RETRO. Jesper Nordström inleder året med att uppmärksamma en bortglömd genre.

Vi måste prata om turkisk skogshuggardisco nu. Det är en sorgligt bortglömd kulturform. En minst lika viktig hörnsten i samhället som Mjölbys Porslinsrävsmuseum. Låt oss studera texten så vi kommer kulturyttringen riktigt in på livet.

Första stroferna kommer här. För att se resten får ni klicka här! 

“Down in the forest, near a village

Lived the man called ‘Nick The Chopper’
Chopping woods his game and making money
Caring no for trees, he blindly chops on

Never to be married, he never washes

He never went to school,
Nick the chopper
Chopping woods his game and gettin money
He doesn’t care for life
even for a friend now.

He’s a dirty old man Nick the chopper

He’s a dirty old man Nick the chopper
We are gonna kill you, Nick the chopper
Stundle you with branches
Nick the chopper.”

Känner vi inte den riktigt tjo-å-tjimmiga frejdigheten i det? Att det här är något som hade passat på “Allsång på skansen”? Låten hör ni här!

Baris Manco – mannen bakom detta mästerverk – hade en sällan skådad särställning inom turkiskt musik- och nöjesliv och verkar ha excellerat i snart sagt alla genrer; musik, frågesport, barnprogram. Boende en tid i Frankrike där han spelade ganska konventionell beat-pop blev han sedermera en förgrundsgestalt i genren “anatolian rock” där mellanösterns folkmusikinstrument och helt annan stämning integrerades i västlig rock och pop.

Som om inte detta var nog lärde han sig teckenspråk för att hörselskadade barn skulle kunna få egna program i etern och var med i såpoperor med musikinslag, något vi svenska sällan ser men som i likhet med Bollywood i Indien är vanligt i Turkiet.

Så var det ju också detta med hans hårfagra inte helt oattraktiva framtoning. Hans tidiga bortgång resulterade i en begravning värdig en omtyckt statsman och föranledde trafikkaos och en omfattande landssorg.

Ibland saknar jag sådan flamboyans i vårt eget mellanmjölksland.

The post Veckans vax: Turkisk skogshuggardisco first appeared on Opulens.

VINYL. Cocteau Twins var en skotsk alternativ pop/rockgrupp bildad 1979. Jesper Nordström plockar fram en John Peel-session från -83 och förklarar varför den trumfar allt annat gruppen gjort.

Den engelska radiomannen John Peel var närmast ett vinylens skyddshelgon. Han gick aldrig över till cd-formatet när det var ett allenarådande medium i det tidiga 90-talet. Det var fråga om en genuin övertygelse och inte något slags poserande hipsterattityd. På frågan om varför eftersom cd:n ju “…reduces surface noise” gav han det geniala svaret “because life itself has surface noise.”

Hans skivsamling var enorm och omfattade vid hans bortgång 2004 över 100 000 titlar. I vissa fall var det fråga om helt unika exemplar.

Lovande band på väg att slå igenom bjöds in till hans studiosessioner och det innebar ofta ett mer intimt och småskaligt sound, ibland en rå mer ursprunglig variant av en låt som inte underkastats studioteknik eller klåfingriga producenter.

Sådant läcker ibland ut på mer eller mindre officiella utgåvor som i detta fallet: Cocteau Twins “Night must fall”.

Det är en svart neutral etikett och ett enkelt tvåfärgat omslag som talar sitt tydliga språk om att här är fråga om en inofficiell press.

Närmare bestämt en bootleg från John Peels radio sessions 1983. 

Det är en utgåva från 1988 som nu stigit en del i samlarvärde.

Den skriver närmast om musikhistorien; det här är manglande, karg shoegazerrock knappt tio år innan My Bloody Valentine gick och gjorde sig till kungar av genren.

Jag föredrar klart detta framför den väg Cocteau Twins tog sedan med blåfluffig synthrock med mycket, alltför mycket, vridande på studions kontrollrattar.

Här är det BBC:s trånga lilla livearena som det handlar om och inspelat mer rakt på och bara rätt in i bandspelaren och sedan utsmusslat av någon ljudtekniker.

Lyssna på dem här i “Hearsay Please”. 

Här har vi alltså det råa ljudet av Cocteau Twins innan de blev till ett slags indievariant av Enya.

The post Veckans vax: Cocteau Twins first appeared on Opulens.

SKIVSAMLARE. Jesper Nordström går igenom sin skivsamling och dammar av ett album med den tyska gruppen Mad Max.

Jag ägnade en försvarlig tid att räkna och katalogisera mina skivor. Hur många skivor kunde det egentligen röra sig om? Antalet visade sig vara 1 723. Va? tänkte jag, etttusensjuhundratjugotre! Snabbt gjorde jag det insnöat nördiga tankeexperimentet att multiplicera detta med 48 minuter, ett slags övre gräns för hur mycket musik som går in. Och så gjorde jag en beräkning till med en 40 timmars arbetsvecka inslängd i ekvationen.

Hisnande nog kom jag på att jag har musik för mer än ett års heltidslyssnande. Mycket av det jag har är dock skivor köpta i bulk i stil med att man förväntas ta allt eller inget i en skivback på någon garageloppis.

Jag tröstar mig med att det finns en galning i Brasilien som har sex miljoner skivor och nu har en digitaliserare från något nationellt ljud- och kulturarkiv springande hos sig.

Ja, detta var bakgrunden till den lilla överraskningen att jag faktiskt bara äger en enda skiva i kategorin hårdrock. Med tanke på min grava germanofili är den parodiskt nog också tysk.

Det rör sig om gruppen Mad Max och deras självbetitlade första album från 1982 som utkom på skivbolaget Roof Music.

Om Mad Max kan förtäljas att bandet bildades i Münster och var aktivt från 1982 till 1989. Men så kom det ett combackalbum tio år senare. Därefter har de utkommit med en rad album, senast i år med “Wings of Time”, på bolaget Rock of Angels.

För mig har hårdrock på sin höjd varit adrenalinhöjande bruksmusik. På med hörlurarna och vrid upp “Ace of Spades” med Motörhead när två prokrastinerade påsar tvätt skall stånkas ner i källaren en knallsvart novembermorgon.

Så kanske lyssnar jag den på Mad Max på fel sätt, van som jag är vid att luta mig tillbaka i den grönmurriga fåtöljen. Jag känner mig som en sur bister tillsynslärare som bockar av i ett protokoll.

Först den svängiga boogierocken som väl hade passat i en pubkällare med några pilsner. Check.

Sedan balladen med den grabbigt misogyna texten. Check.

Därpå ett spår med lite gitarrekvilibrism….

Jag måste göra en parafras på Göran Palms berömda dikt “Havet” :

Jag sitter framför den.
Där är hårdrocken.
Jag lyssnar på den.
Hårdrocken. Jaha.
Det är som på högstadiediscot.

Men så kommer den då till sist, nästan undangömd på B-sidan, ”Wheel of Fortune”, låten som motiverar den här skivans plats i min samling.

Mer lågmäld, artrockig, krautig. Mer pretto helt enkelt, rakt ut sagt. Men det är den enda låten jag spelar två gånger innan skivan ställs tillbaka i en av de mera undanskymda backarna där “osorterat övrigt” förvaras.

The post Veckans vax: Tysk hårdrock från 80-talet first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström begrundar Hollywoods kvinnoideal, behovet av eskapism och reflekterar speciellt över fenomenet Ethel Smith.

Under förbudstiden i USA blev filmerna som mest depraverade. Den kriminella, sexualiserade och farliga femme fatale-gestalten dök upp som en ny kvinnotyp. Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. Kan man inte ta ett lagligt järn på krogen kan man kittla reptilhjärnan på bio med våld och sexualitet.

Men sedan kom The Hays code eller “the code” som den vardagligt kallas, en moralkod som innebar att ett fyrkantigt censursystem infördes i Hollywood med syftet att ta bort allt som ansågs omoraliskt.

Kvar blev ett slags klassisk helyllekvinna som liksom vår pilsnerfilmsdrottning Sickan Carlsson bara var glad, glad och glad. Herregud, kunde hon bara sluta kvillra och visa lite nerv någon gång!?

Men mänsklighetens sätt att hitta kryphål i lagar är lika evig som beundransvärd och censurlagarna statuerade att en myckenhet av naken hud bara var tillåtet om det ingick i handlingen.

Så just därför förlade man “handlingen” till en swimmingpool och lät Esther Williams med sina schyssta spiror simma sig hela vägen in i de straighta männens hjärtan.

Det påminner om det victorianska 1800-talet där kvinnliga harpspelare hade dispens för kortärmade klänningar, eftersom tyget då inte riskerade fastna i strängarna, och således fick herrar i publiken att fingra lite extra på monokeln vid åsynen av exponerad hud.

Med tiden kom andra världskriget och ärkereaktionären Walt Disney såg möjligheten till att lansera sockersöt eskapism som flykt undan krigets rädslor.

Det är här hammond-drottningen Ethel Smith kommer in i bilden. Långt före “Roger Rabbit” var hon en verklig gestalt i en animerad värld.

Här kan du höra och se Ethel Smith spela “Blame it on The Samba” i Disneyfilmen “Three Caballeros” som färdigställdes under andra världskrigets slutskede.

Hon spelade och spelade och spelade men oftast mera fort än bra.

En hurtfrisk glädjemusiker som frenetiskt ville dölja vilket tillstånd världen befann sig i? Nej jag skall vara snäll. Det var mest som svartklädd gymnasist jag absolut alltid skulle punktera och riva ner glädjeyttringar med cynism. Faktum är att jag i min skivsamling har Ethel Smiths “Souvenir album” som släpptes i originalpress 1947 på Decca och bland annat innehåller hitlåten “Tico-Tico”.

Men jag kan säga så här lite torrt diplomatiskt: det är just inte en skiva jag spelar. Den står i den där backen jag vagt funderar på ta med till en loppis. Samtidigt vet jag innerst inne att det aldrig kommer att ske. Det där är skivsamlandets både tjusning och förbannelse, att allt på något vis kan vara kulturhistoriskt intressant. Och därmed värt att spara med andra ord.

The post Veckans vax: Orgeldrottningen Ethel Smith first appeared on Opulens.

DANSBANDSMUSIK. Jesper Nordström inleder Opulenshösten med att plocka fram en gammal dansbandsskiva med Sten Carlsson & Salta Mandlar. Vi får också en kort introduktion till fenomenet “svenska dansband”.

Svenska dansband är en världsunik företeelse, inte tu tal om annat. I Facebookgruppen “Ugly Record Covers” är det en egen storögt “älskad” kategori och att det var så spektakulära gräsliga kläder var en skatteteknisk finess; om man kunde bevisa att kläderna bara var för scenbruk och inte bars till vardags så var det möjligt att göra avdrag för arbetskläder. Så vad göra? Skaffa sig så spektakulära fula kläder att ingen vettig människa skulle gå på stan med sådana plagg eller använda dessa någon annanstans än på scen.

Därav följde att det mest framgångsrika dansbandet “Vikingarna” var först med imageändringen från ”fåniga” scenkläder till seriösa sobra smokingar som bekostades utan trix med deklarationen. “Vi kan betala ur egen ficka” var budskapet.

Men hela dansbandgenren får en också att undra om vad det egentligen gick ut på att spela i ett sådant band? Ville man uttrycka något djupare eller var det mest en kul grej att åka runt och lira och vara framgångsrik med det? Inte för att det alltid måste finnas en motsättning däremellan.

När folkparkernas guldålder var på fallrepet och fick konkurrens av discomusiken gällde det att vinna eller försvinna och dansant musik med hjärta och smärta kunde finna en väg framåt medan många beat-band – Beatleskopior i långa rader – la ner verksamheten.

Mitt i allt detta tumult och denna ovan beskrivna övergångstid är Sten Carlsson och Salta Mandlar lite av en främmande fågel i de flesta läger, en gränsgångare kanske till och med. För det första: ingen enhetlig klädsel. För det andra: en viss självironisk humorattityd inom en genre vars utövare märkligt nog verkat missa att dansbandsmusiken ofta var en driftkucku. Lägg därtill den rätt charmiga amatörismen runt det hela. Hustrun till en av bandmedlemmarna utgör hela pr-avdelningen och till hennes vanliga hyreslägenhetsadress kunde man skicka pengar i kuvert i utbyte mot planscher och klistermärken. Därigenom erbjöds fansen att bli en “äkta salt mandel”.

Jag hoppar gärna över att säga något om det rent musikaliska men noterar att det här var det första lp-albumet med ett svenskt dansband där en minimoog letat sig in som instrument. Ett djärvt drag i en annars rätt förutsägbar och konservativ genre.

Lyssna här på låten ”Min lediga dag” från albumet ”Vår lediga dag” från 1976.

The post Veckans vax: Sten Carlsson & Salta Mandlar first appeared on Opulens.

RETRO. Övergången mellan Joy Division och New Order är en utgångspunkt för att fundera kring detta om mognad och att gå vidare, skriver Jesper Nordström.

“Visst gör det ont när knoppar brister”,  skrev Karin Boye. Visst gör det ont när husgudar faller skrev jag nu. Som rödvinspimplande svartklädd yngling på gymnasiet och några år in på universitetet så var det säkert som amen i kyrkan att man skulle avguda Joy Division och romantisera om Ian Curtis självmord.

Han hann inte ens komma med i “Club 27”, den krets av kulturfolk som just dött i denna ålder. “In a lonely place” är avgjort deras mest pubertalt deppiga låt och den figurerar på både en av deras singlar och hos New Order, som de blev efter Ians bortgång.

När det gäller de här två gruppernas skivomslag så är det en historia om stram anonym formgivning som till slut fick till och med skivhandlarna i London att reagera och protestera mot hur svårt det blev att handha det, och såklart blev provokationen att det blev ännu mer lågmält, till slut ett konvolut i form av en 5.2″ diskett, om nån nu kommer ihåg det lagringsmediet från stenåldern.

Det var någon form av ekorre/nörd/komplettist i mig som ändå köpte båda singlarna, de med katalognummer Fac 23 och Fac 33. Ja, vad ska jag säga? Det är något vissa inte förstår, att liksom köpa mer än en eftersom de hör ihop.

Men om jag nu får dra något slags intellektualiserad efterhandskonstruktion kring detta trots allt så är dessa två alster den tydligaste övergången. De visar hur bandet utvecklades till ett slags universitetsångest i stället, soundet av vuxna män i skjortor, kanske skrynkliga sådana men likväl skjortor. Jag har alltid känt att New Order var bandet som både i sound och attityd förebådade britpopen, tesörplande slynglar som i alla fall övervägde att söka in på universitetet.

Kanske är min syn på dem färgad av att jag var ung vuxen i Lund på 90-talet och klamrar mig fast vid att jag i alla fall varit del i en cool musiktrend en gång i livet. Jag var för ung för att vara syntare på 80-talet.

Eller rakt på sak sagt, det var mamma som bestämde vilka kläder som jag fick ha. Så här har ni någon lam ursäkt för att skivmässigt ha snöat in på den enda musikgenre som var cool när jag var ung vuxen och inte som nu är en person som tycker att musiken är för hög på puben, har begynnande ledvärk och faktiskt följt med mormor på bilbingo vid i alla fall ett tillfälle.

En skivsamling som utvecklat sig över lång tid är inte bara en samling musik; den är som ett fotoalbum över epoker i ens liv och övergången mellan Joy Division och New Order är en utgångspunkt så god som någon för att fundera kring detta om mognad och att gå vidare.

The post Veckans vax: Joy Division och New Order first appeared on Opulens.

VINYL. Torsdag och dags för ärtor och punsch och ett möte med en man som på sin tid satt i Svenska Akademien. Jesper Nordström dammar av en talskiva med en uppburen poet och författare som hade sina rötter i Skåne.

En dag mellan gymnasiet och universitetet när jag fortfarande var hemmaboende föreslogs det att vi skulle åka och se på Oderljunga Lanthandelsmuseum. Lillgammal och detaljinriktad som jag var redan då lät det i mina öron som ett helt okej projekt.

Vi åkte även förbi författaren och poeten Artur Lundkvists födelsehus; ett ganska dystert mossbelupet hus som det inte gjorts mycket musealt av.

Oderljunga är också den mest granskogsdeppigaste delen av Skåne, långt ut på osäkra vägar med grönt i mitten och helt skilt från kollektivtrafik. Det lär dröja innan art directors och hippa krögare från Stockholm invaderar detta hörn av södern.

Hösten därefter var det dags för litteraturvetenskap i Lund och jag tyckte nog att Artur Lundkvists författarskap var lite väl yvigt och bullrigt. Att han borde ha putsat och strukit ner sina texter en smula.

Samtidigt tänkte jag att är man född och uppvuxen i en obygd som Oderljunga har man nog mycket att leva ikapp och då ligger det nära till hands att överkompensera.

Det är väl ingen hemlighet att han i Svenska Akademien var rätt bullrig och dominerande. Fast här framstår han mer som en sådan där klurig gubbe i skogen som Lasse Holmqvist var ute och intervjuade med skakig handkamera, ett förfarande som då sågs som fräckt och nyskapande.

Nå, den här lp:n står där lite pliktskyldigt i skivbacken då det inte finns något av Artur Lundkvist i bokhyllan.

Jag får väl försöka uppskatta det genom några genomspelningar till. Du kan själv göra ett försök här!

The post Veckans vax: Poeten Artur Lundkvist first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström skriver om ett favoritband från 80-talet – I Start Counting.

Ett av mina absoluta favoritsyntband från 1980-talet är sorgligt bortglömda och tillika gravt kufiska. Jag talar om I Start Counting. Jo, de heter så. De släppte bara två fullängdare och sedan förlorade de tyvärr all särart under namnet Komputer där de snällt sagt i alla fall lyckas plagiera Kraftwerk bra.

Anledningen till min kärlek är att de vågade hålla sig ifrån att hoppa på den förutsägbara Depeche Mode vågen och bara bli ytterligare ett engelskt syntband. Hos dem finns en mer skranglig organisk ljudbild som inte är det vanliga – oktavbas och trallvänliga melodier

Samt att de hade leklustan att ta upp andra genrer och låtar, som när de gjorde cover på westernlåten “Rawhide”.

Sedan är det det här med deras texter som jag som man kan relatera till i backspegeln, Framför allt och påfallande ofta handlar det om lite försagda geeky ynglingar vars raggfraser och uppvaktning i den luttrade mogna backspegeln framstår som lika lönlösa som vetenskapsteori i en antivaxxgrupp på Facebook.

Som här på singelsläppet “Million Headed Monster” från albumet Fused.

“You could steal my records and not laugh at my jokes. I can promise you the earth“.

Lite befriande charmigt 1989 när Depeche Mode verkade ha gått in i ett totalt mörker med ångest, psykisk ohälsa, droger och var och varannan låt verkade handla om bdsm.

Mer underfundigt och komplext kort sagt. Lyssna nu på deras “Million headed monster“!

The post Veckans vax: Bortglömt syntband first appeared on Opulens.

RETRO. Jesper Nordström går en loppisrunda och kommer hem med en mystisk platta från kommunisttidens Rumänien. Med en av landets största stjärnor visar det sig.

En klar tendens när jag rotar bland skivloppisar är att ju mer brunmurrigt och anonymt mystiskt från kommunistländer desto större chans att jag slår till. Ibland är det inte musiken utan historien man får inblick i som är det mest intressanta. Skivor kan vara en lika intressant ingång till att läsa mer om en era.

Så förhåller det sig t ex med den här mystiska sjutummaren (som ska spelas upp på 33 varv) i anonym plastpåse från Rumänien.

Väl hemma börjar detektivarbetet och det visar sig vara sångerskan Irina Loghin som var så populär att hon blev förbjuden att uppträda offentligt och i TV.

Elena Ceaușescu var helt enkelt avundsjuk på hennes skönhet och populäritet och kände sig hotad som landets “first lady”.

Jag har alltid varit svag för folkmusik från Östeuropa men har likväl inte läst särskilt mycket om den genren och kan därför näppeligen skilja på de olika ländernas traditioner. Men en sak om dess historia är jag övertygad om. Eftersom genrer som rock och pop var så hårt reglerade så hade folkmusiken en mycket starkare ställning bakom järnridån än i Västeuropa.

Paret Ceaușescu mötte som bekant sitt öde 1989 men Irina Loghin lever fortfarande och kanske typiskt nog som frontfigur i ett högerkonservativt parti som ogillar EU och globalism och hon ses ofta iförd färgstarka folkdräkter i offentligheten. Det är ju också en aspekt av att företräda ett lands äldre tradition och musik.

The post Veckans vax: Mystisk sjutummare från Rumänien first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Dagens vykort kommer från Leipzig.

En av få intressemässiga beröringspunkter som jag har med min mor är loppmarknader. Då går vi i gång med yvigt snack om teknik och stil och värden och raljerarar lite von oben om hur fula vissa objekt kan vara.

Jag hittade en gång en kaffekopp från DDR och med kännarens blick och sedvanlig brist på diplomati hasplade min mor ur sig att “det ser man ju att det är från öst, koppen är inte rund och örat har ju ingen greppvänlighet… ja eh, förlåt, men fin design.”

Jo det är ju just det med design och teknik från det Tyskland som fanns bakom järnridån, de försökte så mycket men nådde inte riktigt fram alltid. Det är ett förhållande som är grunden till den lite ironiska hipsterattityden till föremålen från DDR.

Eller ska vi kalla det “Cliff Barnes-syndromet”, efter den ständiga losern och tvåan i Dallas, mannen som ju ändå hade sina lyckade ögonblick.

Om jag tillåts ytterligare en avstickare i tanken så finns det en playlist med bara tvåor och treor på Billboardlistan som är väl så intressanta just på grund av att de inte är så lättköpta och uppenbara hits.

Nå till vykortet då, som vid närmare efterforskning visar sig föreställa varuhuset “Konsument” i dåvarande östtyska Leipzig där koppen jag nämnde salufördes på 60- och 70-talet.

Från 1909 till 1945 var föregångaren ett typiskt tungt sirligt sekelskifteshus med lyxutbud. Leipzig som så många andra tyska städer drabbades hårt av bombningar. Under en lång tid var det därför en märklig blandning av rivningskåkar och provisorisk betong och armeringsjärn. Det finns även ett tidigt exempel på den socialistiska planekonomin, det förra varuhuset tvånginlöstes efter Sachsiska folkomröstningen 1946 om “Lagen om överlämnande av företag som ägs av krigsbrottslingar och nazister så att det blir folkets egendom”. Den här sortens exproprieringar ledde till ett slags entreprenöriell braindrain och bidrog därmed till den snabba återhämtningen i väst.

Nå, nu var det ju staten mer än folket som tog över och 1965 bjöd man in smyckesdesignern och skulptören Harry Müller att utforma fasaden och det är invigningsåret vi ser, med en flock pigga Trabanter som rusar fram. Såklart med rysk text också så att det framgick hur Kremls vakande öga visste vad som pågick.

The post Tyska vykort: Leipzig, DDR first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Dagens vykort kommer från Düsseldorf och postades 1954.

“Tidigt tyskt 50-tal: Halva hus, nakna brandväggar och vardagsrum med glaciärsprickor från stucktaken till parkettgolven. På vinden tvångsinhysta östflyktingar som talade en annan tyska. Lukten av bonvax i trapphusen och kroken med tidningspapper på toaletten. Hysteriska utbrott bakom lykta dörrar, rådlösa gamla och faderslösa barn vars mödrar prostituerade sig på barer och framför skyltfönster. Halvtrasiga affärsgator där ljusen tänts och varulagren fylldes på medan män med stumpar till ben fastsurrade på hemgjorda rullbrädor kryssade sig fram med en näve vykort uppsträckt mot de förbipasserande, ’Hjälp en krigsskadad’“.

Så beskrev Synnöve Clason sin bild av efterkrigstidens Tyskland.

En mer naiv oskyldig bild ges på vykortet här över Königsallé i Düsseldorf.

“Kära Sture. Idag har jag besökt en automobilfabrik och varit i Hagen som ligger en bra bit från Düsseldorf. I kväll är jag bjuden till ett nygift par där jag skall äta Abendbrot”

Vilken automobilfabrik det är vet vi inte, men det skulle mycket väl kunna vara DKW som efter att stora delar av fabriken lidit av tvångsinlösen av Östtyskland startade upp i Ruhrområdet. Vi ser en av deras modeller vid bron på vykortet.

Men tillbaka till vykortstexten som utstrålar en viss ömsint idyll och tillförsikt.

Ett ungt par som vågat ta steget till giftermål och bjuder in till vad som egentligen översätts till supé.

Men den bokstavliga översättningen “aftonbröd” är så mycket mer passande ett ord med närmast arkaisk biblisk klang som tecknar en scen där enda vägen är fram.

Kortet är daterat 1954 och ligger då så att säga inklämt mellan två händelser med intern koppling. 1953 dog Stalin och i det tumult som uppstod, och den förhoppning om en viss uppmjukning av den sovjetiska politiken som fanns, så 1955 lyckades förbundskansler Konrad Adenauer förhandla fram frisläppandet av de sista cirka femtontusen tyska krigsfångar som fortfarande satt i Sovjetunionen.

För det unga paret kanske det innebar ett återseende med en förlorad far.

Oavsett om man vet allt detta bakom eller inte utstrålar vykortet den försiktiga stolthet som finns även på de där lite sorglustiga vykorten från Sveriges alla idrottshallar och stadshotell som man tyckte var värda att fotografera. Det är därför det här vykortet är min favorit i samlingen trots att det måste sägas vara det fulaste.

The post Tyska vykort: Düsseldorf, 1954 first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström gör en intressant jämförelse mellan jazz och elektronisk musik. Duon Perrey & Kingsley tycks utgöra en fusion av begreppen.

Jazzen gjorde en vandring från rännsten till finrum. Från New Orleans danspalats och bordeller till luftkonditionerade akustiskt korrekta konsertsalar. I stort sett togs detta steg när Dizzy Gillespie och Charlie Parker gjorde jazzen till “sitta-ner-och-lyssna-musik” i stället för något att dansa till.

Den elektroniska musiken gjorde närmast exakt en motsatt resa.Det började med tyska allvarsmän à la Karlheinz Stockhausen som i Darmstadt satt och var sammanbitna teoretiska humorbefriade och klippte i rullband och bygde egna ringmodulatorer, och så utvecklades det hela i en lång kedja till rave, eller rejv, som blivit en försvenskning av ordet. Fast i duon Perrey & Kingsley möts dessa motgående rörelser lite. Två herrar som verkade omedvetna om hur deras framtoning som laboratoriemän i vit rock krockade med trams-å-flams-musiken. Det resulterade i det stilbildande albumet från 1966: “The In Sound from Way Out! (Vanguard)”. Om någon tycker att titel och omslagsdesignen verkar bekant så kan det bero på att Beastie Boys snodde både skivtiteln och omslagskonceptet till sin samlingsplatta med instrumentala spår när denna sammanställdes 1996.

Perrey & Kingsley skapade det slags musik som på skivsamlarspråk kallas “novelty”, närmast ploj eller “nyhetens behag” och det är verkligen inte något jag mäktar lyssna på i alltför stora doser. Den står som en musikhistorisk kuriositet mellan Jean-Michel Jarre och Tangerine Dream.

Det finns en chans att om du är 70-talist eller av ännu äldre årsmodell redan omedvetet hört duons musik. Magnus, Brasse och Eva använde den till små ljudeffekter i det populära barnprogrammet “Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Bakom järnridån passade den till de otaliga dockfilmer och animationer som nådde oss via SVT som hade som policy att importera barnprogram från öst och inte från USA. Av de två var det Jean-Jaques Perrey som mest trivdes i rampljuset och visste att förvalta sitt pund. När sådan här easylistening fick ett uppsving igen på 90-talet turnerade han ensam med musiken som nyhipp gubbe och stod för soundtracket till cocktailpartyn igen. Lyssna på duons “Swan’s splashdown” här!

The post Veckans vax: Perrey & Kingsley first appeared on Opulens.