AVKROK. Under en stor del av min barndom växte jag upp i en överdrivet gemytlig miljö i en avkrok till en avkrok till en avkrok någonstans i Hälsingland, skriver Robert Myhreld apropå en aktuell roman.

Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld är recenserad av Camilla Carnmo här på sidan. Det är en mycket fin recension. Carnmo har redan konstaterat att det är en varm och köttig bok. Fylld av en bonnarealism man inte stöter på särskilt ofta. Koskitigt värre och så.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Flådda kaniner och koskit first appeared on Opulens.

DIKT. Anna Hed skriver en fritt flödande katalogdikt om livet här och nu. En dikt som landar i hur det går att föreställa sig livets slut. Det är både realism och humor i en skön blandning. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Man vill vakna med ljuset på morgonen och veta att det finns ett lager sylt som räcker till hela årets gröt.
Man vill vara fin, till vardags och till fest. Borsta håret för nån finares skull.
Man vill få en puss på pannan.
Man vill ha medvind.
Man vill utnyttja arbetstiden till annat och få räkningarna betalda. Skämta med en kollega och vara svår att byta ut.  Man vill ha sitt eget knäckebröd med sesamfrön på. Innetofflor på anvisad plats.
Man vill ha sitt på det torra.
Man vill komma hem och hälla fyra skopor kaffe i presson. Bränna tungan i lugn och ro.
Man vill att apelsinen ska gå lätt att skala. Ha några ägg i kylen, knäcka en omelett innan man ilsknar till.
Man vill vara en sån som har olivolja hemma.
Man vill ha en hund som heter Spider. En lurvig en som går fot och kommer tillbaka med kastade bollar.
Man vill stå på alla fyra och yla, inte för att man tror att man är nåt utan för att man blir knullad. Sen vill ögonen klippa framför Die Hard 2.
Man vill att nån ska peta på en. Säga att det är dags att gå och lägga sig nu.
Man vill äta i köket och sova i sängen. Lägga nycklarna på bordet.
Man vill intressera sig. Läsa om lytta kungar och liv bortom detta.
Man vill skriva en låt som nån nynnar på ibland.
Man vill lösa mysterium över en cigg. Vara sugen men inte fast. Darra av första blosset. Man vill vara en sån som röker Marlboro lights.
Man vill åka dit där stora sommarkorsordet gäckar ända till november. Dit där diskmedlet räcker långt över bäst före-datum. Dit där isen bär. När Spider dör vill man sprida askan under plommonträdet. Hundanden gläfser i ögonvrån.
Man vill följa stigar. Man vill vika av från dem och begrava sin skam under ett blåbärsris. Bli violett om läpparna.
Man vill gå i sin egen takt.
Man vill lära nån cykla.
Man vill förneka att man tycker det är mysigt att leta fästingar.
Man vill dra sig undan en stund.
Man vill få besök. Vara mer gästfri än tacksam. Ha gofika i frysen. Rena lakan i bäddsoffan.
Man vill ha en bokcirkel igång tills man läst allt på bibblan.
Man vill kasta en del av pensionen i Fontana di Trevi.
Man vill dö innan man försvinner.
Man vill att det ska komma nån på ens begravning och man vill att nån ska veta att ens favoritblomma är förgätmigej så det blir det istället för rosor på kistlocket.

The post Till vardag och till fest first appeared on Opulens.

ARBETSAMT. “Den litterära kvaliteten är hög. Dessutom är boken politiskt värdefull.” Föreningen Arbetarskrivare har utkommit med en antologi. Eftersom Opulens krönikör Anna Jörgensdotter är en av redaktörerna bad vi Magnus Nilsson, professor i litteraturvetenskap, att recensera.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar
Redaktörer: Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson
Föreningen Arbetarskrivare

Föreningen Arbetarskrivare ger ut antologier vartannat år. Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar är den elfte i ordningen och den bästa hittills.

Föreningens medlemstal har växt till kraftigt under de senaste åren, vilket skapat ett större underlag för antologierna. Därför är lägstanivån nu högre än tidigare. Mångfalden bland de medverkande verkar också ha blivit större. Liksom tidigare samsas etablerade författare (exempelvis Maria Hamberg, Henrik Bromander och Helene Rådberg) med sådana som ännu väntar på sina genombrott, eller som kanske mest skriver för sitt höga nöjes skull. Denna ökade mångfald har resulterat i att fler erfarenheter av olika slag utgör underlag för skrivandet. För första gången är exempelvis en majoritet av de medverkande kvinnor (deras andel har länge varit stigande).

Även vad gäller texttyperna har mångfalden tilltagit. Det främsta uttrycket för det är att serier och skämtteckningar nu samsas med prosa och poesi. Detta är glädjande. Serier är en konstform med starka kopplingar till arbetarklassen, men har hittills inte riktigt räknats till arbetarlitteraturen. Bland annat publiceras ett utdrag ur Mats Källblads Lång väg tillbaka, som enligt min uppfattning är ett av de absolut bästa seriealbum som någonsin getts ut i Sverige, och en serie av Tommy Sundvall om hur det är att arbeta i call center, som visar att arbetarlitteratur – tvärtemot vad många tror – faktiskt kan vara rolig.

De viktigaste genrerna är dock, liksom i föreningens tidigare antologier, lyrik och kortprosa.

Vad gäller kortprosan kan man konstatera att realismen, som ju av många anses vara arbetarlitteraturens paradgren, står stark. Men oftare än tidigare präglas den av en uppmärksamhet på det språkliga uttrycket som annars är vanligare i poesin. Så här inleds exempelvis Mija Åhlanders novell ”Hon ser i backspegeln att hon överlevt”, som hör till antologins bästa:

Efter skilsmässan kunde det inte bli något annat än en hyreslägenhet. Som studerande, ensamstående till två, var hyreslägenhet inte ett alternativ. Alternativ betyder ju att man har något annat att välja på. Det hade hon inte.

En annan mycket bra kortprosatext är Helena Gillingers ”Arbetsplatsen”. Den utgörs av ett kollage av realistiska scener som sammantaget ger en perspektiv- och nyansrik bild av något så komplext som just en arbetsplats.

Flera av de lyriska bidragen håller mycket hög kvalitet. Som exempel kan man nämna Marie Hållanders ”Arkivet, listan”, som handlar om sökandet efter en arbetarkvinnas historia och slutar i en rörelse bort från arkiv och utredningar mot det levande nuet:

Jag har listan
jag har namnet: Edith

Jag ger mitt barn ditt namn
eftersom de runt omkring mig
minns dig
som om du var deras
moder

Även Jonas Bengt Svenssons utdrag ur diktsviten ”En annan natt är möjlig” hör till antologins höjdpunkter. Det gäller inte minst epilogen, där det universella och existentiella på ett imponerande sätt skrivs samman med det lokala och konkreta. Så här kan det exempelvis låta:

Du var med mig på Håkanstorpsvägen
när jag mumlade: om natten är vi bara kött
instängda i maskiner och övervakade av viskningar.
Du var med mig på Södra Sturupsvägen
när de blinkande ljusen från ett inkommande flygplan
reflekterades först i mitt ansikte och sedan i ditt.

Men det allra starkaste lyriska bidraget står nog ändå Anna Arvidsdotter för. Hennes reflektioner om samhället och världen med utgångspunkt i ett diktjag som vant sig vid att hennes arbete som brevbärare leder till att hennes ben täcks med blåmärken uttrycker en känsla för komposition, rytm och välljud som är både sällsynt och imponerande. Läs dikten högt så kommer ni att förstå vad jag menar.

Den litterära kvaliteten i Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar är alltså hög. Dessutom är boken politiskt värdefull. Sådant som lätt blir tomma fraser i den politiska debatten – flexibilitet på arbetsmarknaden, effektiviseringar i välfärdssektorn, inflytande på arbetsplatsen – framträder här på ett helt annat sätt: som frågor av största betydelse för våra liv.

Författarna överger också de protokoll som reglerar de flesta av samtidens politiska samtal. Inte minst skriver de om klass, ofta på ett prövande och undersökande sätt. Pseudonymen Statstjänstekvinnor på gränsen till sammanbrott ifrågasätter exempelvis, med utgångspunkt i skildringen av ett kontorslandskapsinferno, om det är meningsfullt att föreställa sig tjänstemän som en privilegierad grupp i dagens samhälle. Och i Gillingers tidigare omnämnda novell visas att gränserna mellan arbete i offentlig förvaltning och i privat näringsliv nuförtiden inte är särskilt stabila.

Det mest utmärkande draget i arbetarskrivarnas klasskildringar är dock ett fokus på någonting väldigt traditionellt: det faktum att arbete kan vara slitsamt för just kroppen. För trots allt tal om digitalisering och robotisering är det fortfarande många som kroppsarbetar i Sverige. Arbetarlitteraturen är en av få platser där detta uppmärksammas. Och i Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar uppmärksammas det med en imponerande litterär styrka.

The post Flera höjdpunkter i arbetarlitterär antologi first appeared on Opulens.