BOKSLÄPP. Litteratur-Frankrikes “enfant terrible” Michel Houellebecq är tillbaka med en ny roman. “Anéantir” (ungefär tillintetgöra, förstöra) utspelas under det franska presidentvalet 2027, skriver The Guardian..

Houllebecq lägger sig nära verkligheten i romanen där Marine Le Pen har trätt tillbaka som ledare för Nationell samling samtidigt som ytterhögermannen Éric Zemmour fortfarande orsakar kontroverser. Andra som figurerar i boken – dock utan namn – är den nuvarande presidenten Emmanuel Macron och finansminister Bruno Le Maire (som är vän med Houellebecq).

Det är inte första gången som den franske författaren skriver satiriskt om samtiden. 2015 gav han ut romanen “Underkastelse” som utspelas i ett Frankrike, där en muslimsk politiker just har tillträtt som president. Recensionerna av “Anéantir” har än så länge varit huvudsakligen positiva, men magasinet L’Obs menar att boken är för lång och beskriver den som “en gäspning”.

TT Nyhetsbyrån

The post Houellebecq tillbaka med ny politisk roman first appeared on Opulens.

ALBUMAKTUELL. Idag ger sig Kristina Issa ut på spelturné med sitt band och nya album Where do we go som handlar om olika slags uppbrott. Från sin partner, sitt hemland och sitt gamla jag. 

Kristina Issas nysläppta album Where do we go firas med releasefest i Stockholm på lördag, en del av spelplanen till Sveriges tre största städer som börjar idag.

– Det är så fint för en releasefest är ju en release, att man officiellt släpper någonting och går vidare. Och det är det hela albumet handlar om, om uppbrott och att hitta livet på nytt, säger Kristina Issa, artist och kompositör.

De tio spåren på Issas tredje album kretsar kring att släppa taget om olika typer av relationer, till en partner, en karriär eller till jorden som hotas av miljöförstöringar. Till skillnad från tidigare musiksläpp har Issas egna, inre känslor fått stå i fokus på Where do we go. Någonting som har varit brinnande i henne har fått komma fram i musiken, berättar hon.

– Ett uppbrott mellan mig och en annan person är till exempel något jag inte har vågat skriva om innan, det har känts så utlämnande för den andra. Men den här gången kände jag att det behövdes, jag vågade tänka på mig själv i det.

Albumet kom till i en fas i livet då Issa kände sig förvirrad och osäker på åt vilket håll hon skulle gå. Hon har flera uppbrott i sitt bagage. Med bakgrund i det krigsdrabbade Syrien upplever hon det som att leva i exil från sin familj och sina vänner. Ett uppbrott med ett land som är på väg att försvinna ur ens händer, som hon beskriver det.

Men den största förändringen är vem Issa har blivit i musikbranschen, där hon har gått från att vilja göra musik som imponerar på andra musiker till att nu vilja imponera på sig själv.

– Det största uppbrottet är att inse att man är värd att gå vidare. Jag har haft så svårt med förändringar och att våga säga nej, mitt gamla jag var en ja-sägare för att göra andra glada. Nu vågar jag plötsligt äga mig själv.

Musiken som förut var mer experimentell beskriver hon på det nya albumet som alternativ pop, med influenser från olika genrer.

– Det var svårt att välja den vägen för man vill gärna visa att man kan. Men det blev bättre så här, att våga vara mindre och i det lilla. Och att våga använda sig av alla uttryck.

Trots albumets tema återkommer Issa alltid till hoppet och till att allting alltid går vidare.

– Vi stannar inte bara för att något gör ont. Det har lärt mig av att vara ett barn av krig, man överlever även det värsta.

The post Albumsläpp om uppbrott first appeared on Opulens.

KLASS. “I ett myller av detaljinformation framträder de med egna ord i intervjuer gjorda av dokumentärförfattaren Annica Carlsson Bergdahl. I fantastiska närbilder och helbilder, tagna av fotografen Elisabeth Ohlson, porträtteras kroppsarbetarna som trötta och stolta, glada och sorgsna. “Carsten Palmer Schale har läst reportageboken Vi som arbetar med våra kroppar.

Vi som arbetar med våra kroppar
Av Annica Carlsson Bergdahl (skribent) och Elisabeth Ohlson (fotograf)
Efterord av Sven-Eric Liedman
Carlsson Bokförlag

Arbetarklassen är ofta osynliggjord, och man kan med fog fråga sig varför. Den består ändå av omkring två miljoner människor, som tillsammans möjliggör att våra liv över huvud taget fungerar. De är bagare, undersköterskor, industriarbetare, busschaufförer, hamnarbetare, elektriker, smörjare och tvättbiträden. De arbetar hårt och länge i ur och skur och producerar varor, står för omsorger, erbjuder oss skydd, lagar vår mat, och ser till att vi kan transportera oss. Utan bilen kanske inte Sverige omedelbart stannar, men utan kroppsarbetarna stannar tveklöst Sverige redan idag.

Det är därför en händelse av dignitet, att det just i dagarna kommit ut en helt underbar bok, som udda nog tagit sig för att presentera 33 människor som faktiskt kroppsarbetar, och inte sysslar med stillasittande pappersarbete, politik, underhållning, bloggportaler eller konstkritik.

I ett myller av detaljinformation framträder de med egna ord i intervjuer gjorda av dokumentärförfattaren Annica Carlsson Bergdahl. I fantastiska närbilder och helbilder, tagna av fotografen Elisabeth Ohlson, porträtteras kroppsarbetarna som trötta och stolta, glada och sorgsna. Därtill bibringas vi arbetsmiljöbilder och bilder av enstaka föremål med anknytning till envars arbete, samt ett pregnant förord av Carlsson Bergdahl och ett reflekterande efterord av idéhistorikern Sven-Eric Liedman.

Men vad är det då som sägs och visas? Det är kroppsarbetets rätsidor likväl som avigsidor. Det är värken hos den som stått på ett stengolv en hel dag eller mer, det är känslan av maktlöshet inom verksamheten, det är förnedringen, det är osäkerheten i ett samhälle fyllt av gig-jobb och en hotad LAS. Det är stoltheten av att tvätta vitt och rent, glädjen över att kunna trösta, det är arbetskamraternas värme och vänskap.

Inte minst är det stressen, som kommer av vinstbegäret och nedskärningarna. Det är livet i en sorts gråzon mellan Stig Sjödins av optimism och gemenskap präglade folkhem under arbetarrörelsens framgångsdecennier, och den av Jenny Wrangborg gestaltade pessimismen, som följer av ökade klassklyftor och en oförmåga att organisera sig kollektivt i ett kallare, mer individualiserat och egoistiskt samhälle.

Alla dessa aspekter på kroppsarbetarnas livsvillkor finns där. Men ändå och oftast tycks det mänskliga hålla stånd mot det omänskliga. Trots vibrationerna och hoten. I den aktuella boken skildras detta på ett mästerligt och mycket komplext vis. Inte minst på grund av bokens form och färg. Layouten, redigeringen, kontrasteringen. Jag har inte i min hand hållit i ett liknande multikonstnärligt bokverk sedan jag läste Nils-Aslak Valkeapääs formidabla Vidderna inom mig. Rösterna som bildar en samstämd kör av enskildheter. De svarta sidorna med vit text. De intervjuades aforistiskt täta formuleringar som strömmar emot oss från de svarta tavlorna. Den spännande pagineringen. De utsökta fotografierna.

Boken måste därför läsas, betraktas, ätas och smältas på en och samma gång. Allt bildar ett helt och polyfont storverk i en egen genre.

The post Rapport om kroppsarbetarna i dagens Sverige first appeared on Opulens.

SERIEALBUM. Illustratören och författaren Elias Ericsons serier berör ofta ämnen som psykisk hälsa och queera erfarenheter. Nu är han aktuell med seriealbumet Diana & Charlie. Elin Stadenberg ringde upp honom.

Hej Elias!

Du är illustratör, serietecknare och författare. Hur skulle du beskriva dig själv?

– Min identitet är så hårt knuten till mitt skapande, även om jag som privatperson gärna vill kunna separeras från mina verk. Det känns lite som att skriva en Tinder-bio att göra det här, haha.

– Jag gillar att läsa, titta på eller spela fiktiva och dokumentära queera berättelser och tecknade serier. Experimentera med smink och hobbyplugga japanska, lyssna på radio eller babbla med vänner och dricka kaffe eller vin tillsammans. Men jag har också upptäckt hur förtjust jag är i att bara ta det lugnt och ha det bra, det värdesätter jag mycket. Innan coronan dansade jag vogue en gång i veckan och det saknar jag. Sedan timjobbar jag på en hiv- och syfilismottagning för hbtq-personer i Göteborg. Det känns bra att göra något för communityt.

Du debuterade 2013 med Åror och nu har du släppt din andra seriebok Diana & Charlie på Galago förlag. Hur känns det att boken är ute och får möta sina läsare?

– I och med att jag definierar mig själv genom vad jag skapar så är det skönt att ge ut någonting som är nytt och fräscht. Det jag publicerade sist skrev jag som tonåring. Det känns som att jag har ömsat skinn och återfötts kreativt, folk läser något som jag gjort nu, inte när jag var liten. Det är det som är känslan, att ha ömsat skinn.

Hur kom du på idén till Diana & Charlie och hur har den varit att skriva?

– Själva karaktärerna föddes under ett serie-event där serietecknare satt och skrev 24 sidor serier på 24 timmar. Efter mycket huvudvärk och kaffe blev vi till slut klara. Det var inspirerande att se karaktärerna växa fram under så kort tid som under ett dygn. Jag gjorde kortserier som handlade om vilka Diana och Charlie är och var de är i livet, sedan fortsatte jag ha med dem i seriestrippar och lät dem utvecklas. Jag mådde inte superbra i tidig 20-årsålder, så det var bra för mig att få spegla jobbiga känslor i fiktiva karaktärer. Och få hantera de känslorna utan att det behövde handla om mig.

– Först började jag skriva ett skönlitterärt manus, men märkte att boken fungerade bättre som serie. Från första till sista rutan tog den tre år att rita, med en paus på ett halvår när jag och mitt kollektiv hade kris. Vi visste inte var vi skulle bo och var tvungna att flytta runt, så det kreativa sattes ur kurs. Men när jag kom tillbaka lärde jag mig mer om mig själv och hur jag gillar att berätta historier. Medan jag ritade satte jag på musik som tog fram starka känslor i mig, det ledde mig in i karaktärerna. Det skulle synas i varenda streck när de mådde dåligt, bakgrunden blev mörk, varje ruta skulle kännas. Jag behövde själv ha samma sinnesstämning som karaktärerna för att få fram det jag ville. Det var en intensiv process.

Diana & Charlie handlar om två vänner och deras erfarenhet som transpersoner. Av olika anledningar mår ingen av dem särskilt bra, men tyr sig till varandra. Skulle du vilja berätta lite mer om bokens handling?

– Det handlar om hbtq-personer men inte för att utbilda andra, det är en bok som låter queerpersoner vara mer än sin marginalisering. Jag ville skildra komplexa karaktärer på ett trovärdigt och respektfullt sätt med den här historien.

– Boken handlar om två 17-åringar som, som du sa, mår ganska dåligt. De hanterar sitt mående som många andra tonåringar, festar och flyr ångesten. De stöttar varandra mycket och håller varandra över ytan, men det gör också att när en av dem sjunker så dras den andra med. Sedan handlar det om hur de försöker jobba vidare och få en fungerande relation till världen, varandra och till sig själva.

– Det har varit utvecklande att skriva om Diana och Charlies relation, jag har känt mig som dem. Flera karaktärer beter sig dåligt och skadar varandra, men ingen är ond. Jag ville skildra alla med kärlek och medkänsla, det är en medkännande och förstående bok. Det är viktigt att läsaren kan sympatisera och känna med dem båda lika mycket, eller gärna med alla karaktärer i boken, även när de gör dumma saker.

Varför var det viktigt för dig?

– För att det är så det fungerar i verkligheten. I de flesta fall gör inte folk någonting dumt för att de vill skada en annan människa, utan det handlar mycket om okunskap och missförstånd. Så det kändes viktigt att skildra det så, men utan att förneka att skada görs. Jag vill inte ursäkta någons dåliga beteende, men visa att det är så här det kan vara.

Boken utspelar sig år 2012, varför just det året?

– Dels är jag född 94 och var jämnårig med Diana och Charlie 2012. Tekniken har gått så fort så tonåringar lever helt annorlunda idag än vad de gjorde då. Folk är så mycket online, jag hade inte ens en smartphone på gymnasiet. Jag känner att jag kan relatera mer till en tonåring 2012.

– De flesta kunde heller ingenting om hbtq och trans då, idag är kunskapen högre. Jag ville skildra tiden då folk inte visste vad det innebar och stressen av att känna att ingen förstår en. Att behöva förklara från grunden och jämt vara den förstående. 2012 var också året innan lagen om tvångssterilisering försvann. Det finns en scen i boken där Diana och Charlie går på en demonstration, det var fint och viktigt, för där var jag också. Jag ville ha med en scen med transkamp i boken.

Dina serier berör ofta ämnen som psykisk hälsa och queera erfarenheter. Varifrån hämtar du inspiration till ditt skapande och vad är det du vill uttrycka?

– Från andras, mina egna och fiktiva, påhittade erfarenheter. Jag vill plocka från överallt, det tycker jag om. Jag vill berätta historier som känns äkta och att den som läser kan känna starkt för en karaktär även om den lever ett helt annat liv själv. Jag siktar mot att skildra intensiva känslor och relationsband lika ärligt som om det vore på riktigt.

– Diana och Charlie har andra relationer i boken, men de skaver och är på gränsen till att brista. Ibland behöver vänner gå skilda vägar medan andra relationer går att jobba på. Alla har det vägvalet i livet men det kan vara ett väldigt svårt beslut, särskilt i den jobbiga tonåren. Jag har fått frågan om Diana och Charlie kommer att må bättre senare, och det tror jag. Tonåren är en jättesvår tid, en är låst till den, bor hemma, går i skolan. Men det blir bättre!

– Sedan ville jag skriva en hbtq-historia men utan att det handlar om bara det, personer är mer än sitt kön och hbtq. I framtiden blir det mer feelgood och mindre total ångest, men just den här gången ville jag skildra alla sidor. Det fina och fula i livet.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Ja, Diana & Charlie har beskrivits som en bok med känslorna på utsidan, blandat med mycket humor. Humor går ofta hand i hand med starka känslor, är det någonting du har tänkt på medan du skrivit och tecknat?

– Ja, jamen visst. Det finns en scen i boken som är en inzoomning av Dianas ansikte när hon pendlar snabbt mellan att skratta och gråta från ruta till ruta. De överlever genom att ha roligt även när de mår fruktansvärt och festar i helvetet. Jag har hanterat väldigt många svåra perioder genom att också kunna ha kul, men att ha kul blir i boken en destruktiv flykt. Den hade varit alldeles för tung att läsa utan humor och ljus och det är en naturlig reaktion från mig. Jag måste ha med någonting kul för att det ska kännas verkligt.

Förutom dina tre utgivna böcker så har du även publicerat en lång rad serier i olika tidningar och fanzines. Hur började du teckna serier och vad har fått dig att fortsätta?

– Jag har alltid gjort det, sedan jag var barn. Jag har kvar serier som jag gjorde när jag var sex år gammal, de är inte jättebra men det är kul att det har hållit på så länge. Serier har alltid varit mitt favoritmedium, men den stilen jag har nu började jag med när jag gick på gymnasiet. Jag upptäckte att det går att vara spontan i sitt serieskapande när jag började läsa svenska svartvita typiska Galago-serier, som ofta är ganska simpelt tecknade men skildrar starka ämnen i simpelheten. Jag hade inte sett det förut och det öppnade upp ett nytt sätt för mig att rita. Serier är det bästa sättet för mig att uttrycka känslor på, jag har blivit mycket hjälpt av att både läsa och rita och har tagit mig igenom jobbiga perioder så. Det är bra och underskattat, jag älskar serier!

Varför tror du att det är underskattat?

– Det kanske har fått högre status nu men det är som med alla nya medier. Folk tänker, vad är det här? Att det inte är konst på riktigt. Men jag tror att serien är på gång att etablera sig.

Du har ju även gett ut en bilderbok, Blompojken (2014). Hur kom du på att du skulle skriva en barnbok? Och hur skiljde sig det arbetet från dina andra verk?

– Bilderböcker måste inte vara för barn. Boken är tänkt att vara för alla åldrar men den marknadsfördes som om den bara var för småbarn. Jag tänker att barn kan läsa den tillsammans med sina föräldrar, det blir ett möte mellan bok, förälder och barn.

– Efter att jag gått ut gymnasiet 2013 och debuterat med Åror, började jag en kurs i att teckna bilderböcker för barn på HDK-Valand. Jag gjorde Blompojken under den tiden. Den var bara några uppslag och ett mer kortvarigt arbete än till exempel Diana & Charlie. Jag hade kämpat länge med ett manus när jag åkte buss en dag och historien började dikta upp sig i huvudet. Jag fick en inspirationskick och tänkte, fort, hämta blocket! Jag måste fånga inspirationen snabbt, annars åker den iväg och så kommer ingen mer. Det är alltid så jag jobbar.

– Jag gillar att jobba med starka färger och kontraster. 2018 gick jag en liknande kurs i bilderboksberättande och skrev bilderböcker som jag publicerade i fanzines och tryckte upp själv och sålde på seriefestivaler. Det var ett medvetet val att publicera själv, jag tror att de kanske var lite för mörka för att förlag skulle vara sugna på att marknadsföra dem till barn. Men det gick bra och det gav mig egenmakt att inte tänka på marknaden.

Du har ju också haft utställningar med dina serier, på olika kulturhus, museum och events. Hur är det att visa dina serier på en utställning till skillnad från att ge ut dem i en bok?

– Jag saknar att ha fysiska event! På utställningar sätter jag upp utprintade böcker i A3 på en vägg som folk kan stå och läsa vid. Jag tycker det är jättejätteroligt när folk kommer fram och vill prata, ingenting gör mig gladare! Jag blir fnissig och nervös. Men det är också jobbigt och läskigt att se folks reaktioner, när någon läser för första gången går jag och ställer mig borta vid salta pinnarna. Någon kanske reagerar starkt och börjar gråta på plats. Det är tunga ämnen som berörs och det är okej att ha den reaktionen, men det blir konstigt både för mig och kanske för den som läser. Och samtidigt fint, jag saknar det.

Har du något särskilt mål med ditt skapande?

– Jag vill fortsätta teckna det jag brinner för, jag har min skaparbubbla och gillar att ha min nisch. Jag gör inte saker som passar alla och det känns helt okej, för mycket uppmärksamhet skrämmer mig. Att ha miljoner följare är inte min grej, jag vill göra det jag tycker om, take it or leave it.

– Ett mål jag har med att rita är att lära mig att skapa feelgood utan att kompensera med ångest. Bara riktigt jävla trevligt. Det är svårt, men jag vill öva på att skildra lyckliga hbtq-liv. Det finns! Sedan vill jag verkligen jobba i färg och göra fler bilderböcker, jag är trött på 220 sidors gråskala nu. Jag funderar på att börja göra korta serie-strippar om vardagliga saker. Hittills har jag skildrat barn och ungdomar i det jag gjort, men jag skulle vilja gå upp i åldrarna till 20-30-årsåldern. Den vardagen är annorlunda och ofta bättre. Gud vad svårt det är att vara hbtq som 20-30-åring också, men det är helt andra problem att berätta om. Inspo-kicken har inte kommit in än, jag har haft fullt upp med bokreleasen istället.

Så det blir fler böcker i framtiden?

– Ja, det är kul att släppa böcker. Men först kommer jag bara vara i stunden och ta in alla reaktioner på den bok jag faktiskt har gjort. Ta emot komplimanger ordentligt istället för att bara blicka framåt till nästa grej. Jag har en gammal ovana att inte läsa gamla saker som jag skrivit, jag känner en ovilja att stanna kvar i någonting som jag gör. Det är jättedumt. Andra läser och har bättre koll på vad jag gör än jag själv. Så nu ska jag öva mig på att vara okej med att stanna i att jag är klar och få fira lite.

Och hur firar du releasen?

– Det gick ju inte att ha en releasefest. Men min pojkvän och mitt kollektiv gav mig mat och bubbel, det var supertrevligt och bra. Jag vill fira att jag är klar, ha en bra sommar och vara med vänner. Just det är en form av queert liv som jag vill skildra, den där lyckliga vardagen med att ha folk en tycker om runt sig hela tiden. Många tror att kollektiv bara är en flumgrej, men för mig innebär det vänskap och en fin queer vardag.

På vilket sätt hänger kollektivboende ihop med queert liv?

– Många hbtq-personer har svårt att hitta boende och kan ha svårt med anställning på grund av homo- och transfobi i samhället. Det blir ofta så att hbtq-personer fångar upp varandra och bor tillsammans. Så det är väldigt queert, och bra. Men sorgligt att många skulle vara bostadslösa om vi inte stöttade varandra.

Min sista fråga, hur hoppas du att Diana & Charlie ska tas emot av läsarna?

– Folk får gärna fortsätta som de har gjort! Jag har fått bra reaktioner och kärlek, även från folk som inte ens har läst boken. Men jag hoppas att de sätter sig ner och lyssnar på en nostalgisk spellista, sträckläser boken och känner varje känsla. Jag hoppas att folk läser Diana & Charlie med inlevelse och förståelse och som en skildring, inte ett utbildningsprojekt. Hoppas de kan förstå lite bättre hur en hbtq-tonåring kan känna sig.

The post Helgporträttet: “Jag har ömsat skinn och återfötts kreativt” first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Henrik Bromander är aktuell med sin nya roman Skymningstid som handlar om hemliga nätverk i det svenska välfärdssamhället under sjuttiotalet. Elin Stadenberg ringde upp författaren.

Hej Henrik!

Din nya bok “Skymningstid” har precis släppts, vad spännande!

– Ja, den kom igår!

“Skymningstid” handlar om hemliga nätverk i det svenska välfärdssamhället under sjuttiotalet, med huvudkaraktären Gunnar Björk. Kan du berätta lite mer om bokens handling?

– Man får följa Gunnar och andra personer från cellen han är med i, som är en del av det stora nätverket Stay behind som fanns på riktigt i Västeuropa under Kalla kriget. Gruppen går från att vara lagliga till att överskrida alltfler gränser och begå brott som bankrån och inbrott, tills de är nära att utföra ett terrordåd på svensk mark. Parallellt får man följa den kvinnliga säkerhetspolisen Monika som gör en utredning, letar spår efter de här männen och försöker förstå vad allting handlar om.

Hur föddes idén till boken?

– Det var när jag läste om Stay behind för ungefär tio år sedan. Inga-britt Ahlenius, före detta chef för riksrevisionen, skrev en debattartikel på DN om att Sverige måste utreda vad det var som hände under Kalla kriget. Jag började läsa på om Stay behind och hittade en massa fascinerande information. Jag blev nördigt insnöad ett tag och kände tidigt att jag ville skriva en roman om allt det här.

– Jag har också alltid läst mycket thrillers och spänningslitteratur sedan ung ålder, men själv har jag skrivit böcker som varit mer “vanligt skönlitterära”. Jag har alltid lockats av att skriva en tydlig thriller, sedan har annat kommit emellan men för ett år sedan kände jag att jag var redo att sätta igång. Så det är de drivkrafterna som ligger bakom.

Vad har det krävts för research för att skriva “Skymningstid”?

– Väldigt mycket, jag har samlat på mig material under tio år. Det har varit en pågående, lågintensiv research. Jag har läst om allt från militärtjänstgöring till sjuttiotalet i sig, hur var Sverige då, hur såg det ut och hur tänkte folk? Jag har gjort en analys av genren som sådan, försökt studera böcker som jag tycker är bra och undersökt vad det är som gör att de fungerar och att andra är dåliga. Som Leif GW Perssons tidiga böcker från sjuttiotalet, de har jag närläst. När jag sedan satte igång så intervjuade jag även personer som har kunskaper inom de här fälten. Så jag har fått tillgång till material genom en kombination av källforskning och intervju.

Det låter som ett gediget arbete.

– Ja, men det är också väldigt roligt eftersom jag är intresserad av ämnet. Det har känts lyxigt att få lägga så mycket tid på att lära mig om det här. Men alltid när jag gör research är det svårt att sovra så att det inte blir tråkigt eller bara en mur av fakta.

Skymningstid är din första spänningsroman, så det är imponerande att du i en recension av boken jämförts med John le Carré. Hur kändes det?

– Jag blev jätteglad, det är ett så fint bemötandet. Och det bådade ju gott för resten av recensionerna. Det finns alltid någon som inte håller med, det är ju en subjektiv åsikt, men för mig så ligger det något där. Jag har läst mycket av John le Carré och Graham Greene och har inspirerats mycket av de båda. John le Carré skriver mystiskt på ett sätt att det är meningen att man inte ska förstå allting, inte ens när boken är färdigläst. Det ger en känsla av paranoia, som att man gått vilse i en labyrint.

Du håller ju på med skrivande i en mängd olika former, du är både serieskapare, författare och dramatiker. Vad identifierar du dig mest med?

– Det har väl blivit mer författare eftersom jag lagt ner mer tid på det de senaste åren. Men serierna är ju det jag kommer ifrån, de är min själ och grunden jag står på. Det var genom serier jag lärde mig historieberättande och hittade en ton och tematik. Dramatik är kul att hålla på med. Det innebär ofta kollektiva processer, man blir en pusselbit i ett större bygge och får lämna den isolerade tillvaron man hamnar i när man sitter och skriver och ritar. Så jag uppskattar alla tre saker, men serietecknandet ligger närmast hjärtat.

Vad är den största skillnaden mellan att skriva serier, prosaböcker eller dramatik, och vad avgör i vilken form en berättelse du vill berätta passar?

– Det är väldigt mycket svårare att skriva skönlitteratur än att skriva serier. Serierna kommer självklart och enkelt för mig, jag kan snabbt tänka en berättelse i rutor och bilder. Jag tänker mycket i bilder överlag, så det sker per automatik. Att gestalta en scen i text är en större transportsträcka till en fungerande, bra text. Där är mer press, det finns så många duktiga författare som skrivit så många texter. Serier är fortfarande ungt, det är bara 100 år sedan man började. Så det är svårare att skriva än att rita serier, men det är en utmaning som lockar.

Du debuterade som serieskapare 2005 och har skrivit en rad seriealbum efter det, men du började redan som ung med att göra egna fanzine. Hur kom du in på skrivande och varifrån kommer lusten att berätta?

– Jag var alltid ett berättande barn. I skolan räckte jag upp handen och berättade saker, kanske något som hänt dagen innan eller så ljög jag och hittade på. Jag märkte att det var något som hände med de andra, det fanns en lockelse i ögonen. Det gick att få människor att tro på det jag sa och tycka att det var spännande, roligt, äckligt eller vad som. Så den har funnits där naturligt, glädjen i att berätta, hitta på och ljuga.

Dina berättelser handlar allt som oftast om karaktärer som avviker från mängden på olika sätt. Erik från “Smålands mörker” är fascist och öppet homosexuell, svenskläraren Lotta i “Högspänning” tror sig insjukna i elallergi och Joel från “Vän av ordning” är en nättrollande högerradikal aktivist. Hur kommer det sig att du söker dig till de normbrytande lite udda karaktärerna?

– Jag tänker att det är intressant att berätta om. Att berätta om dem som befinner sig i ytterkanterna säger mer om hela samhället än att berätta om en genomsnittlig Svensson. Man kan fånga tendenser i tiden och säga mer om samtiden. Jag är också intresserad av processer, vad är det som har hänt med de här personerna? De kanske var helt normala en gång i tiden men har gjort en resa och hamnat på samhällets ytterkant. Vad är det som får en människa att förändras och bli onormal? Och vad innebär onormalt? Sådant här är jättespännande att utforska i litterär form.

Du är ju själv engagerad i vänsterpolitik. Vad har politiken för plats i dina böcker?

– Ja det kan man säga. Det är en grund jag står på och utgår ifrån, en samhällsanalytisk, marxistisk och materialistisk fast bas. Det blir tråkig konst om man använder pekpinne och försöker få in politiska poänger, det är jag inte intresserad av. Men politiken finns där hela tiden, klassperspektivet och viljan till samhällsförändring. Vi skulle kunna leva i en mer rättvis värld om vi delade på allt och införde total rättvisa. Mina berättelser är rätt mörka och deppiga, men min tro på att det finns en bättre värld som är möjlig ger mig hopp.

Är ditt skrivande ett sätt att försöka påverka omvärlden eller hur skulle du själv beskriva ditt författarskap?

– Ja, men ibland är det mer uttalat. Som min trilogi om maskulinitet, med det projektet tänkte jag att jag skulle sätta fingret på dessa frågor. Det skulle bli böcker som kunde fungera som verktyg och sättas i händerna på unga killar och män överlag. Om en enda person läser och påbörjar en förändring så är mycket vunnet. Där fanns en agenda men det gäller inte allt jag gör. Att tänka att det jag skapar kan förändra är att sätta hög tilltro till konsten. Konsten kan i bästa fall vara del av pågående samhällsförändringar, men det krävs större krafter som vi inte ser idag. Nu handlar det mer om individnivå, om en enskild person kan få ut någonting av läsningen. Den kan fungera som terapi eller ge någon en insikt, jag har fått en del sådana läsarreaktioner.

Din trilogi om manlighet består av “Riv alla tempel”, “Vän av ordning” och “Bara en kram”. Varför var manlighet ett intressant ämne att utforska?

– Det började med att jag ville skriva om kroppslighet och bodybuilding, det finns så lite skrivet om mäns kroppar. När jag skrev Riv alla tempel hade jag ingen plan på att det skulle bli tre böcker, men jag insåg att det fanns så mycket outforskat bara kring mig själv. Hur blev jag den jag blev? Jag tittade på andra som vuxit upp och hamnat i kriminalitet eller som kanske inte lever längre. Och män i pappas generation, varför är de så konstiga? Män som grupp är superintressant att studera. Det fanns massor av material, så det fick bli en bok.

Många har ju trott att det du skriver är självbiografiskt, hur kan du sätta dig in så väl i karaktärer som är olik dig själv, och förstå dem?

– Jag har en metod där jag försöker föreställa mig själv i karaktärens skor. Även om jag skriver om Lotta så försöker jag tänka, hur hade jag gjort, tänkt och reagerat om jag var hon? Jag gestaltar alltid mig själv, eller en del av mig själv, i huvudpersonen. Jag försöker överlag att skriva om människor med empati även om de gör fel, tycker fel eller står långt ifrån mig politiskt. Det är ändå en människa som har möjlighet att förändras och som man måste acceptera och respektera. Det är den människosynen jag har, att vi måste försöka förstå varandra och vara empatiska. Jag menar inte att alla ska komma till tals, är lika värda och sådant flum, en nasist har fortfarande fel och borde bekämpas. Men det finns en människa bakom åsikterna, även en nazist har känslor, tankar och drömmar.

Du har producerat böcker väldigt flitigt genom åren. Hur hittar du berättelserna du skriver, eller hur hittar de dig?

– Det kommer från många olika håll, något jag själv har upplevt eller som jag läst i tidningen. Jag brukar läsa morgontidningen och dricka kaffe, och där kan jag få idéer från oväntade hörn. Det kan vara från en dödsannons, en minnestext eller i udda nyheter och små notiser. Men vissa ämnen nosar jag själv upp, som Stay behind och elöverkänslighet, jag kan snöa in på det på Wikipedia och sedan mejsla ut en historia.

Du är självlärd, alltså har inte gått någon skrivarskola, hur har det påverkat ditt författarskap tror du?

– Jag tror att det kan vara både bra och dåligt. Jag gör fortfarande nybörjarmisstag som jag hade lärt mig under en termin på en skrivarskola. Samtidigt har det gett mig ett annat språk och ett annat sätt att tänka kring berättande, annorlunda och friare. Min bild är att om man har gått på en författarskola som till exempel Biskops-Arnö så blir man ganska likformad. Det finns en tendens att man skriver om samma saker och det är ointressant för mig. Jag är ganska rotad i fanzine och sättet att uttrycka sig där, lite skitigt, råbarkat och oslipat. Det behöver inte vara skrivtekniskt eller grammatiskt rent, det handlar mer om vad man säger än hur man säger det. Jag tänker att det kan vara jättebra att gå skrivskola, så jag menar inte att man inte borde göra det. Men det finns fler vägar, man kan bli författare utan att gå någon utbildning och lära sig skriva genom att läsa och se hur andra gör.

Du är ju även utbildad lärare i filosofi och svenska. Har du haft användning av det i ditt skrivande?

– Jag tog en examen men jag har aldrig arbetat som det. Det jag har använt är poängen jag tog där jag fick läsa hela den västerländska kanon av världslitteratur och filosofi. Det har gett mig en grundförståelse för olika sätt att se på världen. Jag har fått en grundbildning genom att läsa litteraturvetenskap och filosofi och det är värdefullt i mitt skrivande. Av svenskan har jag fått de grammatiska grunderna. Så det har varit nyttigt på olika sätt men just lärarrollen har jag inte praktiserat eller haft nytta av.

Vad gör du när du inte skriver?

– Då håller jag på med thaiboxning och lagar mat, det är ungefär det man hinner med. Sedan läser jag väldigt mycket. Om jag ska säga något tips till de som skriver så är det att man bör läsa en massa böcker.

Och vad händer härnäst?

– Just nu håller jag på med olika dramatikprojekt. Förhoppningsvis kommer jag att ha en grej på Malmö stadsteater tillsammans med John Hanse, han jag gjort de tidigare teatrarna med. Det kommer att handla om gaslighting, alltså när en partner manipulerar den andra och bryter ner den i en relation. Prosamässigt håller jag på med en novellsamling.

Jag läste att du kommer att medverka i en bok som släpps i juni?

– Just det! Det är så mycket nu. Det är en bok om Göteborgskravallerna och jag skriver en långnovell. En kille som är fotograf och som också var där, Per Englund, kommer medverka med sina foton och jag med min novell. Boken heter Slaget om Göteborg och släpps i maj eller juni.

Och till sist, ska du fira att “Skymningstid” har släppts?

– Det blir ingen releasefest, sådant är avlägset nu. Men när jag fick boken i handen från tryckeriet så firade jag såklart. Det är en stor upplevelse att få hålla i sin helt nya bok, bläddra igenom den och se så att det inte finns några uppenbara fel.

The post Helgporträttet: “Konsten kan i bästa fall vara del av samhällsförändringar” first appeared on Opulens.

SKIVSLÄPP. Att vara självständig och samtidigt vara tillsammans med någon – är det överhuvudtaget möjligt? Det sjunger Frida Hyvönen om på sin nya fullängdare “Dream of independence”.

Ett vinylexemplar av “Dream of indepencence” snurrar ljudlöst i Frida Hyvönens studio på Södermalm i Stockholm. Djupa källarfönster släpper in ljus över två pianon, en liten säng, bord och bokhylla. Här skriver den kritikerhyllade 43-åringen från Robertsfors musik, men bara under barnveckorna. Resterande tid tillbringas i huset i Västerbotten eller på sambon Christian Kjellvanders ställe i Skåne.

Paret ingick i den lilla skara artister som gav sig ut på sommarturné 2020 – då låg publikgränsen på 50 personer, och utan kompband gick de runt ekonomiskt.

– Vi gjorde spelningar två kvällar var på samma ställen, hade med oss barnen, det var väldigt mysigt. Då fick jag också tillfälle att testa låtarna, säger hon.

Tiden före albumprocessen beskriver Frida Hyvönen som en sökandeperiod. Eller period? Hon ändrar sig – sökt har hon gjort sedan födseln. Men det blev i alla fall flera sessioner psykoanalys och många texter som skrevs för byrålådan.

– Jag upplever att det finns vissa tidsrymder i ens liv där man är på väg och ens utveckling känns väldigt tydlig. Sedan finns det platåer och gropar och jag tror att jag var tvungen att ömsa lite skinn, berättar Frida Hyvönen.

Inte imponerad

För fyra år sedan släppte hon den kritikerhyllade skivan “Kvinnor och barn”, sin första på svenska. Språkvalet berodde delvis på att hon ville slippa utlandsturnéer – nu längtar hon dock efter att korsa landsgränser igen. Men prestationsångesten har uteblivit efter succén.

– Jag är väl själv inte så imponerad av den skivan om jag ska vara ärlig. Den är väl “fine”, men jag har ingen sentimentalitet kring den.

Den gången ville hon undersöka om det fortfarande gick att vara popstjärna efter att man har fött barn. När man redan har skapat “det finaste som finns”, hur är det då att skriva en låt? Hon skrev i fyratimmarssjok mellan amningar.

– Att komma i väg en stund och sedan komma hem till sitt gosiga barn igen, det var ganska drömlikt – men lite spända bröst mot slutet av arbetsdagen, konstaterar Frida Hyvönen.

Medveten om död och tid

Frida Hyvönen återkommer ofta till självupplevda händelser eller tankar i låtarna – men hävdar bestämt att de inte är självbiografiska. Hon ser sig snarare som en spion i sitt eget liv, som lånar. Ett exempel är den nya låten “Abyss at bay”, om att få barn, om amning och känslorna som kan uppstå i den situationen.

– Man blir medveten om död och tid. Man kanske inte har känt sig rädd för att dö, och sedan kommer ett barn och vänder allt ut och in. “Jag är inte rädd för att förlora mig själv, men jag är ju ansvarig för den här lilla varelsen som är otroligt beroende av mig och som absolut inte får dö”, säger Frida Hyvönen.

På en av låtarna liknas fertilitet vid att vara på en fabrik med vakter, när klimakteriet närmar sig är det dags att stämpla ut. På en annan skildras tankar om den konstnärliga processen och hur man kan använda brasklappar för att komma undan ansvar.

Måste sätta gränser

Svårast att få till var titelspåret, den om drömmen om självständighet. Först någon dag innan skivan skulle mixas fick hon till det.

– Jag förlägger den nästan i en mytologisk scen med något slags gudinnevarelse som tänker över sitt liv och hur hon ska ta det vidare. Oberoendet hon har skapat, vad det är och huruvida är det förenligt med att slå sig samman med en annan människa?

TT: Är det det?

– Ja, det kan man verkligen undra, jag tror att vi är många som försöker. För mig är det inte helt självklart hur det ska gå till, men just nu fungerar det bra för mig, säger Frida Hyvönen.

Hon tror att det krävs att man står upp för sig själv och att man tar ansvar för det man behöver göra.

– Att ha sina gränser. Det är ingen annan som kommer att ge dig det utrymmet, det måste man propsa på och ta sin plats.

Sofia Sundström/TT

The post Frida Hyvönen har ömsat skinn first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Opulens förlag är stolta över att kunna presentera filosofen Giorgio Agambens debutverk Människan utan innehåll i svensk översättning. 

I sitt debutverk Människan utan innehåll från 1970 tecknar den italienske filosofen Giorgio Agamben en bild av konstens metafysiska färdväg: från Platons bannlysning av poeterna, till inspärrandet av konstverket i vårt tids museala institutioner. Agambens bok är en diagnos över konstens status i moderniteten och en skildring av den moderna estetikens historia från Kant till Heidegger. Den svenska översättningen av Nils Järvinen presenteras tillsammans med ett nyskrivet förord av Sven-Olov Wallenstein.

Om författaren

Giorgio Agamben (f. 1942) är filosof och professor i estetik vid universitetet i Verona. Till hans mest tongivande verk räknas Homo Sacer: Den suveräna makten och det nakna livet (1995) och Undantagstillståndet (2003). Människan utan innehåll (1970) är det första av Agambens verk om estetisk teori som översätts till svenska.

Om förordsförfattaren

Sven-Olov Wallenstein (f. 1960) är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han har översatt bland annat Kant, Hegel, Heidegger, Foucault, Rancière, Agamben och Adorno, och publicerat ett flertal böcker om filosofi och estetik, konst och arkitektur, senast Upplysningens estetik: Nedslag i 1700-talet (2019) och Spacing Philosophy: Lyotard and the Idea of the Exhibition (2019, tillsammans med Daniel Birnbaum).

The post Opulens ger ut Agamben på svenska first appeared on Opulens.

PODD. Oppositionslusten fick Thomas Almqvist att välja spanska som C-språk när han började på gymnasiet. Valet har gett honom glädje genom hela livet. Nu har han släppt boken Spanien i mitt hjärta – elva favoritpoeter i urval och översättning. Varför just dessa diktare, alla män? Diktaturen ledde till en ny guldålder inom den spanska litteraturen men knappast på ett sätt som Franco önskat. Ann-Charlotte Sandelin intervjuar.

Om podcasten Ekström & Garay och tidigare avsnitt >>

The post Samtal om Spanien i mitt hjärta first appeared on Opulens.

RELEASE. Varmt välkomna på Opulens förlags releasefest för Lars Nordströms roman Telgrammet från New York nu på torsdag den 24/8 kl. 18!

Varmt välkomna till Jämshögs hembygsmuseum nu på torsdag (24/8) kl. 18. Vår första utgivning Telegrammet från New York kommer presenteras av författaren och givetvis så kommer boken även  finnas till försäljning under kvällen.

Telegrammet från New York är en dokumentärroman där mångårig forskning om moderns liv bland svenskarna i Oregon och fragment från Harry Martinsons texter vävs samman till en berättelse om längtan, skuld, heder och en rad tragiska omständigheter. Romanen är ett försök att förstå hur en mor kunde lämna sina barn och hur hennes beslut kom att forma en hel familjs öde.

Lars Nordström (f. 1954) är född och uppvuxen i Stockholm, men flyttade i slutet av 1970-talet till Oregon för att studera vid Portland State University. Efter avslutade studier fortsatte han till Uppsala Universitet för en doktorandutbildning i amerikansk litteratur. 1984 förde stipendier och forskningsanslag honom tillbaka till Oregon och 1989 disputerade han på en studie av tre amerikanska författarskap.

Om du inte har möjlighet att närvara så kommer Lars Nordström även att presentera boken under ETCs Bokmässa i Göteborg. Mer information följer inom kort.

The post Nu släpper vi vår första bok! first appeared on Opulens.

 

Vår första utgivning är Lars Nordströms dokumentärroman Telegrammet från New York, om Harry Martinsons starka längtan efter sin mor. Författaren presenterar sin bok på hembygdsmuseet i Jämshög den 24 augusti klockan 18.00. Varmt välkomna.

Årets andra utgivning är Walter Benjamins doktorsavhandling om det romantiska begreppet konstkritik, med avstamp i Novalis, Friedrich Schlegel med flera, i översättning av Nils Järvinen.

The post Opulens magasin bygger ut och blir förlag! first appeared on Opulens.

PARTAJ. Den 6 februari lanserade vi Opulens, Sveriges nya kultur- och samhällsmagasin. Fredagen den 21 april är ni läsare inbjudna att fira med oss under en fullspäckad kväll på Moriskan i Malmö Folkets Park. Det kommer bjudas på författarsamtal, performanceföreställning, jazz med Anna-Lena Brundin & Jan Sigurd och dubbla dansgolv. Ingen entré. På Facebookevenemanget kan ni anmäla er och följa festförberedelserna.

KVÄLLENS PROGRAM
Moriska Paviljongen (Norra Skolgatan 2, Malmö)

Kl 19: Välkomstdrink
De som kommer i tid (max 40 pers) får en drinkbiljett som kan bytas mot en öl eller ett glas vin i baren.

Kl. 19.15: Människans utsatthet i en kall tid
Melker Garay, som äger bolaget bakom Opulens och är aktuell med boken En tindrande natthimmel, samtalar med artisterna och författarna Anna-Lena Brundin samt Jan Sigurd om sin senaste bok.

Kl. 20.15: Jazz för skeppsbrutna
Anna-Lena Brundin och Jan Sigurd spelar låtar ur sitt nya album.

Kl. 21: Den ledande principen
Performance av Teater ONT, ikväll representerad av Per Alvsten, och gästen Lars-Henrik Andersson.

Kl. 22-03: Moriskan klubb
Två dansgolv med RNB/Hiphop/Funk samt Indie/Pop.

VÄLKOMNA!

Alla artiklar av Stefan Bergmark

The post Releasefest för Opulens first appeared on Opulens.