BEDÖMNINGSKRITERIER. “För recensenterna skulle det vara en utmaning att gå utanför bekvämlighetszonen. För då skulle de tvingas visa om de kunde koppla loss tyckande och fördomar från den basala kunskapen om sin konstart”, skriver Lars Thulin.

Vem behöver kritiker? Konstnärer som blivit förtvivlade för att de sågats gör det definitivt inte. De anser ofta att de som recenserar bara är de som drömde om att bli regissörer, musiker, skådespelare, målare eller författare. Men misslyckades. Därför hämnas de genom att skriva skit om dem som det istället gått bra för. Och att sportjournalister är de som älskar fotboll och hockey fast aldrig blev valda först när lagen på gymnastiklektionerna togs ut.

Måhända ligger det något i det. Men visst behöver vi recensioner. Utbudet i kulturen är enormt. Vi behöver vägledning och tips av några som kan. Detta för att veta om vi verkligen ska gå på den där filmen, som kanske är bra. Kritiker kan dessutom öppna dörrar till världar vi inte känner till. Det betyder inte att vi måste älska allt det nya vi får ta del av. Men det är nästan alltid lärorikt och breddar vårt medvetande och vår kunskap.

Problemet är att recensenter och självutnämnda experter, främst de som inte är de mest namnkunniga, ibland är pinsamt förutsägbara. Låt mig ta två exempel.

En vän till mig, självutnämnd expert på musik, är uppfödd och marinerad i hjältar som Bowie, Stones och Springsteen. Vännen sade en gång: Whitney Houston är så jävla dålig att det inte ens är värt att komma ihåg hennes namn. Ett sådant uttalande förvandlar i mina ögon en expert till en icke-expert.

För kritikern/expertern måste kunna höja över sig sina egna favoriter och se på musikens kvaliteter som sådana. Sålunda besitta basala kunskaper om konstarten i sig. Annars finns ingen klangbotten i tyckandet och därmed ingen trovärdighet.

Musik är den enda konstart som kan mätas objektivt.

Då det gäller musik är domen över Whitney Houston avslöjande vad gäller kritikerns brist på just detta. Musik är den enda konstart som kan mätas objektivt efter kriterier som inte kan ifrågasättas. För litteratur eller måleri är detta omöjligt. Men det går säkert att skapa ett datorprogram som mäter tonträff, tonomfång, dynamik i rösten, frasering och taktkänsla och så vidare hos en solist. I ett sådant program skulle en Whitney i toppform sopat banan med de flesta.

Därmed inte sagt att sådant är det som alltid berör oss mest. Ibland är det istället det som skaver, det som inte är perfekt, som känns i hjärtat, som skapar Känslan.  Men att säga att Whitney Houston är en usel sångerska säger oerhört mycket mer om kritikern än om sångerskan.

En annan fälla är behovet hos kritikern att alltid vara bättre än och före alla andra. Det är naturligt, men samtidigt blir ambitionen ibland löjeväckande.

En annan vän betraktar jag som ett vandrande musiklexikon. Och kunnig. Han skulle aldrig säga att en tekniskt skicklig artist som Whitney var dålig. Men han håller exempelvis aldrig med om det som alla anser vara milstoplarna i den tidiga rocken.

De flesta menar att Pink Floyds Dark Side of the Moon samt Beatles Sgt Pepper är sådana album. Men min vän hävdar att albumet före, Dark side of the Moon, nämligen, Atom Heart Mother, är bättre. Och att albumet Revolver är vassare än Sgt Pepper. Men om den ansetts vara bäst hade han fått gå tillbaka till Rubber Soul. Ni förstår – han bara måste tycka annorlunda.

Här finns kritikerns paradox. Den som kallar sig expert kan aldrig säga att det som den stora massan älskar är värt att ta del av. Varför inte? För då är ju inte experten expert längre. Då kan tidningen ta in vem som helst från gatan för att skriva. Konkurrensen mellan kritikerna är hård. De åtråvärda jobben på tongivande medier är få. Då får man inte vara en töntig medel-Svensson.

Med förflutet som betald DJ under ett par år för länge sedan och därefter hobbyverksamhet på privata fester, har jag sett detta tydligt. Jag vet att det finns rytmer, tonföljder, uppbyggnad av låtar som inte tar omvägen över hjärnans högre medvetande. Utan går på lillhjärnan eller kanske direkt på förlängda märgen. Folk bara måste upp och dansa till vissa låtar. Och skråla med i refränger under ett afterski. Trots att man inte vågar erkänna att man gillar låtarna. För de är ju sååå banala och kommersiella.

Bara en kritiker som är säker på sig själv vågar erkänna att hen älskar att komma loss när de med någon promille i kroppen hör låtarna det är politiskt inkorrekt att gilla. Jag vet vad som händer med jämnåriga om jag drar igång Dancing Queen med Abba. Johnny B Goode med Chuck Berry eller Tusen och en natt med Charlotte Nilsson. Det blir trångt, svettigt och lyckligt på dansgolvet.

Vad lär vi oss av detta? Kanske att recensenter skulle våga släppa loss lite, inte vara så ängsliga. Att samma gäller redaktörer som lägger ut jobben. Tänk om en expert på poesi tog sig an Liza Marklunds senaste deckare. Samt deckarexperten recenserade en diktsamling. Eller släppa in den som i 15 år skrivit om klassisk musik på en konsert med Lady Gaga.

För recensenterna skulle det vara en utmaning att gå utanför bekvämlighetszonen. För då skulle de tvingas visa om de kunde koppla loss tyckande och fördomar från den basala kunskapen om sin konstart, den som de borde ha.

Hur som helst, kul läsning skulle det bli.

The post Behövs kritiker? first appeared on Opulens.

FACKBOK. “Författaren nalkas rågen ur olika aspekter och det blir en kärleksförklaring till en gröda som andra haft svårt att älska.” Rolf Karlman har läst Rågen. En spretig historia.

Rågen. En spretig historia
Av Annika Luther
Schildts & Söderströms förlag

Annika Luther som är biolog, lärare och författare berättar om den finska nationalsymbolen rågen i sin senaste bok. Boken tituleras Rågen. En spretig historia. Fackboken blir en familjeangelägenhet då dottern Herta Donner illustrerar den på ett mycket förtjänstfullt sätt. Det blev en tilltalande blandning av biologi, kultur och historia.

Författaren nalkas rågen ur olika aspekter och det blir en kärleksförklaring till en gröda som andra haft svårt att älska. Romaren Plinius den äldre beskrev den som ett ”synnerligen undermåligt spannmål”. Svart, dyster, bitter och hårdsmält. Rågen började som ett ogräs i mellanöstern innan den genom klimatförändringarna kom till Norden och blev en nationalsymbol i Finland med sitt platta, svarta och näringsrika bröd.

En rysk botanist och växtgenetiker, Nikolaj Ivanovitj Vavilov (1887 – 1943) gjorde stora insatser för att förädla fram en rågsort som kom att bli dominerande i dåvarande Sovjetunionen och Norden.

Redan bonden Paavo i Runebergs ”Högt bland Saarijärvis moar” insåg att i svåra tider gick det att blanda bark i rågmjölet. Svedjebruket som skogsfinnarna förde med sig till Sveriges finnskogar ägnas ett omfattande kapitel. Finnarna från Savolax var mästare i svedjebruk och odling av svedjeråg. Det imponerade på många svenska bönder som hade tillgång till betydligt bördigare marker än dessa invandrare.

Rågen har hyllats i poesi och prosa av Eino Leino, Elmer Diktonius, Jarl Hemmer. Leinos dikt ”Nocturne” som är en hyllning till den nordiska sommarnatten inleds med orden ”Rågfågelns sång i mina öron”. Den anses vara finska folkets mest älskade dikt. Jarl Hemmers bok ”Rågens rike” utspelar sig i rågens speciella karaktärslandskap i Finland, Österbotten.

Kommunen Vörå norr om Vasa har ”Rågens rike” som kommunsymbol. En del av Österbottens råg stannar också inom landskapet där den vidareförädlas i Koskenkorva-destilleriets sortiment tillsammans med andra råvaror från det lokala jordbruket.

Rågbrödet är oslagbart i Finland men rågen används också till exempel i nationalrätten ”memma” som är ett obligatorium varje påsk. ”Memman” älskas i Finland men har svårt att finna nya målgrupper utanför landet. Konsistensen och utseendet får många att avböja att smaka.

Författaren beskriver också den parasitiska svampen mjöldryga som angrep rågen och skapade svåra plågor och även död hos en del av befolkningen i både Finland och Europa i mitten av 1800-talet. Som läsare får man lite vibbar av den stora potatispesten som drabbade Irland i mitten av 1800-talet.

Det avslutande kapitlet i boken med den uppfordrande rubriken ”Hur föder vi världen imorgon” handlar bland annat om genbanker och Domedagsvalvet på Svalbard. Författaren är inte för intet också biolog. Hon för fram intressanta frågor.

Sammantaget en intressant och lärorik bok i en tid då många inte utan svårighet kan identifiera de olika sädesslagen.

The post En finsk nationalsymbol first appeared on Opulens.

REAKTIONER. Brittiska The Guardian ger Abbashowen i London full pott. Svenska medier är mer kritiska.

Sofia Sundström/TT

The post Abba-showen hyllas – men inte i Sverige first appeared on Opulens.

LUFTSTRID. Lättsam, högintensiv och fylld av nostalgi – “Maverick” är en klichéfylld men bitterljuv present till alla “Top Gun”-fans. Och Tom Cruise visar inga tecken på att slå av på takten.

Solglasögonen av pilotmodell, t-shirt över vältränad bringa och så skinnpaj och snabb motorcykel i solnedgången på det. Check, check och check.

Tom Cruise vårdar sitt varumärke som actionman med ungdomlig aura väl även om hans kaxige Pete “Maverick” Mitchell i den här uppföljaren till “Top Gun” snabbt får inse att hans uppgift inte blir att själv befinna sig i hetluften. Han ska i stället undervisa den unga, heta, kommande generationen på flygutbildningen Top Gun – en elitenhet inom den amerikanska flottan – inför ett mycket riskabelt uppdrag.

Hur ska flygarkungens ego klara det, kan man undra? Tja, är gammal äldst?

Så här i Nato-tider är det förstås lite extra intressant att få en inblick i våra kommande militära kollegors vardag. Uppdraget som flygaressen får handlar om att slå till mot en av “våra Nato-allierades fiender”, men mer specifik blir aldrig hotbilden än så.

Precis som i originalfilmen ligger fokus mer på de interna relationerna inom gruppen än på något storpolitiskt spel. Den här gången spetsas handlingen till av faktumet att Mavericks förolyckade gamle vän Gooses (Gåsen) son, som lyckat nog kallas för Rooster (Tuppen), numera går på Top Gun och har ett horn i sidan till Maverick.

I det stora hela så speglar “Maverick” mest den gamla originalfilmen utan att riktigt komma i närheten av att skapa egna, ikoniska scener. Det bjuds mer på publikfrieri – vissa replikskiften är riktigt kul – än något verkligt originellt även om de många flygscenerna givetvis är ett slags flygfarkosternas motsvarighet till biljakternas “Fast and furious”-rullar. Det vill säga: medryckande, dyra och extremt actionladdade.

Snart 60-årige Tom Cruise gör sitt allra yttersta för att bevisa att han är still going strong – och det är han utan tvekan.

Men den meste hjälten är i slutänden Val Kilmer, som märkt av sin alldeles verkliga strupcancer, kortvarigt dyker upp som Iceman i filmen och kramar om Tom Cruises Maverick.

Det blir det starkaste ögonblicket i en film som i övrigt är lättsam som en sommarplåga – den kommer att roa för fullt och säkert dominera topplistorna, för att sedan blekna.

Miranda Sigander/TT

The post Stilig höghöjdsaction med Cruise first appeared on Opulens.

ANGENÄM. En död kropp med falska papper skulle lura tyskarna i ett avgörande skede av andra världskriget. Det välgjorda dramat ”Operation Mincemeat” skildrar spelet bakom kulisserna inför den legendariska bluffen. Men kanske hör filmen inte hemma på bio.

Det är trångt på biograferna. När storslagna superhjältefilmer tingar de flesta dukarna på landets biografer måste övriga genrer dela på smulorna som blir kvar. Breda komedier, festivalvinnare och historiska dramer tävlar om det smala utrymmet på samma villkor som svenska storsatsningar och de bästa nordiska filmerna.

Karin Svensson/TT

The post Biofilm som borde gått på tv first appeared on Opulens.

FARTFYLLD. “Everything everywhere all at once” lever upp till hajpen. I drygt två actionladdade timmar färdas vi tillsammans med Michelle Yeohs rollfigur genom mängder av världar – i ett tempo som får andra filmer att verka stillastående.

Det där med parallella universum är hett just nu. Sedan några veckor kastar sig Dr Strange mellan vårt universum och ett parallelluniversum, och i hajpade ”Everything everywhere all at once” är det Michelle Yeohs karaktär Evelyn som kastas inte mellan två universum utan mellan så många att man som åskådare snabbt ger upp att försöka hålla reda på dem.

Gunnar Rehlin/TT

The post Rasande tempo i omtalad film first appeared on Opulens.

GÄSP. En pensionsfärdig yrkesmördare med eskalerande alzheimer lyckas ändå ligga steget före sina motståndare och polisen. Eh, ok.

Liam Neeson-action är för all del en småhärlig genre. Sedan “Taken”-nytändningen i karriären 2008 bär den produktive Liam Neeson den åldrande actionmansmanteln med bravur. I filmer som “Unknown”, “Non stop” och “Run all night” spelar han pressade män med en aura som paradoxalt nog antyder ett hjärta på rätta stället och en dödlighet i paritet med den värsta pandemi.

Men efter att ha höjt ribban för när det egentligen är dags för manliga actionhjältar att gå i pension har snart 70-årige Neeson nu tagit ytterligare ett kliv i geriatrisk riktning. I “Memory” bär hans härdade yrkesmördare Alex Lewis inte bara på de grå tinningarnas charm. Han har även begynnande alzheimer vilket får minnet att svika.

Låter det som en besvärande faktor i ett jobb som kräver snabb flykt, ständigt nya adresser, möten och måltavlor? Jo, det fattar även Alex Lewis, som försöker trappa ned på mördandet, trots att han hela tiden ligger steget före sina motståndare. Efter lite övertalning tackar han ja till ett dubbeljobb i El Paso, Texas, ovetande om att den ena måltavlan är ett barn.

Samma barn, 12-åriga Beatriz Leon (Mia Sanchez), förekommer i ett traffickingmål som utreds av FBI-agenten Vincent Serra (Guy Pierce) och snart korsas de båda männens väg. I en snirklig handling som man stundtals känner sig dement av att titta på – “vänta lite, hur kom de fram till det där, vem är det nu igen, är det meningen att man ska bry sig?” är frågor man ställer sig filmen igenom – leder spåren fram till den superrika fastighetsmagnaten Davana Sealman (Monica Bellucci).

Trots en spänstig Liam Neeson i huvudrollen och några snygga scener är det lite sorgligt att se hur veteranerna Monica Bellucci och Guy Pearce är så ofrivilligt komiska. Och att det är den forne “Casino Royale”-regissören Martin Campbell som står bakom det här slarvigt ihopsatta spektaklet är också deppigt.

Det är mycket möjligt att den belgiska förlagan “The memory of a killer” är ett bättre val. Men den här filmen är inte bara märkligt oengagerande, den är stundtals rent ut sagt tråkig och det är inget bra betyg på Neeson-skalan.

Miranda Sigander/TT

The post Alltför lättglömt med Neeson first appeared on Opulens.

ÖVERRASKANDE. Den stora stygga vargen och hans gäng bråkstakar – kan de mena allvar med att de vill bli snälla? Nja, inget är riktigt vad det ser ut att vara i “Tuffa gänget”, som är en snyggt animerad story full av oväntade vändningar.

Hur kan ett marsvin gå upprätt, ha kläder och köra bil när andra marsvin bara är vanliga husdjur? Och varför är Mr Wolf och hans kompisgäng – typiska otäckingar som en haj, en piraya och en läbbig spindel – talande djur som är omgärdade av riktiga människor i staden som de oavbrutet rånar? Förutom borgmästaren då, som är en räv?

Miranda Sigander/TT

The post Tufft gäng i fartfylld story first appeared on Opulens.

GALET. Jonas Åkerlund kör så det ryker när han gör miniserie av Clark Olofssons absurt händelserika liv. Är det den sanna versionen? Helt oklart men det är väl också en del av poängen.

Nej men vad ÄR detta? Hinner man tänka strax innan foster-Clark med Bill Skarsgårds ansikte skjuter sig ut ur sin mamma Ingbritt Olofsson. Tanken upprepas när flummiga djur börjar tala, när ännu ett montage med guppande tuttar dyker upp och när det skjuts, juckas och sups i rasande fart.

Kan man göra förhöjd komediskröna av serieförbrytaren Clark Olofssons liv? Får man ens det? Var är true crime-svärtan? Djupet? Eftertanken och misären?

Enligt regissören Jonas Åkerlund och övriga serieskapare är svaren uppenbart: ja, ja, dold, äsch och fan nu kör vi.

Det är ju den fiktive Clark själv som berättar, helt opålitligt, otåligt och ur sitt eget perspektiv. “Kan jag inte bli bäst på att vara bäst ska jag fan bli bäst på att vara sämst”, säger han i början som en programförklaring.

Norrmalmstorgsdramat är en naturlig höjdpunkt. Gamla arkivbilder ur nyhetsrapporteringen, Bo Holmströms rapportering och telefonsamtalet till Olof Palme blandas med händelseutvecklingen inne på banken där Christoffer Nordenrot spelar rånaren Janne Olsson med sådan grov skånska och rusig inlevelse att man blir svettig. Och det är någonstans här som man börjar njuta av den bisarra, ibland tröttsamma men ändå formmässigt helgjutna upplevelsen som “Clark” är.

Det har gjorts många roliga casting-val in i minsta biroll. Tommy Körberg, Måns Möller, Arja Saijonmaa, Kristian Luuk, Sandra Ilar är bara några exempel. Här måste även Adam Lundgrens lysande tolkning av Clarks polare Kurre Räven nämnas.

Jonas Åkerlund kryddar varje decennium med tidstypiskt bildspråk och musikaliska hits och berättar om ett naivt Sverige som verkar kollektivt förtrollat av Clark – så ser det i alla fall ut ur Clarks perspektiv. Det är bara polisen Tommy Lindström som verkar vara vaccinerad mot hans charm.

Snart uppstår också små sprickor i historien. En skarp Alida Morberg spelar författaren Sussi Korsner som i det sista 1980-talsstajlade avsnittet konfronterar Clark med det som man redan har förstått om hans karaktär.

Något Stockholmssyndrom – he he – uppstår inte i förhållande till Clark, även om man nästan faller i fällan. Däremot är det lätt att imponeras av Bill Skarsgård – som är enormt bra i huvudrollen och kryddar dialogen med språkliga tics som “skit på dig” och “lätt som en plättjävel” med en helt ny, rapp och dov röst. Han har verkligen förstått uppgiften och är hela tiden lite för mycket men ändå totalt hängiven.

Miranda Sigander/TT

The post Tv-recension: Lätt som en plättjävel med Clark first appeared on Opulens.

BRISTANDE. “Diorama” är en välspelad dramatisering av tvåsamhetens våndor och lockelse samt kärlekens minsta, osynliga byggstenar. Som inte riktigt sitter ihop.

Man får känslan av att “Diorama” är Tuva Novotnys filmversion av ett skilsmässoalbum. En haverikommission som skärskådar ett grundstött förhållande genom en rad kronologiska nedslag för att försöka svara på vad fan det var som hände så vi äntligen kan gå vidare någon gång.

Filmen handlar om paret Frida och Björn (Pia Tjelta och David Dencik) vars en gång så passionerade förälskelse har nötts ned av tre ungar, orättvis fördelning av hushållsarbete, oförlösta behov och allmän medelålders vardagstristess.

Även om de först inte fattar det leder deras vägar ofrånkomligen bort ifrån varandra. Alla försök att prata slutar bara med att gapet mellan sänghalvorna växer. Inte så konstigt att man hamnar i famnen på någon annan. Särskilt inte om någon annan råkar vara hunken Claes Bang.

Mellan varven avbryts historien av ett slags dioramor a la naturhistoriskt museum där forskare och en dansande Morgan Alling i hamsterdräkt presenterar diverse förbluffande naturvetenskapliga rön om kärlek, sex och relationer hos människor och i djurriket.

Är vi blott slavar under gener och hormoner? Är hela berättelsen om Frida och Björn också bara ett sceneri för att illustrera biologiska förklaringar? Det får vi egentligen inga svar på. Kärleken får förbli en gåta. Greppet känns hur som helst en smula udda. Det ekar litegrann av Hasse och Tage, eller Woody Allens knasigare 70-talsfilmer.

Bortsett från den ovanliga inramningen är det här ett ganska ordinärt göra slut-drama. Och som sådant är det välspelat. Men som dramakomedi haltar filmen. Det är lite som att Pia Tjelta får stå för det mesta av dramat medan David Dencik, vid sidan av djurkostymerna, står för komedin. Han gapar och skriker, kör så det ryker och är emellanåt lite platt skriven. Tacka fan för att man vill separera när man är tillsammans med rena parodin på en tjurgubbe utan kontakt med sina känslor.

Runt omkring dem dansar känt folk som Johan Rabaeus, Marika Lagercrantz, Sarah Dawn Finer och Shanti Roney in och ut ur handlingen i sina biroller. Kul med en så namnkunnig och begåvad rollista, men det känns också lite som när kameran zoomar in på kända ansikten i publiken på Guldbaggegalan.

Björn Berglund/TT

The post Haltande skilsmässoalbum first appeared on Opulens.

NJUTBAR. Den unga America dimper ned i Dr Stranges knä från ett annat universum, vilket i Sam Raimis regi blir till en underhållande vänskap – med drag av skräckfilm.

På ryska busshållplatser pekas Astrid Lindgren ut som nazist, så lyder rubrikerna en dag i början av maj. Befinner man sig i ett parallellt universum plötsligt? Det är lätt att hamna i dylika funderingar efter en titt på “Doctor Strange and the multiverse of madness”.

Som så ofta lyckas Marvel-skaparna göra påkostad underhållning genom att kombinera roliga (och troliga) vetenskapliga teorier med ett välriktat finger upp i luften.

Den här gången är dock inga av de populära insektshjältarna närvarande – även om Spider-Man nämns som hastigast när America undrar vem han är och om han möjligen skjuter sina nät ur rumpan? Hon kommer onekligen från ett annat universum.

Detta är i stället Marvel-magikernas stora show: plats på scen för Stephen Strange (Benedict Cumberbatch), överstemagikern Wong (Benedict Wong) och den mäktiga häxan Wanda Maximoff (Elizabeth Olsen).

Med dem introduceras ännu mer mörker och mer av den genre som märktes i “Morbius” tidigare i våras: skräck. Den humor som har präglat Marvels superhjälte-serie i form av snärtiga one-liners och farsartad kroppskomedi finns förstås också kvar.

Ett perfekt Illuminati-skämt blir pricken över i:et – men med Sam Raimi (som tidigare lyckat nog har gjort både “Spider-Man”-filmer och skräckklassikerna i “The evil dead”-serien) i registolen känns det naturligt med mer av zombier, krackelerande kroppar och onda demoner.

Det är förstås heller inte första gången man satsar på mörker i den här filmserien. Traumat som heter Thanos lever kvar, inte minst hos Wanda Maximoff – som tydligen inte helt kommit över sina förluster trots händelseutvecklingen i spinoff-serien “Wandavision”.

Framför allt blir Dr Stranges nya äventyr en storslagen visuell upplevelse. Den effekttunga lekstuga som resor genom multiuniversum inbjuder till slår det mesta – även om bildspråket och idéerna påminner om den animerade dundersuccén “Spider-Man: into the Spider-verse” (2018), som redan då började bolla med konceptet superhjältar och olika universum.

Wanda Maximoffs story är dessutom riktigt rörande men manuset är stundtals trögt och övertydligt där det borde lita mer på publiken.

Vilket för oss tillbaka till den numera väldigt komplexa koloss som är Marvel. Snart behöver filmfabrikanterna börja röra sig framåt, utåt i stället för att enbart referera in till sitt eget universum.

Miranda Sigander/TT

The post Marvel gör kaos med multiuniversum first appeared on Opulens.

OSTABIL. Hur gick det egentligen till när Eiffeltornet skapades? Att göra en film om landmärket som numera är synonymt med Paris är ingen dum idé. Men den här filmen är ett – visserligen påkostat – fuskbygge.

Gustave Eiffel är uppe i smöret. Efter att precis ha avslutat sitt samarbete kring Frihetsgudinnan – och blivit hedersmedborgare i USA på kuppen – är den franske ingenjören namnet på allas läppar.

I inledningen av “Eiffel” blir han uppmanad av den franska regeringen att skapa något spektakulärt inför 1889 års världsutställning i Paris men Eiffel är mest intresserad av storstadsprojektet och funderar över en demokratisk, funktionell tunnelbana. Något torn finns inte på horisonten.

Nåväl, vi vet ju hur det gick. Eiffeltornet står där det står, i dag en självklar del av Paris skyline. Och just detta, att publiken sitter med facit i hand verkar ha bekymrat filmskaparna när de gjort “Eiffel”. Det är synd att de inte riktigt verkar lita på sitt eget material – det kan ju bli jättespännande att följa en dramatisk, utmanade, skakig process även om man känner till utgången.

Faktum är att “Eiffel” är som bäst när den handlar om själva konstruktionen, hur de snillrika tekniska lösningarna kom till stånd. När den visionäre Gustave Eiffel – som stundtals låter som en dåtida tech-entreprenör som ska “bygga en dröm” för hela världen att njuta av – får förevisa sin ingenjörskompetens i kritiska skeden sitter man som klistrad.

Men motorn i berättelsen är en kärlekshistoria. Detta är trots allt en fransk film. Och åh-vilken-passion som drabbar den unge Gustave och hans ungdomskärlek, den vackra Adrienne Bourges, som dock tillhör en högre social klass. De älskande spelas av karismatiska Romain Duris och Emma Mackey i en åldersskev men ändå välspelad relation. Deras olyckliga öde skildras i tillbakablickar och det är Adriennes plötsliga uppdykande i Gustaves liv som får fart på byggandet.

“Eiffel” är en mycket påkostad historia men trots byggdelar som världens mesta torn, en grandios kärleksaffär och samtida skeptiker som försvårade livet för den kämpande visionären lyckas filmskaparna aldrig foga ihop bitarna till en engagerande helhet. Förutom repliken “du ser på ditt torn som en man ser på en kvinna” är det mesta lättglömt och slutet mest ett märkligt antiklimax.

Miranda Sigander/TT

The post En man och hans torn first appeared on Opulens.