REGELLÖSHET. När man väljer att definiera sin verksamhet som konst öppnar man för en herrans massa olika spelregler, där den klurigaste av dem kanske är just den att det i grunden inte riktigt finns några, skriver Ida Thunström.

En sällsynt dålig konstlärare ska ha sagt att om man vill göra en bra och riktig målning, så måste man behandla processen lite som en fotbollsmatch. I en fotbollsmatch kan man inte plötsligt börja följa till exempel ishockeyregler, det skulle ju bli alldeles tokigt. Jag tror att läraren menade att en domare, i det här fallet den som tittar på bilden, skulle bli alldeles förvirrad om man kastade in till exempel en tygbit mitt i oljan. En lite världsfrånvänd sak att säga. Eventuellt att jag kan köpa argumentet att det rör sig om ett rent hantverk. Eventuellt.

När man väljer att definiera sin verksamhet som konst öppnar man för en herrans massa olika spelregler, där den klurigaste av dem kanske är just den att det i grunden inte riktigt finns några. Det skulle rentav kunna vara så att det är just handlingen att skapa sina egna regler som gör en till just konstnär.

Kompositören, ljudkonstnären och musikteoretikern John Cage rörde sig till exempel fritt över alla tänkbara spelplaner i vilka han hade ett väl utvecklat eget regelsystem – eller en utstuderad omdefiniering av de redan rådande. Är han då fortfarande kompositör?

Häromdagen hörde jag en ung musiker säga att han var imponerad av konstnärer. Ett ganska uttjatat påstående, och lite förvånande att höra det från just honom. Det som imponerar, sade han, är det faktum att konstnärer hela tiden måste skapa ur ingenting. Som gitarrist kan han alltid luta sig mot instrumentet, ta avstamp i gitarren. Gränserna för vad man kan åstadkomma finns redan där.

Många målare, tecknare, skulptörer etcetera skulle i och för sig säga att det är precis samma sak i deras fall. I ett konstnärligt material ligger ju lika många och lika tydliga gränser som i ett musikinstrument. Och visst kan en renodlad skulptör föra en dialog med sitt material och ägna livet åt att förfina och utforska hantverket, men som konstnär har denne ändå fattat beslutet att sätta gränsen där, vid ett visst material, ett beslut som man som gitarrist inte på samma sätt måste fatta. Det känns naturligt att en konstnär som sysslar uteslutande med skulptur testat runt en del med olika material innan det landat i just skulptur. Mindre vanligt är det kanske att en violinist experimenterat med blåsinstrument och syntar ett par år i sin ungdom innan hen bestämt sig för fiolen.

Det är sällan den tekniska begåvningen som ligger i vägen för utveckling av ett konstnärskap. Vanligare är att man lär sig en teknik av en viss anledning, syftet med valet av ett visst material kommer i regel först. Inom avdelningen fri konst måste i dag en skulptör som en del av sin konstnärliga utveckling fatta beslutet att inte göra allt det där andra som finns att göra, det där andra som är precis vad som helst. Förmodligen gör hen ett val som grundar sig i ett slags inre nödvändighet, men ändå, hen måste sätta gränser för det egna skapandet, mer eller mindre medvetet.

Liksom en konstnär skapar ur ingenting, måste konsten som begrepp skapa sig självt ur ingenting. En svår uppgift som riskerar att rinna ut i ett stort ingenting eller i alla fall att bli för krångligt för att alla ska kunna uppskatta resultatet. När konstbegreppet måste sätta sina egna gränser, lämnas en del människor tyvärr utanför. Att alla inte är med på noterna är inte så konstigt eller ens fel.

Jag älskar anekdoten, sann eller inte, om städerskan på en konstinstitution som sopade undan ett verk i tron att det var en hög med skräp. En berättelse som är tacksam att ta till om man vill driva med den del av den samtida konsten som kan vara lite svår. Samtidigt är det en helt naturlig incident som sätter fingret på just det där med gränser och definitioner, faktiskt helt utan värderingar, vare sig av konstnären, konstverket, städerskan – eller skräpet, icke att förglömma.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Är det här konst? first appeared on Opulens.

UTBILDNING. “Hur kan vi tillåta att outbildad personal hanterar en samhällsfunktion som kan beröva en individ möjlighet till samhällsdeltagande?”, undrar Marie Sjögren och James Brocka.

Utbildning är utveckling. Utan utveckling stagnerar vårt samhälle. Den enskilde individen är redan i riskzonen för att inte bli behandlad enligt Sveriges lagar och förordningar och med fler hinder ökar risken dramatiskt.

För dem med ett fysiskt eller intellektuellt funktionshinder är det en ännu brantare backe på rättsmaskineriets berg. På dess myndighetsavsatser borde alla vara utbildade och rustade för att möta medborgarnas olika behov i deras olika stadier av livet, från barn till äldre. När utbildning och kunskap saknas tillgodoses inte medborgarens rätt till rättssäkerhet och tillgång till de medel som finns för att säkerställa delaktighet i samhället på lika villkor.

Man kan inte att påstå att det inte går att konkurrera på arbetsmarknaden bara för att man har ett funktionshinder. Man kan inte fatta beslut om insatser och sedan inte sätta dessa beslut i verket. Man kan inte att utge sig för att vara kvalificerad för sitt arbete då man inte känner till de lagar som ligger till grund för verksamheten. Det är tragiskt när den insatsbehövande efterfrågar lagstadgad service som kan förbättra det allmänna välmåendet och leda till en framtida anställning eller ett fungerande hushåll, men får till svar att handläggarna på familjeomsorgen inte är utbildade i den aktuella insatsens förutsättningar.

Hur kan vi tillåta att outbildad personal hanterar en samhällsfunktion som kan beröva en individ möjlighet till samhällsdeltagande? En samhällsfunktion som kan beröva en människa hennes levebröd och i värsta fall bidra till att personen i fråga återfaller i självskadebeteende, missbruk och självmordstankar? Hur kan vi tillåta indirekta mord på våra medborgare bara därför att personalen inte är utbildad i det som är vardag för en del av Sveriges befolkning? Hur kan vi tillåta att resurser inte utnyttjas på det sätt som avsetts och att frågorna inte lyfts till den nivå som behövs för att hjälpa dem som redan ligger ner och kämpar för att kunna ställa sig upp, människor som vi ser i samhället men inte vill se? Hur länge kan tjänstemän vid individ- och familjeomsorgen få fortsätta sitt arbete utan rätt utbildning, rätt verktyg och rätt inställning till dem som är i behov av olika insatser för en ekonomisk och social trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet?

Med tanke på de incidenter som ägt rum, den nonchalanta attityd som uppvisats och den okunskap som finns på ett stort antal lokala kontor runt om i Sverige är det av största vikt att denna brist omgående åtgärdas. Att låta verksamheten fortgå utan åtgärder är liktydigt med att äventyra medborgarnas rätt att frigöra sina egna resurser och lära sig att bli mer självständiga.

Det som många av dem som behöver stöd utsätts för i den aktuella verksamheten underminerar deras självbestämmanderätt och integritet. Det strider dessutom mot Sveriges lagar.

The post Varför monterar vi ner skyddet för de svagaste i vår välfärdsstat? first appeared on Opulens.