ROMAN. ”Boken heter ju ‘Descartes dotter’ men skulle lite gärna kunna heta Descartes irrationalitet,” skriver Jesper Nordström, som läst Magnus Florins aktuella roman, med uppenbar behållning.

Descartes dotter av Magnus Florin
Albert Bonniers Förlag

När jag läst någon av Magnus Florins böcker så har alltid ett slags klåda, en irritation infunnit sig beträffande hur man skall karaktärisera den litteratur han skapar. Hur sätta en etikett? Så kom det då en bild till mig mellan Nescafé och Facebookbläddrandet i vardagens blaskighet; hans böcker är som att hitta ett museum som inte nämns i de stora reseguiderna och som ligger i gränslandet mellan konst, kuriosa och teknik.

Det är med andra ord inte Louvren i Paris, men inte heller kannibalmuseet i Önneköp. Tänk er de där samlingarna som finns med mässingsklockor, någon fjäderdriven mekanik som tyst tickar på i en slags diskret sirlighet. Här uppstår ofta det positivt konfunderade i gränszonen mellan det sakligt vetenskapliga och den världssyn som ges vid handen. Samlingen av tidmätare och navigationsinstrument runt nollmeridianen i Greenwich är ett utmärkt exempel på vad jag vill komma åt, ”här ser vi en liten brun låda med tre vred som sades kunna förklara hela solsystemet.”

Nu kulminerar Florin i detta avseende med sin nya roman, ”Descartes dotter”, där huvudfiguren är ingen mindre än René Descartes, den västerländska tänkare som alla känner igen med sitt ”cogito, ergo sum”.Man behöver inte känna till Descartes tänkande i detalj för att uppleva detta lilla knarriga kammarspel till roman, men det kan hjälpa att känna till att han själv närmast blev svaret skyldig inför frågan om var själen och kroppen möts i hans metafysik. Visst, han sa det var tallkottkörteln men det kan lika gärna varit ett snabbt framhasplat svar när han blev trängd i frågeställningen av Drottning Kristina.

Här i fiktiv variant är han på väg med skepp mot sin tjänstgöring som just ett slags hovfilosof i Stockholm och det slutna rummet som ett skepp innebär blir ju anledning till konflikt och dramatik. Men det är fråga om en lågmäld och lite krypande dramatik. I ena scenen diskuterar han Guds beskaffenhet med kaptenen. I nästa scen spelar han en runda kägla på däck och tar ett bloss på kritpipan med mannarna, som börjar bli lite irriterade på den världsfrånvända ömfotingen.

Så var det ju det där med hans koffert och det är svårt att säga något om den utan att förstöra läsningens mer oväntade överraskningsmoment. Men låt mig säga så här; kanske har Magnus Florin här velat ge ett slags gestalning åt sprickorna i Descartes tänkande och också ingjutit en mild slags galenskap som visar på mänsklighet

I alla fall jag hade länge den missuppfattningen att västerlandets stora vetenskapare på 1600-talet levde i ett slags upphöjd lyx på ett slott och bara tänkte och skrev. Sanningen är väl snarare tvärtom, de hade umbäranden livet igenom och jagades av kyrkan och av de ständiga krigen som pågick… Boken heter ju ”Descartes dotter” men skulle lite gärna kunna heta Descartes irrationalitet. Galenskap vore för mycket sagt, snarare är det fråga om Descartes mänsklighet bakom det systematiska och rationella tänkande han uppvisade.

The post Florin gestaltar sprickorna i Descartes tänkande first appeared on Opulens.

FILOSOFI. Finns vi till för att vi tänker eller är det så att vi tänker för att vi finns till? Det är en central frågeställning i den här texten av Gunnar Lundin.

Descartes “Cogito, ergo sum“, Jag tänker, alltså finns jag till, är det som banat väg för vetenskap, upplysning, teknologi och det stora framsteget. Som konsekvens börjar vi nu hylla AI och hoppas på robotar i hemtjänsten. Heidegger vänder på Descartes: “Jag är, alltså tänker jag”. Det ger människan en plats i naturen, som hon också är en del av. Den platsen var nästan övergiven. Pandemin påminner oss om att den finns. Heidegger ska läsas med urskiljning, och just här urskiljer jag något viktigt. Men ontologin fick Sartre att dra slutsatsen att vi är oreserverat fria att välja våra liv – på räkenskapens dag, som inte finns, är livet summan av våra handlingar. Det är Descartes som existentialist. För Heidegger var det ett felslut. Det betyder inte att vi är ofria. Men vår frihet ser annorlunda ut.

Ett sätt att förstå vårt misstag är att läsa Karen Blixens “Den afrikanska farmen”. Här skildrar hon de upplysta framstegsrovgiriga kolonisatörernas möten med kikuyer, massaier, och muslimska somaliska boskapsskötare. Vad hon kom att känna i mötet med naturfolken liknar hon vid vad Columbus kände när han upptäckte Amerika. Och deras ättlingar dukar nu under för de rika ländernas klimatförstöring. I utvecklingsländerna dör på grund av coronarestriktionerna lika många av svält och bristsjukdomar som av viruset i framstegets länder.

Jag delar upplysningens tro på förnuftet. Voltaire, Rousseau. Och det är förnuftet som säger mig att Heideggers vändning av Descartes är avgörande för hur det kommer att gå.

The post Descartes, Heidegger och tänkandet first appeared on Opulens.

GENREÖVERSKRIDANDE. “Den här diktsamlingen förbryllar mig genom att verka vilja stå på så många ben och vara så mycket att den inte blir till så mycket alls.” Jesper Nordström om Durs Grünbeins Om snön.

Om snön av Durs Grünbein
Översättning av Ulrika Wallenström
Ersatz förlag 2018

Durs Grünbein debuterade på 80-talet i dåvarande Östtyskland, då med en milt satirisk, lakonisk poesi om ett politiskt system vars ohållbarbet och tröstlöshet blev alltmer uppenbar.

”På väg till eller från jobbet det kan väl kvitta”är en av radarna som bränt sig fast hos mig. Sedan, när muren föll, tog den tyska litteraturen en vänding som kan föra tankarna till den direkta efterkrigstiden såtillvida att den ofta gestaltade ett slags nollägetillvaro.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och Grünbein verkar ha lämnat det politiska samtidsdiktandet.

Den till svenska nyligen översatta Om snön är verkligen inte samtida, utan skriven i ett slags milt vitstig och stundtals burlesk stil och – håll i er – alexandrin som versmått. I alla fall enligt egen utsago, men det är en vers som haltar och har en del roande nödrim. Men inte nog med det: boken handlar om ingen mindre är René Descartes liv. Eller handlar och handlar, det är ju fiktion, eller är det poesi eller, eh  … ”genreöverskridande essä”?

Grünbein verkar vilja skriva en essä över hela 1600-talet med Descartes som något slags seklets inkarnation och kronologisk ledstång, och har man läst idéhistoria och kan grunderna i Cartesius metafysik är det en mysig och bildningsputtrig text.

Den här diktsamlingen förbryllar mig genom att verka vilja stå på så många ben och vara så mycket att den inte blir till så mycket alls. Lite 1600-talspastisch, lite postmodernt genreexperiment, lite lättsam introduktion till Descartes, men det kittlar mer min lundensiska överliggarhjärna än träffar i magen eller hjärtat.

Märkligt nog räddar författaren boken en smula genom att i ett förklarande efterord ta udden av det hela och låta textens pretentioner lösas upp i dimmor.

Att läsa det här är som gå på något museum med pilligt konsthantverk och erkänna inför sig själv att ”ja, det var ju finurligt och lite lustigt hopkommet” för att sekunden efter leta efter ett rum där den riktiga och relevanta konsten finns. Som att ha sett på makramé eller knyppling för att sedan få ett sug efter … tja, installationer?

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Förbryllande dikt om Descartes first appeared on Opulens.

ESSÄ. Att objektivera tänkandet – och detta oavsett vilken kraft vi tillskriver tänkandet i vår förståelse av världen – är ett sätt att bryta ner tankars abstrakta väsen till något hanterbart. Till något begripligt. Om nu tänkandet kan göras fullt ut begripligt. Ett tillvägagångssätt för att förverkliga ett sådant ambitiöst projekt är att lyfta fram det som ännu inte är annekterat av tanken; det som inte har blivit tänkt.

Vi imponeras över det vi har tänkt fram. Frukten av alla våra ansträngningar. Resultatet av all möda och tid som vi har lagt ner för att tänka det vi tänkte. Nämnas bör dock att var gång en tanke erövrar ett nytt ”tankefält” inträder förmodligen en mättnad. Och inte sällan förblindas vi av ”segern” över det som har blivit erövrat. För segern har ett pris, och det priset heter bortträngningen; att tränga bort det som inte får störa segerns fest. Och vad är det som stör? Det är misstanken om att vi borde ha gjort en ytterligare distinktion i vårt ”hyllade” tänkande. En ytterligare nyans borde ha uppmärksammats. En ytterligare motbild borde ha släppts in i vårt analytiskt tillrättalagda tänkande. Eller varför inte nämna en berikande tillfällighet eller rent av ett omvälvande ”misstag” som vi ovetande stängde ute. Om man nu var så ovetande.

Det vill säga: Man måste vara vaksam. Det är viktigt att ta till sig det som störde. Att reflektera över det som sköts undan och sattes i ett slags mentalt vilorum. Att uppmärksamma och välkomna det som rubbade och försköt det som man så ängsligt inte ville skulle rubbas och förskjutas. Man kan också tala om att ta sig förbi ett slags motstånd i form av bekvämlighet i ens tänkande. Det som hindrade oss att tänka vidare. Det som fick tankegångarnas rörlighet och associationsrikedom att stelna. Och lätt är det att glömma bort att tvivlet utgör motorn i allt tänkande; misstanken om att något inte stämmer och därmed underminerar den övertygelse som får tanken att göra halt.

Allt handlar om att utvidga sin kunskap; att utöka sanningsanspråken. Men man ska inte låta sig bedras av ”nya” kunskapsinsikter – de som inte sällan endast är halvt tänkta – då dessa kan hindra en i tänkandet. Den engelske filosofen John Locke var skeptisk till mänsklig kunskap. Han illustrerade detta med liknelsen att människan känner till lodlinans längd, fast inte havets djup. Och med den inblicken i tänkandet finns det mycket av det som ännu inte blivit tänkt.

Vi bör i uppriktighetens namn fråga oss vad vi inte har tänkt. Vad vi inte hade förmåga att tänka. Vad vi inte kunde nå med tanken. Det som var oåtkomligt, dolt och stumt. Det som vi inte hade tillträde till. Det som befann sig i skuggorna. Det som ljuset från våra tankar inte kunde röja. Det som skymtade utanför den gräns som vi tänkte inom. Den gräns som vi inte lade märke till i vår iver att få ihop det vi redan tänkt. Den gräns som borde ha konfronterats och definierats för att lära känna den. Uppgiften blir att förlägga intresset vid gränsen; utveckla en större känslighet för gränslinjen. För att därmed kunna överskrida gränsen. När allt kommer omkring måste man veta vad som ska överskridas. Och detta gäller oavsett om vi rör oss inom natur- eller humanvetenskap, filosofi eller teologi, logik eller skönlitteratur.

Den franske filosofen René Descartes tillskrev människans tankeförmåga närmast oanade möjligheter; tanken är ett ”universellt instrument som kan användas i alla slags situationer”. Han hade säkert goda skäl att hävda det, vilket hans berömda ord vittnar om: cogito, ergo sum.

Men frågan är om inte varje stor tänkares mest betydelsefulla bidrag ironiskt nog är det som denne inte tänkte. Det som öppnar upp nya fält av tankar för en kommande generation tänkare. Det som bjuder in till nya fester för tänkandet, åtminstone för den som har viljan och modet att gå vidare. Det som kanhända kommer att bli avtäckt i det nya för tanken terra incognita. Varje ny generation tänkare kommer att så att säga ”kannibalisera” på alla föregående tänkares tankar. Vilket också är meningen. Det blir grunden för det nya. Den grund som föregångaren lämnade efter sig och som består av banbrytande tankar, som innehöll oklara ansatser, motsägelser och mycket annat som måste redas ut och vändas ut och in på. Jag minns här Esaias Tegnérs rader:

Med tanken ordet föds på mannens läppar.
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Det är ett av villkoren som hör till tänkandet; att sätta det tidigare tänkta i fråga för att blotta, synliggöra och införliva det som inte blev tänkt i en ny ordning. Märkvärdigare än så torde det inte vara. Rörelsen är alltid framåt. Allt blir – för att tala med Friedrich Hegel – provisoriskt. En förveten tänkares ambition är alltid att leta efter och finna en glipa i en rådande tankeväv. För en sådan tänkare ligger inget fast och säkert. Vilket får mig att tänka på den argentinske författaren Jorge Luis Borges ord att “ingenting är byggt på sten; allt är byggt på sand, men vi måste bygga som om sanden vore sten.”

Vilken tänkare har tänkt till en slutgiltig och definitiv punkt där allt är utrett? Ingen är svaret. Ett bra exempel på det är Ludwig Wittgenstein som efter att ha skrivit Tractatus Logico-Philosophicus ansåg att det inte fanns något mer att tänka vad gäller språk och mening; det är i Tractatus vi bland annat kan finna hans slutsats: Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga. Men i Wittgensteins postumt utgivna verk Filosofiska undersökningar tog han delvis avstånd från sina slutsatser i Tractatus; för dumt var det nog att avfärda det som man inte vet och kanhända inte kan veta någonting om. I det verket passeras den tidigare nämnda gränsen när han introducerade begreppet språkspel. Inte undra på att han anses vara en av 1900-talets mest prominenta tänkare. En av ytterst få som kunde överskrida till det icke-tänkta.

Det är oundvikligt att allt tänkande sker inom en historisk ram. Det som kännetecknar en god tänkare är att denne kan överskrida, men denne kan aldrig fullt ut överskrida det sammanhang som denne verkar i. Men den dristige – den ihärdige tänkaren – kan med sitt tänkande nå ända fram till den sista avgörande ”millimetern” innan ramen sätter stopp. Ramen blir här en tacksam metafor. För bortom ramen kan denne inte nå. Däri ligger tänkarens tragedi. En tragedi för den enskilde tänkaren men inte för tänkandet i sig, då tänkandet inte upphör med den som nått till just den sista millimetern. Tänkandet fortgår, förändras och förskjuts.

Den skotske filosofen och historikern David Hume skrev att ”tankar introducerar varandra med en viss grad av metod och regelbundenhet”. Man skulle kunna tala om tankarnas uppfinningsrika förmåga. Tänkandet i sig är inte begränsat till tiden så länge en ny generation tänkare tar vid; en generation som fortsätter med det som den tidigare generationen inte kunde blotta utan möjligen endast vagt ana. Ramen börjar vidgas. Och det är tänkandets lycka, då den är gränslöt. Till skillnad mot den enskilde tänkaren som inte kan träda ut ur sig själv – ut ur sitt eget tänkande och den samtid denne lever i. Tänkandets väsen är horisonten. Tänkaren är den som iakttar den. Och som i bästa fall blir en del av den, om än för ett vidunderligt ögonblick.

Att medvetandegöra tänkandets begränsningar är ett sätt att förhålla sig till begränsningen. Filosofen Tim Bayne skriver mycket riktigt i sin bok Tänkandets natur att ”genom att tänka på tänkandet har vi förmågan att utarbeta nya och bättre sätt att tänka.”.

Så vad innebär själva insikten att jag endast tänker det som är möjligt att tänka? Svaret är att hur jag än anstränger mig i mitt tänkande så kommer jag inte åt allt det som jag skulle vilja nå med tanken. Alltid kommer det icke tänkta att vara en realitet. Den realitet som inte sällan finns i ens eget tänkande, men som kan vara dold då den utgör ett outtalat och oreflekterat axiom i ens sätt att tänka; ens tänkande är ju alltid organiserat kring vissa strikta och logiska strukturer vars grunder inte alltid är fullt utredda.

Även språket sätter som bekant gränser för tänkandet, då exempelvis definitioner, klassifikationer, distinktioner sker med hjälp av just språket. Språket dikterar indirekt tänkandet och därmed kan språket i sin uppbyggnad så att säga hålla det icke-tänkta förborgat. Därav det ständiga nyskapandet av språkbruk i allt tänkande som vill överskrida det som redan blivit tänkt. Här kan i förbigående nämnas att Wittgenstein menade att ”språkets gränser är världens gränser”, vilket får en att ana vidden av allt det som ännu inte har blivit upptäckt av tanken. Och man kan sätta i fråga att all mänsklig erfarenhet kan kläs i en språkdräkt. Om det är så att språket kommer till korta när det gäller att översätta det som är oöversättbart, då är förmodligen detta faktum en av de stora utmaningarna att nå det svåråtkomliga. Det icke-tänkta. För hur når man det som inte språket – tankens verktyg – kan greppa?

En annan fråga är om det ens går att nå? Om det finns tankefält som är ointagliga; som är omöjliga för tanken att tränga in i. Här brukar man nämna tre klassiska områden där den frågan blir aktuell: Kunskap om tinget i sig, medvetandets natur och Guds existens. Hur långt kan man driva tänkandet inom dessa områden utan att man tänker för tänkandets egen skull? Man skulle kunna tro här att tänkandets gränser saknar betydelse då allt är möjligt; öppet för en ändlös spekulation. Att hävda ett sanningsanspråk om något som inte går att fånga med tanken – att göra det till en kunskap där två diametralt olika anspråk på sanning inte är möjliga – borde rimligtvis bli problematiskt.

Ett bra exempel är alla gudsuppfattningar som finns i vår värld och vars sanningsanspråk är svåra att bekräfta eller vederlägga med förnuftets hjälp. Eller annorlunda uttryckt: Om vi saknar goda skäl att tro på ett påstående om Gud, så innebär det inte att det är falskt. Här kommer mystiken in; den del som djupast sett förenar världens religioner. Mystiken som ligger bortom tankens domäner; begrepp blir så att säga icke tillämpbara på Gud. Istället blir det tro och förundran om det ofattbara som får vägleda i fråga om en förmodad sanning. Vilket får mig att tänka på 1900-talsfilosofen Edith Stein:

”När förståndet gör sitt yttersta, då erfar det sina egna gränser. Det drar ut för att finna den högsta och yttersta sanningen och upptäcker, att allt vårt vetande är styckverk. Då bryter stoltheten samman och vi kan göra två erfarenheter; antingen slår stoltheten över i förtvivlan eller också böjer den sig vördnadsfullt för den outgrundliga sanningen och tar i tro ödmjukt emot det, som förståndets naturliga verksamhet inte kan bemästra. Det är då den intellektuelle får den rätta inställningen till sitt eget intellekt.”.

Så hur förhåller man sig till tänkandets begränsning? Man kan i och för sig avvisa allt detta tal som självklarheter; att det man inte tänker, tänker man inte. Då har man nog inte förstått det ovan skrivna. Innebörden av att vi endast kan tänka det som är inom ramen, innebär att vi är utelämnade till något som vi – som enskilda individer – inte kan besegra; ett något som man i sin begränsning inte har tillträde till. Men det kan besegras över tiden. Sant är dock att det alltid kommer att finnas dolda tankefält som gäckar oss. Och det är väl när allt kommer omkring tjusningen med att tänka.

Det finns goda skäl att anta att allt nytänkande inte upphörde med Platon, trots den brittiske filosofen och matematikern Alfred North Whiteheads djärva påstående att den västerländska filosofin bara är en rad ”fotnoter till Platon”. Den Platon som en gång för alla gjorde allt tänkandet till en veritabel abstraktion och som öppnade upp för den metafysiska sanningen. Och det råder inget tvivel om att inom metafysiken är det icke-tänkta oändligt större än det som någonsin blivit och kommer att bli tänkt.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Att tänka det icke-tänkta first appeared on Opulens.