något av mannen. Han kan bara ”turn away”.

I ett USA, fullt av dubbelmoral och hyckleri blev det för mycket för vissa. Stjärnan Connie Francis vägrade sjunga den, för hon ansåg den moraliskt fel. Vissa radiostationer bannlyste låten av samma orsak.

Det förbjudna smakar ofta sötare än mycket annat, så moralpaniken var bästa marknadsföringen. Som bäst blev låten fyra på Billboard Hot 100. Låten blev mest känd med artisten Merleene Rush redan följande år, 1968. Här är country-stjärnan Juice Newtons fina version från 1981.

Är den här låten med Charlene ett pekoral?

2. I´ve never been to me/Charlene 1977 Kompositörer: Ron Miller/Kenneth Hirsch

Sliskigt pekoral, eller inte? Jag har inget svar, vet bara att låten träffar min själ. Texten är av det ovanligare slaget. Den handlar om en dam som levt ett jetset-liv, men nu ångrar bittert att hon inte blev en helt ordinär mamma. Så kanske är det moralpanikens USA som slår tillbaka och säger att kvinnor inte får leva livet. Eller bara ett nyktert konstaterande av att det finns risker med allt?

Amerikanska Charlene var en måttligt känd artist som trodde på sången, men den floppade helt 1977. Hon blev sur och lämnade branschen. En radio-DJ i Florida hittade skivan 1982 och började spela den. Det blev en succé. Skivbolaget Motown ville ge ut den på nytt och hittade till sist Charlene som gift sig, flyttat till London och jobbade i en godisbutik. Låten blev trea på Billboard Hot 100.

Moget och melankoliskt med Abba

3. When all is said and done/Abba 1981 Kompositörer: Benny Andersson/Björn Ulvaeus

Från Abbas sista studioalbum under deras aktiva tid, ”The Visitors”. Enligt mig deras bästa, men minst framgångsrika. Musiken påtagligt mogen, lite nedtonad, melankolisk.

På skivan finns bara en låt som blev en stor hit, ”One Of Us”. Texterna handlar genomgående om uppbrott, vilket vid denna tidpunkt var verklighet för kvartetten, professionellt och personligt.

Denna sång rör separationen mellan Benny och Anni-Frid, som sade att hon tryckte ut all sin sorg då hon sjöng låten. Låtlyriken är väldigt långt från ”When I kissed the Teacher” och ”Waterloo”. Texten handlar om ett förhållande som bara tagit slut och man är överens om det: allt är sagt och gjort, det finns inget mer att göra.

Anni-Frids röst passar utmärkt för låtens innebörd. Klar och tydlig som alltid men även med riv och svärta. Den går rakt in i mitt hjärta. Och självklart var det Abbornas kompis mästerregissören Lasse Hallström som stod bakom kameran.

En låt som är som en feelgoodnovell

4. Tie a yellow ribbon/Tony Orlando and Dawn 1973 Kompositörer: Irwin Levine/Russel Brown.

En banal och trallvänlig sak, melodin så enkel att den borde passa på förskolan. Men musiken utgör grunden för att berätta en feelgoodnovell. Den handlar om mannen som muckar från kåken efter tre år och då är osäker på om hans kvinna fortfarande älskar honom och vill ta honom tillbaka.

Om hon gör det ska hon binda ett gult band runt en gammal ek som den frigivne fången kommer att passera med bussen som far förbi hennes hus. Ser han inget band, kliver han inte av, utan åker vidare utan att skuldbelägga henne. Kanske kan det uppfattas som töntigt, men jag berörs av upplösningen varje gång jag hör låten.

Det gula bandet har för övrigt en speciell historisk betydelse i USA. På 1800-talet bar kvinnorna till män i kavalleriet ett gult band i håret som tecken på att de var upptagna, på så vis att de tänkte vara trogna sina män trots att dessa var förlagda långt hemifrån.

Powerballad av högsta klass med Jennifer Rush

5. Power of love/Jennifer Rush 1984 Text: Rush/Appelgate Musik: Günther Mende/Candy de Rouge

En tillspetsad men rätt träffande beskrivning av låten från slutet av 1984 löd så här: ”Det finns två sorters män i världen. De som älskar Jennifer Rush som vokalist och de som ännu inte hört henne sjunga ’Power of love’”.

Den blev en av de mest sålda singlarna året efter. Amerikanskan Jennifer Rush bodde i Västtyskland och låten är inspelad i München som stod för mycket musik de åren, främst disco.

Detta är dock powerballad av högsta klass. Rush skrev texten med kompisen Mary Susan Appelgate, också amerikanska i Tyskland.  För musiken stod två tyska producenter.

Låten har även framförts av andra, inte minst Celine Dion som gav den nytt liv tio år senare med en första plats på listorna i Australien, Kanada och USA. Megastjärnan Dion får dock ge sig här, låten tillhör för evigt Jennifer Rush. Hennes stämma tycks ha varit gjord för den. Eller tvärtom.

En kritiker beskrev hennes röst som omöjlig att kategorisera eftersom den är en blandning av folklore och något som liknar opera. Kombinationen gick hem och håller i hela tonregistret. De män som kan motstå den kärleksförklaring Jennifer ger är sannolikt lätträknade.

The post Känslosamma låtar ‒ Topp 5 first appeared on Opulens.

MUSIK. Vår krönikör Lars Thulin har en passion för musik. I början av året skrev han om låtar som varit livsviktiga. Nu avslutar Thulin vårterminen med att presentera ytterligare fem skivspår som ingår i hans livs soundtrack.

”The soundtrack of my life”

Min tidigare krönika om livsviktiga låtar väckte tankar hos flera läsare. De försäkrade att de börjat göra listor, men att det var svårt. Så mycket att välja mellan.

Visst är det så. Fast väldigt roligt. Därför, lite inspiration till er genom fem nya från mig. Det rör sig om de här kategorierna: sorg, känslor  och avsked. Låtarna finns i de inbäddade länkarna.

En låt som hjälpte i katastrofens skugga

1. Lodi/Creedence Clearwater Revival 1969

En höjdare från bandet alla trodde hade rötterna i amerikanska södern men i sjäva verket kom från Kalifornien. Låtarna satt som tuggummi i skallen på lyssnarna och texterna var ofta skildringar av ett USA bortom lyx och stora städer. Denna handlar om en trubadur som hamnar i håla, Lodi, och vill därifrån. En sorgsen låt som ångar av både melankoli och bjuder på lite tröst.

Den blev viktig för mig julhelgen 2004. Vi kom till Krabi i Thailand ett halvt dygn efter tsunamin och mötte ett drabbat samhälle. Vi ville åka därifrån tidigare än vår returbiljett gav oss rätt till. Men de plan som lyfte behövdes för skadade, så vi fick stanna. Jag hjälpte frivilligt och valhänt till i räddningsarbetet och upplevde saker jag inte vill minnas men aldrig kan glömma. Att somna på kvällarna var svårt. Märkligt nog fick just denna låt (inte texten i sig) mig att slappna av, liksom tvätta mina känslor. Tillsammans med Johnnie. Walker. Den flaskan behövdes.

Powerballadernas powerballad

2. You don´t have to say you love me/Dusty Springfield 1966

Låten är perfekt för styrdans. Inte sådan där intim där man hasar runt mest för att få klämma lite på varandra. Utan där man kan ta ut svängarna och svepas med av musiken. Kanske sjunga med i refrängen. Att göra det med en partner kan bli magi. Denna gamla hit försätter mig i en sorts förväntansfull feststämning. Jag kallar den powerballadernas powerballad.

Min favorit-mezzosopran Dusty Springfield hörde låten i italienskt original på en festival i San Remo och rördes till tårar, trots att hon inte fattade ett ord av texten. Hon köpte rättigheterna till låten, åkte hem till London och ordnade fram en smäktande känslomässig engelsk text som väl inte helt passar in i metoo-narrativet. Men det var nästan 60 år sedan så det är nog preskriberat.

En låt som gick på repeat i jukeboxen

3. Love Hurts/ Nazareth 1975

Militärtjänstgöringen, som de flesta män i min generation fick göra, beskrevs ofta som meningslös. Så var det inte för mig. Först blev jag förkrossad då jag som infödd stockholmare placerades på flyget i Norrbotten. Men jobbet där, befälen och kompisarna blev bättre än jag kunnat drömma om. Det blev elva huvudsakligen bra månader.

Den smöriga hårdrocksballaden ”Love Hurts” är för mig evigt förknippad med den tiden och ett kafé i Boden. I staden fanns en sjuksköterskeskola. Fyra av oss värnpliktiga gick ofta till fiket och träffade ett par av den skolans elever. Det blev inget amoröst mellan någon av oss, bara fin och givande vänskap under de månader året gick från bitande kyla och mörker till kvällar som vägrade bli nätter och då myggor blev våra ständiga följeslagare. En av flickorna var fixerad vid den här låten. Hon matade ständigt serveringens jukebox med enkronor för att höra den.

Låten som träffade som ett klubbslag

4. Father & Son/Cat Stevens 1970

Cat Stevens slog igenom på 60-talet med en fin röst och bra låtar. Och inte minst på grund av mörka lockar och sammetsögon som satte flickhjärtan i brand. Först föll jag för hans ”Morning has broken” med en sällsamt vacker melodi och text – en finstämd hyllning till naturen och livet, allt med religiösa undertoner.

Senare, då jag blev pappa, träffade mig hans ”Father & Son” som ett klubbslag när jag verkligen hörde och fattade texten. En uppgörelse mellan en ung man och hans pappa, där den äldres välvilja och försök att förmedla livsvisdom, av sonen bara ses som förtryck och en total oförmåga att fatta något överhuvudtaget.

Viktigast är textraden ”From the moment I could talk I was ordered to listen.” En påminnelse om att ett av de viktigaste jobben vi har – att förbereda den yngre generationen för livet – måste vara ett samspel. Samt det faktum att vi föds med två öron men bara en mun. Och att det gäller både föräldrar och barn.

Låten som fick mamma att upptäcka pop

5. Whiter Shade of Pale/Procol Harum 1967

En låt som jag förknippar med min mamma. Hon var kännare och älskare av klassisk musik. Och hade inte mycket till övers för den pop som jag lyssnade på i slutet av 60-talet.

Så hörde hon den här, där kompositörerna Gary Brooker, Keith Reid och Matthew Fisher hämtat inspiration från barocken och Bach.

– Men snälla nån Lars, det här är ju riktigt bra… Vad är det för något?

Efter det öppnade hon en del av sin musiksjäl för popen och tog då även Beatles till sitt hjärta. Jag blev imponerad av att hon kunde göra det.

När vi skulle välja musik till hennes begravning var det självklart att denna skulle spelas under defileringen. Men kantorn i Trons Kapell på Skogskyrkogården i Stockholm hade nog aldrig hört låten utan sannolikt gått igenom noterna tio minuter kvällen före begravningen.

Vid vandringen till kistan rann mina tårar. Inte främst för att min mor fått dö efter att länge och plågsamt ha tynat bort till en skugga av sig själv. Utan för att versionen av Procol Harums mästerverk var så urbota uselt framförd. Om bandet varit med i kapellet hade de också behövt näsdukar.

Låt mig till sist konstatera att man kan lära mycket av sina barnbarn. Bland annat hur skönt det är med sommarlov. Därför tar jag nu ett sådant och är tillbaka i Opulens i mitten av augusti. Tack för den här säsongen och så hoppas jag att vi hörs i höst igen!

Glad midsommar!

The post Fem låtar från livets soundtrack first appeared on Opulens.

MUSIK. Lars Thulin skriver i veckans krönika om hur betydelsefull musiken kan vara i våra liv. Här presenterar han fem låtar som han ser som livsviktiga.

Vilken låt har betytt mest för dig i ditt liv? Ofta får man frågan på fester som blivit sena och där någon styr musikanläggningen via Spotify och alla konstaterar att det mesta var bättre förr.

Samma frågor ställs på de nostalgitrådar på nätet som handlar om svunna decennier. Är frågan viktig? Jag tycker det. Dels för att historia är det som lär oss förstå samtiden och förutse framtiden. Men också i ett terapeutiskt syfte. När mitt liv går tungt brukar jag söka tröst i de gamla låtarna som innehåller goda, bitterljuva och mörka minnen. Genom att bottna i dem kan jag få perspektiv och sedan kraft att ta mig uppåt igen. Antar att jag inte är unik.

Här mina Topp-5. Ni kan höra dem via de inbäddade länkarna. Vilka är era låtar? Och varför?

A Hard Days Night / Beatles 1964

Våren 1964 gick jag och pappa på bio och såg Beatles långfilm Yeah, yeah, yeah (A Hard Days Night). Jag vet inte varför, pappa var ingen vän av pop. Kanske ville han försöka förstå ungdomskulturen och även att jag skulle få se det alla snackade om. En pappa-son-grej. Minns inte var min mamma och storasyster var den kvällen. Kanske gjorde de en mamma-dotter-grej.

Jag älskade filmen, pappa tyckte den var ”kul”. Året efter kom nästa Beatles-film, Help. Den var både bättre och roligare än den första. Fast den såg jag aldrig med min pappa. För han dog några månader innan den filmens premiär. Därför är låten ett både kärt och smärtande minne jag ibland behöver besöka.

 Befria Södern/ Text och musik skrevs av Huynh Minh Sieng. Svensk text skrevs av Ola Palmaer.

Jag är ett barn av 68-tiden och var 14 år gammal året som blev speciellt i vår samtidshistoria. Starten för en vänstervåg som ifrågasatte politik, samliv, utbildning och kultur. Barnen födda under babyboomen efter freden 1945 var vuxna och ställde krav på en värld som inte längre levde i världskrigets skugga. En katalysator var protesterna mot USA:s angreppskrig i Vietnam.

Detta engagerade mig starkt och i det kriget var det lätt att välja sida. Jag gick i många demonstrationståg till USA:s ambassad i Stockholm. Tillsammans med tusentals sjöng jag mig där hes till ”Befria Södern”, också kallad befrielserörelsen FNL:s nationalsång.

Nu minns jag den mest för att jag saknar liknande samlat engagemang bland dagens unga – det som var möjligt i en tid när inte nätet ständigt pockade på uppmärksamhet och där individualism, influencers och personlig lycka inte var prio ett.

Soul Sacrifice Santana 1969

Två år senare, 1970, bytte jag skola och bostadsort. Kunde lämna en del trist och utslitet bakom mig och komma in som oskrivet blad i ett sammanhang med bättre plugg och, mest betydelsefullt, nya kamrater i gymnasiet i trygga stockholmsförorten Kärrtorp.

Ett nytt liv låg framför mig och jag tog girigt chansen att fylla mitt blad. Åren blev lyckliga. Jag upptäckte mycket. En del lärde jag mig i skolbänken, men mest i kompisgänget, där jag även vågade närma mig det mest spännande – tjejer. Och förstås musiken, som var magnifik. Santanas första album, det med lejonet på konvolutet, snurrade ofta på skivspelare i min närhet. Pop, rock, afrikanskt och latinskt blandades under ledning av en gudabenådad gitarrist, Carlos Santana. Här har jag valt ut ”Soul Sacrifice” och videon från Woodstock-festivalen.

These Foolish Things/ Bryan Ferry 1973

Så blev jag vuxen, flyttade hemifrån och försörjde mig på studielån och deltidsjobb. Det gav livserfarenhet. Musiken följde med. Stereon var, efter sängen som jag byggt av spånplattor, viktigaste möbeln i min etta med mörk kokvrå.

Dags att lämna pubertala kärleksförhållanden och ta steget till något stadigt och vuxet. Det betydde starka känslor, besvikelser och tvivel på den egna personen. Fast på andra sidan – en mer mogen, insiktsfull och förmodligen bättre person.

Det som bäst får mig att minnas tiden är Bryan Ferrys ”These Foolish Things”. Låten beskriver minnen från ett kraschat förhållande. För detaljer finns alltid kvar. En kortvarig flickvän och jag spelade ständigt albumet med denna låt. Det blev vår musik. När det kraschat även för oss hade jag minnen kvar, precis som Ferry. Bitterljuvt så det räckte.

Last dance / Donna Summer 1978

En av discodrottningen Donna Summers stora hits, handlar om jobb. I slutet av 70-talet extraknäckte jag som discjockey. En del tror att det bara är att vända plattor, få gratis öl av klubbägaren samt en svans av beundrare. Så är det inte. Det är en krävande uppgift att få gästerna på bra humör, att de ska få sin musik och släppa loss. Betyget sätts utifrån trängseln på dansgolvet.

Mixen av låtar blev olika varje kväll, beroende på hur jag läste publiken. Men jag slutade alltid med samma låt – ”Last Dance”. Orsaken var att det är en bra danslåt efter långt intro (cirka en minut) och att texten och det brutala slutet gör klart att det verkligen är sista låten. Ingen kan tjata om en till. När jag hör den är känslan i dag lika skön som i DJ-båset för drygt 40 år sedan: där gick jag i mål, jobbet är slut och det blev väl inte så pjåkigt.

(För hardcore-Donna-fans: I Las Vegas 2011 var det sista gången hon framförde låten officiellt, knappt ett år innan lungcancern tog henne, 63 år ung. Den versionen är nästan bättre än originalet)

Skapa nu en egen Topp-5! Ni kommer inte att ångra er.

The post Lars Thulin: ”Låtarna som blev livsviktiga” first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Den här ”Veckans notblad” blir också det sista i serien. Här reflekterar Jesper Nordström över schlagerfenomenet och kulturella skillnader. Tidigare delar i serien hittas här.

När jag läser det här notbladet av den tyske schlagerkompositören Heino Gaze får jag inte riktigt ihop det. Det är copyright till höger och vänster. En för musiken, en för texten, en för översättningen.

En hårt bevakad bransch. Samtidigt var dessa schlagers så efemära, något som bara kom och gick.

Och här har översättningen gjorts helt fritt, så var det egentligen så hårdbevakat? I tyska originalet är det en kvinna som på grund av den bitterljuva kärleken inte står pall för lika mycket alkohol längre.

”Früher trank ich höchstens mal ‘nen Pfefferminzlikör,

und ein kleines Helles zu, du das war doch kein Malheur”

I det svenska folkhemmet som lämnat vadmal och granskog bakom sig och dessutom via motbok och Systembolag styrt upp Europas mest alkoholiserade befolkning passade det tydligen bättre med en välbyggd brunett som tappat aptiten. Att falla ner från hellyllepiedestalen. ”Tackar vet jag mjölk och mackor.”

Fast tyskarna var ju å andra sidan mästerliga på linda in sitt skåpsupande i andra ord. De har sina ”styrketårar” och ”färdknäppar” med jägaren och hunden och duffeln.”Yrseln” talades det tyst om, nej det här är för värmen och magen.

Schlagerdängan ”Egon” tolkades och spreds i alla hörn. Håller vi oss kvar i alkohol, barliv och kunna ta sig ett järn blir valet av sångerska Evelyn Künnecke.

Nej nu menar jag inte att hon var en person med riskbeteende med flaskan men hennes framtoning och arenor gled från typiskt helylle, kvillrande i stil med vår Alice Babs till en mer raspig röst som för tankarna till Lotte Lenya och Weimartidens rökiga cabaretlokaler. Sista levnadsåren var hon reguljärt återkommande på ”Oncle Pös”, en brunmurrig rock- och jazzklubb i Hamburg där det nog inte direkt var det väna ljuva hemmafruidealet som gick hem hos publiken. Det var för övrigt här som Udo Lindenberg & Das Panikorchester gjorde humoristiska lustmord på tradjazz.

Jag naglar mig fast vid det där med skillnaden i översättning lite till och grunnar på skillnaden mellan svenskt och kontinentalt uteliv. Här i Sverige – världens modernaste land – skulle vi nu vara så moderna så. Framåt, framåt! Nytt, nytt! 

Ena decenniet dansbana, nästa disco. Det är svårt att tänka sig vanliga unga vuxna i Sverige gå ner på puben för att höra någon bastant matrona sjunga örhängen. Ja, och varför fanns det inte svensk mat på svenska restauranger?

I ett Tyskland med trauma efter världskrig fanns det kanske mer marknad för det gammaldags sentimentalt tröstande allmängiltiga. Som den här låten.

The post Veckans notblad: Heino Gaze first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. I den här ”Veckans notblad” tar Jesper Nordström sig an en riktig kalkonfilm från 1935.

Det finns vissa filmer som bara går att stå ut med på distans, då kan man kan se dem som ”tidsdokument” och på det viset fånga upp tidsandan. Då saknas också den komplexitet som ger det nerv och ”skimmer”. Likt en övertydlig tavla med breda penselstreck blir det plakatkonst. Ur-exemplet är ju Staffan Hildebrands “G” som ville så mycket allvarligt så, men mest ger ett stort ironiskt garv i reaktion. För mig räddades den av att jag själv var syntare och sprang runt som lillgammal tonåring i rosa spencerkavaj och snedlugg. Nostalgin ligger i känslan av att ”det var ju då det var”.

Sedan har vi ju gu’bevars kalkonklassikern ”Lyftet” med Anders Lönnebo som räddas av sin släpiga gråa göteborgssocialism.

Men så har vi också den odrägliga ”Ungdom av i dag” från 1935 som ingen ironisk och/eller nostalgisk attityd kan rädda. Bara titeln alltså! Får den inte en att tänka på någon löjeväckande moralpanik från folkhemstiden? Eller den numera kultförklarade debatten om petting i ”Studio S”? I denna film har vi alla ingridienser som kan göra svensk pilsnerfilm så outhärdlig; det platta kvinnorporträttet av en neurotisk överklasstant som är besatt av klass, de evigt kvillrande ynglingarna, den stoiske mannen med vacker haka.

Ja, för att låna en liknelse från denna sfär; här finns inte Thor Modéens jovialiska cigarr, det är snarare en alltför söt  snabbt brinnande cigarill till jolmig punsch med stark risk för sockerchock.

Filmmakarna verkar inte heller haft stora anspråk, bland de notblad jag samlat är detta det minst påkostade. Tryckt på tunt papper och tjugo procent av bladet upptas av reklam. Genomkommersiellt kort sagt. Att ledmotivet till filmen ingår i serien ”Veckans notblad” skvallrar lite om att detta är högst efemärt. Nästa vecka, nästa schlager. Hör, släng, glöm!

Jag försöker akta mig för att bli som gamle filmkritikern Jan Aghed som kunde såga en familjematiné då han glömt ta av sig Kieslowski-glasögonen. Men tyvärr, ingen välvillig genreläsning kan rädda detta.

The post Veckans notblad: Ungdom av i dag ‒ 1935 first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. I den här ”Veckans notblad” berättar Jesper Nordström om Ernst Rolf och Vincent Scotto.

När slutade Frankrike vara franskt? Det vill säga när dog bilden av landet som romantiskt, bohemiskt och rödvinspimplande ut?

Några snapshots från landet idag: Den strukturella rasismen inom polisen som fick landet att explodera i kravaller.

Den enormt självförhärllgande arrogansen hos den parisiska intellektuella övre medelklassen. Den bigotta katolska småborgligheten i landsbygden. Den franska akademin som i sitt självförhärligande hade fått “de aderton” att framstå som en mysig läsecirkel i jämförelse. Ja det finns mycket som

visar på Frankrike som ett elitistiskt och smått fascistiskt samhälle.

Kanske måste vi ända tillbaks till Yves Montand och Maurice Chevallier för att fylla på bägaren av klassiskt franskt joie de vivre. Eller som här ända tillbaka till Vincent Scotto som i Sverige främst tolkades av Ernst Rolf. När det gäller Ernst Rolf var det knappast dock något bohemeri med bokföring i vänstra kavajfickan, han var en väloljad musikindustri med eget förlag och vass managment och han fick också ett och annat syrligt nålstick av konkurrenten Karl Gerhard.

Ta nu ett djupt andetag för jag ger mig ut på övertolkningens tunna is. Se först på “Mitt lilla svärmeri”. Det är norske Per Krogh som gjort omslaget.

Mest känd som konstnär med offentlig utsmyckning är han som sig bör förenklingens mästare och som en akvarellist låter han papprets vithet vara en ”färg” och klarar sig med blått och svart. Det är 1914 och första världskriget ses mest som något övergående som väl är slut om en vecka.

Charmören med monokel och vit halsduk känns fortfarande lämpligt i ett tidevarv med framtidshopp.

Så väldigt annorlunda är då litografin på nothäftet från 1946. En annan sorts kärlek; den såriga tröstande ömhetstörstande.

Världen befinner sig i nolläge och bilden av den mer mogna djupa kärleken landar nog bättre i en värld där cigariller, punch och flamboyanta halsdukar klingar falskt. Nå, skall man vara petig är låten äldre än 1946 och handlar om de hemlösa hur de tyr sig tillvarandra, men när om inte efter ett förödande världskrig skulle det passa bättre att nylansera sådan musik?

The post Veckans notblad: Ernst Rolf och Vincent Scotto first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. I den här ”Veckans notblad” berättar Jesper Nordström om Hans Albers, en artist som var ett stort namn i Nazityskland. Tidigare publicerade notblad hittas här.

Det går knappast att förhålla sig politiskt neutral till något överhuvudtaget som skapades under nazi-eran i Tyskland. Vi har såklart hela det gamla musikarvet med namn som Wagner och Bruckner som togs upp i syfte att främja Tysklands ära och höja nationens kulturella status, men även mer märkliga genuina nyskapelser som tingspelen, en skum slags platonsk teater skapad för att visa upp eviga värden. Bra tyska sådana såklart.

En av de röda trådarna i Thomas Manns tänkande under amerikaexilen var att framhäva dubbelheten i det nazistiska Tyskland. Å ena sidan fanns en robust teknologiskt framåtsyftande riktning, å andra sidan fanns också en nostalgisk, reaktionär och småskalig tendens.

I ena andetaget stänger man Bauhaus, i det andra låter man stålrörsmöbler representera landet på en internationell möbelmässa.

Så kommer då Hans Albers med sin ståtliga längd, sitt stenansikte och sina tokblå ögon. Som ett skolboksexempel på det ariska idealet. Ett ideal som ju blir löjligt när man tänker på den kraxande kråkan Hitler, den hålögde Goebbels och isterbuken Göring.

Hans Albers håller sig hal och neutral politiskt men i sin roll som jovialisk dragspelare på en kneipe blir han till varm eskapism när de flesta inser hur kriget håller på att utvecklas. Någon renodlad propagagandafilm à la Leni Riefenstahls produktioner medverkar han inte i. Det närmaste han kommer är rollen i ”Münchhausen”, en äventyrsfilm i färg beställd av Goebbels för gjuta nytt mod i folk när utgången av slaget om Stalingrad blivit alltför känd. Hans tirad i ramberättelsen om vad en sann människa är doftar svärmisk vetenskapskritisk antiintellektualism i sann kraft durch freude-anda.

Så blev även en lättsam matinéfilm ett propagandaverktyg i totalitarismens tjänst.

Så blev det då 1945 och Albers stod torrskodd rent ekonomiskt.

Han klarade sig också bra i de allierades rannsakningar och avnazifieringsprojekt.

Fast marknaden för tyska skådespelare var nu milt sagt marginell. Han var en skådespelare som i sin karriär närmast var en trestegsraket. Först charmör i hög hatt och med vit halsduk, en symbol för den sorts urbana elegans och dekadens som nazisterna avskydde. Sedan ironiskt nog arketypisk tysk med dragspel i varm patriotisk anda. Därefter i karriärens sista fas började han rollbesättas som gammal, vis och faderlig, närmast i samma anda som Morgan Freeman.

Hans slängiga, släpiga, inte alltid så tonsäkra röst säger något om hans historia som helhet. Albers gled lite väl oproblematiskt genom en av världshistoriens mörkaste epoker.

The post Veckans notblad: Hans Albers first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. I dag fortsätter Jesper Nordström att berätta om olika fynd från antikvariat och loppmarknader. Den här ”Veckans notblad” handlar om olika versioner av en känd amerikansk sång.

När det amerikanska inbördeskriget slutade uppstod spontant en sångskatt som ville bjuda på värme, framtidshopp och sötma. Även inom den klassiska musiken var detta själva sentimentet, att nu var det dags att vända blad och gå vidare. USA konsoliderades som modern stat och inom den klassiska musiken blev Dvoraks ”Symfoni nr 9 – Från nya världen” likt vår Jussi Björlings ”Sverige”; en alternativ nationalsång.

Den senromantiska stilen i orkestral musik där man ofta känner att det dags att hoppa på ett ånglok eller en luftballong för en resa genom ett mäktigt landskap passade sig synnerligen väl för en nation där rörelse och framåtsyftande var grundkänslan.

1898 skrevs så ”On the banks of the Wabash” av Paul Dresser och här rör vi oss i en annan sorts övergångstid; inspelning av musik. Visst fanns fonografrullarna men de var inte direkt lämpade för musik med sitt burkiga ljud. Upphovsrätten var luddig och hade många kryphål och i mellankrigstiden slet sig visan och landade i Skandinavien i två rätt skilda varianter. Hur stor betydelse denna musik har i den amerikanska folksjälen bevisas väl av att första inspelningen på stenkaka finns i kongressbiblioteket i Washington.

Som Malmöbo har jag ett halvt öra mot den danska debatten och medialandskapet och då och då poppar tanken upp om att ”de där präktiga svenskarna ska inte komma här och snacka, de var ju inte ens med i andra världskriget”.

Det är en skillnad som visar sig tydligt i hur den här patriotiska visan från USA sedan omtolkades.

I Danmark sjöngs den in främst av Bror Kalle med titeln ”Skamlingsbanken” och nu får vi bli torra och anlägga ett historiskt perspektiv. Skamlingsbanken är en stenhöjd som är väldigt omhuldad i vårt grannland där ett berg på 147 meter faktiskt kan kallas Himmelsberget.

Här har monument rests och sprängts om vartannat under kriget i Sydjylland och Holstein.

I Köpenhamn har en hel skiv- och radiobutik bevarats där sådana här patriotiska örhängen såldes under disk bortom tyskarnas blick och nu är ett slags fönstermuseum för den danska motståndsrörelsen

Vi krigsbefriande svenskar har inte några sådana samlingsplatser och tur är väl det, speciellt då Skamlingbanken närmast blev en kultplats för nynazister. I Sverige frodades i stället en mer generell nostalgi och sentimentalitet. Det fungerade ju som eskapism i ett oroligt Europa när Harry Brandelius sjöng ”när som sädesfälten böja sig för vinden”. Först nu kanske ni vet vad det är för sång? Den förekommer ju också i form av mer eller mindre burdusa snapsvisevarianter.

Tillbaka till källan. I USA har ”On the banks of the Wabash” numera fått en ny betydelsförskjutning. Den spelas ofta i testosteronstinna idrottssammanhang och det är en nationalism som inte bara handlar om amerikanska flaggan utan där även banderoller med ”Q” och ”Maga” syns i folkhavet.

Det är lite tillspetsat en patriotism som numera inte bara är för USA utan lika mycket mot Washington.

The post Veckans notblad: ”Barndomshemmet” first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Idag inleder vi en ny serie med Jesper Nordström. I ”Veckans notblad” kommer Jesper att presentera olika fynd från antikvariat och loppmarknader. Först ut är ett notblad med Thor Modéen.

Thor Modéens filmer utspelades ofta i lantlig miljö och det är så typiskt. Från Åsa-Nisse till Edvard Persson var kritiken mot det urbaniserade så tydlig i svenska underhållningsfilmer.

Persson stod i den skånska myllan och sjöng om att han ville ha ”en gräbba go’ och gla’ / som ej var från Malmö sta’” och Modéens humor byggde ofta på samma kvicka lustigkurrerepliker som Groucho Marx levererade, denna mästare i att riva ner det pretentiösa från marmorpiedestalen.

Det är därför helt rätt att detta Modéen-notblad i min samling är det mest färgstarka glada.

En sol och en måne som gungar.

Det rör sig om “När solen går ner går månen opp” med musik av Harald Mortensen och text av Nils-Georg. En Thor Modéen-schlager ur Folkets Hus Nyårsrevy 1929. Utgivet av Nils-Georgs Musikförlag i Stockholm.

Inga konstnärliga lyriska ”svåra” grepp här inte. Man är nästan frestad att klottra till en cigarr och monokel.

Fast även om Modéens filmer så ofta utspelade sig i skärgården, på pensionat, på alla de sorters miljöer som inte direkt kan kallas urbana så var han sannerligen inte främmande för Stockholms fröjder. En legendar i kroglivet och vad vi nu skulle kalla en early adopter. När Sveriges – ja kanske världens – första kinesiska restaurang öppnade i Stockholm var han såklart där och insisterade på att få lära sig äta med pinnar.

Denna glupska aptit på livet tog såklart ut sin rätt och han lämnade jordelivet i förtid på grund av en kombination av övervikt och alkohol. Han blev bara 52 år. Ett märkligt faktum beträffande en kulturperson som närmast blev allas mysgubbe, ett slags riks-morfar som med sin pondus närmast framstod som en evig 70-åring.

The post Veckans notblad: En schlager med Thor Modéen first appeared on Opulens.

SYMFONI.  Jesper Nordström tar sig an Bruckners sjunde symfoni. Ett verk som Ivo Homqvist skrivit om tidigare här.

När det gäller de stora hörnstenarna inom klassisk musik vågar jag lova att ni kan nynna en melodi om jag nämner namn som Bach, Beethoven eller Mozart. Det är som den tidigare eran inom konstmusik har den slående svidande melodin som raison d’être.

Sedan händer något under 1800-talet. Det glider mot det mer svårt atonala, och min ”hit men inte längre” gräns går vid Mahler. Javisst, någon viktigpetter kommer väl dragandes med Camille Saint-Saëns eller annan melodiös redan då anakronistisk musik för att skjuta min tes i sank.

Så har vi då Anton Bruckners symfonier som märkligt nog består av melodier, melodier, och åter melodier men ändå inte fastnar på det där sättet som Mozarts toner nästan kan bränna sig in i hjärnan som någon sommarplåga i stil med ”Boten Anna”.

Det är märkligt men jag kan ta fram min mastodont-cd-box och spela något och hela tiden slås av att hur nytt och ohört det hela framstår som.

Som att följa en bäck som går över i en å som går över i en flod i en lång vandring med skinnryggsäck och stav i gammal stil.

Den sjunde symfonin har jag även i en tjeckisk lp-box på Supraphon, inköpt helt enkelt på grund av att omslaget fint skildrar musiken. Långt ifrån Deutsche Grammophons stelt högtidliga konvolut bejakar bilden den friskhet och naturlyrik som är som mest tydlig i hans sjunde symfoni. Det är hans hemland Österrike som glider förbi med mäktiga mörkgröna berg och lyrisk edelweiss om vartannat.

Med det sagt blev Bruckner utmärkt lämplig för nazisternas mytbildning. Bruckner och Hitlers levnadsbana är slående lika. Båda födda under förhållandevis fattiga förhållanden, båda mer eller mindre hårt kämpande kulturmän i Wien där såklart den bittre dilettanten Adolf kunde hitta en idol på samma vis som den arbetslöse gruvarbetaren i Kentucky kunde drömma om vara en vulgär fastighetshaj på Manhattan.

Men låt det vara sagt en gång för alla: Bruckners koppling till Tredje riket är något han postumt lagts till last. Till skillnad från hans lärofader Wagner med sin antisemitism och sina forngermanska myter och stundtals kristet eskatologiska tankegods var Bruckner först främst och sist kompositör och inte ideolog. Hans symfonier nämns ofta som formellt, inommusikaliskt nyskapande och det tyvärr är något som går förbi en glad gröngöling som jag.

Ja, jag sa glad gröngöling, för jag kände att när jag började läsa en torr, djup avhandling om detta stycke slogs jag snabbt av känslan att ”nej jag vill inte låta det flytta upp i hjärnan och bli analyserat ”.

Den svärmiska känslan och det stora ödesmättade lämpar sig inte direkt för djupa pannveck, speciellt inte adagiosatsen. Det är väl den känslan som gjorde att den tyska folkradion spelade det både när förlusten av Stalingrad och Hitlers självmord var ett faktum. Det visar mest på att starkt suggestiv musik låter sig kapas till vilka mörka tankesystem som helst, så ruska av er det och njut av kanske tidernas mest hjärtknipanade symfonipassage.

The post Veckans vax: Bruckner first appeared on Opulens.