TEKNIKENS UNDER. “Vissa frågor förblir obesvarade, sådant är livet. Frågan om vem som utförde dåden blev här besvarad tack vare DNA-släktforskning.” Thomas Wihlman har läst Genombrottet, om hur en släktforskare löste ett av Sveriges mest omtalade kriminalfall.

Genombrottet: Så löste släktforskaren dubbelmordet i Linköping
Av Anna Bodin och Peter Sjölund
Norstedts förlag

Det är få svenska brottsmål som väckt sådant intresse som de hemska morden på lille Mohammed och på lärarinnan Anna-Lena Svensson i Linköping år 2004. Morden, som länge förblev olösta, blev också ett trauma inte bara för de mördades släkt utan kanske till och med för hela Linköping. Naturligtvis är också mördaren Daniel Nyqvists släkt drabbade.

DN-journalisten Anna Bodins bok, skriven tillsammans med släktforskaren Peter Sjölund, har följaktligen fått stor uppmärksamhet, med ett givet fokus på hur morden på ett avgörande sätt löstes av DNA-släktforskaren Sjölund. Resonemang om detta har förts i ett antal tv-soffor och poddar.

För den som inte är kunnig inom släktforskning kanske boken tjänar som en ingång till ett nytt intresse, här finns ett digert kapitel om släktforskningen möjligheter och fallgropar. DNA-tekniken har sin relevans, men den kommer aldrig människor nära, såsom traditionell släktforskning kan göra. Men det måste konstateras att digitalisering och internet har gjort källor och material tillgängliga långt utöver vad som tidigare var möjligt, utan stora ansträngningar.

Genombrottet har dock värden långt utöver berättelsen om hur DNA-teknik löste en av Sveriges största mordgåtor.

Genombrottet har dock värden långt utöver berättelsen om hur DNA-teknik löste en av Sveriges största mordgåtor. Självklart får vi veta hur DNA-tekniken användes för att komma fram till att Nyqvist är mördaren, men det är kanske kapitel som är lite hårdsmälta för den icke nördige. För mig är Genombrottet en faktabok som inte stannar vid själva brottet och dess upplösning utan gör vidare utblickar och analyser samt ställer viktiga frågor.

Mordgåtan och dess lösning är såklart intressant i sig, men den sätts alltså in ett vidare och fördjupat sammanhang. Det handlar då om rättegången mot Daniel Nyqvist, men också om hur vi ser på psykiatrin och dess diagnoser, om asperger, autism och schizofreni och vad som faktiskt är Nyqvist diagnos.

I Genombrottet sås tvivel om domens ställningstagande till att Nyqvist led av utvidgad autism. Detta görs genom intressanta resonemang, forskningsreferenser och intervju med Henrik Anckarsäter, professor i rättspsykiatri. Schizofreni framstår då som en möjlig ytterligare komponent. Tyvärr är bara tre sidor av den stora rättspsykiatriska utredningen offentlig, det må vara så men vi vet nu inte hur man resonerat fullt ut i utredningen och i tingsrätten.

Men vi hoppar tillbaka till Linköping och DNA. En viktig del är hur morden påverkade de inblandade. Detta gäller inte minst Mohammeds familj, far och mor, syskon, till och med det syskon som föddes efter mordet på Mohammed. Det är en tragisk berättelse om hur en välfungerande libanesisk invandrarfamilj, där pappan, familjeförsörjaren, har en databutik. De får sitt liv i det närmaste tillintetgjort. Självklart drabbas också Anna-Lena Svenssons familj hårt, men min tro är att de klarar sig något bättre för att hon som mordoffer är äldre och familjen har en tryggare social situation än familjen som flytt från krigets Libanon och tvingats etablera sig i ett nytt land.

Och vad vet vi till sist om de tragiska morden på Anna-Lena Svensson och lille Mohammed Ammouri. Varför inträffade de? Varför höggs offren med kniv ett stort antal gånger? Här kan inte juridiken hjälpa oss och det verkar som att inte ens psykologi eller psykiatri hjälper oss att förstå morden. Det finns inte ett säkert svar på frågan: Varför bestämmer sig Daniel Nyqvist för att han just den dagen behövde mörda två personer, vilka som helst? Vi vet nu tack vare DNA-släktforskningen att han var mördaren men vi kan fortfarande inte förstå riktigt varför. Därmed förblir händelsen ändå en gåta, trots att Bodin och Sjölund verkligen går på djupet för att ta förstå det som hände och varför.

Vissa frågor förblir obesvarade, sådant är livet. Frågan om vem som utförde dåden blev här besvarad tack vare DNA-släktforskning. Vi vet att Nyqvists utsaga är att han kände sig tvungen att döda. Men varför han tänkte så, det vet vi ännu inte. Juridiska processer och släktforskning räckte inte till för att ge det svaret. Bodin och Sjölund har gjort ett gediget arbete, ställt relevanta frågor och lett det hela framåt, det är bokens förtjänster.

The post Stannar inte bara vid själva brottet first appeared on Opulens.

EFTERKRIGSTIDEN. “Sammantaget är det en mycket gedigen forskargärning som redovisas, dessutom på välskriven sakprosa.” Björn Lundberg har läst en nyutkommen bok om svensk biståndshistoria från andra världskrigets slut till mitten av sjuttiotalet.

En svindlande uppgift: Sverige och biståndet 1945-75
Av Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén
Ordfront förlag

Under efterkrigstiden blev internationellt utvecklingsbistånd en ny och med tiden mycket betydelsefull del av svensk utrikespolitik. Biståndspolitiken bidrog till att profilera Sverige internationellt och vidgade den geografiska horisonten för svensk utrikespolitik, som tidigare under 1900-talet främst hade tagit sikte på Norden och norra Europa. Nästan lika betydelsefull blev biståndspolitikens inhemska dimension. Genom informationskampanjer skulle svenskarnas solidaritet med invånarna i jordens fattigaste länder väckas. Snart sågs skolungdomar, föreningar och företag samla in pengar till den så kallade u-hjälpen, samtidigt som statens anslag till bistånd växte.

Med tanke på biståndspolitikens betydelse är det förvånande att historiker inte intresserat sig mer för detta ämne. Denna brist har nu åtgärdats genom det första försöket att ta ett helhetsgrepp på svensk biståndshistoria under dess genombrottsår, redovisat i boken En svindlande uppgift: Sverige och biståndet 1945–75 av Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén.

Titeln är kongenial. Den uppgift biståndets förespråkare hade att hantera var svindlande, men detsamma gäller det forskningsprojekt som ligger till grund för boken. Enbart i SIDA:s centrala arkiv finns mer än en hyllkilometer material och till detta kan läggas relevanta dokument bland Utrikesdepartementets handlingar, personarkiv och en uppsjö av organisationer med anknytning till biståndspolitiken.

I historieskrivningen spåras ofta biståndets ursprung till 1800-talets missionsverksamhet. En mer förbisedd rottråd utgjorde kampanjerna till stöd för de nordiska grannländerna under andra världskriget. Förhistorien skildras dock mycket översiktligt i En svindlande uppgift. Här ligger tonvikten istället på den statliga biståndspolitiken, som inleds med bildandet av Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade områden (CK) 1952.

I takt med att forna kolonier blev självständiga framträdde de globala orättvisorna.

Den politiska kontexten stod att finna i två parallella processer: kalla krigets framväxt och avkoloniseringen. I takt med att forna kolonier blev självständiga framträdde de globala orättvisorna i ny dager. Genom FN:s insatser för så kallat tekniskt bistånd – med tonvikt på kunskapsöverföring – hamnade frågan om ett nationellt samordnat utvecklingsbistånd också på den svenska regeringens bord. CK fick i uppgift att koordinera arbetet som folkrörelser och föreningsliv redan bedrev samt sprida information om tillståndet i de fattiga länderna. Två år senare blev Ulla Lindström minister med ansvar för biståndsfrågor. I januari 1962 ersattes CK av Nämnden för internationellt bistånd, NIB, och samma år presenterade Tage Erlanders regering den första biståndspropositionen. Därmed hade svenskt utvecklingsbistånd på bara ett decennium utvecklats från en fråga för civilsamhället till ett nytt område för svensk utrikespolitik.

NIB:s historia blev dock kortvarig och kantades av personliga motsättningar mellan flera ledande tjänstemän och politiker, inte minst Olof Palme och Ulla Lindström. 1965 ersattes NIB av SIDA, en helt ny myndighet med tydligare uppdrag. Målet stod tidigt klart: fattigdomsbekämpning genom utveckling. I detta arbete prioriterades ekonomisk tillväxt, men också familjeplanering blev ett huvudområde för svenska insatser. Med tiden fastställdes också ett volymmål för biståndet, motsvarande en procent av BNP – vilket dock skulle ta åtskilliga år att uppnå.

Tidigare forskning har uppmärksammat att biståndspolitiken bekräftade en överlägsen svensk – eller i vidare mening europeisk – självbild. Denna referensram hjälper oss att blottlägga invanda tankemönster och stereotyper, men fungerar illa för att förklara utvecklingsbiståndets motiv. Det hade funnits enklare sätt att ge uttryck för postkoloniala fantasier, om detta nu varit huvudsyftet. Diskussionen griper in i en annan problemställning som sysselsatt biståndsforskningen och som rör biståndets motiv. Ska verksamheten ses som altruistisk eller primärt egoistisk? Berg, Lundberg och Tydén duckar delvis för frågan och väljer, klokt nog, att skildra biståndspolitiken som en mångfacetterad historisk process där olika individer och grupper hade skilda motiv och metoder.

En av de utmaningar politiker och tjänstemän hade att hantera var den dystra utveckling som präglade omvärlden, och som stod i bjärt kontrast till de mycket hoppfulla visioner som väglett det biståndet under tidig efterkrigstid. Utvecklingsoptimismen kom av sig när varken ekonomi eller demokrati utvecklades som moderniseringsivrarna hade förutspått. Sjunkande råvarupriser skapade ekonomisk oro med växande statsskulder som följd. Istället för fred och stabilitet utbröt nya inbördeskrig. Att regeringen trots detta lyckades öka biståndsanslagen mer än tjugofalt 1962–1976 framstår i sammanhanget som något av en bedrift.

Biståndspolitikens formativa fas avslutades i mitten av 1970-talet, när Sverige uppnådde enprocentmålet. Där slutar också En svindlande uppgift. Det innebär tyvärr att biståndspolitiken under den borgerliga regering som tillträdde 1976 avhandlas mycket kortfattat, medan effekterna av de marknadsliberala doktriner som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) etablerade under 1900-talets sista decennier inte berörs allt.

Sammantaget är det dock en mycket gedigen forskargärning som redovisas, dessutom på välskriven sakprosa. Även om de första decennierna bjöd på pessimism och brustna drömmar konstaterar författarna i slutordet att biståndspolitiken också rymde små och stora framgångar. Svenska biståndspengar har direkt eller indirekt hjälpt till att förbättra flera miljoner människors liv. Först och främst är dock En svindlande uppgift en berättelse om den snåriga framväxten av ett helt nytt politikområde och hur det införlivades i den svenska statsapparaten.

The post När världen kom till Sverige – och Sverige till världen first appeared on Opulens.

PROSA. Camilla Carnmo har läst romanen En sons historia av Marie-Hélène Lafon. “Min hjärna fattar att det här är bra, men mitt hjärta är inte med i leken,” lyder Carnmos sammanfattning.

En sons historia av Marie-Hélène Lafon
Översättning: Anna Säflund-Orstadius
Elisabeth Grate bokförlag

Marie-Hélène Lafon är en fransk roman- och novellförfattare som gett ut ett 15-tal böcker sedan debuten för tjugo år sedan. Några finns på svenska, utgivna av Elisabeth Grate bokförlag, som specialiserat sig på att introducera framför allt franska författare i Sverige. Lafons nya roman En sons historia är det första som jag läser av henne men efter lite efterforskningar förstår jag att denna senaste roman fogar in sig väl i hennes författarskap. En barndom på landsbygden och känslor av främlingskap är teman som hon har behandlat tidigare.

The post En sval men sentimental roman first appeared on Opulens.

ROMAN. Jag tror att Tour de chambre är årets bästa och snyggaste sommarläsning, skriver Camilla Carnmo som läst Tine Høegs roman med stor behållning.

Tour de chambre av Tine Høeg
Översättning: Michael Larsson
Ellerströms förlag

Danska Tine Høegs Tour de chambre är hennes andra roman och den första som översatts till svenska. En diktsamling från 2015 finns också översatt, Hej Sol Fuck Love (2015). Den ska jag skaffa så fort jag har skrivit klart den här texten. För jag är fullkomligt knockad av Tour de chambre. Lyckligt slukar jag varje sida, slickar i mig vartenda ord. Tittar på den förälskat, omslaget är så snyggt. Skarp pastell över rutmönster. Mmm. Men mest är det förstås mmm över orden. Vartenda ord. För även om sidorna är många, över 300, är orden få. Romanen är satt som en diktsamling. En rad i taget, inga punkter, inga versaler, mycket luft på varje sida. En bok som ser ut som lyrik och känns som en roman. Mera mmm. Den svenska översättningen är njutbar, klar, distinkt. Förutom att æbleskiver på danska är en slags sockrad munk och inte äppleskivor. Men det är förstås bara en, om än en ganska rolig, bagatell.

The post Årets bästa och snyggaste sommarläsning first appeared on Opulens.

LYRIK. Jesper Nordström har läst en aktuell diktsamling av Sören Bondeson. Den är “bra på samma vis som ett franskt klassiskt vin eller en perfekt knasterfri Mozartvinyl,” konstaterar Nordström.

Avdelning 11 D: Universum av Sören Bondeson
Ordfront förlag

Efter att ha läst Sören Bondesons diktsamling “Avdelning 11 D: Universum” tänkte jag återupprätta en numera närmast utdöd konst, nämligen att hålla två tankar i huvudet samtidigt. “Det som inte är bra är dåligt, det som inte är svart är vitt…”.

Nej, så enkelt är det inte, så låt mig skriva fram lite ickebinär litteraraturkritik.

Bondeson är skribent i snart sagt alla genrer och även verksam inom pedagogik kring litterär gestaltning och det märks för hans dikter är mycket hantverksmässiga och clever. Knappt sedan Tranströmer skrev att man hör stjärnbilderna stampa i sina spiltor har någon lyckats så bra med att dra ihop det lilla med det stora.

Det vill säga hjärnan hos en senil patient på hospice sammankopplat med Andromedagalaxen via kvantfysikterminologi. Se där, ett “rimligt” stort upplägg för en diktsamling.

Det blir lite andlig-filosofisk hushållsmodernism i svensk “björksustradition”, den där ljusblågrå tonen som går som ett stråk i exempelvis Werner Aspenströms poesi. Men så slår det mig, det är kanske denna ton som författaren lägger i munnen på patienten, den ljumma vacklande religiositet som ofta präglar livet slutskede.

Är det kanske “när fan blir gammal blir han religiös”-idiomet den här poeten vill gestalta? I så fall träffar han ju helt rätt. Dessutom lyckas Sören Bondeson på pricken gestalta den lite ruggiga bristen på allvar och djup existentiell humanism som råder inom vården. “Jaja, Torsten ligger för döden men nu måste vi ha iväg de här skitiga lakanen till centraltvätteriet”.

Det här är kort sagt en diktsamling jag först inte för mitt liv kan bestämma mig kring. Men så kommer jag till skott med att säga att den är bra, jodå, visst är den det. Bra på samma vis som ett franskt klassiskt vin eller en perfekt knasterfri mozartvinyl.

The post Lyrik som kombinerar det stora med det lilla first appeared on Opulens.