MUSIKFESTIVAL. Nyligen avslutades musikfestivalen Rosendal Garden Party i Stockholm. Här följer Rikard Rehnberghs rapport.

Rosendal Garden Party är inne på sitt fjärde år nu och det är ett välkommet inslag i den annars så fattiga festivalsommaren i Stockholm.

Årets upplaga hade tre tämligen separata temadagar. Den första (fredagen) gick i den elektroniska, och internationella, musikens tecken. Lördagen präglades av trubadur- eller singer/song-writer-stilen och inhemsk musik. Och den tredje dagen handlade det om soul och r’n’b. Då var det också internationella och nationella namn om vartannat.

Underhållare av rang

Irländska Róisín Murphy var sångare i duon Moloko som hade en stor hit med låten ”Sing it back” 1999. Ett house-örhänge som få. Första halvan av spelningen i den soliga och lummiga rosendalen är elektronisk och syntbetonad. Ganska intetsägande, faktiskt. Men den andra halvan, när musikerna i bandet lämnar syntharna och i stället greppar gitarrer och bas, är något helt annat. Nu blir det som musik på riktigt. Den påminner om både Nile Rodgers Chic och sångerskan Goldfrapp och övrig brithouse.

Nile Rodgers var för övrigt på plats i Rosendal och berättade om sin stiftelse We Are Family som stöttar, ekonomiskt och socialt, unga projektledare.

Murphy själv är en underhållare av rang. Ett fullblodsproffs som förutom att sjunga lyckas engagera publiken, leka med kameran på scenen samt genomföra konstanta kostymbyten (som hade kunnat ställa till det, som för Grace Jones under fjolårets upplaga) utan att ens en sekund tappa koncentrationen och komma bort sig under konserten. Proffsigt var ordet.

Fick publiken att dansa till tung techno

Den franska elektronikaartisten under det tyskklingande namnet Gesaffelstein är omgiven av svarta klaviaturer, klädd i svart latexkostym och har till och med en lite otäck, heltäckande svart mask för hela ansiktet och hjässan. Det här är allvarlig emo. Trots sin ensamhet på scenen lyckas han, Mike Lévy, likt Jean-Michel Jarre i sina bästa stunder, få publiken att dansa och leva med i de stundtals tunga technotonerna.

Syntlegendarer gästade musikfestivalen

Om någon trodde att Gesaffelstein och Róisín Murphy skulle vara något slags uppvärmning för tyska syntlegendarerna i Kraftwerk så trodde de fel. Kraftwerks konsert, vars audiovisuella koncept tycks vara en kopia av konserten på Skeppsholmen under Arts and Music år 2016, blir något av en antiklimax. Nej, då var det bra mycket roligare att gå på pressvisningen av utställningen ”Dansmaskiner” på Moderna museet 2014 och få träffa Ralf Hütter, en av kvartettens grundare och mycket konstkunnig, i egen hög person.

Lördagen blev en skriv- och vilodag för undertecknad (Anna Ternheim och Lars Winnerbäck i all ära men det är inte alls min ”kopp te”).

Soul och sol på musikfestivalens tredje dag

Söndagen bjöd så på ännu mera sol med laber bris och Jalen Ngonda sade sig vara förvånad att det var så till vida varmt i Sverige och Stockholm; han som trodde det skulle vara kallt och kyligt här; hans småprat med publiken mellan bitarna känns intimt och gemytligt. Och hans konsert ökade temperaturen ytterligare med att ”leverera” 60-talssoul (à la Drifters, Platters och Temptations, Sam Cooke, Jackie Wilson och Marvin Gaye) direkt från Maryland (Baltimore?) och för 2020-talet.

Med sina fina falsettstämma får han i gång dem som varit förutseende nog att komma tidigt till festivalen denna sista dag. Men det blir ändå en reservation för de många kärleksballaderna i mitten av konserten. De går alla i samma tempo och tonart, samma sångstil och textinnehåll, och det blir alltför enahanda. På slutet tar han dock igen det med ett par upptempobitar som får publiken att lämna giget på sprittande ben.

Tjock image! som det heter i ”orten” och som svenska duon BIJI ger prov på när publiken eldas på med traditionell kurdisk ring- eller raddans och en raj-rajblandning av kurdiska, klubbengelska, riks- och rinkebysvenska uttryck. Och över hela det stora sällskapet på scenen vajar den kurdiska flaggan högt.

Det får bli ett språkligt da capo: underhållare av rang.

Sean Paul hade ett par radiohittar (som ”Gimme the Light” och ”Baby Girl”) i början av 00-talet och ses som en om inte av femte så fjärde graden av låtmakare i hemlandet Jamaica. Och med två halvnakna dansare på scenen känns hans konsert inte bara manschauvinistiskt unken utan också förlegad och för länge, länge sedan passé.

Han kostade säkert en hel del att få till festivalen och det är inte för inte att det uppstår en undring beträffande varför den inte bjöd in en riktigt jamaicansk sångare i stället, i stil med fjolårets reggaeakt YG Marley, Stephen Marleys och Lauren Hills son, eller en conscious ragga-artist som Capleton, Sizzla eller Anthony B?

Chaka Khan en höjdpunkt

Sist ut är väl festivalens affischnamn nummer ett och huvudakt Chaka Khan, som gjort sig själv odödlig med megahittar som ”I Feel For You” (i och för sig Princes låt) och ”I’m Every Woman” (numera en feministisk kampsång) i slutet av 70-, början av 80-talet.

Det är nog många med mig som bävar en smula för 80-talsikonens fysiska och sångliga status. Farhågor som ögonblickligen kommer på skam då hon äntrar scenen i en tajt, svart läderkreation och tar en hög ton, uppbackad av en förträfflig sextett och tre doasångerskor.

Äntligen låter ljudet som det ska: högt, klart, tungt, solitt. Det här är en järnlady, en rockmormor i stil med Tina Turner, som ser och verkar 20 år yngre än sin ålder (aldrig fråga en dam om hennes ålder!). Och en eloge ska Khan ha för att hon ibland går av scenen och låter bandet jamma loss i jazzrocksoulpopimpro, pust… Chaka Khan avslutar Rosendal Garden Party med en bang/er!

The post Rosendal Garden Party – en tredelad musikfestival first appeared on Opulens.

ROCK, POP & DUB. Lana Del Reys irländska favorit. Hajpade brittiska The Last Dinner Party. Dinosaurien J Mascis solo. Legendaren Lee “Scratch” Perrys sista inspelning. Kangas klanger kollar in spännande nya album.

The post Kangas klanger: Rock, pop och dub first appeared on Opulens.

ROTPULS. Lena Torquato Lidén var på plats när Skånsk Reggaefestival hölls i Folkets Park Malmö i början av juli. Här bjuder hon på ett snapshot från festivalen och en intervju med en riktig reggaeveteran, Kalle Blomster i Rotpuls.

För den som inte bor i Skåne kan det verka obegripligt. Det här egna språket skånska och av allt att döma kopplingen med kontinenten som vårt sydligaste landskap bjuder oss på. Stockholm har inget i jämförelse, även om Svenska Akademien som kröner den Skånska Reggaefestivalen i Malmö ändå får ett litet jubel när de i mellansnacket berättar att folk kommit från när och fjärran, till och med från huvudstaden för att vara med om denna kärleksfest.

Det känns som den sista permafrosten efter pandemin landat i en liten blöt fläck. På det lilla festivalområdet i en del av parken glimmar det av glöd mellan människor. Det är fullsatt och samförstånd, en festival befolkad av otroligt vackra människor i alla åldrar. Svenska Akademien som jag gillar sedan innan utstrålar en märkligt energisk kärlek. Kanske är det just så, att svenska killar som tror på mänskligheten, dansar och sjunger är så befriande. Och lite kritik av kapitalismens cynism är ju alltid skönt.

I slutet av 70-talet bildades Lundabandet Rotpuls. De lirade ”skånsk reggae” och Peps Persson hade säkert ett finger med i spelet när det gällde den där låten om ”Lille Olle”, som ville bli polis. Bandet hann med en LP och ett par singlar 1980-82

Några dagar före festivalen har jag ringt upp Karl Bergfors,  även känd under namnet Kalle Blomster, som var med och startade veteranerna Rotpuls. 

Hur länge sedan var det ni stod på scen ihop senast?

– Vi har gjort en testspelning på en liten festival under ett annat namn och det kändes som att det kommer att bli bra

Kommer det att bli greatest hits eller har ni något nyskrivet?

– Det blir såklart greatest hits men kanske någon ny låt, med lite ny tappning och nytt sound

Vad är ert starkaste minne av Peps?

– Första minnet var när jag bodde i ett studentkollektiv och vi satt i en soffa och pratade om musik och vad vi ville göra. Det var starkt och han var redan en idol för mig, med en ödmjuk framtoning. Han kollade av om han kunde passa in i den bilden av vad vi ville göra. När vi jobbade i studion så var han väldigt professionell och kunde skapa en ljudbild. Hur man tänker musikproduktionsmässigt, jobba med frekvenser och effekter. Han tog dit Lester Jackman, som fick i uppgift att lära mig spela reggaeorgel!

Hur gick det då?

– Jo men det var speciellt, vi hade aldrig sett jamaikanska artister förut. Innan dess hade vi spelat tillsammans i Ricky Rock, vi försökte spela reggae men ingen visste riktigt hur man gjorde.

Kom det artister på turné på den tiden då?

– Jodå det gjorde det, Black Uhuru såg vi på den tiden, Peter Tosh, Bob Marley och UB40. Men Peps lyfte fram det, så att fler fick reda på vad det var

Vilka andra band är ni sugna på att se under festivalen?

– Nej vi har väl ingen kontakt med de andra banden, men det kanske vi får nu! Ska bli roligt att se. Vi ska testa med lite modernare saker i en av låtarna

Just på den här festivalen finns det ju inte så mycket av dancehallen, om det är det du menar med modernt…

– Ja vi gjorde ju den här resan för 40 år sedan, vi var med i TV-programmet Rockcirkus med Marie Fredriksson som spelade innan oss med sitt band Strul. Vid 80-81 las bandet ner, sedan dess har vi spelat i andra konstellationer och jobbat med musik eller som musiklärare.

– När Peps gick bort var det tragiskt och i samband med det annonserades Skånsk Reggae som en hyllning till Peps. Han var ju vår mentor på den tiden som vi lärde oss mycket av. Alex från Irie Bookings blev eld och lågor och tyckte att vi var den felande länken i festivalen. Vi ska inte komma dit och vara några föredettingar, vi ska göra det här bra och har repat hela våren.

The post Ett sommarminne: Skånsk reggaefestival first appeared on Opulens.

REGGAELEGEND. Robbie Shakespeare, ena halvan av reggaebandet Sly and Robbie, har avlidit, rapporterar jamaicanska The Gleaner.

Shakespeare växte upp i östra Kingston i Jamaica och började med att spela gitarr, men gick sedan över till basen, det instrument han blev känd för att bemästra.

Han gjorde en lång rad samarbeten med artister och band som Grace Jones, Bob Dylan, Sinéad O’Connor och The Rolling Stones.

– Jag kör bara som jag känner. Om jag arbetar med en sångare, så snart sångaren börjar sjunga, så anpassar jag mig och gör mig till en del av det. Jag försöker inte att spela över honom eller under honom eller vara på utsidan, förklarade han sin anpassningsförmåga i en intervju med Fog City Journal 2009.

Hans musik förekom också i filmer och tv-serier som “Speed 2” och “The wire”, och hans röst dök upp i tv-spelet “GTA: San Andreas”.

Enligt The Gleaner avled Shakespeare i sviterna av en njuroperation i Florida i USA. Han blev 68 år.

TT NYHETSBYRÅN

The post Robbie Shakespeare är död first appeared on Opulens.

REGGAE. Den legendariske reggaemusikern, producenten och artisten Lee ”Scratch” Perry har dött.

– Han är på samma nivå som de allra största – och borde ha fått Polarpriset, säger musikjournalisten Jan Gradvall till TT.

Den jamaicanske musikern, producenten och låtskrivaren Lee ”Scratch” Perry, vars riktiga namn var Rainford Hugh Perry, har dött vid 85 års ålder på ett sjukhus i Jamaica.

I ett inlägg på Twitter bekräftar Jamaicas premiärminister Andrew Holness dödsfallet – och hyllar samtidigt Perry.

“Lee ‘Scratch’ Perry kommer för evigt att bli ihågkommen för sitt strålande bidrag till musikvärlden. Må hans själ vila i frid”, skriver Holness.

Perry ses som en av förgrundsgestalterna bakom musikgenren dub – och spelade 1969 in låten “People funny boy”, som anses vara en av de första reggaelåtarna.

“Allra största producenterna”

Enligt musikjournalisten Jan Gradvall har Perry haft ett enormt inflytande på den moderna musikhistorien.

– Han är på samma nivå som de allra största producenterna och borde ha fått Polarpriset. I dag gör man musik på samma sätt som han gjorde då och det han gjorde i sin studio kan man nu göra i en dator. Men hans sätt att tänka på musik och lägga rytmen i fokus, klippa, experimentera och remixa – det var han först med, säger han till TT.

Enligt Jan Gradvall är Lee “Scratch” Perry en av de viktigaste förgrundsfigurerna vad gäller populärmusikens utveckling från sent 60-tal och framåt.

– Han använde studion som ett instrument – klippte sönder låtar, remixade dem och betonade bas och trummor väldigt mycket. Och det sättet att göra musik har fått en enorm påverkan framförallt inom house- och techno, säger han.

Musiken fortfarande aktuell

Lee Perry är kanske mest känd för de skivor han gjorde tillsammans med Bob Marley & The Wailers, men musiklegendaren arbetade även med artister som The Clash och Beastie Boys. Och trots att många år har gått sedan de tidiga produktionerna på 70-talet lämnade skivpressarna låter musiken fortfarande lika aktuell, enligt Jan Gradvall.

– När man lyssnar på exempelvis skivan “Heart of the congos” med The Congos – som brukar nämnas som den bästa reggaeskivan någonsin – så låter det så självklart. Musiken har inte åldrats, utan låter så samtida. Då var det ganska ovanligt att man tyckte att bas och trummor var det viktigaste i en låt, men Perry lyfte fram det, säger han och fortsätter:

– Och så låter ju det mesta av den musik som produceras i dag.

Anna Grönberg/TT

The post Gradvall om Perry: “Borde ha fått Polarpriset” first appeared on Opulens.