TEATER. ”En fullträff från Riksteatern!” Så lyder Lena Torquato Lidéns omdöme efter att ha sett ”Shifters”. ”Ett böljande kammarspel mellan två människor som har en kärlekshistoria bakom sig och möts igen.”

Shifters
Ett samarbete mellan Riksteatern och Bush Theatre.
Dergårdsteatern Lerum 29 mars
Spelas på turné t o m 21 april

“Shifters” är ett böljande kammarspel mellan två människor som har en kärlekshistoria bakom sig och möts igen. Återseendet sker när den unge Dre, med rötter i Nigeria, håller på att avsluta begravningen av sin farmor. Det är då som Destiny, vars släkt är från Kongo, dyker upp väldigt försenad för att delta i sorgen (och för att proppa munnen full med afrikanska donuts).

Scenografin består av ljusstavar i olika riktningar samt svarta lådor, men det som händer mellan duon vi ser på scen innehåller så många fler nyanser.

Musiken som finns i föreställningen påminner om att andra kulturer är en naturlig del av deras liv och det är roligt att se de dansinslag som finns, eftersom det är musik som är populär i dagens ungdomskultur även i Sverige.

Sakta nystas deras förflutna upp och den historien griper tag och visar med tydlighet hur kärlek kan hindras, oavsett hur stark den är, av saker som rasism, diskriminering och den marginalisering som barn till invandrare kan ärva trots att de egentligen har alla förutsättningar för att bygga egna liv.

Föreställningen igenom fortsätter vi i publiken att sitta i spänning och vänta på ledtråd efter ledtråd som förklarar hur deras liv blivit vad de nu är.

Det är också väldigt vackra återblickar från dåtiden där den fysiska närheten inte går över gränsen utan speglar det som händer när två själar närmar sig varandra.

Även om den yngre delen av publiken kanske vred sig en smula i sina stolar över kyssarna på scenen så blev det som en vacker dans, i stället för något sensationalistiskt. Och för dem som känner Angelica Prick från Barnkanalen så är hon mjukare som Des men med en udd av den där maskulina direkthet som kännetecknar hennes kroppsspråk fortfarande intakt. Det blir en spännande dynamik mellan Angelica Prick och John Njie på scen och hon förmedlar sin rollfigurs livserfarenheter på ett finstämt sätt just genom denna delvis hårda yta.

”Shifters” är en fullträff från Riksteatern!

The post ”Shifters” – En fullträff från Riksteatern first appeared on Opulens.

LÄTTILLGÄNGLIGT. Kiley Reid förpackar tunga frågor om makt, klasskillnader och rasism i ett lättillgängligt relationsdrama som du glider igenom på en eftermiddag, motståndslöst, skriver Camilla Carnmo.

Vår bästa tid av Kiley Reid
Översättning: Klara Lindell
Albert Bonniers förlag

Kiley Reids Vår bästa tid är en omtalad, uppmärksammad och Bookerprisnominerad debut av en ung, svart, kvinnlig, amerikansk författare. Boken handlar om klass och relationer men framför allt om rasism, som den kan se ut idag i USA. Både tydligt uppenbar och våldsam, eller smygande försåtlig, dold bakom välvilja. Berättelsen är stark och har något viktigt att säga medan formen är lättsam. En underhållningsroman med ett ärende.

The post Relationsdrama om makt, klass och rasism first appeared on Opulens.

EXISTENTIELLT. “På scenen, samlade på ett chartermål någonstans söderut, har samlats ett antal människor i hög ålder, som här för sig själva och för varandra biktar sina känslor inför den förestående döden”. Björn Gustavsson om Vintermusik.

Vintermusik av Lars Norén
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland.
I rollerna: Niklas Falk, Marika Lindström, Monica Stenbeck, Ulf Eklund, Claire Wikholm, Lars Lind, Sten Ljunggren, Anita Ekström, Åke Lundqvist och Lars Helander.
Stockholms stadsteater

Häromåret visades en originell Norénpjäs på Elverket i Stockholm, Stilla liv, där ingen av skådespelarna yttrade ett enda ord. Det var en märklig pjäs såtillvida som Norén under sin långa karriär utmärkt sig inte minst som en replikernas mästare. Nu i december har det varit urpremiär på ännu en Norénpjäs, Vintermusik, där vi åter möter människor som talar, kanske inte så mycket med varandra som snarare rätt ut i tomheten.

På scenen, samlade på en sandstrand, svart som aska, på ett chartermål någonstans söderut, har samlats ett antal människor i hög ålder, som här för sig själva och för varandra biktar sina känslor inför den förestående döden, samtidigt som de i fragmentariska minnesbilder ser tillbaka på sina liv. De pratar också med varandra, men utan att egentligen vare sig vilja eller förmå nå varandra.

Pjäsen, upplags som ett hörspel, där replikerna sprids som frön för vinden, ger associationer till Becketts I väntan på Godot, men också till Jon Fosse, som Lars Norén under senare år tycks ha tagit starkt intryck av.

Sofia Jupither har tidigare tagit sig an Norén, och även om hon, delvis kanske för att hon är så ung, inte helt övertygar som uttolkare av just dessa mörka textmassor, är det en uppsättning som i mångt och mycket djupnar och som sammantaget ger en berörande bild av människors ensamhet i en gemenskap som i grunden framstår som en chimär.

Många av skådespelarna, varav flertalet sedan länge uppnått pensionsåldern, känns igen från Stadsteaterns uppsättningar alltsedan 1980-talet. Flera av dem har tidigare framträtt i starka Norénproduktioner, som exempelvis Lars Lind, Anita Ekström och Sten Ljunggren. Dessa ärrade veteraner möter här likt en hel skådespelargenerations farväl till teaterscenen.

Som så ofta när det gäller Norén pendlar rollfigurerna mellan uppgivenhet och desperation, mellan existentiella funderingar, bittra utgjutelser, nonsensartad svada och svart humor. Och dess skådespelare har verkligen förstått att röra sig mellan dessa olika nivåer och förvandla fragmenten till en helhet där livet framstår som en saga som till deras nästan häpnad är på väg att ta slut innan många av drömmarna aldrig hann bli verklighet. Solen sjunker över havet, de sitter overksamma i skymningen, inser att allting när som helst kommer att sluta och att någon klarhet aldrig kommer att nås.

En av rollfigurerna minns hur han som barn gick bakom sin far och bar på dennes verktyg: ett minne så starkt att han åter tycker sig vara där. En gammal kvinna säger att hon aldrig hann bli ung.

Alla medverkande gör storartade insatser, inte minst Sten Ljunggren som den gamle bitvargen som klagar på det mesta samtidigt som han ser tillbaka på ett liv som långtradarchaufför och mest av allt tycks betrakta det förflutna som en meningslös sträcka fram till en lika meningslös väntan på slutet. Niklas Falk och Marika Lindström som det grälande gamla paret påminner om de likartade förhållanden som präglat så många av Lars Noréns tidigare relationsdramer. Nu, mer eller mindre insjuknade i alzheimerliknande tillstånd, fräser de åt varandra, i en blandning av grälsjuka och djupt liggande sympati. Emellanåt minns de inte i vilken tid de egentligen finns: då och nu blandas och precis som de andra gestalterna talar de oftast förbi varandra. Av allt detta gör dessa skådespelare stor konst.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Berörande bild av människors ensamhet i en gemenskap first appeared on Opulens.