REFLEKTIONER. Gunnar Lundin har tidigare med utgångspunkt i veckans dagar gjort aforistiska reflektioner över livet och litteraturen. Den texten kan läsas här. Nu har han återvänt till temat ”Sju dagar”.

SJU DAGAR

1

Mysjkin, med sin envisa godhet – är det förställning? Snarare en tanke om vad livet går ut på. En dag går det ut. Som man sår får man skörda,  karmalagen i buddhismen. Gotamas insikt (på en plats, i tiden) av lidandet, och orsaken till lidandet.

En händelse i Dagens Nyheter. Den har en våglängd, det är vi som gör oss  mottagliga.

Vi lever i en  bubbla tid som genom att fortsätta är vår enda. Vad lämnar vi efter oss? Detta efter som vårt namn och handlingar ska upplösas i som i en dimma.

Ett leende återgäldas med ett leende; neuronerna vibrerar till!

Men godheten är praktisk. Den lämnar de anhöriga i väntrummet med veckotidningar. Kirurgen går till jobbet. Moder Teresa var inte känslosam men det fanns en grundton som färgade hennes handlingar, som en grundton färgar Bachs kompositioner.

Författaren är egocentriker. Av altruism?

Man kan försöka vara en hygglig människa. Allt utöver det är en nåd.

2

Ett krig kan göra deprimerade och psykiskt sjuka friska. Under finska vinterkriget blev folkhälsan bättre (Jörn Donner, ”Mammuten”). Den disciplin man  inte tillägnat sig fick man nu av befäl…. – Under första världskriget var det inte ovanligt att vivörer och snobbar från Londons klubbar blev utmärkta soldater.

Ett genom tycks finnas, bidande sin tid. Kanske kommer den inte (och det vore en välsignelse!). – Kunde det inte aktiveras av annat: kriget hos Herakleitos, individen i en större helhet, vördnaden för det levande.

3

Handlingsmänniskan har kort minne. Nya uppgifter fångar hennes uppmärksahet. Man minns inte det som inte varit djupt tänkt eller djupt känt. Det föder tankar, någon gång en livsfilosofi.

Den livslust och glädje som funnits under en period av ens liv finns kvar i en, i minnet, där svårigheterna från då inte finns kvar. Nu är svårigheterna nya. Det senaste onda är alltid det värsta, det står som en jätte framför gårdagarna.

     Att minnas en kraftkälla utanför tiden.

 4

Proust har rätt: Om konsten bara vore en förlängning av livet… Ja, då vore den lika tråkigt som det. –  Konsten ger andra sätt att se, varje originell konstnär gör det.

Det har regnat visdom från himlen. Vi var inte där, men pölarna från regnet, det är aforismer.

Av otålighet försökte jag springa, som en som är nedsänkt i vattnet. Jag väntade. Väntade, på vad? En varm ström som tog mig med.

5

Människans första steg, från det primitiva samhället till civilisationen, var när hon började mäta tiden.

När man väntar får man lov att mäta tiden på nytt. Klockorna går för långsamt, eller för snabbt.

Ensam med sin tid, en sömnlös natt, märker man att den inte är densamma som världstiden. Inte heller som den biologiska tiden, tiden i grottan.

Det finns en tid ovan frågornas tid.

6

Våra vänner när de åldras blir alltmer lika sig själva; vi uppfattar en sorts kärna, Leibniz monad, ett fonem unikt på planeten!

Nya ting fångar uppmärksamheten. Man minns inte det som inte varit djupt tänkt eller djupt känt. Det som är djupt känt föder tankar och någon gång en filosofi. Ur den svarta myllan föds ljusa skott.

En sårad fåfänga kan kännas djupt, men det är för att människan är så grund. 

Ett frö som får liv när man diskar, gör ingenting. Somt föll på hälleberget.

Det har sagts, det viktiga är inte vad man älskar utan att man älskar. Inte den det flyktiga intresset utan passionen. Men passionerna dansar över en svart grav. Utan förnuft går det inte. Inte utan ett hyende av tvivel. – ”Med intellektets värme och hänsynsfullhet.” (Proust)

7

Runt många intellektuellas fötter kallnar världen. Vilken kick att komma på dumheten, bristen på logik, spika upp okunnigheten på korset. Men livet fortgår. De varma strömmarna.

Hos en hund eller en katt är det just det naturliga som tilltalar oss. Det är så mycket roller och poser som skiljer oss från livets träd. På den sjunde dagen vilade Han, och Han fann sin skapelse god.

    Vad hände?

Tystnad, leendet la en hand över munnen. Ett frö, det kan vi inte veta, som får liv i ensamheten. Men också dessa frön .

Ekerwalds senare böcker: ett slags kristalliserat minne, där varje kristall fortfarande strålar av liv. Konsten och litteraturen ”lär oss att bättre uppskatta livet, vars värde man inte insett och tack vare boken förstått?”

The post Gunnar Lundin: ”Sju dagar” first appeared on Opulens.

PROSALYRIK.  Vi har idag glädjen att publicera korta existentiella reflektioner av Jessica Sorting. 

Jessica Sorting är född och uppväxt i Göteborg men lever nu med man och dotter i Växjö. Hon avskyr generaliseringar, älskar medmänsklighet och drivs av andras livsresor.

Hennes texter beskriver ångest och förväntningar, livskraft och att våga stanna upp för att omvärdera, kampen mot idioti, rädslan att vara otillräcklig, ilskan över förtryck och den råa förmågan för människans orimliga hat utan reson.

Vi vill nu presentera några av hennes korta reflektioner över hur svårt det kan vara att existera som en liten människa i en stor och hotfull värld.

CAROLINA THELIN 

Andnöd i neon

Lyckan lyser på en neonskylt. Det surrar till och den slocknar. Du tittar inåt där är det mörkt. Du famlar, du står rakryggad, ditt skal brister. Luften ger dig hopp men tyngden av lidandet gör dig vemodig. Du vill, du kan men ändå är det stopp. Labyrintens ingångar hänvisar i all sin prakt. Hittar du ut. Syret avtar, ryggraden förmultnar. Du vill inte, du kan inte, ingen säger stopp.

Rotlös

Vinden biter i träden på fältet. Sluttningen uppåt bär människan längs en smal stig. Det är tyst men vinden lyfter röster från då. Lyckan vandrar sida vid sida med motsatsen. Löven på träden fryser fast, tiden håller andan, kylan biter fast i själen. Tiden finns inte, hjärtat slår, tiden stannar, nej tanken stannar. Fälten där borta där stigen tar slut. Blicken över fallet ner mot den mörkblåa ytan vilar stilla. Tiden andas igen. Vinden slår kraft i vingarna som bär tanken. Styrkan slår rot. Vänd om.

Vakuum

Ett korn av ingenting kan innefatta allt. Det kan kväva ditt andetag. Kornet som borde flyga förbi. Det tar död på något och gör det bärliga oumbärligt. Det etsar sig fast på hornhinnan det ställer allt på sin spets. Du vacklar, inget finns över dig, inget under dig. Framåt in i ridån och din tid står still. Hjälp! Du hör dig själv. Hjälp! Alla skrattar. Ilskan bär dig och förgör dig på samma gång. Du skriker men i ett vakuum. Du ser inte längre, du gör inte längre. Motvinden är ditt enda motstånd. Lugn. Andas. Lugn.

Syndabocken

När hatet visar vägen dör många själar i förtid. Girigheten biter sig fast och när sig på lidandet. Syndabockens stigma kvarstår. Bödelns yxa svingas av trötta armar. Sorgen brister ut i ilska. Den lyckligt lottade gråter över förlorat privilegium. Ett barn föds och hjulet börjar snurra på nytt. Utvecklingen är invecklad. Besudlad av det förgångna. Vi tänker aldrig nytt. En ny tanke föds när en hämmad och förtryckt bjuds upp på podiet. Verkligheten tystar alltid. Stilla står vi i sorgen, ilskan och förnekelsen.

Of synk

Det skaver. Som ett sår som aldrig läker. Du vet vart du står, du har din moraliska kompass men världen synkar inte. Det finns ingen vägvisare som kan ge dig riktning. Du skriker med all din kraft att Nu Räcker Det! Ingen lyssnar. Medmänsklighet är påhittat. Det är en lyx, få människor förunnat tänker du. Men så växer hoppet över förtvivlan och du inser att allt börjar med en gnista, gnistan är du.

The post Littestraden: Reflektioner first appeared on Opulens.

REFLEKTIONSBOK. Den folkkära psykoterapeuten Anna Kåver kommer snart ut med sin tionde bok Närbilder på Natur & Kultur. Med personliga betraktelser av världspolitiken, pandemin och den egna vardagen är det här hennes mest personliga bok hittills.

Närbilder är psykologen, psykoterapeuten och författaren Anna Kåvers tionde bok och föddes ur en slags brytpunkt i hennes liv som sammanföll med pandemin. Hon satte sig ner för att skriva dagbok för sig själv, som sedan växte och blev till någonting större. Men det är inte corona som har huvudrollen i Närbilder.

– Boken var inte menad som ett dokument över tragedin corona, utan som ett sätt för mig att resonera kring vad jag upplevde under den här fasen, berättar Anna Kåver.

Titeln anspelar på att Kåver har gått nära inpå sig själv och sin vardag i skrivandet på ett sätt som skiljer den här boken från hennes tidigare, faktabaserade böcker inom både fack- och populärpsykologi. Att inte behöva faktakolla allt som skrivs har gett Kåver frihet att vara mer personlig, och existentiella och psykologiska betraktelser kring ånger och acceptans, längtan och likgiltighet, sorg och tacksamhet, drömmar och livets mening, blandas med reflektioner kring världspolitiken och pandemin.

– Det handlar om sådant som vi enskilda människor upplever mot en fond utav allt som händer i världen just nu, säger Kåver.

Boken kan ses som en slags personlig kommentar till hennes två senaste böcker, Oro – att leva med tillvarons ovisshet och Dansa mjukt med tillvaron, om mening, mod och möjligheter. Många har upplevt en ökad oro, inte minst under pandemin, som Kåver menar är helt berättigad men som kan bli förlamande om man inte vet hur man ska ha hantera den. Oro handlar om att mentalt försöka ta kontroll över tillvaron när man inte står ut med dess ovisshet, men Kåver menar att acceptans av det ovissa kan hjälpa mer än att försöka skaffa sig garantier för framtiden.

– Livet är ett fantastiskt och riskabelt projekt, och det är bra om vi kan komma till ro med att det är så och inte försöka kämpa för att skaffa kontroller som inte är möjliga.

Ett sätt kan vara att avgränsa oron till en viss tid på dagen och försöka anamma ett annat perspektiv resten av tiden, fokusera på sådant som inte skapar oro eller sköta de praktiska delarna av livet.

– Ett råd är att inte spä på oron genom att uppehålla sig vid den, genom att ständigt uppdatera sig eller fiska efter källorna till oron, men det gäller att hitta balansen och självklart tillåta sig att ibland vara där i det svåra och skrämmande, säger Kåver. Men då på ett konstruktivt sätt.

Även den sociala förändring som uppstår när pandemin går mot sitt slut kan ge upphov till oro och ångest. Enligt Kåver finns det inte någon annan väg än att exponera sig för det som oroar i en takt som känns rimlig för en.

– Människan är anpassningsbar och de sociala färdigheterna är en muskel som måste tränas. När det inte är pandemi kanske du är ute och träffar andra människor kontinuerligt, men för många har detta släckts ner dramatiskt och den sociala muskeln är nu otränad.

Pandemin slog till under en fas i Kåvers liv då hon flyttade från en plats där hon hade bott i över tjugo år, samtidigt som hon planerade att börja skala ner sitt yrkesliv. Omständigheterna gjorde att hon kände sig vilsen, men hon kunde också uppleva en rofylldhet i det nedskruvade tempot.

– Jag såg hur människor och delar av samhället verkligen aktiverade sin empati och hjälpsamhet mot varandra och jag blev imponerad av forskarna som så snabbt kunde ta fram ett vaccin. Det är klart att jag som andra kände oro men den förlamade mig inte.

Det som påverkar Kåver allra mest är det som hon kallar för nedmonteringen av demokratin, humanismen och medmänskligheten.

– Jag tänker på många händelser, det som hände under Trumps era, det som händer i Polen, Ungern och i Kina. Det oroar mig mest och de reflektionerna finns också med i boken.

Närbilder är en reflektionsbok med inspiration från dagspressen, vardagen och samtal med vänner och familj, som Kåver tänker kan bli en källa till igenkänning och nyfikenhet på nya perspektiv, eller ge en stunds förströelse.

– Den kan vara ett sätt för läsaren att reflektera över sitt eget liv, sina egna närbilder, mitt i allt detta stora, världsomspännande, internationella händelseförloppet som vi är inne i, avslutar hon.

The post Anna Kåver: “Livet är ett fantastiskt och riskabelt projekt” first appeared on Opulens.