RELATIVISM. “I alternativa medier beskrivs ofta den sanning som det bestående samhället och mainstream media hävdar som helt skild från de alternativas uppfattning om sanningen.” Lars Thulin är kritisk mot allsköns desinformation som sprids idag.

“Nåja. Sanningen ligger väl någonstans i mitten som vanligt.”

Förmodligen har ni hört, eller sagt, detta och dessutom allt oftare senaste decenniet. Det beror på en medveten strategi från de desinformatörer som finns överallt i samhället. Och de ökar under kriser och debatter om dessa. Men sanningen – om det finns en tydlig sådan – ligger sällan mittemellan två ståndpunkter. Därför att sanningar inte är relativa, vilket de skulle vara om de kan flyttas lite hur som helst efter en linjär skala.

I naturvetenskap finns absoluta sanningar. Att en sten som släpps i fria luften faller till marken ifrågasätts inte. Om sanningen låg mittemellan skulle stenen stanna halvvägs på väg mot golvet.

Men i samhällsfrågor tillämpas ofta principen ”båda sidor har säkert rätt på sitt sätt”. Då blir sanningen lätt medelvärdet. I alternativa medier beskrivs ofta den sanning som det bestående samhället och MSM (mainstream media) hävdar, som helt skild från de alternativas uppfattning om sanningen. Skillnaden kan vara himmelsvid.

Föreställ er att det finns en absolut politisk sanning (sådana existerar inte – men låt oss låtsas denna gång). Den får värdet noll på en skala. Alternativa media hävdar att sanningen ligger på 100. Medelvärdet är 50. Är sanningen där? Nej. Men det är den sanning som desinformatörer egentligen saluför. Då har de lyckats flytta sanningen till läge 50.

Går det till så här? Jag hävdar att svaret är ja.

För även om den alternativa sanningen verkar märklig så stöds den av det urgamla ordspråket ”ingen rök utan eld”. Så därför ligger nog sanningen, just det, någonstans mittemellan, tänker många. Därmed har sanningen blivit relativ och diskussionen i frågan kan föras på en spelplan långt från den ”sanna” sanningen. Den som har punkten noll. Desinformatörens mål är därmed uppnått. Donald Trumps stab var mästare på detta.

Nu hävdar allt fler att medier som kallar sig opartiska måste ge alla synpunkter samma utrymme, oavsett dess trovärdighet. Annars tillämpas censur. Ett helsidesreportage om en jorden-runt-resa, måste då per definition åtföljas av en helsida som argumenterar för att jorden är platt.

Varför sprida så skrattretande lögner?

Ett annan variant är kaosmetoden. Den tillämpas ofta. Tydligt var det när Ryssland helt förnekade skuld i nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet MH-17 över Ukraina 17 juni 2014. Bevisen hopade sig till rysk nackdel. Då lade Ryssland in ett veto mot en undersökning i FN:s regi. Sedan blandades ryskt officiellt förnekande av fakta med vansinniga historier från olika källor. Värsta var den att officiella antalet dödsoffer, 298, var fel. För planet hade haft lik fastsatta i stolarna. De var alltså redan döda.

Varför sprida så skrattretande lögner? Det är mycket medvetet. För följden av metoden blir självklart misstro mot uppgiften. Men även mot ALLA andra uppgifter om nedskjutningen och om skulden till den. Desinformatörer vill höra kommentaren: ”Man vet inte vad man ska tro, det ena är vansinnigare än det andra.” Därmed förlorar frågan seriositet och ingen bryr sig. Ingen skuldbeläggs. Desinformatörens mål uppnått.

Tredje metoden är whataboutism. De innebär att angrepp på en sida i en konflikt blixtsnabbt bemöts av att den andra sidan minsann också gjort fel någon annan gång och någon annanstans. Logiska kullerbyttan är att andra sidans missgrepp inte har ett dugg med den ursprungliga diskussionen att göra. Samt att ett fel inte rättas till för att ett nytt begås. Vidare, alla har ansvar för sina handlingar oavsett vad någon annan gör.

Whataboutismen har tre syften. Det första är att skapa förvirring. Det andra är att bara diskutera motståndarsidan, så att man slipper fler pinsamma frågor om den egna. Det tredje är att införa ”alla-är lika-goda-kålsupare”-teorin. Därmed kan diskussionen avslutas och ingen får skuld för något. Desinformatörens mål uppnått.

Varför har det blivit så här?

Jag hävdar att svaret stavas internet. På den gamla, inte alltid goda, tiden krävdes tillgång till en tryckpress, radio- eller tv-station för att sprida nyheter och åsikter. Dyrt och krångligt. Nätet revolutionerade allt. Med ett Twitter- eller Facebook-konto kan vem som helst till nästan ingen kostnad nå hela klotet. Med vad som helst. Alla kan bli publicister med en potentiell publik på flera miljarder.

Detta låter demokratiskt, en oerhörd mångfald. Det stämmer till en del. Men det blev också en enfald. För när MSM i princip hade monopol sköttes nyhetsvärdering och kontroll av sanningar av professionella redaktörer. De hade resurser att kontrollera uppgifter och tog sig tid att tänka efter. De hade ett uppdrag från ägare att behålla en stor publik och därmed annonsörer och/eller skattepengar. Ett sådant mediums enda verkliga post på tillgångssidan är förtroendet från allmänheten.

Detta driver BBC, New York Times, Dagens Nyheter med flera. Inte en trollfabrik i en diktatur. Eller RT, Russia Today. De har uppdragsgivare och ägare med andra agendor. Men trollfabriker och tvivelaktiga media gillas nu av vissa svenskar. Mer än någonsin.

The post Sanningen ligger nästan aldrig mittemellan first appeared on Opulens.

MOTMEDEL. Ett av debattkonstens äldsta och sämsta trick blir allt vanligare. Orsaken – det är oerhört effektivt. Det översvämmar sociala medier och flyttar in på bred front, både i internationell politik och i våra riksdagspartier. Därför är det viktigt att kunna genomskåda tekniken.

Det kallas whataboutism. Svårt att översätta. Kanske med ”Men se på honom då…” Ett enkelt exempel förklarar allt. Säg att du bor i ett hyreshus. Du äger en hund. En dag blir du stoppad av en granne som upprörd frågar varför du igår två gånger sparkade din hund. Om du då svarar: “Men Pettersson på fjärde våningen sparkade sin hund fyra gånger”.

Då har du gjort en klockren whataboutism. Syftet med tekniken är fyrfaldigt.

+ Att förvilla, förbrylla och skifta fokus.
+ Att sätta motståndaren i försvarsposition, vrida vapnet ur hens händer.
+ Att få motståndaren att inse att alla-är-lika-goda kålsupare. Därför kan ingen göras ansvarig för något överhuvudtaget.
+ Att om något annan gjort något dåligt har du därmed rätt att göra något nästan lika dåligt.

Tekniken har alltid använts men finslipades av Sovjet under kalla kriget. Alla angrepp på landet och dess regim och övergrepp möttes mekaniskt av att västvärlden minsann gjort något minst lika dåligt. Så det så. Västs upprördhet över Gulag-arkipelager besvarades, som en volley över ett tennisnät, av att USA behandlat sina indianer jättedåligt. Och så vidare i all oändlighet.

Sentida exempel är katastrofen i Tjernobyl och dess mörkläggning. Sovjetiska nyhetsbyrån Tass koncentrerade sig på kärnkraftsolyckan i amerikanska Harrisburg – för där minsann… Den hade inget med Tjernobyl göra. Men uttalandet förvirrade, bytte försvar mot anfall, alla lika goda kålsupare, skyll inte bara på oss. Whataboutism.

Nyligen gick en talesperson för Kina till angrepp mot Väst för att vi kritiserar behandlingen av uigurer. I deras provins plockas bomull. Talespersonen visade på en presskonferens upp en bild som avbildade hur de svarta bomullsplockarna hade det i USA för 100 år sedan. Därefter en bild på hur maskiner plockade bomull i Kina i dag. Decenniets whataboutism. Vad har USA på 1920-talet med dagens uigurer att göra? Ingenting. Den totala bristen på logik får tanken att svindla. Men syftet är alltså: förvirra, anfalla, skyll inte på oss. Whataboutismen är de totalitära regimernas verkliga snuttefilt.

Kommentarsfälten i våra dagstidningar visar nu att även hos de svenskar som försvarar agerandet hos Putin och Xi Jinping, är whataboutism främsta och nästan enda vapnet. Jag har studerat det noga. Slutsatsen är följande: kritik mot Kina eller Ryssland möts av artiklar där ordet ”USA” används senast i tredje meningen. Därefter handlar inlägget i princip bara om USA. Klockren whataboutism.

När en whataboutist blir påkommen med sin teknik är svaret alltid: jag försöker bara bredda debatten, fast det tål du tydligen inte. Men whataboutisten breddar inte, hen byter spelplan. Varför ta diskussion om något jobbigt när man kan slippa?

Förvilla, byta spelplan och alla lika goda kålsupare.

I svensk politik blir tekniken allt vanligare. Det blev tydligt när SD i somras flera gånger pekade på att socialdemokraterna under andra världskriget minsann föll till föga för nazisternas krav. Syftet solklart – få bort debatten från det faktum att SD hyllade nazismen decennier efter att alla dess ofattbara vidrigheter avslöjats. Och att förvirra. Logiken dock obefintlig. Kan ett agerande för 80 år sedan försvara ett agerande idag? Mer praktiskt – under andra världskriget hade Sverige samlingsregering. Men fakta och logik är alltid underordnat för en whataboutist.

Att Ebba Busch försöker vända kritiken mot sitt försök till husköp genom att nämna att motpartens ombud minsann begått ett brott för mer än ett decennium sedan, är en klockren whataboutism. Förvilla, byta spelplan, alla lika goda kålsupare, jag måste också få göra fel.

Donald Trump var whataboutismens mästare. Obama och Clinton hade alltid gjort något värre.

Med hjälp av ovanstående kan en vaken läsare finna att whataboutismen flödar över och ökar. Motmedel? Mitt bästa är: Visst, men låt oss diskutera en sak i taget. Tjatigt och inte så elegant, men effektivt. Det möts ofta av whataboutisternas andra vapen – att koppla ned.

The post Hur blir vi av med whataboutismen? first appeared on Opulens.

RELATIVISM. Channa Bankier funderar över uttrycket “ingen aning” och hur relativismen brer ut sig.

”Allt oftare använder jag begreppet ”Ingen Aning”
Ingen Fucking Aning

Jag har verkligen allt mindre aning
Haft väldigt mycket fel

Himlar med ögonen bara för det mesta
Märker att många gör det
Sänker sina huven

Aningslös är det nya. Alla har det…

Intressant det är ett samhällstillstånd.
Ett jävla mode
Postmodernismens dribblerier med sanningen i verklighetsuppfattningar

RELATIVISMEN

Det är väl den som säger “Ingen aning” som är den egentliga postmodernisten. Om det nu finns nån enhetlig postmodernism…

The post “Ingen aning” first appeared on Opulens.

RELATIVISM. Det finns något tvivelaktigt med konstkritiken. För vilka anspråk gör konstkritikern när denne uttalar sig om att ett konstverk är vackert? Ett sanningsanspråk? Eller är det så att man har upphört att tala om sanning i fråga om det som är vackert?

Och vad betyder egentligen de där upplysande orden som man kan läsa vid konstrecensioner i de stora dagstidningarna? De där orden om att “en recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk“.

Idag tycks det finnas en utbredd rädsla för det man kallar sanning. Och frågan är om man över huvud taget kan finna någon som vågar tala om det som en gång i tiden kallades det sant vackra. Sanningen har blivit ett skällsord. Ja, rent av ett invektiv. Det finns förvisso de som säger att ett verk är vackert, men med den (av tvång) erforderliga reservationen att det endast är en sanning för denne, och att det vackra mycket väl kan framstå som något fult för någon annan. Ja, så talar de riktigt försynta konstkritikerna. Man kan nästan få intrycket av att diplomati har blivit ett honnörsord i kritikerkåren. Det är uppenbart att den som vill veta vad som är vackert i en mer objektiv, tidlös aspekt är – för att uttrycka sig en aning tillspetsat – hänvisad till en annan tidsepok.

Men när ingen vågar uttala sig om vad som är sant vackert i en mer objektiv mening, då är också det sant fula något relativt och personligt. Konstkritikerna nickar förmodligen instämmande här. Frågan är emellertid om innebörden av denna rörande överenskommelse mellan dem är ett misslyckande? För om samma resonemang – om det relativa och personliga – skulle tillämpas i fråga om etiska föreställningar, skulle då inte allt kunna bli tillåtet? Och vad händer när det inte längre finnas några grundläggande goda etiska handlingar? Vilka är konsekvenserna när varje handlings moraliska värde endast vilar på det som är relativt och personligt?

Avslutningsvis kan man fråga sig om denna problematik som rör det objektiva och subjektiva endast är ett reellt problem när det gäller etiken. Och skälet till det är att etiska tvister påverkar människan i mycket högre grad än estetiska. Därför är det lättare att relativisera en estetisk frågeställning än en etisk. Men kanske borde det inte var så. I alla var det inte så i Oscar Wildes Dorians Grays porträtt där moral och skönhet är djupt sammanflätade.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Konstkritikens rädsla för sann skönhet first appeared on Opulens.

Det bästa hos människan är hunden- men det värsta hos människan är också hunden, den inre hunden, menar Ladislaus Horatius.

Låt oss prata hundar och människor. Hunden vill gärna ha ett ben. Hunden hugger. Hunden vill att vi ska kasta pinnen. Människor vill gärna höra vackra ord och hugger när man dinglar fina fraser framför henne. Hunden viftar på svansen när den är glad och saliverar när man ringer i en klocka. Människan saliverar och viftar med sin inre svans när man trycker på hennes mentala reflexpunkter.

Uttrycket Pavlovs hund syftar på betingade reflexer och sådana finns det många av i vårt tankeklimat. Vissa saker som värme, god mat och kärlek gör oss obetingat lyckliga. Men lycka kan syntetiseras; titta bara på den konstgjorda lycka som många likes ger oss på Facebook.

Eller på den helt verbala varianten. Jag har postulerat en ordklass som heter SAFT: salivframkallande tankesurrogat. Dessa ord får oss att drägla, skapar en varm lyckokänsla i bröstet och aktiverar feel-good hormoner.

Motpolen är SABB-orden: salivbromsande benämningar. Sådana ord ger muntorrhet, hjärtsnörp, och “TABU!” börjar blinka som en varningslampa i hjärnkontoret. Dingla SAFT-ord framför oss och vi viftar på svansen. Gör samma sak med SABB; vi morrar och skäller.

Ett exempel på detta såg vi under implementeringen av IT på 90-talet. “Cyberspace”, “distansarbete”, “äkta bredband”, “e-demokrati”, “kunskap och kompetens”, “paradigmskifte” — allt detta fick oss att drägla. “Radioskugga” och “långsamt modem”… GRRR! Numera klassiska salivframkallare är “demokrati”, “mångfald”, “jämlikhet” och färgen grön. (Politiska tal måste innehålla många procent SAFT.) Lika klassiska ajabaja-ord är “terrorism”, “sexism” och “diskriminering”.

SAFT är ibland kompis med kapning och krympning. Ordet “pride” betyder stolthet och högmod; numera står det, precis som bilden av en regnbåge, för sexuell läggning. En karaktärsegenskap och en allmängiltig, rentav universell symbol har reduceras till en fråga om sex.

Ibland blir saken bara tossig. Jag minns när ordet “koncept” som vardagsterm gjorde entré på scenen. På T-centralen i Stockholm åhörde jag ett samtal mellan två bangårdsoperatörer. “Ja, och frugan hade ju sitt eget koncept om middagen. Men det gick inte alls. Han gillade inte fiskkonceptet. Det blev ju helt fel koncept för honom!”

Lite smålöjligt och nästan rörande när vi klamrar oss fast vid nya favoritord. Hundens “kasta bollen!” blir kast med litet ord. Men saken kan också blir storlöjlig och livsfarlig när orden används i politiska, ideologiska eller teknologiska syften.

Ordet “artificiell” är primärt SABB, “intelligens” är positivt, men tillsammans bildar dessa mentala pusselbitar en hejdundrande mix. Artificiell intelligens! AI! Själv säger jag AJ (artificiell jävelskap) eftersom det är mänsklig intelligens vi borde utveckla och salivera över. Men visst är det skönt när någon eller något annat tänker åt oss. Och diskar. Och parkerar bilen. Och häller upp badvattnet. Och bär ut soporna.

Hela robotutveckling är en mer eller mindre förtäckt dyrkan av bekvämlighetsguden Kom Fort. “Bekvämare är bättre” är en logik som inte anstår Homo sapiens. Det är i motvind som draken lyfter och den optimala komforten är KOMA.

En annan begreppsförvirring handlar om strukturer. Språk har struktur, hud har struktur, atomerna i min kropp har struktur. Musik är ibland inget annat än struktur och poesi har struktur. Det finns företagsstruktur, geografisk struktur och skäggstruktur. Alltså strukturer så långt ögat når. Men detta neutrala ord har nu blivit SABB och används som en ideologisk hammare. “Det är strukturellt”, “det är exempel på strukturellt förtryck” säger man och syftar på dålig behandling av kvinnor.

Men förtryck finns i otaliga former. Män förtrycker kvinnor, kvinnor varandra, män varandra, kvinnor förtycker män, människor förtrycker djur. Men precis som med AI väljer man ut en aspekt av saken, och presenterar den som Sanningen.

I ren protest blir jag då ideologisk elefantist.

Elefantism bygger på sagan om elefanten och de tre blinda männen. En står bakom djuret och menar att det är ett slags rep. Han som står på sidan säger att elefanten är en vägg. Han som står framför säger: två svärd. Alla har rätt och fel. Rätt vad gäller deras del; fel vad gäller helheten.

Vi är lika partiskt blinda när det gäller IT, strukturer och artificiell intelligens. En attityd värdig Homo sapiens vore att promenera och gå runt djuret. Baby elephant walk!

Visst, sett ur en vinkel lever vi i ett patriarkat. Ur en annan vinkel manipuleras och kontrolleras män (bakom kulisserna) av kvinnor. Från en tredje utsiktspost ser man att alla manipulerar alla. Från en fjärde att ingen manipulerar någon, eftersom varken män eller kvinnor har koll eller kontroll utan styrs av hormoner, sitt undermedvetna och yttre planeter.

Antalet synvinklar är obegränsat, vilket lätt ger svindel. Bättre för nattsömnen att parkera (kanske långtid) i en specifik ideologisk hörna. Livet blir enklare och bekvämare så. Men också dummare och mera hundlikt. Vi viftar gärna på svansen, eller skäller — men det är småjobbigt att tänka.

Fast egentligen är tänkande bara en sorts promenad. Voff!

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post Reflexerna hos Pavlovs människor first appeared on Opulens.