POLITISK MUSIK. Eftersom valrörelsen nu går in i slutspurten passar Jesper Nordström på att plocka fram en vinylskiva med titeln “Demokrati”. Han frågar sig också vad som egentligen kan kallas politisk musik.

Vad är egentligen politisk musik? Det mest pinsamt negativa inom genren är ju när någon snusmumrik hjälpligt lär sig tre ackord och sen pratsjunger sig igenom en text som handlar om en hårt arbetande bondkvinna i Peru som minsann också kan byta traktordäck.

I Sverige hade vi på 70-talet en knivskarp skillnad som baserade sig på endast bokstaven ”g”.

Progg eller prog. Linsgrytedoftande hjärtlig amatörism mot ekvilibristiska freeformsakrobatkonster.

Det vete gudarna om det inte är det senare som är mest politiska egentligen.

“Om du förstör musikens harmonier så förstör du också samhällets strukturer” som den svartklädde allvarsmannen Blixa Bargeld uttryckte saken.

Så svingar vi oss då bort från mahjongklänningar och ekologisk havregrynsgröt och landar i sushi och café au lait. Vi har hamnat i 80-talet och hittar två sjutumsskivor från valrörelsen 1985.

Ett slags ideologiskt ödesår då rött verkligen stod mot blått. 1984 var världen nästan lika nära ett kärnvapenkrig som 1961, året för Grisbuktsinvasionen och det misslyckade amerikanska försöket att invadera Kuba. 1985 kom den svårtolkade jokern Gorbatjov till makten i Sovjetunionen. Kanske kan man säga att den sista ideologiska tungvikskampen i Sverige ägde rum samma år. Det parti som idag heter Vänsterpartiet bar då fortfarande namnet ”Vänsterpartiet kommunisterna”. Sedan kom Tjernobylkatastrofen, 1986, och därefter Berlinmurens fall, 1989, och den allmänna känslan var att nu hade den västeuropeiska liberalismen vunnit på ren walkover.

Så då kan de här skivorna ses som historiska artefakter från en svunnen era. Men så politiska är de här skivorna inte. Det är en ploj-skivserie där alla dåtidens partier finns representerade, men musiken avspeglar inte respektive partis ideologi. Det är samma musik på alla de fem utgåvorna av skivan Demokrati med duon Anis & Oakland. Endast omslagen skiljer sig åt, ett för varje riksdagsparti.

Det rör sig om ett slags syntbaserad samplings-soppa där vi hör röstfragment från den tidens partiledare som Per Ahlmark, Gösta Bohman och Olof Palme. Stora fluffiga ord. Bakom pseudonymen Anis fanns Janis Bokalders från Lustans Lakejer. Och bakom namnet Oakland fanns Johan Ekelund från Ratata.

Det faktum att en av männen bakom detta tramsprojekt var ljudtekniker åt Lustans Lakejer understryker att vi här har att göra med ett ironiskt distanserat 80-tal.

Lyssna här på Demokrati med Anis & Oakland! Det rör sig om A-sidan på 7-tummaren som släpptes 1985 av skivbolaget Mekano Records.

Låter det kul? Själv vet jag egentligen inte om jag tycker det. Om det nu ska spelas politisk musik så föredrar jag nog ändå en maläten hippie som fortsätter plinka fram visor om det latinamerikanska folkets kamp mot imperialismen.

The post Veckans vax: “Demokrati” first appeared on Opulens.