KÅSERI. En värld där ledarna förvandlar den globala klimatkrisen till en tävling i grönmålning. Ett Sverige med regeringskriser som följetong och där gängkriminaliteten blir till glamour på film och i musik. Erik Cardelús vet inte om han ska skratta eller gråta.

Det sägs att livet överträffar dikten. Eller att dikten och livet tävlar med varandra i att skruva och stöka till det. Tragikomedi? Nattsvart fars, absurdism eller bara nihilistisk buskis? Vilken genre passar bäst för att beskriva det som händer runt omkring oss just nu?

Vi ser en skenande global klimatkris där världens samlade ledare förvandlar det mesta till spel, en tävling i grönmålning och i vem som drar det längsta strået, med minst tvingande åtaganden och mest fördelar. Pokerfejs, bondfångeri och ränksmideri, allt medan extremväder och klimatkatastrofer tätnar där utanför.

På hemmaplan råder en följetong av regeringskriser, där papper och bläck flyter sönder i strilande regn och inget tycks beständigt. Dramatiskt så det förslår. Mumma för politiska reportrar och krishanterare. För vem styr landet idag, imorgon och nästa torsdag? Ska vi skratta eller gråta, gnöla eller glamma? Slita vårt hår eller göra vågen?

Vem sitter på manualen för hur man trasslar sig ur eländet?

För alla dem som pekade finger åt bananrepubliker och notoriska regeringsbytarländer som Italien och Belgien kommer nu en sur baksmälla. Eller så uppstår ett unikt tillfälle att fabricera efterkonstruktioner, typ ”för visst såg jag den parlamentariska instabiliteten komma åkande, men jag sa bara inget, för jag ville inte förstöra stämningen” Ärligt talat: vem hade det här på känn? Och vem sitter på manualen för hur man trasslar sig ur eländet?

Runt omkring oss har gängkriminaliteten brett ut sig. Även här ser vi en utveckling som många inte säger sig sett komma, men ändå… Vem hade trott att massiv segregation aldrig skulle slå över i något ont? Att de många förlorarna alltid skulle vara goda förlorare, välkammade och snälla, hela tiden. Nog visar världshistorien åtskilliga exempel på att besvikelse och bitterhet bildar grogrund för destruktivitet. Utanförskap och ökande inkomstskillnader blir ofta ett drivhus för konflikter och kriminalitet.

Så vår tid famlar efter gestaltningar, men surrealismen konkurrerar med realismen. Någon tycks ha stoppat LSD i mellanmjölken. Rakt blir rörigt, och det mesta blir papper och bläck flyter sönder i strilande regn. Inför detta producerar man gangsterfilmer som får de små spinkiga gängkriminella killarna på Järvafältet att se ut som atletiska välskräddade Armani-stekare från Hollywood. Även gangsterrappen tenderar att ge en glamouriserande och heroiserande bild av gängkriminaliteten som – enligt många rapporter – begås av unga killar som ofta bor i trånga slitna hyresrätter och har svårt att sova hemma i sängen hos mamma.

Istället frontar ”kungen”, ”chefen” och ”hövdingen” som sladdar runt i en cool bil, drar in cash och förlustar sig med en lång rad av snygga brudar. Allt sker i någon sorts cool betong-de-luxe, eller som i gangsterfilmerna: coola, stiliserade och tillrättalagda miljöer med perfekt crime-noir-ljussättning. Alla är snygga, spänstiga, sexiga och snärtiga.

Men verklighetsflykten då? Nog måste vi kunna färdas bort i fantasins värld, inte minst nu när läget är så glåmigt. Varken plakatteater eller hyperrealism brukar funka så bra i längden. För det behövs ett dramaturgiskt hantverk för att göra den osorterade verkligheten skarp och spännande. Annars skulle vi alla kunna ställa en kamera och ett stativ utanför porten, låta filmen snurra i 90 minuter och sedan kalla oss Scorsese eller Bergman.

Själv brukar jag trösta mig med tanken på att Gud eller Icke-gud (välj själv) i alla fall inte blir uttråkad när hen tittar ner från det där molnet. Det händer ju en del saker därnere på jorden, för människorna är mästerliga på att fucka upp, men långt sämre på att förstå och förmedla varför. Och nog äger Gud eller Icke-Gud någon sorts gudomlig dramaturgisk manick som kan förvandla synerna till en spännande berättelse. Och det är en berättelse som varken kräver streamingtjänster, bredband eller har luriga bindningstider.

The post “Vi människor är mästerliga på att fucka upp” first appeared on Opulens.

POLITISKA LANDSKAPET. “Det är just den här typen av retorik som i Frankrike utmynnat i ett regelrätt klasskrig och ett alltmer auktoritärt styre”, skriver Lisa Gummesson som är orolig över centerns och socialdemokraternas propaganda.

Sveriges regering är fälld. Ideologisk och sakpolitisk tydlighet har blivit ett krav. ”Mitten (läs nyliberalismen) mot extremerna”-retoriken fungerar inte längre i Sverige. Varken vänstern eller SD vill vara dörrmatta.

Jag jämför såklart med det politiska landskapet i Frankrike där en annan politisk ”mitt” sitter vid makten. Men i Frankrike är det så mycket enklare att spela center-kortet (”uteslut extremerna, rösta på oss!”) eftersom valet avgörs i en andra omgång med bara två partier. I Sverige finns tack och lov inte den möjligheten. Men det tycks S och C inte riktigt förstå. De verkar fortfarande tro att de är de goda mot de onda, vi mot dem.

När Stefan Löfven den 17 mars i år sa att ett regeringsskifte vore ett hot mot demokratin stack det i ögonen på de flesta. Visst, vi förstår vad han syftar på. SD. Men nej, folklig representation är inte ett hot mot demokratin. Däremot är ett parti som ser sig som det enda demokratiska alternativet ett hot. Häri ligger en ny typ av extremism. Extrem-mitten som tror sig stå över folkviljan. Typiskt macronistiskt.

I Frankrike ledde detta översitteri till en regelrätt revolution (gula västarna) som besvarades med enorm repression från regeringens håll. Med ursäkten att det är de vars åsikter som skiljer sig från den nyliberala makten som är ”extrema”. Oavsett om de kommer från vänster eller höger. Känns det igen? Jo, detta mantra har gått på repeat hos C. Men det är just den här typen av retorik som i Frankrike utmynnat i ett regelrätt klasskrig och ett alltmer auktoritärt styre som gör det mesta för att trycka tillbaka meningsmotståndare.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Förmodligen är Sveriges valsystem tillräckligt starkt för att en liknande auktoritarism inte ska växa fram här. Likväl är C+S-retoriken skrämmande. Och med risk för att låta alarmistiskt är det är nog bra att även vi har i åtanke vad ekonomen Dani Rodrik så väl understrukit: demokratin hotas från två håll, dels av de ”illiberala demokratierna” och dels av de ”auktoritära liberalismerna”. Båda mynnar ut i auktoritära styren.

Det är just därför som det är glädjande att vänstern har klivit fram och krävt sin plats. (Eller tagit över sossarnas som stått tom sedan socialdemokratin började dö ut). Den här platsen är visserligen fortfarande liten och att S+C skulle sträcka ut en hand till V är lika otroligt som att Macron plötsligt skulle bli socialist. Men har V gått så här långt kan man bara önska att de inte ger sig genom att släppa igenom en ny ideologiskt ohållbar koalition, hur den än skulle kunna arta sig.

Och blir det extraval måste alla socialdemokrater välja sida nu. Vänstern eller extrem-mitten. Det borde vara enkelt. Kanske börjar det politiska landskapet äntligen ritas om. Tills på måndag kan vi åtminstone hoppas.

The post Varning för den extrema mittenpolitiken! first appeared on Opulens.