RELIGION. I essäform tar sig Carsten Palmer Schale an det dubbla i religionerna. Hur de å ena sidan uppvisar regelsystem och olika läror, å andra sidan hur religionen kan vara en personlig upplevelse av mystik och kärlek.  

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Religionen har två ansikten, det vill säga ett janusansikte. Dels handlar det om läror, doktriner, regler, teologier. Religionen som erkänd sanning, bekräftad av institutioner. Legal ordning för en stat, lydnad för auktoriteter. Dels rör det sig om religionen som personlig upplevelse, av “det andra”, vänlighet, kärlek, mystik, gudsnjutande.

I praktiken möter vi blandformer. När sådana fungerar tenderar vi att inte se dem, men när de inte fungerar ser vi dem desto tydligare: vi ser till exempel att våld och krig legitimeras av religionen.

Den 23 mars 2015 skrev i Sydsvenskan en ung muslim, Nour Edriss. Hon hade upptäckt och bejakat sin religion. Godhet, vänlighet, hopp. Om folk bara läste Koranen skulle de förstå, var hennes budskap. Men hon vet att det finns människor som ser hennes religion som skrämmande och farlig. Hon förstår varför. Det är för att dessa  människor anser att det är hennes religion som tillämpas av IS, Boko Haram och andra terrorister. Men vad dessa gör stämmer inte med hennes upplevelse av religionen. Hon vet att de använder orden från hennes religion men hon kan inte acceptera det. Hon ser inte samma sak i Boken och i Profetens liv. Hon ser en förklaring i att de inte menar vad de säger. De är hycklare, menar hon.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Och detta är en vanlig förklaring. Men de hycklar faktiskt inte. De tror på vad de säger. De befinner sig vid den ena polen i traditionen. De har valt annat i den väldiga mängden material. De tolkar texterna och traditionen annorlunda. Religioner är inte enhetliga, koherenta. Det finns ingen religion i singularis.

Berättelser, ritualer, observationer… Man kan alltid hitta det man vill ha. Man behöver förstå de här olika sätten att tolka och handskas med religionen för att hantera världen.

Sekterismen representerar slutna system. De representeras av terroristen som ser läran som objekt. Den ska tillämpas även om folk inte vill. Enhetlighet förutsätts och det leder till ett stort tryck. Det blir som ett slutet hus med stängda dörrar och fönster. Man kan likna det vid en ekokammare. Man får alltid samma svar på det man säger. Det blir ett Vi – Dom. De som inte är för oss är emot oss. Det är en dualistisk världsbild. Även de neutrala blir fiender, kättare. Den muslim som bekämpar IS är en avfälling. Den som inte är med på saken bortdefinieras och kan bli utsatt för våld. Otro (“Fitna”) godtas inte, utan elimineras. Gemenskap på exempelvis nätet befäster detta.

Till IS ansluts särskilt unga i åldern 15-25 år. De tror bokstavligt och får en gemenskap, en karta, en världsbild. Tvivel och motsägelser och längtan trycks ned till det undermedvetna. Det där projiceras i stället på motståndaren, vilket löser motsägelsen. Alla är överens. Det är ingen oenighet. Jihadisterna har ingen anledning att respektera den folkliga fromheten och dess yttringar, som tenderar åt den andra polen. De frommas ritualer och seder blir ofta karakteriserade som kätteri. De sederna fanns inte hos “fäderna”. Aktioner mot shiitiska imamgravar och sufiska kultplatser blir följden. Den stora majoriteten av offren för IS och liknande rörelsers attentat och militära aktioner är muslimer.

Terrorister använder religionens språk, som då korrumperas. Det religiösa språket fungerar sämre för att uttrycka känslor. Vi ser idag en mental sekularisering och även radikal religionskritik som var ytterst sällsynt förr. Vi ser krav på reformer, på muslimsk feministideologi, krav på en annan tolkning av religionens källor. Och vi möter på nätet och i personliga samtal även en medveten ateism och kritik av religion över huvud taget. Samarbete med kristna förekommer.

På 1800-talet började man studera och jämföra religioner i syfte att bättre förstå kristen tro, och man sökte en teologi som inkluderade ickekristna religiösa erfarenheter. Det som särskilt intresserade var den religiösa personligheten. Studiet vidgades till liberalteologi. Här finner vi representanter som Nathan Söderblom (1866-1931), Albert Schweitzer (1875-1965) och den katolske islamologen och arabisten Louis Massignon (1883-1962). För både Söderblom och Massignon var det religionshistoriska studiet relaterat till engagemanget för social rättvisa och för fred. ”Etisk mystik” är en term som används, också av Dag Hammarskjöld som han framträder i sina Vägmärken.

För både Söderblom och Massignon var första världskriget av avgörande betydelse. Massignon var underrättelseofficer i Mellanöstern och Söderblom, som upplevde krigets fasor och mänskliga lidande, försökte engagera religiösa människor och samfund för fred. Albert Schweitzer var elsassare, ett område som var ömsom franskt, ömsom tyskt, och präglat av båda kulturerna.

Efter studier vid Sorbonne och en kort tids professur i Leipzig blev Söderblom år 1914 ärkebiskop i Uppsala. Som religionshistoriker var han intresserad av upplevelsereligionen. Den religiösa personligheten var viktig! Han studerade Jesus som person. Individens religiösa upplevelse gav upphov till religionsgrundare såsom till exempel Zarathustra, Buddha, Muhammed.

Söderbloms doktorsavhandling behandlade iransk mazdareligion. Hans syn på fenomenet religion kommer fram under hans föreläsningar i Edinburgh 1931, strax före hans död. Föreläsningarna har sammanställts på svenska 1932 som  Den levande Guden: grundformer av personlig religion. I föreläsningarna ger han en typologi av religionsformer där ingen typ är identisk med någon specifik religion, även om en “typ” av religiositet kan dominera i en religiös tradition. De finns i större eller mindre omfattning gränsöverskridande i alla .

Söderblom uppfattar fromhetens fenomen som en allmänmänsklig företeelse och ser detta som en gudomlig uppenbarelse. Den främsta uppenbarelsen är Jesu personlighet men han utesluter inte andra. Han räknade också in kulturpersonligheter, vetenskapsmän och “snillen”. Jesus har inte kommit för att stifta en speciell religion utan för att uppenbara gudsriket. Han ska upphäva religionerna till en enda upplevelse.

Gudsupplevelsen skiljer sig från gudstron. Medan i gudsupplevelsen det icke-erfarbara blir objekt skiljer bekännelsereligionen på vetande och upplevelse. Gudstron håller sig med mått. Gudsupplevelsen är ofattbar och kaotisk, en pulserande erfarenhet. Guds-tron är reglerad i Trosbekännelser, system och någon form av gripbart vetande. Framförallt är gudsupplevelsen personlig och privat — samt mystisk. Detta fenomen är ymnigt förekommande bland många judar, kristna muslimer och andra. (Numera delar jag själv detta synsätt.)

Alla religiösa traditioner är ett provisorium. Det arabiska synsättet är att gud upplevs med hjälp av religionen. Den ekumeniska aktivitet Söderblom drev gällde världsfred, socialt ansvar, hela mänskligheten och gudsriket i världen. Det handlade om “Life and Work”, inte så mycket “Faith and Order”. Religionen kan vara farlig — den kan präglas av objektivismens och extremismens farlighet. Faran ligger “i de riktningar som sätter det opersonliga över personligheten och är färdiga att offra allt, sig själva och mänskligheten för ett system, en institution, en lära.”

En central punkt för Söderblom är lidandet, tillvarons skriande orättvisor. Helgonen hjälper oss att uppleva att Gud lever. Det Söderblom hänvisar till är helgonens personlighet av redlighet och kärlek. Kärleken manifesterar sig i aktivitet, kärlekens gärningar. Tjänande aktivitet. Jesus är kärlekens inkarnation. Hans läras samfund är organiserat i kärlek, inte i kyrkor.

Under första världskriget gjorde Söderblom insatser för krigsfångar och lidande civilbefolkningar men han gjorde också enorma ansträngningar för att få samman religiösa personligheter och samfund från de olika krigförande länderna för att därigenom få slut på kriget. Han misslyckades.

Först 1925 kom ett möte till stånd, det stora ekumeniska mötet i Stockholm och Uppsala. Ett mål för mötet var att bidra till skapande av “Nationernas samvälde” ett organ för internationell rätt där tvister kunde avgöras med fredliga medel. Nationernas Förbund, som kom att bildas, fick inte den position som Söderblom hoppats. En central tes var att fred och rätt hör samman. Hans Nobeltal bekräftar detta.

I Dag Hammarskjölds Vägmärken (1963) finner man påverkan från Söderblom: personlig mystik, lidandets betydelse och det internationella fredsarbetet.

Det finns hos Louis Massignon en likhet med Söderblom. Massignon var en mystiker och han var politiskt och socialt engagerad. Han var katolik men kom att engagera sig för gravar och minnesplatser för muslimska helgon. 1908 kom han till Bagdad. Han skrev en väldig avhandling om Husayn ibn Mansur al-Hallaj, som hade torterats och korsfästs anklagad för kätteri 922. Åter i Frankrike uppsökte han Charles de Foucauld, ett av de stora namnen bland mystiker. Eremit. Massignon spred Foucaulds tankar och verk. Han försökte inte omvända muslimer utan understödja dem att möta Gud i sin egen tro. Han kritiserade fransk imperialism. Ändå assisterade han den franske utrikesministern Picot vid den koloniala delningen av Mellanöstern, och kritiserade sedan de brutna löftena till araberna.

Han undervisade vid College de France och hade där åhörare som var kristna, muslimer och ateister. Lärjungar till honom kom att påverka katolicismen, judendomen och islam. Han var en beundrare av och efterföljare till Mahatma Gandhi men hann aldrig möta honom innan Gandhi mördades. Han spred dock Gandhis tankar i arabvärlden, där den arabiska våren delvis inspirerades av Gandhis tankar och agerande. Som också spreds via Gene Sharps bok om aktionsformer via tiotusentals nedladdningar från nätet.

Massignon hade ett stort socialt engagemang; så t ex hjälpte han flyktingar, migranter och utstötta från Nordafrika. Han protesterade mot den franska politiken och kriget i Algeriet under 50- och 60-talen. I likhet med Söderblom gav han det personliga ställföreträdande lidandet stor betydelse för världen..

Koransura 18 om de sju sovarna är en folkligt uppskattad legend. Gud räddade de sju unga männen från förföljelse genom att de fick sova i 300 år. Den 27 juli var i den tidigare kalendern ägnad de sju sovarna. Många ryska ikoner visar dem. Massignon gjorde pilgrimsresor till platser som förknippades med dem. Han såg i de sju sovarna en symbol för kampen för de utstötta och flyktingarna. De förebådade den utlovade uppståndelsen.

Man kan välja försoning i stället för vedergällning. Man kan välja andra termer från den religiösa begreppsvärlden: gottgörelse, barmhärtighet, förlåtelse och kärlek. Ordet jihad (“strävan”) kan i stället för krig tolkas som fredlig strävan efter utveckling och välfärd. Bestämmelser om rådslag som finns i sura 42 i Koranen kan stå för demokrati. Det finns där som ett alternativ. Folk röstar idag med fötterna, de migrerar till länder med fred och demokrati.

Det finns i de islamska länderna en föreställning om en gudomlig lag med en rättstradition. Men det finns flera olika tolkningar och olika rättssystem. Det finns fem islamska rättsordningar fördelade över världen. Tillämpningen diskuteras. Ingen enda är odiskutabel. Således är inget av exemplen på sharia odiskutabelt. Att svepande tala om de hemska sharialagarna är helt felaktigt. Deras främsta tillskyndare är små våldsamma sekter. De flesta bryr sig väldigt lite om de här lagarna. Upplevelsereligionen dominerar.

Det är uttryckligen förbjudet att döda egna och andras barn. Ritualreglerna är de näst viktigaste i sharia. Den allmänna tillämpningen av sharia handlar om att följa regler för att utföra ritualer. Det finns fem moskéer i Malmö, alla med olika ritualregler.

Det kontroversiella är straffbestämmelserna. Till exempel stöld som straffas med att tjuvens ena hand huggs av, något som tillämpas av IS.

Sura 42 handlar om rådslag. Här åberopar många likheter med demokrati. Andra hävdar motsatsen. En del lagstiftning, framför allt inom familjerätten är baserad på shariatraditionen. Sverige har en sekulär familjerätt. I många länder tar man hänsyn till de religiösa regelsystemen. För några år sedan kom en avhandling om islamsk rätt. Den äktenskapliga garantisumman mellan mannen och kvinnan ger upphov till problem vid skilsmässa. Detta faller under kontraktsrätten och har betydelse för muslimer i Sverige.

Koranen innehåller mycket litet om straffrätt, familjerätten är det huvudsakliga.

I Sverige hade lärare och föräldrar länge domsrätt över barnen. Barnaga förbjöds först 1979. På 1920-talet hade arbetsgivarna rätt att aga sina minderåriga arbetare. Tillämpningen av lagen är beroende av hur stark staten är. Då den är svag tar sedvanerätten över. Mord blir då en fråga om familjerätt. Detta inträffade till exempel när Saddam Hussein hängdes. Maffians rättssystem är ett annat exempel på privat rättsutövning.

Ser vi på kristendomen så finns Luthers katekes och förklaringar och lagar som påminner om de så kallade sharialagarna. Konfessionstillhörigheten var det som var gemensamt för alla som hade olika språk. I Delaware till exempel, finns Luthers lilla katekes översatt till indianspråk. Där finns en del praktisk etik om könsrollerna och samhällets nivåer i över- och underordning. Ryssarna fick vara grekisk-ortodoxa men de skulle ha lilla katekesen. Det var som en medborgarhandbok. Karl XI och Karl XII hade absolut kungamakt. Det var en diktatur. Lydnad för kungen som Guds representant gällde. 1809 blev det frivilligt att gå i kyrkan. När Skåne, Blekinge, Halland, Härjedalen och Jämtland erövrats skulle alla lära sig svenska.

1842 års folkskolelag som gjorde skolgång obligatorisk gjorde att folket lärde sig läsa, skriva och de fyra räknesätten förutom katekesen. Arbetarrörelsen hade varit omöjlig utan läskunnigheten. 1951 blev det tillåtet att vara religionslös. Före detta måste alla tillhöra något religionssamfund. (Man behövde dock inte tro). Det religiösa trosbegreppet byttes till trons. Från 1960 övertar välfärdssystemet religionstillhörighetens plats som sammanhållande kraft i samhället. I upplösta stater krackelerar utbildningssystemet och det är katastrofalt. Bildningsnivån sjunker.

De religiösa ledarnas bekymmer är sekularisering. Katolska kyrkan har gjort en del statistik. 80 procent av barnen har ingen kontakt med katolska kyrkan. Mitt intryck är att det är ungefär likadant i islam. Man reciterar ur Koranen i koranskolorna utan att behöva förstå . (Jämför med den svenska konfirmationen förr i tiden).

Religiösa ledare är inte representativa. Religioner förändras hela tiden. De är inte alls oföränderliga och ändras åt olika håll på olika platser. Den religiösa tillhörigheten bestämmer ej vad folk tror på. Religiösa ledare är aldrig representativa.

På väggarna hemma hos människor finns det som är viktigt. Korancitaten handlar om trygghet. Bibelspråk på väggarna likaså.

The post Religionens dubbelkaraktär first appeared on Opulens.

RELIGIONSHISTORIA. Joel Halldorfs bok väver samman religionshistorien på ett förtätat sätt och underlättar förståelsen för vad som pågår i dagens värld med företeelser som populism och auktoritära tendenser, skriver Vladan Lausevic.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Gud: Återkomsten. Av Joel Halldorf
Libris förlag.

Kan man verkligen beskriva Sverige som ett postsekulärt samhälle? Vid första anblicken upplevde jag begreppet närmast som en intellektuell chock. Som uppvuxen i en ateistisk familj med både kristna och muslimska släktingar har det sekulära och Sverige utgjort en stark inspiration med tanke på hur religionen kom att brukas under och efter kriget i Bosnien. Politiska allergier kan läkas genom förnuft och nya insikter, något som jag finner i boken Gud: Återkomsten skriven av religionshistorikern och den kristna tidningen Dagens ledarskribent Joel Halldorf. Författaren med sin politiska hemvist i den katolska socialläran (ödmjuk konservatism) kan få även en sekulär humanist som undertecknad att finna ”tro, hopp och kärlek”. Eftersom det postsekulära Sverige också innebär strävan efter ett bättre Sverige när det kommer till identifikation och mångfald.

Som ung hörde jag en gång komikern Magnus Betnér säga att ingen i Sverige tror på Gud men att alla tror på något. Det ligger mycket i det med tanke på individualismen och de självbilder som finns i samhället. Sverige har genom samhällsvetenskapliga undersökningar framträtt som närmast ett sekularismens Mekka i världen. Men att Sverige idag är postsekulärt innebär enligt Halldorf att religionen blir allt mer normerande och meningsfull för människors vardag. Därför kan inte religionen längre ignoreras i det demokratiska samtalet så som skedde under exempelvis 00-talet.

I boken visar Halldorf att han behärskar den akademiska litteraturen och forskningsläget väl. Det gör att boken känns nästan mer som en text om kollektiv identifikation och mänsklig organisering. Men det är just det som jag ser som bokens styrka i en tid när vi behöver modernare synsätt på aspekter som gemenskap, existens och acceptans. Boken väver samman både den globala, europeiska och svenska religionshistorien på ett förtätat sätt och underlättar förståelsen för vad som pågår i dagens värld med företeelser som populism och auktoritära tendenser.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

En av Halldorfs centrala teser är att ett stort antal människor upplever existentiell vilsenhet och brist på mening i sina liv men att religionen då kan göra stor skillnad för individen. Han menar även att både liberalismen med sina mänskliga rättigheter samt demokratin med sin konstitutionalism behöver den religiösa grunden för att fungera väl. Inte minst i samband med flyktingmottagning och sociala problem där religiösa individer ofta visar sitt engagemang när det brinner. ”Relationalitet” är ett av bokens nyckelord som fångar upp beskrivningen av människan som social och relationell varelse aktiv inom ramen för sina olika lokala gemenskaper.

Halldorf är kritisk till både den svenska statsindividualismen och liberalismen som idé eftersom författaren menar att båda har sina brister och begränsningar när det gäller människors existentiella behov. Det är bland annat synen att individen idag är mer alienerad samtidigt som individen i många fall i dagens värld är mer splittrad i sina identifikationer. Som liberal läsare kan jag uppfatta Halldorfs bok som uppmuntrade och kompletterande i samhällsdebatten. Med budskapet att mångfalden ska ses som en styrka för samhället och att liberalismen är som bäst när den försvarar individen mot diverse former av kollektivism och övergrepp.

Dessutom tar Halldorfs bok upp ett annat argument emot kollektivism och nationalism. Den brittiske forskaren och marxisten Eric Hobsbawm menade en gång i tiden att nationen har blivit en ersättning för religionen medan Halldorf med kristen metaforik menar att nationen inte är någon frälsare. Snarare ligger problemet i att högerpopulistiska rörelser vill kollektivisera människan och styra hennes identitet ovanifrån vilket bland annat har negativ inverkan på lokala gemenskaper. Istället vilar Halldorfs budskap på att politiker i högre grad bör se religionen som en tillgång för samhället.

Sveriges religionshistoria är trots allt fylld av intolerans och sociala fobier, något som tidigare drabbade exempelvis baptister medan misstänksamheten idag främst riktas gentemot muslimer. Att debatten om religion ofta kan vara polariserande beror också på att man inte alltid skiljer på stat och samhälle. Halldorf menar med all rätt att när politiker talar om behovet av politik för ett sekulärt samhälle så kan det bara innebära att staten blir allt mer repressiv gentemot de religiösa. Utvecklingen återfinns bland annat i förslaget om förbud mot böneutrop hos KD och SD samt Liberalernas negativa utspel om slöjor och konfessionella friskolor. I denna kritik är Halldorf också negativ gentemot det senaste utfallet i EU-domstolen som ger privata företagare mer rätt att bestämma om klädkoder och något som innebär legitimering av sekulär mentalitet. Men att företagare ska kunna skapa egna ”sekulärzoner” borde egentligen ses som en del av den mångfald som boken förespråkar.

Boken är relativt lättläst och indelad i tydliga kapitel. Jag önskar dock att Halldorf kunde ha skrivit ännu mer om hur det postsekulära Sverige kommer att gestalta sig i vardagslivet i framtiden men det som är positivt är att boken avslutas med ett mycket uppmuntrande budskap om ödmjukhet, tålamod och tolerans som Sverige behöver inför 2020-talet. Postsekularism är framtidens nyckelord.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Postsekularism är framtidens nyckelord first appeared on Opulens.