REAKTIONEN. “De illasinnade gastarna är självklart bara minnen. Men de har provocerats fram av dominerande politiska viljeriktningar i mitt nya hemland som påminner om dem som hör ihop med det helvete jag flytt ifrån”, skriver Haris Agic om Tidöavtalet och det så kallade paradigmskiftet.

Amnesty International, Civil Rights Defenders, War Child och här senast även Rädda barnen – människorätts- och människohjälpsorganisationer tycks avlösa varandra i att varna för det redan ökända Tidöavtalet och dess grova inverkan på människors grundläggande fri- och rättigheter. För fem år sedan hade dessa varningar blåst upp en storm av reaktioner. Idag verkar vi så pass avtrubbade att ingen höjer på ögonbrynen. 

Allt fortlöper som om ”paradigmskiftet i svensk politik”, som det benämns numera, är bara business as usual. Kokande-grodan-effekten tycks ha försatt majoritetssamhället i dvala samtidigt som många ibland oss som drabbas hårdast av den nya politiken är fullständigt skräckslagna. Känslan av att stå i kö för att gå plankan över ett avgrundsdjupt mörker till ackompanjemang av kommentatorernas filosoferande om vilket parti som är den stora vinnaren är lika övermäktig som tärande. Hur kan det finnas några vinnare i denna tragedi?

Året var 1993 då min mamma och jag kom till Sverige på flykt från krigets fasor i Bosnien. Ett krig som föregicks av hat, politiska skruvbollar och inskränkningar av människors fri- och rättigheter. Jag var bara 15 år. Föga kunde vi då ana att det land som tog emot oss och som gav oss en chans till ett nytt liv skulle hänge sig åt liknande vurm för hat, politiska skruvbollar och inskränkningar av människors fri- och rättigheter. 

Minnen av våra bödlar – blodtörstiga hatfulla farbröder i olivgrönt som med sällsynt skådad brutalitet verkställde den alltmer uppskruvade politiska viljeriktningen till att omfatta etnisk rensning och även folkmord – har gett mig ett svårt posttraumatiskt stressyndrom. Flykten räddade mitt liv men skänkte inget avslut. Jag var i desperat behov av åtminstone ett andrum. Så jag trängde undan minnena. Låste in dem någonstans i djupet av själens mörkaste vrår. Kedjade fast dem. De fick inte komma tillbaka. De får inte stå i vägen för mig. Aldrig igen.

Under nästan trettio år har jag lyckats hålla dem undan. Trodde till och med att de kanske var borta för gott. Att jag äntligen var fri. Men de senaste dagarna har de börjat ge sig till känna. De är ute ur skuggorna igen. Jag ser dem lite här och var, hör hur de gormar och väser. De illasinnade gastarna är självklart bara minnen. Men de har provocerats fram av dominerande politiska viljeriktningar i mitt nya hemland som påminner om dem som hör ihop med det helvete jag flytt ifrån. Viljeriktningar som ännu en gång skriver in mig i ett narrativ jag inte råder över. En viljeriktning som inte har kärlek för mig.  

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kolonialismens och rasismens arv i form av förtryckande maktstrukturer har rest sig ånyo i hela Europa och det å det grövsta. Sverige är ingalunda ett undantag. Århundraden av idéhistorisk utveckling och framsteg inom samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning – samma forskning som har säkrat Sveriges utveckling och stärkt vår demokrati med kunskap och insikt om förtryckande maktstrukturer som könsordning, klassystem, vit överhöghet och om vikten av det intersektionella perspektivet – skuffas numera undan på löpande band med hjälp av nya populistiska begrepp som ”identitetspolitik”. Tillbaka är det nya framåt. Märkligt nog springer majoriteten åt detta håll.

Till och med frihetsbegreppet genomgår nu en omvälvande omdefiniering. Den fria kulturen ska fångas in i en kanon, det fria ordet ska begränsas till bara sådant som inte ”hotar grundläggande svenska värden” eller ”missaktar befolkningen” och självbestämmanderätten och religionsfriheten reduceras till sådant som inte föranleder ”anmärkningar i fråga om levnadssättet”. Graden av töjbarhet i dessa formuleringar är häpnadsväckande. 

Och någonting säger mig att det inte är en slump. För ju mer töjbara de är, desto större användningsområde kan de potentiellt täcka. Med andra ord, under förespegling om att vi alla sitter i samma båt, möjliggör denna godtycklighet att vi som får gå plankan blir så många som det bara är möjligt. Farväl du gamla, du fria, du demokratiska älskade land! Förbarma dig över oss du avgrundsdjupa mörker!

The post Hej på dig, du avgrundsdjupa mörker!  first appeared on Opulens.

FLOCKMENTALITET. Dessvärre är det inte bara sverigedemokrater som driver och påverkar samhällsklimatet. Rörelser som till sin natur borde vara inkluderande och öppna drabbas också av samma olycksbådande flockkänsla som får dem att vilja sluta sig och ropa på hårdare tag , skriver Myra Åhbeck Öhrman.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Några dagar före valet satt jag i ett panelsamtal och pratade om antifascism. Vi diskuterade hopplösheten när det gäller det politiska läget, känslan av att simma motströms och hur man egentligen bör jobba mot fascism och intolerans.

Vi enades om att det är viktigare än någonsin att prata om frågor som rör demokrati och ett inkluderande samhälle. Att lägga vår tid och energi på att påminna om de värden starka auktoritära krafter vill få oss att glömma.

Moderatorn pausade. “Har ni tänkt på”, sa hon, “hur sjukt det egentligen är att vi sitter här år 2018 och pratar om att vi måste bevara demokratin?”

Hon hade så klart helt rätt. Det är helt sjukt.

Jag har tänkt mycket på det, försökt fundera på exakt när det vände. Sverigedemokraternas framgång i riksdagen är så klart en variabel. Insikten om hur mycket rasism, sexism och auktoritär idioti människor är villiga att acceptera om det innebär att de kan trygga situationen för sig själva. Hur människor nästan verkar längta efter en myndig landsfader som pekar med hela handen och är lätt att förhålla sig till.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

De konflikter och den mångfald som kommer med ett öppet samhälle, en öppen värld, är komplicerade — särskilt som vi med hjälp av internet tar del av det varje dag. Att tvingas tänka själv är obehagligt, för då har vi ett ansvar. Det är lättare att längta efter en härsklysten förälder som förbjuder och spärrar in allt som kan vara farligt för oss.

Som ständigt motvalls har det hela istället fått mig att bli mer och mer frihetlig, att vilja sätta hälarna i marken och spjärna emot för att stoppa oss från att simma med den alarmistiska strömmen istället för emot den.

Dessvärre är det inte bara sverigedemokrater som driver och påverkar samhällsklimatet. Rörelser som till sin natur borde vara inkluderande och öppna drabbas också av samma olycksbådande flockkänsla som får dem att vilja sluta sig och ropa på hårdare tag .

Filosofen Foucault sa att vi alla har en inre fascist. En liten snut i vårt huvud som får oss att älska makt och att längta efter det som slutligen dominerar och exploaterar oss.

Nu ser jag rörelser som jag bryr mig om domineras av högljudda röster som skriker efter samma hårda tag. Ett blockerat internet för att slippa diskutera den komplicerade frågan om porr och sexualitet. Att hårdare straffa män för deras sexuella övertramp, även om det sker på bekostnad av ett rättssäkert samhälle. Att förbjuda nazistisk organisering och retorik. Enkla, handfasta lösningar som inte är några lösningar på samma sätt som du inte löser kulturella konflikter i ett mångkulturellt samhälle genom att skicka hem alla som beter sig misshagligt.

Vi behöver inte dras med i allt det där. Det är svårt, men vi måste inte. Vi behöver inte hamna i den liberala paradoxen att tillåta precis det som kommer att ta ifrån oss vår frihet. Vad vi behöver är att tänka, att samtala och — precis som jag inledde med — att värna om de friheter och den tolerans vi slagits för och inte ta dem för givna.

Jag har inte kommit på i vilket ögonblick diskussionen började vända. Det kanske inte är lika viktigt som att prata om att vi borde börja simma mot den där jäkla strömmen. Men som med mycket annat i mitt liv så har en av mina favoritpoeter Tomas Tranströmer beskrivit det bättre än jag kan.

Radikal och reaktionär lever tillsammans som i ett olyckligt äktenskap,
formade av varann, beroende av varann.
Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.
Varje problem ropar på sitt eget språk.
Gå som en spårhund där sanningen trampade!

Alla artiklar av Myra Åhbeck Öhrman på Opulens »

The post Simma mot strömmen first appeared on Opulens.