REAKTIONEN. “De illasinnade gastarna är självklart bara minnen. Men de har provocerats fram av dominerande politiska viljeriktningar i mitt nya hemland som påminner om dem som hör ihop med det helvete jag flytt ifrån”, skriver Haris Agic om Tidöavtalet och det så kallade paradigmskiftet.

Amnesty International, Civil Rights Defenders, War Child och här senast även Rädda barnen – människorätts- och människohjälpsorganisationer tycks avlösa varandra i att varna för det redan ökända Tidöavtalet och dess grova inverkan på människors grundläggande fri- och rättigheter. För fem år sedan hade dessa varningar blåst upp en storm av reaktioner. Idag verkar vi så pass avtrubbade att ingen höjer på ögonbrynen. 

Allt fortlöper som om ”paradigmskiftet i svensk politik”, som det benämns numera, är bara business as usual. Kokande-grodan-effekten tycks ha försatt majoritetssamhället i dvala samtidigt som många ibland oss som drabbas hårdast av den nya politiken är fullständigt skräckslagna. Känslan av att stå i kö för att gå plankan över ett avgrundsdjupt mörker till ackompanjemang av kommentatorernas filosoferande om vilket parti som är den stora vinnaren är lika övermäktig som tärande. Hur kan det finnas några vinnare i denna tragedi?

Året var 1993 då min mamma och jag kom till Sverige på flykt från krigets fasor i Bosnien. Ett krig som föregicks av hat, politiska skruvbollar och inskränkningar av människors fri- och rättigheter. Jag var bara 15 år. Föga kunde vi då ana att det land som tog emot oss och som gav oss en chans till ett nytt liv skulle hänge sig åt liknande vurm för hat, politiska skruvbollar och inskränkningar av människors fri- och rättigheter. 

Minnen av våra bödlar – blodtörstiga hatfulla farbröder i olivgrönt som med sällsynt skådad brutalitet verkställde den alltmer uppskruvade politiska viljeriktningen till att omfatta etnisk rensning och även folkmord – har gett mig ett svårt posttraumatiskt stressyndrom. Flykten räddade mitt liv men skänkte inget avslut. Jag var i desperat behov av åtminstone ett andrum. Så jag trängde undan minnena. Låste in dem någonstans i djupet av själens mörkaste vrår. Kedjade fast dem. De fick inte komma tillbaka. De får inte stå i vägen för mig. Aldrig igen.

Under nästan trettio år har jag lyckats hålla dem undan. Trodde till och med att de kanske var borta för gott. Att jag äntligen var fri. Men de senaste dagarna har de börjat ge sig till känna. De är ute ur skuggorna igen. Jag ser dem lite här och var, hör hur de gormar och väser. De illasinnade gastarna är självklart bara minnen. Men de har provocerats fram av dominerande politiska viljeriktningar i mitt nya hemland som påminner om dem som hör ihop med det helvete jag flytt ifrån. Viljeriktningar som ännu en gång skriver in mig i ett narrativ jag inte råder över. En viljeriktning som inte har kärlek för mig.  

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kolonialismens och rasismens arv i form av förtryckande maktstrukturer har rest sig ånyo i hela Europa och det å det grövsta. Sverige är ingalunda ett undantag. Århundraden av idéhistorisk utveckling och framsteg inom samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning – samma forskning som har säkrat Sveriges utveckling och stärkt vår demokrati med kunskap och insikt om förtryckande maktstrukturer som könsordning, klassystem, vit överhöghet och om vikten av det intersektionella perspektivet – skuffas numera undan på löpande band med hjälp av nya populistiska begrepp som ”identitetspolitik”. Tillbaka är det nya framåt. Märkligt nog springer majoriteten åt detta håll.

Till och med frihetsbegreppet genomgår nu en omvälvande omdefiniering. Den fria kulturen ska fångas in i en kanon, det fria ordet ska begränsas till bara sådant som inte ”hotar grundläggande svenska värden” eller ”missaktar befolkningen” och självbestämmanderätten och religionsfriheten reduceras till sådant som inte föranleder ”anmärkningar i fråga om levnadssättet”. Graden av töjbarhet i dessa formuleringar är häpnadsväckande. 

Och någonting säger mig att det inte är en slump. För ju mer töjbara de är, desto större användningsområde kan de potentiellt täcka. Med andra ord, under förespegling om att vi alla sitter i samma båt, möjliggör denna godtycklighet att vi som får gå plankan blir så många som det bara är möjligt. Farväl du gamla, du fria, du demokratiska älskade land! Förbarma dig över oss du avgrundsdjupa mörker!

The post Hej på dig, du avgrundsdjupa mörker!  first appeared on Opulens.