BLM. “I ett samhälle baserat på privilegier kan en kvinnas offerkapital försätta mig som rasifierad i livsfara men även tysta mig”, skriver Daniel S Ogalde.

En ensam kvinna ute i en park, en storväxt man närmar sig. Hon är rädd. Ska han råna henne? Ska han våldta henne? Ska han mörda henne? Så skulle historien ha kunnat sluta. För när Amy Cooper, en vit kvinna, ringer polisen om en ”hotfull afroamerikansk man” är hon väl medveten om vad det innebär. De som någorlunda följt debatten kring rasism vet att detta i en sådan kontext är en potentiell dödsdom. Detta är även den oskyldiga Chris Cooper, den svarta man som bad Amy Cooper koppla sin hund, medveten om och kanske är det just därför han väljer att spela in allt på sin mobil. Bara för att vara på den säkra sidan.

I över ett decennium har ”Karen” varit ett skämtsamt meme på nätet. Den vita flerbarnsmamman som med sin ikoniska frisyr och ett pekfinger i luften ber om att få tala med din chef är en karikatyr över den privilegierade medelklasskvinnan. Hon som vet det mesta och det bästa och ska bli lyssnad på. Hon som kan få dig tystad, sparkad och arresterad eller i värsta fall dödad. Som förkroppsligandet av den perfekta skärningspunkten mellan kön, klass och etnicitet torde ”Karen” vara identitetspolitikens, tillika feministernas värsta mardröm. För det finns en seglivad uppfattning om att de som upplevt förtryck inte kan eller skulle utöva den. Längre från sanningen kan man inte komma. Där en kvinna som Amy Cooper kan svinga sitt uppenbara offerskap som ett baseballträ genom att ringa polisen om en oskyldig svart man som Christian Cooper, och samtidigt åtnjuta ett vitt privilegium. Ett supervapen som fortsätter att ta livet av rasifierade män.

En av de vanligaste anledningarna till att någon lynchades var anklagelser om sexuellt våld mot vita kvinnor.

I USA lynchades runt 3 500 afrikanamerikaner mellan 1882 och 1962 enligt Tuskegee Institute. Majoriteten av offren för dessa lynchningar, där ibland upp till tusen personer förde bort, misshandlade och avrättade personer, var svarta män. Även andra rasifierade såsom latinamerikaner var överrepresenterade i statistiken samtidigt som mörkertalet misstänks än större. En av de vanligaste anledningarna till att någon lynchades var anklagelser om sexuellt våld mot vita kvinnor.

Den 21 maj 1920, i efterkrigstidens Sverige, mottog regeringen en protestskrivelse från svenska kvinnoorganisationer med drygt 50 000 namn med kravet att germanska och ariska kvinnor skulle fredas från de icke-vita soldaterna som intagit Tyskland efter första världskriget. Särskilt de svarta soldaterna från de franska kolonierna betraktades som ett sexuellt rashot mot de vita tyska kvinnornas heder och i förlängningen mot den vita rasen. Enligt ett flertal attitydundersökningar motsatte sig en stor del av svenska kvinnor invandring och så kallad rasblandning fram till 70- och 80-talen.

I mars 2018 publicerade Ordfront en artikel med rubriken ”Unga asylsökande vittnar om sexuella övergrepp” där bland andra Hassan berättade om hur han som 17-åring bjöds på alkohol för att därefter utnyttjas sexuellt av en äldre vit kvinna. När detta väl uppdagades lades skulden på honom för att ha konsumerat alkohol som minderårig. ”De är inte som vi, de har en annan kultur än oss, de ser inte på kvinnor på samma vis som vi”, säger den svenska kvinna som var ansvarig chef på flyktingboendet. Ponera nu att Hassan varit svenska Sara och förövaren svarte Amir.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

För likt fallet med Amy Cooper uppstår problemen när motsättningar smyger sig in i dessa skärningspunkter. När Amy blir ombedd av en svart man att koppla hunden eller när Hassan som ensamkommande pojke utnyttjas sexuellt av en svensk vit kvinna. I ett samhälle baserat på privilegier kan en kvinnas offerkapital försätta mig som rasifierad i livsfara men även tysta mig. När så rätten till mina egna tankar, egna åsikter och egna handlingar villkoras har vi redan börjat glida nerför den sluttande backe som slutar i begränsade möjligheter, begränsade rättigheter och begränsad frihet. Det som i USA resulterat i 2 346 rasifierade människors död i samband med polisingripanden, sedan 2015.

På något sätt föredrar jag den uppenbara rasismen. Den som i form av ett gäng skinnskallar på Stockholms centralstation spottade på mig som nioåring. Den som med orden ”jävla svartskalle!” gasade upp bredvid mig för att kasta en ölburk. Den som fick polisen att stoppa mig från att gå till jobbet tills min svenska vita chef kom och hämtade mig. Allt medan blonda, ja till och med brunhåriga, tycktes passera obehindrat. Det är åtminstone ett hat jag kan se, ett jag känner igen och inte minst ett jag kan bekämpa med eller utan mobil.

The post Den dolda rasismen är en vit kvinna first appeared on Opulens.

IDENTITET. I samtidens migrationsvåg ter sig begreppet ”hemma” bitvis som en olöslig Rubiks kub. Karolina Bergström tittar närmare på gränsskapande och hemmakänsla i filmens värld.

Är det en sak vi kan lära av vår tids tröstlösa migrationsströmmar, så är det att vad som är ett hem kan definieras ur en oändlig mängd olika aspekter. Är hemmet lika med den plats där man föddes, huset där man tog sina första steg eller kudden man nu sover på? Svaret är inte alltid självklart, och innehåller för dagens migranter ofta ett uppsplittrat prisma av smärtsamma separationer från det hemtama till förmån för det riskfyllt okända.

I den filmiska essän Shapeshifters, som nyligen visades på Tempo dokumentärfestival, skärskådas inte bara detta flyktiga hembegrepp utan också samtidens snäva identitetsramar och till synes orubbliga krav på redovisning av härkomst. Regissören Sophie Vuković föds i det före detta Jugoslavien, lämnar landet vid fyra månaders ålder för Australien och kommer sedan som tioåring till Sverige där hennes pappa fått jobb på Ericsson.

Utan egna minnen av landet där hon föddes är det av naturliga skäl just Australien som blir lika med hemma för den unga Sophie, även om en lärare okänsligt uppmanar henne att berätta om “sitt ”riktiga hemland” efter en visa och berätta-dag på temat hemländer i skolan, där Sophie Vuković glatt redovisat om landet hon då bor i. Väl i Sverige strävar hon efter att förstå föräldrarnas längtan efter och nostalgi över landet hon föddes i, och läser på en kräftskiva av lugnet i sina svenskfödda bordskamraters ansikten som ”resultatet av ett helt liv av kontinuitet”.

Men att inte känna sig riktigt hemma någonstans kan lika gärna drabba dem som tillbringat hela livet på ett och samma ställe. För någon månad sedan skapade den danska pr-byrån Gorilla Media svallvågor bland hygge och smörrebröd med en video, där några rasifierade danska barn ställs inför det brutala påståendet ”Du är inte dansk”.

Oförståelsen och smärtan som följer i deras ögon går inte att beskriva i ord och filmen, som skapades som en reaktion på det danska folketingets insinuation om att danskfödda med härkomst från ”icke-västliga länder” inte skulle vara danskar, har mycket riktigt också anklagats för att exploatera barn och deras känslor för att nå ut med ett om än så lovvärt budskap. Men som regissören Alex Sabour, som också är pappa till ett av de medverkande barnen, uttrycker det så är det knappast första gången som barnen fått hört något sådant – tvärtom är andra personers behov av att stämpla och kategorisera efter hudfärg redan en alltför naturlig del av deras vardag.

Ett annat slags avgränsande skildras i den palestinska regissören Elia Suleimans svarta komedi Gudomligt ingripande (2002), där två älskande från Jerusalem respektive Ramallah tvingas begränsa sina möten till en ödetomt bredvid gränsstationen då ingen av dem får korsa den ödesmättade gränsen. Hemmet blir här inte bara den icke-plats de av nöd träffas på, utan även det potentiella hem alla berörda har i sina drömmar – ett hem utan vare sig gränser eller definitioner.

”Jag har befriat mig från ordet invandrare – jag vill inte bli svensk”, säger Sophie Vuković mamma prosaiskt till dottern i Shapeshifters, där språket graciöst skiftar från svenska till engelska och vidare till kroatiska. Till sist finner Sophie en slags frid av att återvända till födelselandet, det land som alltid funnits närvarande hos henne men ändå inte. Men, som hon samtidigt uttrycker det, så skapades själva konceptet med länder kanske aldrig för att omfamna sina invånare, utan snarare för att dela in och skära bort.

Och hur vi handskas med den mer eller mindre ofrivilliga verfremdungseffekt dessa gränser skapar ligger, som med så mycket annat, hos oss själva.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Det flyktiga hemmet first appeared on Opulens.