POLITIK. Lars Thulin ställer sig starkt kritisk till lagförslaget där det som kallas bristande vandel ska kunna leda till att uppehållstillstånd dras in eller inte beviljas. Här förklarar han varför.

Under våren kan Sverige ta ett steg in den typ av samhälle som är president Donald Trumps version av paradiset. Samt Ungerns förre ledares Victor Orbans drömsamhälle. Där lagar och tillämpning av lagar inte styrs av rättssamhällets principer utan av en diktators agenda. Att just Trumps USA och Orbans Ungern tills nyligen av utmålades som föredömen av Sverigedemokraterna är självklart ingen slump.

Det handlar om den nya versionen av utlänningslagen. Där det som kallas bristande vandel ska kunna leda till att uppehållstillstånd dras in eller inte beviljas. Med andra ord att icke-svenska medborgare ska kunna kastas ut ur landet.

Kritiken mot lagförslaget har varit påtaglig, främst från en lång rad remissinstanser men även från lagrådet. Det är samma typ av invändningar, ibland det som kallas rena sågningar, som riktas mot en stor del av de lagförslag som ett icke-regerande parti, Sverigedemokraterna, tvingat en sällsynt ryggradslös och undfallande regering att lägga fram. Kritikerna skjuter in sig på vad de kallar hafsighet och slarv som gör att lagarna ställer fler frågor än ger svar, har dålig koppling till rådande rättsprinciper samt saknar förmåga att överblicka konsekvenserna av lagarna.

Däremot kan man säga att den nya lagen väl uppfyller andra krav. Nämligen de för en gummiparagraf, alltså något som kan tillämpas lite hur som helst från en tid till en annan och efter godtycke. Det innebär att rättssäkerheten försvagas genom att principen likhet inför lagen försvinner och kravet på att den enskilde ska kunna förutse konsekvenserna av sitt handlade. Två av de traditionella rättssamhällets grundvalar.

Vad är bristande vandel?

Vad är då vandel? AI definierar begreppet så här: ”Vandel betyder levnadssätt, uppförande eller sätt att leva sitt liv. Det är ett juridiskt begrepp som beskriver hur en person beter sig i stort, inte bara gällande brottslighet, utan även livsstil, umgänge och regelefterlevnad.” Sammanfattningen stämmer väl överens med definitionen i respekterade ordböcker.

Var är då bristande vandel? Regeringen beskriver det som ”något som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet.” Det är dock oklart vad dessa hot är. Dock behöver detta beteende inte vara brottsligt. Enligt regeringen ska dessa brister dessutom alltid bedömas individuellt – en person allmänna förhållande ska vägas in och kunna avgöra om vandeln är så bristande att den ska leda till utvisning. Därmed tätnar dimman ytterligare.

Regeringen räknar däremot noga upp förhållanden som inte är bristande vandel. Exempel är prostitution, drogmissbruk och inte heller det som kallas bagatellartade bott som förmodligen är fortkörning, snatteri med mera. Skulder till det allmänna eller privata företag kan emellertid vara bristande vandel. Dock inte vid enstaka tillfällen, utan om personen visat ”ovilja” att betala. Att definiera sådan ovilja är något som kan orsaka huvudvärk hos jurister satta att tillämpa lagen.

Risk för vi-och-dom-samhälle

Påtagligt mycket lämnas alltså över att tolkas av myndigheter och i domstolar. En mängd vägledande domar som kanske måste dras till Högsta domstolen kommer behövas. På flera ställen i propositionen står också att regeringen avser återkomma. Sammantaget tyder detta just på de hafsverk som många av de lagar som SD ligger bakom anklagas för. Även att det är oerhört bråttom att införa allt före valet. Priset för brådskan är påtagligt låg kvalitet på lagar, det som är grunden i vårt samhälle.

Vad händer om regeringen får igenom denna typ av lagar och sedan vinner valet? Och ett självsäkert och bredbent SD därmed kommer in i Rosenbad och tar en majoritet av ministerposterna? Som migrations- och justitieminister?  Sverigedemokraternas beundran för Orban och Trump samt Richard Jomshofs uppförande då han var ordförande i riksdagens justitieutskott, ger en tydlig fingervisning. SD verka inte se vattentäta skott mellan rättsväsende och politisk makt. Utan ser rättsväsendet som något som  självklart underordnas dem som för tillfället sitter vid makten. Lex Trump och Orban.

Som vanligt gnäller jag. Men vad tycker jag själv? Att leda ett samhälle i en föränderlig värld med stora och ibland hotfulla utmaningar är sannerligen inte lätt. Jag har full förståelse för detta.

Men för mig handlar SD:s hjärtefrågor omvandlade till lagar, som de kräver få igenom trots massiv kritik, om att skapa ett vi-och-dom-samhälle. Där allt ”icke-svenskt” är hot som måste avvärjas. Samt en tro på en mytisk svenskhet som inte riktigt kan förklaras utan bara finns. Migrationsminister Johan Forsell förklarade det hela som att är man gäst måste man uppföra sig. Mysig regel i umgänge – att omvandla den till hanterliga lagrum är svårare.

Jag anser att det redan finns en sådan svenskhet. Nedtecknad och godkänd av en majoritet av svenska folket. Vår lagbok. Den måste alla som visats i Sverige följa, oavsett om man är här en kvart eller varje minut av ett hundraårigt liv. Ingen regering kan kräva mindre av den som vistas här. Men heller inte mer. Därför behövs inget luddigt tillägg om ”värderingar” som inte finns i lagen. Inte heller lagar om ”vandel” som faktiskt gör brott av det som inte är brottsligt.

The post Bristande logik beträffande ”bristande vandel” first appeared on Opulens.

SATIR. Sofia Thoresdotter har skrivit en satirisk dagsvers om Tidöregimens migrationspolitik och migrationsminister Johan Forssell.

Emanuel är bara åtta månader men hans föräldrar har fått besked om att deras bebis ska utvisas till Iran. Samtidigt som barnets familj får stanna i Sverige. Migrationsminister Johan Forssell tycker själv att det ”låter lika orimligt som alla andra”. Men ironiskt nog är beslutet en konsekvens av ministerns egen Tidölagstiftning. Nu pågår det för övrigt en kampanj på MittSkifte som kräver migrationsminister Johan Forssells avgång.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Migrationsministerns missnöje

Men snälla Migrationsverket, vad är det som står på?

Vad är det för ett fruktansvärt ståhej?

Att utvisa ett litet barn, hur kan ni göra så,

och värst av allt, ni skyller det på mej.

Nu får ni mej att framstå som en hårdhjärtad figur,

som stiftar lagar utan empati.

Så kan vi inte ha det, det förstår ni, eller hur?

Så ambitiösa får ni inte bli.

Jag stiftar bara lagarna, ni verkställer beslut,

vem som bär ansvar, det vet inte jag.

Ni lyder bara order, ja, det har vi hört förut,

så blir det när man kräver hårda tag.

The post Dagsvers: ”Migrationsministerns missnöje” first appeared on Opulens.

POLITIK. Haris Agic skriver om tillståndet i Tidö-regimens Sverige och menar att vi befinner oss mitt i ett avgrundsgap.

Sverige har länge berättat historien om sig självt som ett land byggt på jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Men bakom de högtidliga orden växer klyftorna, lagarna tillämpas allt mer selektivt och demokratins löften urholkas för vissa grupper. Det här är en uppgörelse med myten om den svenska exceptionalismen – och ett försvarstal för ett samhälle där ”allas lika värde” måste betyda mer än retorik.

Älskade land! Hur mår Du? Din berättelse om ”allas lika värde” som grundstenen i vår demokrati har börjat krackelera. Bakom sprickorna skönjs en annan, mindre smickrande, verklighet. Vi ser hur de privilegierade duckar för sitt ansvar när det gynnar dem. Att våra normer och regler får verka ojämlikt. Att våra lagar numera tillämpas med varierande vigör, beroende på vilken bakgrund och identitet de riktas mot. Och när snedvridet bruk av lagar inte riktigt uppnår önskad effekt, då tar vi fram nya lagar vars huvudsakliga syfte är att gälla bara vissa ibland oss.

Orden som ”solidaritet utan gränser” och ”öppna era hjärtan” – som en gång kännetecknade Sverige inför hela världen – är numera blott ett avtagande eko, som ett tåg vars vagnar blir mindre allteftersom det drar i väg. Var allt en saga, för god för att vara sann? Användbar för vissa. Inte så mycket för andra. Det var särskilt de privilegierade – de med makt, resurser och inflytande – som en gång hade hjälpt till att etablera vår samhällsservice, vårt välfärdssystem, en stabil ekonomisk struktur, den lag och ordning och stöd för sociala strukturer som skulle värna om alla och säkra ett jämlikt och rättvist samhälle. Föga visste vi att allt detta skulle bli en rökridå för helt andra syften. Vi omfamnade allt och deltog i ritualerna för att vi ville tro på dem, men i det stora hela undvek vi att nämna de alltmer växande gapen mellan tjusiga ord och verklighet. Det som tidigare pyrt under sprickorna har nu börjat flamma upp med en olycksbådande lyster. Uppgörelsen som vi alla trodde på – vårt samhällskontrakt – fungerar inte längre.

Låt mig vara rak här, detta är ingen övergång eller något paradigmskifte. Vi befinner oss mitt i ett avgrundsgap. Under de senaste två årtiondena har en stadig ström av negativa utvecklingar vidgat detta gap till oroväckande djup och vidder: växande förakt mot olikheterna, högt, hetsigt och hårt tonläge i det offentliga samtalet, växande klassklyftor, en allt snävare svensk gemenskap och det utanförskap som den orsakat, nittiotalets skinheads i bomberjackorna och deras våldsamma hatiska och antidemokratiska pack som i dag strosar runt i beslutsfattande korridorer som om de ägde dem, samt en majoritet som låter det ske och låtsas att det regnar trots det hot som de utgör mot vår demokrati. Gapet slukar oss med glupskhet av en hungrig best. Den svenska exceptionalismens avigsida är blottad.

På senare tid har de mäktigaste ibland oss börjat använda idén om kulturell homogenitet som vapen. Skam- och skuldbeläggning, fråntagande av medborgerliga rättigheter, smädelser, hat, hot och mobbning som påtryckningsmedel. Privilegier, inflytande och finansiella muskler som tvång. Demokratiska strukturer som exploaterbara svagheter. Säg mig, hur kan vi leva i lögnen om ömsesidig nytta genom integration när integration har blivit katalysatorn för vår underkastelse? När allt som krävs av oss kräver oss, vad blir kvar av oss då?

Våra demokratiska institutioner, ryggraden i en demokrati som bygger på idén om allas lika värde, är hotade. Och som en följd har allt fler börjat vackla i sin tillit till demokratin. Att dras till den breda gemenskapen är inte särskilt lätt när den inte finns där för oss. Så människorna har börjat dra sig undan. Söker sig till tryggheten i det bekanta. Den privilegierade majoriteten kallar det för ”parallella samhällen”. För de undandragna är det nog bara platser och människor som vill ha dem.

Undanflykten är ett sätt att skydda sig från orättvisan. Att hitta egen gemenskap när den breda inte inkluderar. I de mest extrema fallen kan det även leda till uppkomsten av hemsnickrade lagar och rättssystem. Lika fel som olyckligt, naturligtvis. Men är det verkligen så konstigt när den lag som ska behandla oss alla lika används som vapen mot vissa ibland oss och utvisar duktiga, hederliga och skötsamma människor, kollektivbestraffar familjer och låser in barn i fängelse? Undanflykten är en reaktiv impuls snarare än en kalkylerad strategi. Ett överlevnads- och skyddsmekanism som är fullt förståelig. För människor som bara överlämnar sitt öde till orättvisan mals till pulver.

Men det finns någonting som många har förbisett. Människor drar sig inte bara undan – de strålar också samman. Organiserar sig. Bildar och utbildar sig. Odlar idéer och drömmar och krokar arm för att förverkliga dem. Startar föreningar, studiecirklar, bygger institut och lokala likväl som nationella sammanslutningar. Allt fler engagerar sig i utvecklingen av sin egen och varandras handlingskraft och handlingsutrymme, där de marginaliserade rösterna är starka och tillsammans skapar både resiliens och motstånd. När gemensamma regler inte längre skyddar dig, måste du skydda dig själv. Men detta är bara en temporär lösning. För målet kan inte vara att vi ska rusta upp till försvar för evigt – målet måste vara ett slut på orättvisan. Ett samhälle som skyddar oss alla och framför allt där vi står upp för varandra.

Låt oss vara vuxna, sobra och klarsynta kring vart detta leder. Ett samhälle som bygger på gränser och klyftor mellan olika grupper kan inte vara annat än fattigare, skörare och till syvende och sist ohållbart. Också särskilt sårbart om krisen skulle vara framme och vi behöver stå enade. Med ett blodigt krig i närområdet och stormakternas allt mer oberäkneliga och våldsamma geopolitiska lek kan det vara nåt att fundera på.

Sanningen är att när vi väl en gång övergett vår tro på allas lika värde som grundstenen i vår demokrati där vi, var och en och framför allt tillsammans, har haft möjlighet att våga drömma och kämpa för dessa drömmar, där den gemensamma nämnaren har varit ett värdigt liv för alla och i förlängningen ett kollektivt välbefinnande och välmående, så blir den svår att replikera. Hundratals år av sociala rörelser och kamp kan ruineras på några fjuttiga år av villfarelser. Därför vet jag i mitt hjärta att detta inte kommer att ske.

De mäktiga kan inte profitera på sina relationer för evigt. Hatpropagandan om hotet från ”Den andre” må vara ett kraftfullt verktyg med enorm destruktivitet – men den är också skör och saknar uthållighet. Folket kommer att vakna. Resa sig! Bygga nya skyddsvallar mot denna olycksbådande ovisshet och detta totala galenskap som har drabbat oss. Sten för sten kommer vi att anlägga en ny väg, mot en bättre framtid för oss alla, återuppbygga vår demokratiska trygghet likväl som vår medmänsklighet och på så sätt sy ihop de gapande såren i vår gemensamma dignitet. För ett Sverige där vi är måna om och angår varandra!

Älskade land! Detta är inte tid för tystnad. De mörka krafterna utsätter Dig för åderlåtning under förespegling av att vara Din vän. En ulv i fårakläder! En förtryckare som traktar efter makt för att kunna ge sig på de svagare bland Dina barn. En översittare som mobbar alla till tystnad för att få härja fritt. En opportunist som är beredd att offra allt Du är för att uppnå sina mål. Älskade land, det är dags att visa ryggrad. Gränsen mellan förövare och medlöpare har aldrig varit tunnare. Det är dags att återerövra vår sanna identitet, som ett land som står för solidaritet, jämlikhet och rättvisa. ”Allas lika värde” måste väl ändå betyda någonting mer än blott ett tjusigt begrepp vi så gärna slår oss för bröstet för samtidigt som vi slår volter i sekundära anpassningar kring det.

Jag kände mig hågad att avrunda med något om en fjäder i hatten som man inte har gjort sig förtjänt av och kom så att tänka på Nobels fredspris och den högfärdsgalenskap som krävs för att inte förstå att äran inte sitter i ägandeskapet av medaljen utan i själva förärandet. Men detta är en helt annan historia. Och kanske ändå exakt samma.

The post Sverige – När allas lika värde spricker first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur Jessica Stegruds utfall mot Parisa Liljestrand och Lawen Redar i själva verket var ett politiskt trick som gynnar samtliga Tidöpartier.

Bråket eller sprickan inom Tidöpartierna efter SD:s riksdagsledamot Jessica Stegruds utfall mot moderata kulturministern Parisa Liljestrand och Socialdemokraternas talesperson i kulturfrågor, Lawen Redar, var varken en spricka eller ett bråk. Det var i själva verket ett politiskt trick som både regeringspartierna och SD tjänade på.

SD vädrade bara det tankegods partiet haft sedan det bildades 1988. Den som blir förvånad över uttalandet måste sovit under en sten i snart fyra decennier. För övriga i Tidölaget var detta en fin möjlighet att visa att man inte är lydiga knähundar i Jimmie Åkessons strypkoppel. Vilket man dock de facto varit i snart tre år.

Vad gjorde Stegrud egentligen?

Vad hände? Jo SD:s kronprinsessa Stegrud hade sett när Redar och Liljestrand i SVT talade om vår kulturkanon. Det viktigaste Stegrud hade att säga om detta var att debatten fördes mellan en (svenskfödd) kurd och en perser. Underförstått, eftersom de inte var svenskar, har de ingen rätt att uttala sig om svensk kultur. Enligt ett sverigedemokratiskt synsätt är man väl bara svensk om både mammas och pappas släkt bott i Sverige sedan Gustav Vasa valdes till kung. De utpekade kvinnorna är dock svenska medborgare och sitter i riksdag respektive regering. Lawen Redar är dessutom född i något så exotiskt och skrämmande som Sundbyberg.

Stegrud fick kritik

Stegruds uttalande upprörde. Statsminister Ulf Kristersson steg för en gångs skull fram och tyckte något. Han tryckte inte ner is i sin mage som han oftast gör för att slippa ta ställning. L-ledaren Simona Mohamsson, som desperat tar vara på alla möjligheter att synas för att rädda sitt parti över fyra procent, var till och med oerhört upprörd.

SD:s svamliga försvar

Stegrud snyftade att hon blivit missförstådd. Men kunde inte skylla på att vänsterjournalister som vanligt fulklippt ett uttalande eller felciterat. Eftersom hon själv skrivit orden på X. Jimmies tystnad var först lika stor som hans ovilja var tidigare i år när det gällde att svara på frågor om partiets vitbok. Efter knappt två dygn kom obegripligt svammel. Ingen skit får stänka på Den Store Ledaren från Sölvesborg. Han ska ju bli statsminister gudbevars och därmed rädda nationen från det som hans parti avskyr mest – sosseri och det vänsterliberala klägget.

SD skickade fram gruppledaren Linda Lindberg som givetvis har fullt förtroende för Stegrud, som beklagligtvis misstolkats men inte vill såra (!) någon.

Kulturkanon en hjärtefråga för SD

Denna tragikomiska charad har två akter. Den första rör Sverigedemokraterna. Den kulturkanon som efter mycket ståhej nu presenterats, var en hjärtefråga för partiet. Äntligen skulle det svenska slås fast, en gång för alla. Officiellt motiverat som inkluderande, ett sätt att beskriva landet för dem som inte känner till det. Inofficiellt, och därmed sanningsenligt, är det exkluderande. Det vill säga att den som inte ställer upp på Gösta Berlings saga, stridsflygplanet Viggen och Heliga Birgitta med mera, bör göra det illa kvickt. Annars ta sitt pick och pack och lämna landet.

Stegrud gjorde jobbet

Fast den bångstyrige estradören Lars Trädgårdh, som ledde projektet med kulturkanonen, gjorde inte riktigt som Jimmie och hans fotsoldater ville. Det var knappast tillräckligt mycket i stil med röda stugor, inlagd sill, falukorv, folkdräkter och nyckelharpor för att falla partiet på läppen. Då skickar SD fram närstridsexperten i sina stormtrupper, Jessica Stegrud, som gjorde jobbet genom att kritisera att icke-svenskar får ha synpunkter.

SD slits mellan två poler

Detta gynnar SD eftersom partiet slits mellan att framstå som seriöst, berett att leda Sverige och därmed tillhöra eliten och att å andra sidan fortsätta var en underdog. Det vill säga ett parti som hatar etablissemanget och ständigt mobbas av den fisförnäma eliten. Då knäpper SD, så som inget annat parti kan göra, offerkoftan ända upp i halsen. Att behålla  stämpeln som underdog är nämligen livsavgörande för fortsatt förtroende från kärnväljarna. Därför låter man en underhuggare på hyfsat hög nivå säga något som retar etablissemanget men dyrkas av SD:s kärna, de som hyllar partiets DNA-kod.  Den som sattes 1988 och inte har förändrats nämnvärt sedan dess.

En tragikomisk charad

Stegruds uttalande kanske inte ger SD fler decimaler i nästa Sifo-undersökning. Men definitivt inte färre. Sålunda en vinst.

För partierna i Rosenbad handlar allt ett år före valet om att profilera sig. Inte bara framstå som lydiga hantverkare som utför politik bestämd av ett parti som inte sitter i regeringen. Därför måste man låtsas skälla och vara osams med SD. Men det får inte vara på riktigt och inte röra något verkligt allvarligt, för då kan det röda laget plocka poäng. Därför slåss man om något ofarligt men ändå känslosamt som ger rubriker. Där det är okej att darra på rösten och säga smarta saker som partistrateger noga filat på, måhända har man till och med i förväg skickat dem på remiss till SD:s strateger.

De SD-väljare, som inte ställer upp på Stegruds hat mot det som SD anser vara icke-svenskar, kan då gå till något av regeringspartierna, som ju protesterat mot hennes ord. Därmed är styrkeförhållandena oförändrade. Men om inte Uffe och Simona morrat så där lagom mycket kanske dessa väljare hade bytt sida – det som inte får hända.

Välkommen till den tragikomiska scenuppsättning som kommer pågå i ett år. Officiellt kallad valrörelse.

The post Stegruds utfall ‒ ett politiskt trick first appeared on Opulens.

OTÄNKBART. ”Föreställ dig en muslimsk ockupationsmakt som begår folkmord medan svenska medier löper amok i rapporterandet om farorna för ökande islamofobi,” skriver Valley Ghanem och frågar retoriskt varför detta är otänkbart.

En vanlig junidag på en kommunal skola i Malmö förvandlades till en mardrömslik dag för en tioårig palestinsk flicka. Under en pysselstund började en kvinnlig pedagog plötsligt uttrycka sina politiska och religiösa åsikter för henne. Pedagogen framförde islamofobiska åsikter om situationen i Mellanöstern, hävdade att Hamas initierat konflikten och att Israel hade rätt att försvara sig enligt Bibeln. Den andra pedagogen i rummet ingrep inte.

Flickan, övergiven och försvarslös, sprang iväg till toaletten, låste in sig och brast ut i gråt. Dagen var hennes födelsedag.

När flickans mamma senare tog kontakt för att få råd om hur hon skulle hantera situationen, kände jag en blandning av bestörtning och en beklaglig brist på förvåning.

Jag har både personligen upplevt och fått rapporter om många liknande incidenter där muslimska barn utsätts för diskriminering i skolmiljöer. Denna ökande islamofobi har intensifierats ytterligare sedan den 7 oktober. Pedagogens narrativ om Israels rätt till självförsvar, trots ett pågående folkmord, återspeglas både i den samhällspolitiska diskursen och i mainstream media.

Islamofobin som manifesterades vid pysselbordet stöds av den svenska makteliten. Att dessutom beakta att flickans familj samtidigt sörjer palestinska släktingar i hemlandet, som faller offer för folkmord legitimerat av denna islamofobiska diskurs, gör situationen särskilt outhärdlig för svenska palestinier.

Narrativet är tämligen konsekvent oberoende av samhällsskikt och presenterar en dualistisk bild av förövare och offer. Denna bild framställer en “islamistisk” och “terrorstämplad” organisation (Hamas) som oprovocerat attackerar en demokratiskt legitim stat, huvudsakligen befolkad av fredliga västerländskt orienterade judar (Israel). Palestinierna framställs som en opersonlig muslimsk massa som associeras med förövaren, vilket främjar en islamofob avhumanisering.

Detta narrativ förstärks och upprätthålls av den svenska islamofobin, vilket tillåter en fortsatt och intensifierad spridning av denna stereotypiska framställning. En framställning som avgör levnadsvillkoren för svenska muslimer på skolan, på arbetet, inom sjukvården, på bostadsmarknaden och var de än rör sig i det offentliga rummet.

Incidenter där muslimska barn utsätts för islamofobi och sionistisk rasism visar ett tydligt mönster. Barn har förhindrats från att måla palestinska flaggor och till och med vattenmeloner, tvingats ta av sig tröjor med anti-Eurovision budskap, samt blivit inlåsta på rektorsexpeditionen och nekats att gå ut om de inte tagit av sig sina palestinasjalar. Många barn har berättat om att de blivit tystade och tillrättavisade när de uttryckt kritik mot Israel eller fasa över folkmordet. Även lärare har förlorat sina jobb för att de burit palestinasjal eller blivit omplacerade efter att öppet protesterat mot folkmord i personalrummet. Endast ett fåtal av dessa incidenter har uppmärksammats av media, vanligtvis efter att de spridits på sociala medier. Ett exempel är när rektorn på Borgarskolan i Malmö fysiskt angrep en student som höll upp den palestinska flaggan under sitt studentfirande.

Många föräldrar är oroliga men avstår från att anmäla incidenter av rädsla för repressalier. Skolpersonal har visat att pro-palestinska åsikter inte tolereras, vilket avskräcker både föräldrar och personal. Många känner sig redan otrygga i skolmiljön och fruktar även att stämplas som antisemitiska. Ständigt aktualiseras detta stora mörkertal, som BRÅ uppmärksammar i sin rapport Islamofobiska hatbrott.

Detta mönster återfinns också hos flickans mamma i det tidigare nämnda exemplet. När hon kontaktade skolans rektor angående incidenten fick hon till svar att det inte var någon idé att göra en officiell kränkningsanmälan eftersom det skulle stå “ord mot ord” – pedagogens ord mot den tioåriga flickans. Ett upplevt motstånd och obehag i skolans kommunikation kring incidenten gjorde att mamman valde att avstå från att eskalera ärendet till Polisen eller Skolinspektionen.

Denna omfattande islamofobi representerar inte bara åsikter och fördomar, utan utgör ett politiskt och socialt maktfenomen som påverkar levnadsvillkoren för hundratusentals barn och vuxna i vårt samhälle. Trots detta verkar den nästan gå obemärkt förbi media och samhällseliten.

Under de snart 10 månader som folkmordet i Gaza pågått har svenska medier däremot intensivt rapporterat om riskerna för antisemitism. Svenska judar har fått komma till tals kring sina upplevda farhågor i och med situationen i Palestina medan samma utrymme inte har getts svenska muslimer.

Samtidigt har regeringen vidtagit åtgärder och tilldelat betydande ekonomiska resurser för att bekämpa antisemitismen. Det hävdas att antisemitismen har ökat till följd av “kriget mellan Hamas och Israel”. Denna analys väcker frågor om definitionen av antisemitism, särskilt dess sammanblandning med kritik mot staten Israel och den sionistiska ideologin, men för diskussionens skull antar vi att påståendet är korrekt.

Varför blir inte islamofobin lika uppmärksammad?

Var är alla utökade resurser för bekämpandet av en ökande islamofobi till följd av folkmordet i Gaza? Var är all rapportering om farorna med islamofobin? Om barn som gråter ensamma på skoltoaletter?

Föreställ dig en muslimsk ockupationsmakt som begår folkmord medan svenska medier löper amok i rapporterandet om farorna för ökande islamofobi samtidigt som den svenska makteliten rustar för att skydda svenska muslimer mot hat och hot.

Varför är det scenariot otänkbart och varför är det motsatta en levd verklighet?

The post Varför blir inte islamofobin lika uppmärksammad? first appeared on Opulens.

PEKPINNAR. Nationalmuseum har nu tagit bort de omstridda överförklarande ”pekpinnarna”. Ida Thunström reflekterar över vad det kan innebära för museivärlden i stort och besökarnas konstupplevelser.

Nationalmuseum har nu tagit bort (eller åtminstone modifierat) sina ”politiska pekpinnar” som sedan 2018 presenterats i anknytning till vissa konstverk. Den förklarande informationen har rört verkens idémässiga ”kopplingar” till 1800-talets och nationalistiska tendenser. Jag föreställer mig att de flesta av oss kulturintresserade är ganska tacksamma och glada över att de inte finns kvar. Inte för att det på något sätt skulle betyda en seger för till exempel Leif Gren på Bulletin (som också är mycket tacksam och glad), utan för att det är ett tecken på respekt för museibesökare i största allmänhet.

Det är naturligtvis viktigt att känna till och förstå kontexter och sammanhang. Perspektiv får man sällan för mycket av, både på det man ser och det som sker. Men det ska helst röra sig om ett givande och tagande, och på samma sätt som konst ger perspektiv på samtiden, måste samtiden få ge sitt perspektiv åt konsten. En viktig relation, inte minst för att konsthistorien ska kunna hålla sig levande.

Stigande oro

Samtidigt kan jag helt klart relatera till det senaste decenniets stigande oro över ökningen av främlingsfientlighet och högerradikala tendenser i samhället. Och över hur Sverigedemokraternas politiska framgångar bara vuxit. Känslan av maktlöshet inför utvecklingen kan nästan bli till desperation när man inte riktigt förstår eller vet vad man ska göra. Om man blir rädd kan det dess värre lätt leda till ogenomtänkta lösningar. Men ”pekpinnarna” på Nationalmuseum var kanske inte enbart ett resultat av Sveriges välkända ängslighet i det offentliga samtalet.

”Överförklaring”

”Överförklaring” i allmänhet har enligt många varit ett problem för konst i allmänhet under lång tid. Konstverk där processen eller kontexten i presentationen är avgörande för innehållet är en sak. Att förklara vad ett konstverk går ut på och hur det ska upplevas en annan. Det senare idiotförklarar lätt betraktaren och dennes möjligheter till egna subjektiva tolkningar. Vilket är avgörande för upplevelsen, och därför hela syftet, även om det betyder att någon besökare kanske står framför Gustaf Cederströms välkända målning Karl XII:s likfärd (1878) och känner hur den nationalromantiska ideologin uttrycks som något vackert. Och hur denne någon för en gångs skull känner sig lite inkluderad. Då kanske den ”vänsterextrema kultureliten” upplevs som mindre ondskefull?

Ordet ”elit” är förvisso problematiskt, inte minst när det rör sig om makt, men själva begreppet kan också, i vissa situationer, ha ett syfte.

Jag äter till exempel gärna mat på en restaurang där samhällets kulinariska elit fått leka loss vid grytorna. Det gör mig dock både besviken och lite irriterad, rentav förnärmad, när en elegant kypare nödvändigtvis måste stå och berätta för mig precis exakt hur allt i rätten tillretts, hela vägen från skogen där man hittat råvarorna.

Kanske grundar det sig i en solidarisk vilja att förklara och undervisa, utan några som helst elitistiska avsikter, men hos mig, en glad amatör som bara vill äta gott, uppfattas det snarare som en vilja att framhäva sin egen fackmässiga överlägsenhet, och landar alltså helt fel. När jag diskuterade det här med en erfaren matrecensent höll han faktiskt, till min stora glädje, fullständigt med mig.

Problemet är dock inte att de som är bäst på något delar med sig. Det uppstår först när någon ser sig nödgad att sätta sig över den som inte har samma kompetens. Och en konstnärlig elit har ganska länge sett sig nödgad att förklara konst för en mindre upplyst allmänhet, och det har banat väg för ett konstklimat där de rätta svaren alltid kommer uppifrån.

Trots mitt eget stora intresse för konsthistoriska fenomen och fakta, var det först när jag tog del av forskningsrön om rasism jag fick lära mig att en inte oviktig anledning till det vita skinnets höga status var 1800-talets vurm för antikens skulpturer. Idealet var marmor, och alltså mycket vitt. Tänk vad mycket jag hade missat om jag kastats in i rasismens historia innan jag fått tid att njuta av de gamla mästerverken helt på egen hand.

Politisk korrekthet på gott och ont

Eftersom vi i Sverige ofta tycker att vi är världens mittpunkt och därför kan ha svårt att se bortom våra egna gränser, har vi nu fått upp ögonen för att det inte bara är vi som har det jobbigt. Efter EU- valet i år är det nu med tydliga siffror konstaterat att vi inte är det enda landet i Europa där högerextremism och politisk nationalism blivit en faktor att räkna med.

Kanske har vi i vår desperation hamnat lite snett, även om politisk korrekthet är ett fantastiskt koncept när det tillämpas på rätt ställe. För när en ”uppfostran” av folket släpps in på museer skadar det konsten och vår förståelse av vår historia, vår samtid och oss själva, och det är illa. Nationalmuseum har fortfarande informativa skyltar, men dessa har modifierats till att inte vara idéhistoriskt selektiva. Och rena, enkla historiska fakta som till exempel årtal räcker en bra bit på vägen om man vill erbjuda ett vettigt sammanhang.

The post ”Pekpinnarna” har länge varit ett problem i konstvärlden first appeared on Opulens.

JIMMIE ÅKESSON. ”Under alla omständigheter är det åter bingo för Jimmie Åkesson. Ju högre han lyckas bygga en mur mellan uppfattningen av ett vi och dom, desto mer krattas manegen för honom själv som statsminister efter nästa val.” Det skriver Martin Hägg om regeringens uppmärksammade direktiv till en utredning om medborgarskap.

Tidöavtalet vimlar av olika metoder att antingen stoppa folk från att komma hit eller kasta ut dem. Höjt inkomstkrav för arbetskraftsinvandrare, utmönstrade permanenta uppehållstillstånd och försöket att omvandla oss alla till angivare är allt delar i Sveriges färska migrationspolitik. Så sakteliga sipprar allt nu ner i realpolitik.

Veckans kreativa nytillskott är regeringens utredning om hur ”bristande levnadssätt” (i Tidöavtalet kallat ”bristande vandel”) kan användas för att återbörda människor med uppehållstillstånd. Luddigt? Det är bara förnamnet. Denna senaste krumbukt för att rädda den svenska kulturen är tänkt att innefatta yttranden som ”hotar grundläggande demokratiska värden”. Migrationsminister Maria Malmer Senergard tar själv som exempel yttranden om att socialtjänsten kidnappar barn (dvs den så kallade LVU-kampanjen).

Den liberal som inte vaknar nu gör det aldrig (var är du Pehrson?) Dels är (för att travestera Kristersson) inte det olämpliga liktydigt med det olagliga. Dels går regeringskonstellationens vurm för att kasta ut så många som möjligt på tvärs mot själva ursäkten för att göra just detta – alltså att värna svensk kultur och svenska värderingar. För vad finns kvar av svenska värderingar om man punkterar något så centralt som yttrandefriheten? Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: vad har vi kvar att skydda om vi i våra ettriga försök att stoppa mångkulturalismen sår ett frö till en rasistisk lagstiftning där en del (men bara en del) tillåts babbla på som om ingenting har hänt medan andra gör bäst i att bita sig i tungan? Eller är det någon där ute som inte betraktar yttrandefriheten som en förutsättning för svenska demokratiska värden? Alternativt att den bara ska gälla en del?

Vän av ordning skulle nu kunna invända att utvisning inte är ett straff som andra. Delvis rätt. Utvisning är en påföljd som i praktiken bara drabbar människor med ett annat ursprungsland än Sverige varför påföljden på ett närmast kirurgiskt sätt naglar fast människor utefter etnicitet. Men visst kan den ändå vara berättigad i så måtto att hemvist (i Sverige) inte är en rättighet utan en möjlighet (för de som nu inte råkar vara födda här). Illa blir det först när den juridiska grunden för utvisning kompletteras med ett löst dividerande om vad som får sägas och inte sägas.

Under alla omständigheter är det åter bingo för Jimmie Åkesson. Ju högre han lyckas bygga en mur mellan uppfattningen av ett vi och dom, desto mer krattas manegen för honom själv som statsminister efter nästa val. Det gäller som bekant att först definiera ett problem för att sedan kunna ta i med hårdhandskarna.

Förhoppningsvis besitter regeringens utredare ett tillräckligt mått av sunt förnuft. Reaktionerna har i alla fall inte uteblivit.

Till DN säger Eva-Maria Svensson, professor i rättsvetenskap menar att ”Det är ett steg bort mot den vidsträckta yttrandefriheten”. Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke drar slutsatsen att yttrandefriheten för människor som lever i Sverige med uppehållstillstånd ”inte är lika mycket värd”. Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi säger det som borde vara uppenbart för alla, att ingen i en rättsstat ska ”behöva vara rädd för repressalier från staten för att man uttrycker sina åsikter så länge åsikterna håller sig inom det som är lagligt”.

Än finns det hopp.

The post Bingo för Jimmie Åkesson first appeared on Opulens.

ANTIRASISM. ”Föreställ dig att du kritiserar politiken på grund av bristande antirasism i en kommun som Socialdemokraterna styr. Vad tror du skulle hända då? Skulle du förvänta dig stöd eller motstånd?” frågar Omar Danakill. Här ger han själv svar på dessa och flera andra viktiga frågor.

Föreställ dig att du kritiskt granskar ditt samhälle och dina slutsatser blir att ditt samhälle gång på gång visar prov på rasism och att du visar detta tydligt genom flera exempel på rasism som förekommit lokalt.

Föreställ dig att du kritiserar politiken på grund av bristande antirasism i en kommun som Socialdemokraterna styr. Vad tror du skulle hända då? Skulle du förvänta dig stöd eller motstånd?

Du kanske tänker att svaren borde vara självklara men så enkelt är det tyvärr inte. I den här texten vill jag ge mitt svar på dessa frågor, baserat på mina nyligen gjorda erfarenheter av att påtala rasism i mitt lokalsamhälle.

Jag vill börja med att säga något om vem jag som skriver är. Det är nämligen relevant för att läsaren ska förstå händelseförloppet och kunna göra en korrekt analys av det.

Jag är verksam som kommunpolitiker för Vänsterpartiet i Tyresö och som antirasistisk aktivist. Därför har jag stor erfarenhet av antirasistiskt arbete i flera olika forum och i flera olika former. Framför allt är jag en person vars hudfärg och position som afrosvensk omöjliggör att kunna blunda för eller bortse från rasism när jag stöter på den.

För andra är det kanske en politisk fråga bland andra men för mig är rasismen något som hela tiden befinner sig i förgrunden eftersom den drabbar mig och andra som mig. Min personliga position gör också att jag är en person som andra öppnar sig för och de berättar då ofta om sina erfarenheter av rasism.

I flera sammanhang har jag valt att lyfta och driva frågor som har med rasism att göra. Jag har påtalat när rasistiska händelser kommit till min kännedom och jag har efterfrågat politisk antirasistisk handling. Bland annat har jag skrivit om hur barn mobbas på grund av sitt ursprung och att inte tillräckligt görs från skolans håll för att komma till rätta med rasistisk mobbing.

Men i stället för att välkomna att man nu fått kännedom om problemet och därmed kan göra någonting åt det har de styrande politikerna i min kommun valt att (metaforiskt) skjuta budbärararen.

Jag upplever nämligen att jag gång på gång har gjorts till problemet och att fokus därmed har förskjutits från det som borde vara det verkliga problemet, nämligen rasismen i alla dess former. Det som då händer är att man avleder från sakfrågan, förminskar människors utsatthet och förlöjligar mig som valt att ge en röst till dem som saknar en plattform.

Att avfärda rasism i ett rasistiskt forum

Förmodligen var de i maktens korridorer som jag kritiserade oförberedda på att jag överhuvudtaget skulle kritisera dem eftersom vi, åtminstone i teorin, tillhör samma politiska block. Min kommun styrs nämligen av socialdemokrater.

Kritiken jag framförde uppmärksammades i extremhögermedier. Sverigedemokraternas propaganda tv-kanal Riks gick så långt som att ringa upp kommunstyrelsens ordförande i Tyresö kommun Anita Mattsson (S). Hon svarade på deras frågor och inte minst bekräftade hon rasisterna när hon sa till dem att jag inte ”har koll” gällande rasism i skolan och hänvisade till det goda värdegrundsarbete som bedrivs i Tyresös skolor.

Det finns en hel del att ifrågasätta vad gäller detta agerande. För det första är det osmakligt att en socialdemokratisk ordförande för kommunstyrelsen avfärdar rasism i ett rasistiskt forum. För det andra försvarar sig Anita Mattsson genom att använda mig som enskild politiker och därmed utsätter hon mig och min familj för ytterligare hot och hat från rasister.

Detta kan ses som typiskt politiska hundvisslingar riktade till SD:s svans. För även om Anita Mattsson skulle anse att mina påståenden är verklighetsfrånvända eller rent av korkade så bör hon ändå motstå frestelsen att alliera sig med rasister och medverka i något som innebär en ökad hotbild mot mig och mina närstående. Socialdemokraterna och Anita Mattsson är naturligtvis medvetna om den ökade hotbilden mot politiker i samhället och om de inte är det går det bra att läsa ”politikernas trygghetsundersökning” (PTU) som Brå genomför vartannat år. Slutsatsen av den undersökningen är att politikernas utsatthet är ett hot mot Sveriges demokratiska system.

Jag anser att om Socialdemokraterna Tyresö verkligen menar allvar med sina hårda ord mot Sverigedemokraterna i kommunfullmäktige måste de ta tillbaka sitt uttalande i Riks. I annat fall får de acceptera att stämplas som hycklare. Den antirasism som är något värd är nämligen den som görs i praktiken. Det är dags att Socialdemokraterna i Tyresö går från ord till handling. Och vad gäller handling så imponerar Anita Mattssons agerande inte. Ett officiellt avståndstagande från att medverka i Sverigedemokraternas propaganda tv är det minsta möjliga att begära. Vi som inte är socialdemokrater undrar över vad partiet har för mediepolicy.

En del tycks alltså vara kränkta över att jag kritiskt har granskat mitt samhälle, men jag har också fått feedback från människor från hela Sverige som känner igen sig i de exempel jag lyft fram. De nämner allt ifrån Facebook-grupper som är präglade av rasism, stöd till personer som utövat rasism till politiker som gör rasistiska uttalanden. Men framför allt har det som uttrycks i kommentarer jag fått en hög igenkänningsfaktor när det gäller barn som blir utsatta för mobbning och trakasserier kopplat till afrofobi och islamofobi i skolan. Att dessa personer känner igen sig är inte konstigt eller ens särskilt förvånande.

Deras enskilda upplevelser är en del av en större struktur som finns belagd i ett flertal rapporter, till exempel i Friendsrapporten från 2021.

Det finns de som argumenterat för att det var fel av mig att inkludera skolan som exempel. De menar att jag har gett mig på en tjänsteperson, i detta fall en rektor. Enligt mina kritiker bör inte ”vi” på vänsterkanten av politiken kritisera tjänstepersoner. Jag tänker att det blir svårt att kritiskt granska vårt samhälle med den inställningen då tjänstepersoner många gånger är de som sitter på makten att förändra.

Tyvärr är inte de händelser som denna artikel har fokuserat några enskilda fenomen i dagens politiska klimat. Det jag vill peka på är det system och den struktur som rasismen faktiskt är.

Den ort jag lever på är troligtvis varken mer eller mindre rasistisk än andra platser och min avsikt var aldrig att påstå något sådant. När till och med partier som påstår sig vila på demokratisk, och till och med socialistisk, grund väljer att alliera sig med rasister måste de krafter som vill se ett annat samhälle gå samman.

När rasismen expanderar måste även antirasismen göra det. Jag söker i och med publiceringen här stöd i de krafter som även tidigare visat sig kapabla att praktisera antirasism på riktigt.

The post Gör inte den som påtalar rasism till ett större problem än själva rasismen first appeared on Opulens.

ANINGSLÖSHET. Katrine Hamori chockades av Micael Bindefelds aningslösa uttalande i SVT:s talkshow “Carina Bergfeldt”. Det Bindefeld gjorde var att upprepa nazisternas påstående om att vara jude är att tillhöra en ras, anser Hamori. Här reder hon ut begreppen.

När Micael Bindefeld på bästa sändningstid i skattefinansierade SVT:s talkshow ”Carina Bergfeldt” sa att han specifikt valde en judisk kvinna som surrogatmor till sitt barn, satte jag kvällsfikat i halsen. Låt oss lämna diskussionen om inköpt livmoder därhän och ta fasta på det han faktiskt sa; att han uttryckligen ville ha en judisk mor till sitt barn. Hans val påminner om när man väljer en schnauzer med stamtavla som ska få betäcka schnauzertiken för att vara säker på att valparna är renrasiga. Det Micael Bindefeld gjorde inför miljoner tittare var att upprepa nazisternas påstående om att vara jude är att tillhöra en ras.

Det ledde som bekant till att judarna skulle utrotas eftersom de av nazisterna sågs som en undermålig ras som kunde likställas med skadedjur som kackerlackor och råttor. Med tanke på detta var det anmärkningsvärt att den till synes starstruck Carina Bergfeldt inte ens lyfte på ett ögonbryn och ställde den självklara frågan till den nyblivne fadern. Det är verkligen ett exempel på urusel journalistik, för att inte säga rent farlig okunnighet och historielöshet.

Vid det här laget borde väl alla som gått minst nio år i svensk grundskola veta att vara jude inte är att höra till en ras. Micael Bindefeld sitter alltså och säger, milt leende inför en likaledes milt leende Carina Bergfeldt, att det judiska sitter i ägget som kvinnan tillhandahåller.  

Att vara jude är att tillhöra och ha en specifik kultur. Det finns judar med melatoninrik hud, med vit hud, svart hår, rött hår, bruna ögon, blå ögon, platt näsa, rak näsa och krokig näsa. Det finns långa, magra judar och det finns korta tjocka. Det finns korkade judar och det finns smarta judar. Att påstå något annat är att säga samma sak som propagandaminister Goebbels sa; att judar tillhör en ras.

Att vara jude är att tillhöra en familj där man har liknande värderingar och moral.

Whoppi Goldberg, som tog namnet Goldberg för hon trodde att det var lättare att göra karriär i Hollywood med ett sådant efternamn, sa i ett talkshowprogram att Förintelsen inte handlade om ras. Det ledde till en mediastorm från uppenbarligen kunniga journalister och tittare som visste att det ju var precis det Förintelsen handlade om. Ms Goldberg fick offentligt göra avbön. Detta torde väl den tidigare USA-korren Bergfeldt ha känt till? Nazisternas propaganda var att judar, romer och homosexuella tillhörde raskategorin Untermenschen och att det därför var nödvändigt att utrota dem.  

Och nu satt alltså Micael Bindefeld och sa att han ville ha ett renrasigt barn. Men det nappade inte journalisten på utan det blev i stället till en fråga om att välja kön. Vilket ju är möjligt om man väljer att bli förälder genom en surrogatmoder. Det var den enda följdfråga hon gick igång på.

Att vara jude är att tillhöra en familj där man har liknande värderingar och moral. Medlemmarna i en familj kan faktiskt se helt olika ut, ha olika pappor eller mammor, de kan vara adopterade. Några i familjen har en gudstro, andra inte. Man behöver inte födas till jude, man kan bli det – även om det är lite komplicerat och tidskrävande. Det vill säga, man kan alltså konvertera till judendomen. Precis som adopterade barn är självklara familjemedlemmar, så är konvertiter det.

Det brukar sägas att antisemitismen är det äldsta hatet. I dag ser vi över hela världen hur antisemitismen sprider sig nu som en smittsam, dödlig sjukdom. Antisemitismen må ha börjat med judarna, men det slutar aldrig med enbart judarna. Därför borde vi, och inte minst public service, vara mer vaksamma mot okunniga, rent ut sagt livsfarliga uttalanden som det som Micael Bindefeld gjorde, utan att Carina Bergfeldt ställde den självklara följdfrågan; anser du att judar tillhör en viss ras?

The post Hamori: “Att vara jude är inte att höra till en ras” first appeared on Opulens.

ANTIKLIMAX. “Samtalet jag förväntade mig blev aldrig av. Istället sköts det ivrigt från höften med grova förenklingar i löpsedelsformat”, skriver Haris Agic om SVT:s partiledardebatt.

Och så blev det i söndags kväll dags för en ny partiledardebatt i den statliga televisionen. Såhär sex månader efter regimskiftet och mitt inne i en av de politiskt sett mest turbulenta tiderna på länge – från geopolitiska spänningar och krig till en skenande främlingsfientlighet lokalt som globalt – såg jag, liksom många andra, fram emot just detta offentliga ordskifte mellan våra högsta politiska ledare.

Jag hoppades på att få bevittna ett utbyte av välunderbyggda argument, förankrade i fakta och forskning, med Sveriges bästa för ögonen och med fokus på demokratins grundvalar, i synnerhet alla människors lika värde. Jag ville så gärna se och höra ett med-handen-på-hjärtat samtal om alla de utmaningar vi står inför och hur vi ska göra för att möta dem. Kanske satte jag ribban för högt men samtalet jag förväntade mig blev aldrig av. Istället sköts det ivrigt från höften med grova förenklingar i löpsedelsformat. Det var gapigt och floskulöst med märkliga ingångar i sakfrågor samt stundtals helt tokigt fokus. I synnerhet gäller det debatten om kulturpolitik samt debatten om integration.

Kulturpolitiken kom i princip endast att handla om bibliotekens frihet att ge plats åt dragqueens att läsa böcker för barnen och vid ett tillfälle även om det luciatåg som stoppats av regional SD-politiker på grund av en Lucia som identifierade sig som icke-binär. Båda dessa exempel är bra och talande men är tyvärr ingalunda heltäckande för hela den komplexa frågan om den konstnärliga friheten.

Däremot tycktes ett flertal debattörer vilja lyfta vikten av principen om armlängds avstånd. Naturligtvis är det bra att det pratas om det men det blev, milt uttryckt, komiskt när det kommer till hur det pratades om det. Frågan om armlängds avstånd kretsade nämligen bara kring hur lång en arm är. Kulmen var nådd när Liberalernas partiordförande och arbetsmarknads- och integrationsministern Johan Pehrson tog på sig att demonstrera hur lång armlängds avstånd faktiskt är genom att teatraliskt sträcka ut sin arm och kläcka kvällens kanske mest träffsäkra replik för egen del: ”… ungefär så här!”.

Men frågan om den konstnärliga friheten ställdes aldrig mot frågorna som rör de rådande maktstrukturerna: att tillgången till konst och kultur är orättvis och ojämlik; att vår besatthet av frihet gör oss blinda för sådant som diskriminering på grund av könsordning, klass och det vita privilegiet; att konst och kultur sägs utmana rådande maktstrukturer men används alltför ofta för att vidmakthålla dem, för att nämna några exempel.

Mer därtill, frågan om konstens och kulturens användbarhet och betydelse i arbetet mot prioriterade samhällsutmaningar – det som också benämns som ”instrumentalisering” av konst och kultur – förblev helt obesvarad. Ingen bland debattörerna rörde ens vid den. Detta trots en revolution inom neurovetenskaplig forskning de senaste två decennierna som understryker konstens och kulturens betydelse för hälsa och välmående och hur oumbärliga de är som komplement i vård och omsorg med en superkraft vars användbarhet även har dokumenterat goda resultat inom kriminalvården och socialt arbete.

Integration då?! Skämskuddepinsamt! Debatten om integration var stundtals så låg att det var svårt att förstå att det var på riktigt.

Och nog för att kulturens välgörande superkrafter numera är forskningsbelagda men deras användning visar även på en kostnadseffektivitet (kortare vårdköer, färre patienter på sjukhus, minskat behov av psykofarmaka, fler långtidssjukskrivna som återgår till meningsfulla aktiviteter, arbetsträning och även arbete osv) som vi inte har råd att ignorera. Inte ett knyst om något av det!

Integration då?! Skämskuddepinsamt! Debatten om integration var stundtals så låg att det var svårt att förstå att det var på riktigt. Det har i huvudsak pratats om krav, krav och återigen krav på invandrarna med en uppmålad fantasibild av total kravlöshet där invandrarna som kommer hit ”får allt serverat på ett silverfat”, som Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson uttryckte det, och där de väljer att gå arbetslösa. Så arbetslösa invandrare är arbetslösa för att de vill vara arbetslösa? Och ingen lyckas på allvar utmana detta dravel! Ingen tar upp frågan om en diskriminerande arbetsmarknad. Om social exkludering och eskalerande rasism. Om systematiskt eftersatta områden, otrygga boenden, understimulerat föreningsliv, djupt rotad utsiktslöshet och utspridd fattigdom. Ingen!

Vänsterpartiets partiordförande Nooshi Dadgostar upprepade sig som ett hack i vinylskivan om att vi behöver fler arbetsförmedlare, som att det vore lösningen på alla problem. Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi nämnde förvisso, lite sådär i förbifarten, den underfinansierade skolan. Men utöver det – ingenting! Inkludering nämndes aldrig. Inte ens en endaste gång. Och dessutom tilläts Jimmie Åkesson fara omkring med sina egna hittepå-definitioner av mångkultur:  ”ett system där olika lagar gäller för olika folk”, och förblev helt oemotsagd på den punkten. Obegripligt vilket misslyckande från alla (ALLA!) de andra partiledarna som ändå på programledarnas fråga höjde sin hand FÖR ett mångkulturellt Sverige.

Ingen ifrågasatte heller Jimmie Åkessons påståenden om att invandringen skulle ha medfört oerhört lidande och otrygghet för det svenska folket och att idén om mångfald har lett till ”ett totalt sönderslaget Sverige”. Skrämselpropaganda de luxe på bästa sändningstid – och ingen reagerade över huvud taget. Förutom möjligtvis Kurt 43 från Bjuv, Gerd 69 från Jukkasjärvi och Bert-Erik 92 från Högahylte som antagligen satte i halsen av skräck inför det annalkande Kalifatet och såg Åkesson som sin enda beskyddare från den invandringsorsakade apokalypsen.   

Och ingen ifrågasatte de kontroversiella konspirationsteorierna om ett folkutbyte och fabeln om att svenskarna håller på att bli minoritet i sitt eget land, som har spridits aktivt av Sverigedemokrater de senaste veckorna under uppbackning av hårdare-tag-reformerna från resterande Tidö-gänget. Men ingen verkade tycka att det var viktigt att slå hål på myten.

Till syvende och sist, det var uppenbart väldigt mycket som Jimmie Åkesson och resten av Tidö-gänget inte var eniga om. Från kulturpolitiken och frågan om armlängds avstånd till frågan om huruvida Sverige ska vara ett mångkulturellt land eller inte. Anmärkningsvärt ändå givet att Tidö-gänget lyfter just enighet som sin kanske starkaste USP (i kontrast mot det som framställs som en splittrad opposition). Detta torde ju ha varit en perfekt boll för oppositionen att enkelt kunna göra en slam-dunk på. Men nej. Inte det heller.

Suget efter en upprättelse i en kommande partiledardebatt gnager i mig. Jag vill så gärna att vi, nästa gång våra tyngsta politiker möts i ett offentligt samtal, bjuds på ett kvalitativt lyft vad gäller diskussion om sakfrågor med intellektuell spänstighet och en värdighet som våra folkvalda ändå borde kunna demonstrera. Men jag vet inte om jag törs. Antiklimax av denna kaliber som jag känner nu ska man inte utsätta sig för frivilligt. Undrar om det finns fler som känner likadant som jag? Och vilka konsekvenser detta kan komma att ha för vår demokrati? För om vi – folket – vänder ryggen till vår folkstyrda politik för att vi inte orkar med den längre, vad händer då? 

The post SVT:s partiledardebatt ett rent haveri first appeared on Opulens.

RAPPORT. Stiftelsen Expos årsrapport 2022 tyder på att aktiviteterna i den rasideologiska miljön har ökat. De högerextrema grupperna använder dessutom nya strategier.  

En rapport från den svenska stiftelsen Expo har avslöjat att antalet aktiviteter utförda av högerextrema grupper i Sverige ökade med cirka 20 procent under 2022, med totalt 1 791 aktiviteter registrerade. Rapporten konstaterar att medan den högerextrema gruppen Nordiska Motståndsrörelsen (NRM) tidigare dominerat i den svenska högerextrema miljön, har den tappat medlemmar de senaste åren och har ersatts av mindre och mer hemlighetsfulla grupper inriktade på kampsport och träning.

Rapporten noterar en förändring i den svenska högerextrema relationen till Sverigedemokraterna som tenderar att bli mer öppna för vissa högerextrema idéer. Rapporten förutspår att högerextrema grupper kommer att fortsätta att sprida rysk desinformation och ge uttryck för transfobi under 2023.

The post Nya strategier och ökad aktivitet i högerextrema kretsar first appeared on Opulens.

RASISM. För statliga medier har det blivit normalt att frågor och debatter som förstärker rasism, konservatism och den nyliberala ordningen ses som”objektiv nyhetsrapportering”. Det menar Masoud Kamali apropå att brittiska BBC sparkat programledaren och fotbollslegendaren Gary Lineker.

I Sverige är vi vana att höra SVT hävda sin ”objektivitet” för att legitimera SD-vänliga och rasistiska ställningstaganden. Nu har dess engelska motsvarighet BBC som är ett statligt public service-media hävdat detsamma och sparkat en av de mest populära programledarna, den tillika stora fotbollsspelaren Gary Lineker som ledde det populära programmet ”Match of the day” på lördagar. Gary Linekers brott sägs vara att han kritiserade den engelska migrationspolitiken och jämförde den strama och rasistiska migrationspolitiken med 1930-talets nazipolitik.

Apropå den konservativa regeringens ansträngningar för att i samarbete med högerregeringen och Macron i Frankrike få till stånd ett totalstopp av flyktingar via den engelska kanalen, så skriver Lineker på Twitter: ”Vi tar emot mycket färre flyktingar än andra stora europeiska länder. Detta är bara en omåttligt grym politik riktad mot de mest utsatta människorna med ett språk som inte är olikt det som användes av Tyskland på 30-talet,”.

Efter detta uttalande har Lineker stängts av som programledare på BBC. En talesperson för BBC förklarar orsaken till BBC:s beslut i en intervju med Sky Sports på följande sätt ”Vi har sagt att han ska hålla sig ifrån att ta ställning i partipolitiska frågor och politiska kontroverser”. Tim Davie som stängde av Lineker från hans program på BBC är själv medlem och har donerat pengar till det Konservativa partiet i England. Han har varit styrelsemedlem i företaget Pepsi och har utan bakgrund i eller någon som helst kunskap om medier blivit BBC:s direktör. Det är uppenbart var hans lojalitet har sin hemvist.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kaveh Selhekol som är ansvarig reporter för Sky Sports News twittrar att “”Gary Lineker avstängdes från BBC för att han upprört de konservativa eftersom han stod upp för några av de mest utsatta människorna i världen. Samma BBC vars ordförande gav de konservativa 400 000 pund innan han hjälpte till att ordna ett lån på 800 000 pund till Boris Johnson.” Det vill säga, Linekers enda misstag är att han tagit ställning för utsatta människor på flykt och kritiserade och därmed irriterade de konservativa och andra rasistiska och flyktingfientliga i England.

För statliga medier har det blivit normalt att frågor och debatter som förstärker rasism, konservatism och den nyliberala ordningen inte betraktas som ”ställningstagande i partipolitiska frågor” utan som ”objektiv nyhetsrapportering”. Denna medvetna falska marknadsföring av dessa mediers ledning bygger på en naiv föreställning om att det finns en journalistisk positionering bortom samhället och dess politiska, sociala, ekonomiska och kulturella slagfält. Faktum är att talet om objektivitet används för att exkludera kritiska röster och förstärka högerpopulistisk politik som genomsyrar många av dagens regeringar i Europa.

The post Public service “objektivitet” förstärker högerpopulismen first appeared on Opulens.