STADSPLANERING. “De som gör ingrepp i stadens funktionalitet måste förklara, på vilket sätt de medverkar till att stadens särart och överlevnadsmöjligheter säkras”, skriver Anders Björnsson som menar att det behövs en centralt reglerad befolknings- och regionalpolitik.

Bromma flygplats var en del av min barndom och uppväxt. Utanför mitt sovrumsfönster gick DC 3:orna ner för landning. På söndagar kunde familjen promenera till flygrestaurangen och äta middag där. Genom panoramafönstren fick man vara med om ett skådespel, när planen kom och gick. Pressfotografer bevakade intressanta avfärder och ankomster. Närmaste grannar var Ulvsunda industriområde och den ruckliga bebyggelsen i Mariehäll.

Flygplatsen finns kvar men är sedan länge nedläggningshotad. Det är numera svårt att ta sig dit till fots, genom alla trafikkarusellerna. Hangarerna har blivit en stormarknad. Linjeflygs stolta huvudkontor är kringränt av motorleder och fuskbyggen. Den civila flygförvaltningens baracker stod länge kvar men är numera rivna. För det flacka flygfältet planeras nu för bostäder, där storstaden ska kunna växa. Hur glada blir kolonisterna i Riksby då?

Det är knappast en trädgårdsstad man tänker sig där, snarare en förlängning av stenstaden med trång kvartersbebyggelse och höga hus. Flygplatsen har trots allt erbjudit luft i en urban miljö, där det har blivit allt svårare att andas. Snart riktar nog stadsutvecklarna sina blickar mot Solvalla travbana också, så genomkomponerad, en oas ännu i den spekulationsdrivna nybyggarverksamheten. (Sitter inte folk hemma eller på puben och spelar på toto numera? Läktarna står tomma, i stort sett.)

Nostalgi? Kanske. Men också besvikelse över att orter och platser inte får utvecklas på sina egna villkor. Inte ens i storstadsregionerna tillåts de det. Om landsorten utarmas fysiskt, sker här en mental utarmning. Min uppväxtstad Sundbyberg hade på sin tid en enda restaurang och två kommunalt ägda ölhallar. Småkommersen blomstrade, där fanns flera boklådor. Idag råder butiksdöd – restauranger och sprithålor har tagit över lokalerna. Förr fanns det många konditorier; nu ska det vara temporära caffe latte-ställen. Dock: täthet är inte detsamma som gemenskap.

Småstaden som imiterar storstaden och tror att den blir mer attraktiv på det sättet! Det enda attraktiva är egentligen prishöjningen på bostadsrätter och utförsäljningen av allmännyttan till konstlat låga priser, en förskingring av allmän egendom. (Se arkitekturrevisionen.se.) När medelklassmänniskor som bor i sådana kvarter vill ha upplevelser, reser de till skärgården eller utomlands. (Åtminstone fram till pandemin.) Hur stadslandskapet gestaltas, bekommer dem inte särskilt; det finns cybervärldar. Därför har också den offentliga stadsplaneringen kommit på mellanhand.

Städer blir agglomerationer med något tillfälligt över sig, som om de närsomhelst kunde övertrumfas och sedan överges. Materialval i byggandet, färgsättning av fasader tycks ske på en höft. Man ser i stadsbilden alltmer sällan ensembler, däremot fler och fler solitärer, möjligen en reflex av den individualistiska anda som slog igenom, när välfärdsstaten skulle nedmonteras och allt helhetstänkande kunde uppfattas som ett hot mot den personliga integriteten. Fragment föredrogs framför stora linjer.

Allt skulle sticka ut. Experimentlusta! Stadsrummet som ett tivoli, där varje sensation till slut följs inte av beundran utan av en gäspning. Enligt postmodernismen kunde en huskropp få se ut hursomhelst – det var estetiken som sandlåda, en eklektisk lek med former. Nybrutalismen (jämför med Hagastaden i Stockholm) hanterar alla traditionella former med bornerat förakt. Mellanrummen ska utplånas, de väl planlagda förorterna, med sina många arkitektoniska och konstnärliga förtjänster, står i vägen för expansionen.

Varför ska stora städer växa? De är ju redan vuxna. Men de styrande där, oavsett kulör, hänger sig åt beslutade visioner om en ständigt fortgående tillväxt. Den är som en cancer, till synes ohejdbar. Men när stora städer växer, enligt socialingenjörskonst i förening med marknadslogik, dör mindre städer och samhällen. De förlorar kraft och tynar bort. Landsändar avfolkas fortfarande, långt efter flyttlasspolitiken. De blir allt mindre motståndskraftiga mot skogsbolags, gruvföretags och höghastighetstågbyggares exploateringsiver. Ja, de blir överkörda.

Detta är ett stort samhällsproblem men också ett problem som angår vårt lands säkerhet. Om detta land ska försvaras, från vilket väderstreck det än gäller, krävs det, att det finns människor på plats, som känner terrängen. Och vidare: All vital verksamhet kan inte vara koncentrerad till några få platser i landet – det gör oss extremt sårbara, dock är det den riktning utvecklingen nu har tagit. Ett sant totalförsvar kan inte tolerera vita fläckar på kartan och inte ett fåtal självklara bombmål.

Allt och alla behöver inte samlas på samma ställe. Du kan skapa i naturen, inte bara på kontoret.

Coronaåret har visat, vad vi egentligen redan visste, nämligen att många nutida verksamheter och arbetsuppgifter är platsoberoende. Allt och alla behöver inte samlas på samma ställe. Du kan skapa i naturen, inte bara på kontoret. Digitala kontakter kan knytas och upprätthållas utan större svårigheter. Detta borde kunna betyda vinster för det lokala, på det metropolitanskas bekostnad. Till och med konungen av Sverige verkar ju ha föredragit Drottningholm och Solliden och Stenhammar framför Stockholms slott.

Bromma, västerort, var en gång framtidslandet. Dit flyttade de smarta, där lät makarna Myrdal Sven Markelius bygga en villa. Per Albin Hansson bodde i ett radhus i Ålsten, designat av Olle Engkvist. Där jag nu bor, i Kista, en del av gamla Spånga socken, har arkitekten Jon Höjer satt sina spår. Folke Löfström, barnbarn till Sundbybergspatronen Aron Petter Löfström, ritade Huddinge sjukhus. En del av de vackra, funktionalistiska A1-barackerna i Rissne står ännu kvar. Erik Tegel, son till Erik XIV:s statsminister Jöran Persson, ägde en gång Rissne gård, snett emot Solvalla.

Så mycket som hänger samman! Det viktiga är inte att bevara, för ingenting varar för evigt. Men de som gör ingrepp i stadens funktionalitet måste förklara, på vilket sätt de medverkar till att stadens särart och överlevnadsmöjligheter säkras. Tidigare dynamiska centralorter, exempelvis Grängesberg, har förvandlats till spökstäder. Även metropoler kan drabbas. London har idag ett bastant utflyttningsnetto. Alla vill inte betala 25 000–50 000 SEK i månaden för en tvåa i innerstaden. Också från den svenska huvudstaden pågår nu en utvandring. Ändå ska det urbaniseras.

Det som behövs är en centralt reglerad befolknings- och regionalpolitik. Bostäder på Bromma flygfält är en laissez faire-kapitalistisk modell, med gammalt tomtjobberi som förlaga. Allt fler människor i samma geografiska rum kan inte vara en hållbar målsättning för kommunal planläggning. Sverige är ytstort, det rymmer många kluster, inte bara ett fåtal. Vi har råd med parker och skogsdungar. Och en och annan flygplats: det måste knappast byggas flera.

The post Den urbana cancern first appeared on Opulens.

KONST. Nu när medierna räknat upp alla de förmåner som närvaron av konst ger talas det äntligen klarspråk i kulturpolitiken: det här borde helt enkelt ha hänt för länge sedan, och borde hända hela tiden, överallt, skriver Ida Thunström apropå diskussionen i Malmö om placeringen av ett nytt konstmuseum.

I Roms stadskärna kan man i stort sett krypa mellan sevärdheterna. Det är oerhört fuskigt, framför allt eftersom man samtidigt kan ta tunnelbanan till nästan vilken station som helst i staden, och genast stå framför något slags konstnärligt mästerverk. Den gamla arbetarstaden Malmö, vars främsta landmärke länge var Kockumskranen nere vid hamnen, har uppenbarligen inte riktigt samma möjligheter som Rom att locka till sig kulturellt intresserade besökare. Svårt att sitta och dricka kaffe på en antik ruin i den här stan. Eller ens på en runsten från Vikingatiden.

Konst och kultur har blivit en produkt som måste kalkyleras och värderas, precis som allt annat inom det kapitalistiska systemet. Den planen har inte gått direkt jättebra. Istället för hus från medeltiden får vi köpcentrum. Den svenska rivningshysterin på 1960- och 70-talet, som bland annat ledde till förstörelsen av gamla Caroli, är ett lysande exempel på hur kortsiktigt vi i Sverige oftast ser på sådant som inte går att mäta. Därför är det nästan ironiskt att diskussionen om var Malmös nya konstmuseum ska ligga har blivit så viktig. Plötsligt har det nämligen blivit uppenbart vilken hög avkastning kultur faktiskt ger åt en region.

Jag är alltså helt med på hur stor vikt placeringen av ett nytt konstmuseum är i Malmö. Utbudet av museer och gallerier är så pass skralt här att det kan betecknas som en regelrätt torka. Men utveckling och rörelse är inget man kan bygga sig till bara lite då och då. Konst är ett levande tillstånd, och i varje stad och region behöver den ständigt underhåll.

Nu står ett typiskt konstmuseum förvisso för mer än bara upplevelsen av bilderna de visar upp. Det blir ett turistmål, kulturmärke, det blir rentav en symbol. Ändå borde den här debatten räcka för att fungera som en ögonöppnare för kommunen. När det nu så tydligt visat sig hur värdefull, rentav nödvändig, kultur är för en region borde vi ju såklart bygga ett helt knippe museer. Museum är dock tämligen kostsamma projekt. Betydligt billigare skulle det därför bli att lägga en löpande summa till fria konstprojekt runtom i staden.

Projektet bildkonst är så pass beroende av möjligheten att kunna utvecklas i fred, att det är omöjligt att med framgång närma sig det kortsiktigt. Ett vitalt kulturliv behöver möjligheter att få vara just levande. Konst är en ständigt pågående process, man sår frön lite här och var och sen växer det och så kan man skörda efter ett litet tag. En naturlig slags långsiktighet som tyvärr sällan får särskilt stort utrymme i en stads kulturbudget. Ett utrymme som den uppenbarligen förtjänar. Eftersom konstnärer är små fröer i sig själva behövs bara en reguljär tillförsel av vatten. Något som en kommun borde förstå är en viktig investering. Kanske kan kommunen regelbundet sponsra ett par öppna utrymmen där konstnärer kan arbeta. Och skapa tillgång till lite utrustning och material. Sådana satsningar genererar konstnärlig produktion, och skulle tveklöst bli prisvärda i längden.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag är alltså helt med på hur stor vikt placeringen av ett nytt konstmuseum har i Malmö. Utbudet av museer och gallerier är så pass skralt här att det kan betecknas som en regelrätt torka. Men utveckling och rörelse är inget man kan bygga sig till bara lite då och då. Konst är ett levande tillstånd, och i varje stad och region behöver den ständigt underhåll.

Att turister i Malmö verkar vara betydligt mer intresserade av Öresundsbron än av Turning Torso har i stor utsträckning att göra med den internationellt hyllade teveserien Bron. Byggnader skapar sällan kultur i sig, det gör historierna som gömmer sig inuti dem. I ett konstmuseum gömmer sig tusentals historier. Verk som vart och ett behövt både tid och tålamod för att kunna växa till sig. Kan inte Malmö skapa utrymmen för konstnärer idag, där just tid och tålamod kan få råda?

Att det blivit en så pass engagerad diskussion om museets placering är alltså självklart. Men som så ofta gömmer det sig en än mer relevant fråga bakom den uppenbara. En viktig och reell debatt borde föras om hur det kommit sig att placeringen av det här museet känns så avgörande. Vi borde få till ett samtal om vilka möjligheter till räddning som återstår för alla de stackars regioner som inte kommer att få den stora äran. Nu när medierna räknat upp alla de förmåner som närvaron av konst ger talas det äntligen klarspråk i kulturpolitiken: det här borde helt enkelt ha hänt för länge sedan, och borde hända hela tiden, överallt.

The post Vikten av konstens närvaro first appeared on Opulens.